Sill, potatis och 3498 ton stål

19399594_10213599388408382_2792944367517358249_nAtt jobba varannan vecka har både fördelar och nackdelar. Det är naturligtvis skönt att ledighetsperioderna blir så långa. Jag hinner vila upp mej. Fullt lika muntert är det inte att så ofta behöva arbeta när andra är lediga, det vill säga under helgerna. Inte bara under storhelgerna, utan även varannan lördag och söndag. Schemat rullar på, oavsett vad som står i almanackan. En julafton kan bli som vilken tisdag som helst. Har jag tur så slipper jag jobba en enda storhelg under hela året, har jag otur infaller påsk, midsommar och jul under just mina arbetsveckor. Så har det blivit i år. Påsken tillbringade jag i Kil, midsommarhelgen i Ånge. Egentligen ska jag också jobba under julen, men då hoppas jag få ledig. Det brukar gå bra, eftersom så många tåg är inställda. För att vara på den säkra sidan har jag dock ansökt om semester. I år är det nämligen min tur att fira jul med ungarna, så då vore det ju högst obra att själv inte vara hemma.

Nu vill jag inte låta gnällig. Jag tycker jag tillhör en prioriterad del av lokförarkåren. Jag har det fantastiskt bra i Green Cargos bemanningspool. Men det gäller att kunna sysselsätta sej på ett meningsfullt sätt när Kära hustrun och vovvarna träffar släkt och vänner och äter sill och dricker nubbe där hemma. Vänner var förresten att ta i. Några sådana finns knappt kvar efter alla år av osocialt lokförarleverne. Men ensam är stark, heter det ju. Om det verkligen stämmer har jag ingen aning om. I år bestämde jag mej dock för att faktiskt fira midsommar, trots att jag hade fullt upp med diverse tågkörning. Jag skulle framföra Real Railtåget 42302 från Ånge till Vännäs. Sedan hade jag en kort rast, för att därefter lösa av föraren på södergående stålämneståg 9107 och köra det hela vägen tillbaka till Ånge. I normala fall hade jag fallit omkull som en knockad boxare och somnat under rasten. Men den här gången hade jag bestämt mej för att göra något annat, även om jag skulle råka vara lite trött i ögat.

Jag hade ringt till Konsum i Vännäs och frågat hur länge de hade öppet. Planen var att hinna in och handla de allra nödvändigaste midsommartillbehören och sedan duka upp en liten buffé i Rc-loket på vägen hem. De små nypotatisarna och ägget hade jag tänkt koka i plåtmuggen. Förutom senapssill och potatis så skulle jag köpa lättöl, gräslök, jordgubbar, knäckebröd och stekt, inlagd sill. Kanske också en liten midsommarstång att pryda bordet på biträdessidan i loket med. Jag oroade mej lite över banans topografi och bestämde mej för att inte duka upp middagen förrän efter Långsele. Ett fullastat stålämneståg på 3500 ton kräver förarens fulla uppmärksamhet från Vännäs, annars är det lätt att bromsa på fel ställe och sedan stå stilla i en uppförsbacke.

 

Nu blev planerna något reviderade. 9107 från Luleå och Boden var nästan en timme försenat, vilket gjorde rasten lite längre. Dessutom träffade jag en poolkollega i Vännäs, så vi bestämde oss för att fira midsommar tillsammans, i Green Cargos personallokaler. Och det var nog lika bra det. När jag tryckte ut tidtabellen för 9107 så upptäckte jag nämligen att tåget inte hade ett enda uppehåll längs hela sträckan Vännäs-Ånge, förutom tre minuter i Långsele. Hur skulle jag hinna koka ägg och potatis? Jag och kollegan gick tillsammans till Konsum och handlade. Han ville ha gräddfil och löksill, så detta åkte också ned i matkorgen. Plus lite vaniljglass till jordgubbarna. Det kunde vi ju kosta på oss, nu när vi hade tillgång till en frysbox. Vi dukade upp i köket och fick en riktigt trevlig stund tillsammans. Hela kalaset gick på knappt 200 spänn. En hundring per man alltså. Det blev den billigaste midsommarfesten på länge. Vi åt och drack och berättade rövarhistorier. Kollegan hade några dagar tidigare köpt en gitarr i Sundsvall. Det var synd att han inte hade den med sej. Då hade det kanske blivit musikunderhållning också.

Tåg 9107 närmade sej Vännäs. Det var dags att ta tag i lokförarlivet. Tåget drogs av tre Rc-lok. Det kunde sannerligen behövas. Vikten på hela midsommarekipaget var nämligen 3498 ton. Det blev det tyngsta tåget som jag någonsin kört. Jag insåg att det nog var tur att jag hann fira midsommar innan jag klättrade upp i loket. Tåget krävde mitt fulla fokus. Förutom tyngden var tåget också försenat och sånt ligger alltid och skaver hos en lokförare. Man vill gärna göra vad man kan för att minska förseningen. Det handlar om yrkesstolthet, antar jag. Nu lyckades jag inte så bra med just den saken, men förseningen ökade åtminstone inte. Vädret var bra. Soligt till och med. Det blev inte alls så dåligt som SMHI förutspått. Det gladde mej, inte bara för att det var midsommar, utan också för att loken behöver bra fäste i spåret. En annan sak som kan vara lurig när man kör stålämnestågen är att strömmen ibland inte räcker till. En trippel-Rc, uppförsbacke och körläge nio sörplar i sej en faslig massa ampere. Är det också andra tåg ute på samma sträcka, så är det lätt hänt att ”proppen går” och kontaktledningen blir spänningslös. Det vill man ju helst slippa i backarna, så därför gäller det att hela tiden hålla ett öga på voltmetern och kanske parera pådraget.

Färden gick kanske inte som en midsommardans, men jag tuffade på söderut. När jag passerade den motriktade försignalen i Kälarne så kunde jag inte låta bli att spana lite extra ned i spåret. På uppvägen med 42302 hade jag och den passåkande kollegan, som skulle kliva av i Långsele, kört på en hund. Det kändes väldigt obehagligt. Kanske för att jag själv älskar hundar och nu har blivit husse på nytt. Alice har fått en lillasyster som heter Mimmi. Jag vill inte tänka på hur jag hade reagerat om någon av dem blivit påkörd av tåget. Direkt efter påkörningen så ringde jag naturligtvis till tågklareraren i Ånge och meddelade vad som hänt. Nu, på hemvägen, ville jag bara försäkra mej om att någon faktiskt varit ute på platsen och tagit hand om hunden. Jag såg ingen hund och inget blod. Det kändes lite bättre. Annars vet man ju aldrig. Det var liksom midsommarafton och kanske inte helt lätt att få ut någon att ta hand om en, i värsta fall, fortfarande levande hund.

I Ånge blev det personalbyte. Eller rättare sagt, strax utanför Ånge. Personalbyten sker egentligen i Långsele och Bollnäs, eftersom stålämnestågen är för tunga för att rulla genom centrala Ånge. Men nu var det midsommarafton och special-special. Jag körde Vännäs-Ånge och en Borlängekollega åkte pass till Ånge och tog över tåget där istället för i Bollnäs. På så sätt så sparade Green Cargo in en förare. Borlängekollegan fick låna en bil och köra ut till Ångebyn för att lösa av mej där. Själv tog jag bilen tillbaka. Just på det här sättet kommer för övrigt alla personalbyten att ske från och med nästa vecka. Då stängs nämligen strömmen av på hela Ånge bangård. Trafikverket ska byta fyra mil (!) kontaktledning, så alla tåg kommer att passera i slingan utanför Ånge.

För min del blev det en lång, lång midsommarafton. Den blev annorlunda, men minnesvärd. Saker och ting blir ju vad man gör dem till, och den här gången stämde det verkligen. Jag hade en trevlig midsommar, men jag har fortfarande svårt att låta bli att tänka på hunden.

Jag åt, rapade och skämdes

Igår publicerade jag en bild på den här bloggens Facebooksida. Bilden är tagen i ett av TGOJs Ma-lok den 20 mars 2010 och föreställer innehållet i en frukostpåse. När jag skrev inlägget kom jag att tänka på en händelse som inträffade i Göteborg för några månader sedan. Vid enstaka turer i Göteborg så brukar vi lokförare bli inkvarterade i SJs gamla överliggningslokal i Sävenäs. När tjänstgöringen drar ut på tiden, så blir det allt som oftast hotell. Enligt avtal är det då i första hand First G på centralstationen som gäller. Det är ett riktigt bra hotell. Tyst, trevlig personal, bra frukost och bästa tänkbara läge. Det kan inte bli bättre. Ska man iväg tidigt på morgonen, innan de hunnit duka fram frukosten, så brukar det gå bra att få en frukostpåse med sej. Den här gången gjorde jag precis som jag alltid gjort. Innan jag kröp till kojs så meddelade jag personalen att jag skulle åka vid kvart i fyra och önskade en frukostpåse. Väckarklockan ringde vid 3.20. Jag duschade och borstade tänderna. Jag förberedde mej för en lagom lång färd söderut, till Halmstad.

När jag kom ned till hotellobbyn så var receptionisten upptagen i telefon. Han pekade på en plastkasse som stod en bit bort på disken. Jag tog kassen och hoppade in i taxin. Jag var hungrig, och av påsens vikt att döma var den välfylld. Perfekt. Jag såg fram emot en kopp kaffe och några nygjorda frallor. När tåget var bromsprovat och klart rullade jag sakta ut från rangerbangården, upp på bron i Olskroken och in i tunneln under Liseberg. Jag hade fönstret neddraget en lång stund. Det var en skön vårnatt. I Mölndal hade jag fått upp farten och det började dra kallt om öronen. Fönstret åkte igen med en smäll. Jag hällde upp vatten i stålmuggen och vred värmereglaget till kokplattan i botten. Rc-loket kämpade på fint förbi Kållered och Lindome.

I ungefär samma ögonblick som vattnet började koka, så gjorde jag den chockerande upptäckten: inuti plastkassen som jag fått på hotellet fanns sex eller sju andra, mindre påsar. Hoppsan, Börje. Detta var ju lagom kul. Jag hade råkat få med mej allas frukostpåsar! Så vad gör jag? Jag skämdes värre än en Mörrumsbo som tagits på bar gärning i ABB-arena i Karlskrona. Efter en stunds grubblande insåg jag att skadan redan var skedd. Det finns ingen återvändo. Jag började äta frallor och äpplen och små chokladbitar och ägg och dricka yoghurt och juice i en sådan takt att jag till slut var tvungen att lossa lite på livremmen och knäppa upp den översta knappen i byxorna. Skulle jag slänga det som blev över? Nej, det kändes onödigt. Är man lokförare så är man. Det var ju goda frallor. Dessutom skulle Tvåväskors-Olsson aldrig förlåta mej om han fick veta att jag ens tänkt en sådan tanke. Jag rapade och tog en halva till.

19250768_145908182633384_4208524553554003010_o

David Bowie var aldrig i Höör

19221914_10213540015044085_8943823030268906379_oDavid Bowie är en favorit. Men så har det inte alltid varit. Visserligen minns jag Bowies spelning på Wembley 1985. Det var Live Aid och världens alla stora artister gjorde enad front för att samla in pengar till behövande. Freddie Mercury och hans Queen stal showen med det som har kallats världens genom tiderna bästa uppträdande. Jag var bara 14 år den sommaren. På Blekinge Kustbana rullade T43 med värmefinka och 60-talsvagnar. Det var ännu långt – synnerligen långt – till elektrifiering, timmestrafik och Öresundståg. SJ var fortfarande ett sammanhållet verk, på ont och på gott. Mest gott förstås, om ni frågar mej. Jag minns inte så mycket av Queens show på Wembley, men jag minns att Bowie framförde ”Heroes” på ett sätt som uppskattades. Låten var inte ny, men den höll då och den håller fortfarande. Men Bowie var som sagt ingen favorit. Jag hade nog ingen favoritgrupp alls på den tiden. Jag lyssnade på bra låtar oavsett grupp. Det kunde vara allt från dansband till punk och synt. Hiphop och rap har jag tack och lov inga som helst minnen av. En låt som jag däremot gillade var Cutting Crews ”I just died in your arms”. Just nu, när jag skrev namnet på låttiteln, var jag tvungen att gå in på Youtube och lyssna. Jag tror nämligen inte att jag har hört den där låten sedan högstadietiden på 80-talet. Det är många minnesbilder som väller fram när jag hör det välbekanta introt. Några tåg ser jag däremot inte i de där bilderna, för en gång skull.

Nåväl. David Bowie. På sommaren 2001 var jag mitt uppe i min lokförarutbildning. Jag och en kvinnlig kollega övningskörde under överinseende av en instruktionsförare som hette Peter. Vi hade ingen grön skylt baktill på tåget. Det behövs inte inom järnvägen. Den här dagen skulle vi köra tre helvarv med Pågatåg Malmö-Höör. Det var en lördag eller söndag. Just den turen var inte så populär. Det var kanske därför som den bara förekom på helgerna. Turen var tio timmar lång, vi körde på samma bana hela dagen och starterna och stoppen var många. För många, kändes det som. Om jag nu minns rätt så stannade vi i Burlöv, Åkarp, Hjärup, Lund, Stångby, Örtofta, Eslöv, Stehag och Höör. Det blir 18 stopp under en resa fram och tillbaka till Höör. Tre sådana resor gör alltså 54 stopp. Lite enformligt blev det, men syftet var ju att träna på att kunna stanna mjukt och fint och på rätt ställe med X11an.

Just den här turen var snudd på omöjlig för personalfördelaren att bli av med, om den råkade bli vakant. Men han hade sina knep. Han hade varit med om en och annan frostnatt och kände sina ”gubbar”. En kollega från Eslöv gillade att jobba extra. Han ställde nästan alltid upp. När han inte ville, så låtsades han inte ha möjlighet, och skyllde på sin fru. ”Det var nåt vi skulle göra, jag måste kolla med frugan”. Sedan väntade kollegan fem minuter och ringde tillbaka och meddelade att tyvärr så kunde han inte ställa upp just den dagen eftersom hans fru bestämt annat. Personalfördelaren hade som sagt rutin. En gång behövde han hjälp med just helgturen med de tre svängarna till Höör. Han slog numret till den normalt så arbetsglade lokföraren och visste vad svaret skulle bli. ”Jag måste kolla med frugan…”. Personalfördelaren låg dock steget före. ”Det har jag redan gjort. Det var okej för henne”.

Nåväl. Igen. Det var ju fortfarande David Bowie som det här inlägget var tänkt att handla om. Jag ber om ursäkt för alla dessa sidospår. Höör var det. Nu var det inte bara så att stoppen var många och linjen tråkig. Varje gång vi ankom till Höör så hade vi ungefär 50 minuters rast innan vi skulle köra tillbaka till Malmö. Det är inte helt lätt att slå ihjäl så mycket tid i Höör en söndag. Framförallt inte om det ösregnar. Men just den här dagen var det marknad på torget i Höör. När vi för tredje gången rullade in på stickspåret och stannade med vårt Pågatåg, så hade instruktören tröttnat på att sitta i hytten och glo. Han beordrade marknadsbesök, trots hällregnet. Vad jag kunde se var vi de enda besökarna på området. Vi stannade till hos en knalle som sålde begagande CD-skivor. Nu kom jag på en annan sak. Hur översätter man CD-skiva till engelska? Compact Disk Disk? Låter lattjo, men så säger man förstås inte. Hursomhelst. Jag höll en bra platta i handen. Det visade sej att även instruktionsföraren var spekulant. Han hävdade bestämt att ”här går vi efter tjänsteåren”. Istället fick jag leta rätt på några andra bra album. Det var lättprutat, tack vare vädret. Fem skivor för en femtiolapp. Det var då David Bowie råkade åka med ned i plastkassen. Ja, CDn alltså. Bowie själv har nog aldrig satt sin fot i Höör.

Skivan är från 1990 och heter ”Changes”. Jag vet inte vilka förändringar David Bowie menar, men själv var jag mitt uppe i ett karriärbyte, så på det sättet var det en passande titel. Plattan innehåller en rad hits. ”Heroes” förstås, som jag berättade om tidigare i det här inlägget. Men också klassikern Space Oddity, som handlar om major Tom som försvinner ut i evigheten. Astronaut var för övrigt ett annat drömyrke, tillsammans med asfalterare, som jag hade som ung. De första ackorden i ”Rebel, rebel” är sköna, liksom hela texten faktiskt. Åtminstone som jag tolkar den. China Girl och Blue Jean är fortfarande låtar som jag lyssnar på med jämna mellanrum, framförallt i bilen. Tiden som lokförarelev kan jag sakna. Även Pågatågen faktiskt. Marknaden i Höör kan jag däremot klara mej utan.

Far och son fixar biffen – igen

19092690_10213493200833759_1845490418850270997_oSenaste gången jag tjänstgjorde i Ånge var för tre år sedan. Då höll jag på att dö av värmeslag. Dryga 30 grader i skuggan och ett Rc-lok utan luftkonditionering är ingen bra kombination. När jag efter många om och men rullade in i Långsele med ett tåg från Vännäs så nästan föll jag ur loket. Jag var svimfärdig. Svalka! Jag måste ha svalka! Svaret på alla mina problem blev ett dopp i Faxälven. En förstående kollega i Långsele lånade ut sina växlarshorts som fick fungera som badbyxor. Nöden har liksom ingen lag. Vilken välgärning det var. Den Vimsige betraktade hela spektaklet från strandkanten. Skeptisk. Själv vägrade han gå nära vattnet. Det var visst en princip bara. ”Du, det är ingen risk att du inte syns där ute!’’ ropade han. Jag lös tydligen värre än solguden himself. De stora shortsen var orangea och hade reflexer, benen och överkroppen var vitare än en vinterdag i Jokkmokk. Det var nog inte så snyggt, men där och då spelade det ingen som helst roll.

I går natt var jag tillbaka i Långsele, faktiskt för första gången sedan den där sommardagen 2014. Och naturligtvis blev det problem. Igen. Jag skulle lösa av tåg 9115, ett södergående stålämneståg som vägde nästan 3000 ton, och köra det till Bollnäs. Det var en specialtur som jag hade fått. Förra veckan bad jag personalfördelerskan i Ånge om en tur med Re-lokskörning. Vi har inga Re i mina hemtrakter längre, så nu tänkte jag att det var lika bra att passa på att få köra lite Traxx, som loken också kallas, för att inte tappa behörigheten. Det tyckte den så kallade taktiken var en bra idé. Hon fixade en klockren tur, som egentligen slutade med passresa Bollnäs-Ånge. Eftersom detta var min sista arbetsdag för den här veckan, så kunde jag strunta i passåkningen norrut och istället åka söderut, till Arlanda och den väntande förbindelsen hem. Jag hade nästan en och en halv timme på mej i Bollnäs, från 9115s ankomst till passtågets avgång. Det var lugna puckar. Trodde jag. Att man aldrig lär sej.

19105607_10213493350357497_2653835332889854986_nSå vad hände? Resan med det norrgående, tomma stålämneståget gick visserligen fint. Jag rullade till och med in i Långsele lite för tidigt och hann med ett studiebesök i en källare med en magnifik modelljärnväg. Jag kröp till kojs och satte väckarklockan på tre. Det var avgång strax efter fyra. Jag vet inte hur det gick till, men vid midnatt vaknade jag med ett ryck och kände genast en obehaglig känsla. Jag tittade på tjänstemobilen och mycket riktigt: bara några minuter tidigare hade det kommit ett sms från den operativa personalledningen. En tankvagn i tåg 5900 stod och läckte norr om Vännäs. Tåg 9115 förväntades bli sent. Mycket sent. Kanske skulle trafiken inte kunna släppas på förrän vid fem igen. Godnatt. Med hemresan. Men inte med sömnen. Plötsligt var jag klarvaken. Hur ska detta gå? Personalledningen tyckte att jag skulle sätta mej på första bästa tåg och åka söderut. 9115 skulle inte vara i Långsele förrän vid tio, så det fanns gott om tid att hitta en ny förare. Jag klädde på mej och plockade ihop alla mina pinaler och promenerade iväg till personallokalerna i den vackra sommarnatten. Jag åt gulaschsoppa och drack kaffe.

Jag hade just ringt upp en kollega och sagt att jag skulle åka pass med honom. Då kom kontraorder. Tåg 9115 hade åter kommit på rull. Hur det gick till begriper jag inte. Området var ju avspärrat? Nu var tåget ”bara’’ drygt två timmar sent. Jag skickade ett meddelande till kamraten som skulle ta över tåget i Vännäs för att köra det till Långsele. Det visade sej vara en gammal bekantskap. Nämligen sonen till den vänlige själ som några år tidigare hade lånat ut sina shorts. Jag ringde upp honom och förklarade läget. Jag har lite brådis. Jag måste hinna med ett pasståg från Bollnäs klockan 10.51. Annars är det adjöss. Nästa plan från Arlanda är fullbokat. Med tåg hela vägen är jag inte hemma förrän mitt i natten. Då är det för sent att hämta ungarna. Svärmor lär få en smärre hjärnblödning av att behöva passa busiga Alice i ytterligare en dag. Och Kära hustrun kan inte bistå. Hon är som vanligt i Stockholm på nåt viktigt möte. Den stora frågan var hur mycket tid det var möjligt att köra in på sträckan Vännäs-Bollnäs? Försenade tåg har ju snarare en benägenhet att bli ännu mer försenade på grund av sin tappade prioritet. Nåväl. Kollegan som tog över tåget i Vännäs lovade att göra sitt bästa, men det skulle nog bli svårt, trodde han. Alla backarna och den tighta tidtabellen talade inte till vår fördel. Jag började nästan ge upp.

Till vår fördel talade att tåget ”bara’’ vägde drygt 2800 ton, att vädret var bra och att arbetsledningen i Hallsberg begärt prioritet för 9115 hos Trafikverket. Jag la mej på soffan i orderrrummet i Långsele och försökte sova. Det var inte så lätt. Jag hade ju nyss ätit soppa och druckit två koppar kaffe. Istället öppnade jag fönstret på vid gavel och låg och lyssnade på fågelsången. Med jämna mellanrum tystnade fåglarna, när tågen bromsade in och stannade för personalbyte. Det var faktiskt en ganska ljuvlig natt, omständigheterna till trots. Strax innan sex ringde det på mobilen. Det var min kollega som redan började närma sej Långsele. Han hade gjort en smått heroisk insats och kört in en hel del tid. Han bad om ursäkt för att han inte lyckats ännu bättre.

För första gången på väldigt länge klev jag upp i hytten på ett Re-lok. Det mesta var sej likt. Jag gillar Re bättre än Rd, men inget slår förstås Rc. Sakta, sakta masade sej tåget upp i fart. Största tillåtna hastighet på de lastade stålämnestågen är 80 kilometer i timmen. Jag körde ”på pipet’’, som man säger. Resan flöt på riktigt bra. Förutom ett möte med Hector Rail och ett annat med Cargonet, så stod alla andra tåg redan inne på sidotågvägen när jag kom rusande. I Karlsberg och Hälsingenybo försvann nästan en halvtimme i ett enda nafs, tack vare möten som föll bort. Avlösande Borlängekollega ringde och var bekymrad över sandtillgången. Det regnade i Bollnäs och han oroade sej lite över nivån i behållarna. Jag lovade att kontrollera saken vid nästa stopp. Han, å sin sida, lovade att vara på plats i god tid på perrongen i Bollnäs för att avbytet skulle kunna gå så snabbt som möjligt. Efter dubbelspåret i Ljusdal fick jag slå stopp i maskinen. Enligt fjärrtågklareraren skulle det inte dröja så länge innan mötande Regina var framme. Jag passade på att fråga när han trodde att jag skulle ankomma Bollnäs. Jag fick veta att jag skulle få rulla hela vägen. Perfekt. Jag skulle hinna! Med god marginal dessutom.

Jag klättrade ur loket för att kontrollera tillgången på sand. Den var god, så inte heller detta skulle bli ett problem i backen efter Storvik. Jag upptäckte att dörren till Re-loken är tung. Varje gång jag öppnade den, så slog den igen, på grund av spårets lutning. Jag tänkte gå runt på andra sidan, men då plötsligt, från ingenstans, uppenbarade sej den beryktade tävlingsmänniskan. Kan du inte ens öppna en dörr? Patetiskt. Till slut lyckades jag, efter lite meckande, ta mej in i loket. I Bollnäs stod ett mötande tåg redan inne, så jag tänkte dra fram till perrongslutet men fick se kollegan vid den vanliga avbytesplatsen och fick bromsa rejält. Det blev inget stopp jag är stolt över. Men man kan inte få allt här i världen. Jag hann in på Pressbyrån och köpte en grillad och en kopp kaffe. Det gick ju bra detta. I Faderns, Sonens och den heliga järnvägs-Andens namn. Amen.

19095651_10213493208593953_689666332820256089_o

Ett obegripligt missgynnande

flygEfter två månader som utlånad till Kil packade jag för några dagar sedan väskorna och begav mej iväg till Ånge. Det är här jag ska tjänstgöra i juni. Det är tre år sedan som jag senast satte min fot i denna järnvägsmetropol. Och tro det eller ej: Ånge blev ett kärt återseende. Förutom en lång, ensam och väldigt påfrestande påskhelg 2014, så har jag alltid trivts här. Med samhället, kollegorna och tjänstgöringen. Till och med den gamla SJ-överliggningen har sin charm. Thairestaurangen har fortfarande öppet och serverar god mat. När jag klev innanför dörren i Green Cargos personallokaler kändes det som igår. Dörrkoden var densamma. Kollegorna hälsade igenkännande. Alla mina bilder och dokument låg kvar på mitt skrivbord när jag loggade in i en av de tre datorerna i orderrummet. Det enda som var annorlunda var antalet postfack, som minskar i oroväckande hög takt. Var tar alla kollegor vägen?

Nåväl. Passresorna till Ånge är ett kapitel för sej. Bor man i Karlshamn så är snabbaste sättet att ta sej till Ånge att flyga till Östersund och sedan åka tåg. Från dörr till dörr så tar resan inte mycket mer än sex timmar. Som lokförare vill man förstås helst åka tåg, men ibland fungerar det helt enkelt inte. Restiden blir den dubbla med SJ jämfört med SAS. Eftersom restiden för oss ”poolare” räknas in i arbetstiden så blir det rena förtjänsten för Green Cargo. Nu kanske man kunde misstänka att det är väldigt dyrt att flyga. Det borde ju vara så. Om inte annat med tanke på miljön. Men så är det inte. Kostnaden är ungefär densamma. Ibland är det till och med billigare att flyga än att åka tåg. Jag har inte gjort den reflektionen tidigare, men häromdagen när jag satte mej till rätta i planet så blev jag fundersam. Hur kan detta vara möjligt?

Samtidigt som en av de tre flygvärdinnorna började servera kaffe, så började jag räkna. Tre tjejer springer omkring här i kabinen. Jag vet inte hur många som sitter i cockpiten, men minst två måste det väl vara. Personalen utgörs alltså av fem personer. Jag tittade mej omkring i planet. Det var halvbesatt. Kanske 80 personer. Situationen var liknande när jag bytte plan på Arlanda. Fem personer, halvfullt. Hur många liter flygbränsle som går åt för att flyga 100 mil har jag förstås ingen som helst aning om, men åtskilliga kubik är det naturligtvis. Vilket måste kosta pengar för flygbolaget. Jag antar också att SAS betalar någon form av avgift på de olika flygplatserna, ungefär som järnvägsföretagens banavgifter.

När jag åker med SJ är tågen allt som oftast fullsatta. I ett X2000 innebär det drygt 300 personer. Längst fram sitter en ensam kollega. Två tågvärdar stressar runt inne i vagnarna. Ibland är de tre. Ibland är de ensamma, beroende på vilken typ av tåg jag åker. Jag förstår inte hur detta hänger ihop? Kan någon vara vänlig att förklara, tack? Frågan är kanske inte varför det kostar runt tusenlappen att åka tåg till Ånge. Det är inget hutlöst pris. Det är en lång sträcka. Frågan är snarare varför det är så billigt att flyga? Hur kan flygbolagen få detta att gå runt? Än mer konfunderad blir jag när jag tittar på prissättningen hos bolag som typ Ryan Air. Jag kan flyga till London och Bryssel för några få hundralappar. Nu vet jag att en extra flygskatt införs nästa år. Men beloppen är låga. 80 kronor dyrare ska det enligt uppgift bli att flyga inom Europa. Jag tycker det daltas med flygbolagen, samtidigt som förutsättningarna för tågtrafik inte prioriteras. Vad är det egentligen för kostnader som järnvägsföretagen har, som flygbolagen slipper? Hur kan flygbolagen tjäna pengar när de i princip skänker bort biljetterna?

Tågkraft köper Netrails Ma-lok

18922636_10213406377423228_6983955569785538228_oNetrail har sålt samtliga sina Ma-lok. Köpare är Svensk Tågkraft i Nässjö som därmed tar över Ma 825, 827 och 876. Det meddelar Jochum Ressel på Netrail. Loken har under hela sin tid hos Netrail fått service och underhåll vid verkstaden i Nässjö. De nya ägarna är således väl insatta i lokens status. ”Det sägs att Emma-lok alltid drar, oavsett om det finns mycket eller lite ström i kontaktledningen. Att när sista X2000 går till skrot kommer det att dras av ett Emma-lok. Slår man en vajer runt stationshuset i Nässjö kommer kåken att åka med till Alvesta om man så vill. Starkare, robustare och effektivare kämpar finns inte att få tag på”, säger Jochum Ressel.

Populär pool växer igen

18891739_10213398606228953_996429971733015483_oGreen Cargo utökar sin bemanningspool, som startade 2012. Poolen fungerar som ett internt bemanningsföretag och består idag av 22 lokförare och växlare. I ett första skede ska tre lokförare rekryteras, men diskussioner förs också om att ytterligare utöka poolen kraftigt. ”Green Cargo vill öka flexibiliteten i företaget. Vi vill till exempel kunna ha möjligheten att snabbt ta över nya affärer”, säger bemanningspoolens chef Fredrik Weiner. Han nämner uppstarten av Green Cargos verksamhet i Norge samt övertagandet av den så kallade Moelventrafiken som exempel på områden där poolens medarbetare använts det senaste året. Lokförarna och växlarna arbetar varannan vecka, oavsett om de är utlånade eller tjänstgör på sin hemstation. Det är en arbetsform som visat sej populär bland personalen. Nyrekryteringen kommer att ske såväl internt som externt.