Nya vagnen snart i trafik

lint41Tester pågår fortfarande med Inlandsbanans nya fordon av typen Lint 41, som förväntas få litterat Y41 i Sverige. Transportstyrelsen har förlängt det tidigare tidsbegränsade godkännandet. Inlandsbanan och Inlandståg får nu ytterligare ett halvår på sej att fortsätta sina tester och provkörningar. ”Det som återstår är beräkning av dynamisk vikt. Jag hoppas och tror att vagnen snart kan vara godkänd och i trafik”, säger Inlandsbanans VD Peter Ekholm. Hans förhoppning är att pendeltrafiken Mora-Orsa kan starta redan under våren. Just nu arbetar man med finansieringsfrågan. Under våren kommer vägarna runt Mora att bli svårframkomliga på grund av vägarbeten, och det vill Peter Ekholm nyttja. ”Vi vill ju lära folk att åka tåg, och för att kunna göra det så måste vi ju köra tåg”. Ett problem i finansieringsfrågan är att Dalarna måste spara pengar, men eventuellt finns det stöd att söka på annat håll för trafiken på Inlandsbanan. ”Kommer vi igång med pendeltrafiken under våren, så kommer den att löpa parallellt med sommartrafiken. Jag tror inte att det är bra att börja och sedan ställa in i flera månader”. Även Orsas kommunalråd Mikael Thalin uppger att finansieringen av trafiken hänger i luften. ”Frågan utreds just nu och tanken är att vi inom kort ska få ett material att ta ställning till om det är möjligt att genomföra. Som vanligt är det ekonomin som är den stora stötestenen”.

Dotterbolaget Inlandståg uppger att man är redo för den nya trafiken. Det är bara att trycka på knappen. Instruktörerna är utbildade och klara och är nu beredda att köra utbildning för personalen i Östersund och Mora, där rekrytering av lokförare påbörjats. Den gamla driftverkstaden vid Mora Noret har åter tagits i bruk. När det gäller de övriga fyra Lintvagnarna som Inlandsbanan beställt, så väntas den första dyka upp i Sverige tidigast i början av sommaren. Vagnarna renoveras just nu i Polen. Framförallt är det komforten som måste höjas, men även jobb på exempelvis växellådor och hjul genomförs. Arbetet på vagnarna har dragit ut något på tiden eftersom Inlandståget vill säkra rätt produkter till rätt kvalitet. Peter Ekholm uppger att Inlandsbanan inte kommer att skrota de gamla motorvagnarna, trots inköpet av de fem Lintarna. ”Vi kommer att behöva behålla några som reservfordon. Men också eftersom Y1 är en viktig del av vår historia”.

Apropå Inlandståg: vagnslasttrafiken mellan Storuman och Vännäs och Umeå, som den här bloggen kunde berätta om i september, har nu kommit igång. Tågen rullar två dagar i veckan och medför bland annat gasvagnar från Vinlidsberg och timmer från SCA. ”Vi har haft SCA som kund i flera år och vår trafik från Storuman åt SCA kommer att utökas”, säger Inlandstågs chef Maria Cederberg.

Framtidens TiB tar form

91c1a43c1600a658_800x800arFramtidens Tåg i Bergslagen håller just nu på att ta form. De fyra inblandade regionerna har arbetat fram ett långsiktigt program som väntas antas inom kort. I dokumentet framgår att TiB-trafiken står inför flera stora förändringar. Bland annat blir det kraftiga neddragningar på sträckorna Storvik-Avesta/Krylbo-Frövi och Mjölby-Hallsberg. Direkttågen Fagersta-Smedjebacken-Borlänge försvinner helt. På andra håll förstärks trafiken. Till exempel mellan Fagersta och Västerås. Även en utökning Borlänge-Mora planeras, men då ska tilläggas att den skrivelse som bloggen tagit del av är författad före Dalarnas helomvändning gällande trafiken på Siljansbanan. Under 2024 kommer Örebro-Hallsberg att bli ett eget system, liksom Gävle-Borlänge-Örebro. För att klara av de nya trafikuppläggen behövs sju nya motorvagnar fram tills 2030. TiB räknar med att de fem X14 som man disponerar tas ur trafik runt 2023. Regionerna i Dalarna, Gävleborg, Västmanland och Örebro vill inte kosta på X14 ombyggnad för ERTMS. Redan från tågplan 2020 blir det aktuellt att hyra in fordon från SJ. X40 nämns som ett tänkbart alternativ. Kostnaden uppges landa på cirka 2,5 miljoner kronor per år och fordon.

När det gäller inköp av nya motorvagnar nämns två modeller. ER2, som är en trevagnarsvariant av ER1, tillverkas av Stadler som lovar en relativ snabb leveranstid, 20 månader. Nackdelen med ER2 är att den bedöms som för stor med tanke på resandeunderlaget. Den andra modellen som tas upp är Bombardiers Zefiro Express, som redan beställts till Sverige. ”Västtrafik har beställt 45 av möjliga 100 fordon. Det finns alltså en option på ytterligare 55 fordon. Det finns troligen en möjlighet för Tåg i Bergslagen att beställa enligt denna option. Detta alternativ innebär en, för Tåg i Bergslagen, ny avtalsform som inkluderar underhållet av fordonen”, kan man läsa i framtidsdokumentet.

Under rubriken ”Prioriterade pendlingsstråk” nämns sträckorna Gävle-Falun/Borlänge, Fagersta-Västerås, Hallsberg-Örebro-Lindesberg och Mora-Borlänge. Poteniella framtida stråk bedömer de fyra regionerna kan bli Örebro-Linköping och Västerås-Gävle. Den totala mängden tågproduktion uppgår i år till 6,2 miljoner turkilometer med 390000 stopp vid stationer och hållplatser. De närmaste åren väntas produktionen öka med tre procent, men från 2022 minskar trafiken faktiskt med sex procent, på grund av neddragningarna på det så kallade godsstråket Storvik-Frövi. Under nästa period, 2026-2030, vänder produktionen åter upp. Bland annat eftersom turtätheten på Bergslagspendeln ökar, med kvartstrafik Västerås-Surahammar under rusningstid.

Från nästa år blir det dyrare att hyra fordon av Transitio, som äger och förvaltar Tåg i Bergslagens fordon. Transitio har aviserat en ökad hyreskostnad beroende på förändrade finansieringsförhållanden. Kostnaden för X50 beräknas under perioden 2020–2022 successivt öka med cirka 19 miljoner kronor om året, vilket motsvarar cirka 800 000 kronor om året per fordon. Anledningen till detta är att Transitio kommer att rusta upp sina fordon, bland annat med nya signal- och tryckluftssystem.

77153674_10220956489571313_1849654436553555968_o

Klart: Upptåget borta 2022

upptUpptåget försvinner från och med utgången av tågplan 2021. Denna trafik blir istället en del av Mälartåg. Det framgår inte oväntat av ett utkast till avtal mellan Region Uppsala och Mälardalstrafik AB, som bloggen fått ta del av. Avtalet gäller integrering av Upptåget i det nya trafiksystemet. I utkastet kan man läsa följande: ”Inför den kommande avtalsperioden från december 2021 och framåt har Region Uppsala övervägt olika alternativ för hur Upptåget-trafiken ska bedrivas från 2022. Med Upptåget-trafik menas den av Region Uppsala idag upphandlade tågtrafiken på sträckorna Uppsala–Gävle och Uppsala–Sala. Region Uppsala har kommit fram till att man vill göra en gemensam upphandling med Mälardalstrafik och integrera Upptåget-trafiken med Mälartåg”. Konkret innebär detta att tågen på sträckan Sala-Uppsala försvinner och istället integreras med trafiken Sala-Västerås-Eskilstuna-Norrköping-Linköping. Uppsala-Gävle ska i första hand trafikeras med de nya ER1-tåget, medan Reginatåg ska rulla Uppsala-Sala-Linköping. Region Uppsala förbinder sej att till Mälardalstrafik tillhandhålla åtta ER1 och fem Reginatåg.

Apropå Upptåget: affärsområdeschef Mikael Danielsson, 56, väljer att lämna Transdev senare den här månanden. Transdev har kört Upptågen sedan i september 2017. Danielsson har varit chef för Transdevs trafik i Uppland, Östergötland och Öresund. Han började i koncernen redan 2007 och har sedan dess haft en rad befattningar. Tidigare i år meddelades att Transdev tappar Öresundstågstrafiken från och med december i nästa år. Då tar SJ över.

Orutinerat i Borlänge

75322612_10220896984523724_3691317596826632192_oBorlänge är kanske en stad där man bor länge. Om det stämmer har jag ingen aning om. Men man brukar ju skämta och säga att det är så. Förra veckan bodde jag i Borlänge. Så värst långvarig blev dock inte bosättningen. Istället för sju eller åtta arbetsdagar, som brukligt, blev det bara fem. Och knappt det faktiskt. Jag började inte förrän 22.32 på måndagskvällen och begav mej åter söderut redan på torsdagskvällen. Personalfördelerskan hade haft den goda smaken att ge mej en tur som slutade med passåkning från Hallsberg, tillbaka ”hem” till Borlänge. Det var en passbiljett som företaget inte behövde utnyttja. Istället åkte jag söderut i fredags. Hemåt. Kära hustrun, som lämpligt nog jobbade hemifrån, plockade upp mej i Alvesta, så slapp jag ta omvägen via Hässleholm.

Egentligen brukar mina arbetsveckor börja på tisdagarna. Men nu råkade jag vara bjuden på 50-årsfest. På en lördag. Det vill säga mitt i min tjänstgöringsperiod. Det blir väldigt dumt – och många passresor fram och tillbaka – om jag skulle ta ledigt enbart den dagen. Så istället flyttade långtidsplaneraren en fridag och skrev ut tre så kallade FV-dagar. Vips blev jag ledig tio dagar i sträck. Man tackar.

Men tillbaka till Borlänge. Efter nästan två år som utlånad till Eskilstuna kom beskedet lite oväntat att jag skulle packa väskorna för en månad i Dalarna. Nu är inte Borlänge någon av mina favoritplatser i universum, men lite omväxling i arbetet skadar ju inte. Emellanåt har det blivit lite tjatigt med alla stålämnestågen i Eskilstuna. Jag tittade förväntansfullt i turlistan för Borlänge. Första dagen skulle jag köra en tur som heter 4814. Vad kunde det vara för spännande tåg, mån tro? Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mej själv när jag såg svaret. ”9131, Dmn-Et”. Det vill säga stålämneståg Domnarvet-Eskilstuna. Ja, den vägen hittar jag onekligen.

Jag klev av pasståget vid 20-tiden i måndags och hann vila i två timmar på hotellet innan det var dags att promenera till jobbet. Det var isande kallt. Jag hade helt missbedömt läget. Jag hade varken packat mössa eller långkalsonger. Det var orutinerat. Jag frös värre än en utelåst nudist en vinterdag i Jokkmokk. Jag tittade i loklistan och såg att jag varken skulle köra Rc, Re eller Br185 till Eskilstuna. Utan en Rd. Då blev det lite omväxling, trots allt. Tåget var inte mycket att hurra över. Åtta vagnar. 700 ton. Det var lättkört. Trots höst och rusk och kyla och halka så gick det som en dans att dra upp tåget från Domnarvet. Överhuvudtaget flöt det på fint längs den gamla TGOJ-linjen. Den avlösande föraren i Eskilstuna blev förvånad när han såg att det var jag som rullade in på Gredby. ”Är det vi som kör även 9131 nu?” undrade han. Med ”vi” menade han Eskilstunapersonal. Eftersom jag själv varit utlånad så länge, och dessutom har en bakgrund inom TGOJ, så ser många av kollegorna mej som Eskilstunaförare. Jag fick förklara läget, att jag i november utgår från Borlänge.

74926553_10220896987123789_8106295478896820224_oJag gick till samma gamla hotell där jag tillbringat så mycket tid de senaste åren. Personalen nickade igenkännande. Jag sov till nio och åt frukost. Sedan somnade jag igen. Är det något jag kan så är det att sova. Vilket är en gudagåva i detta yrke. Vid 11.30 var det dags att ta över 9130 och sätta kurs mot Borlänge. Det var lika lättkört. Ensamt lok. I Kungsör fick jag slå stopp i maskinen. Tågklareraren vågade inte köra mej längre eftersom en växel krånglade i Ålsäng. Eller om det var i Jädersbruk. Sämre ställen kan man dock bli uppställd på. Bara några meter bort från perrongen i Kungsör ligger nämligen ett gästgiveri. Jag meddelade tkl att jag lämnar skeppet en stund och gick och köpte kålpudding. Sedan blev jag omledd över Hovsta men ankom ändå Borlänge i rätt tid.

Nästa arbetspass började vid 11-tiden i onsdags. Även denna gång stod det stålämneståg på programmet. Men nu gick färden norrut. Med mult-Re. Eftersom tåget måste hämtas på Domnarvet, dras upp för backen och loken sedan måste göra rundgång, så räcker tyvärr inte arbetstiden till för körning längre än till Bollnäs. Det hade varit trevligt att få komma till Ånge, men nej. Jag fick två timmars rast i Bollnäs och hann precis in på en kinarestaurang som serverade buffé. I ärlighetens namn såg de olika rätterna inte så aptitliga ut, men smaken var det faktiskt inget fel på. Färden tillbaka till Borlänge gick även den med mult-Re och stålämneståg. Lastat denna gång. När jag rullade in i Borlänge såg jag de starka elljusen från Domnarsvallen en bit bort. Det var kvalfotboll till Allsvenskan. Hade jag inte jobbat så hade jag nog gått på match, trots kylan.

I torsdag började jag inte förrän 19.30. Det blev sovmorgon. Frukost i lugn och ro. Grundlig genomgång av Dala-Demokraten och Borlänge Tidning. Det var många artiklar om Brage. Läget var mörkt men inte hopplöst, tyckte experterna. Jag tog en kopp kaffe med upp på rummet och kollade lite på TV innan det var dags att ta en promenad på stan. Den slutade med ett besök på arbetsplatsen. Jag vet inte riktigt hur jag hamnade där. Jag behövde kanske någonstans att värma mej. Jag blev sittandes med två poolkollegor och pratade bort ett par timmar. Jag kokade nudlar och drack kaffe. Jag traskade tillbaka till hotellet en kilometer bort för att hämta min jobbväska, ta en tupplur och checka ut.

Jag kvitterade ut ett radiostyrt ellok i stall och körde det till Avesta/Krylbo. Där skulle jag hämta vagnar med diverse stålrullar på. Det såg tungt ut. Jag kopplade loket och lät kompressorn arbeta upp trycket i bromssystemet. Jag kodade in radiostyrningen och spände fast lådan på magen. Det var min uppgift att bromsprova tåget. Jag fick krypa på alla fyra för att få loss en vagnsförstängare. Föraruppgiften fick jag hämta i stationshuset. Eller heter det driftplatsbyggnad nuförtiden? Hursomhelst. Jag var klar och fick lämna den gamla järnvägsknuten en timme tidigt. Det var bra, men skulle det hålla hela vägen till Hallsberg? Ja, faktiskt. Jag kunde krypa ned under lakanet tidigare än förväntat och hann se två perioder av matchen mellan New York Islanders och Pittsburgh. Det stod 3-0 och såg säkert ut. När jag vaknade gjorde jag dock den tråkiga upptäckten att matchen slutat 3-4. Surt. Å andra sidan var det skönt att jag slapp se eländet.

När väckarklockan ringde var det fredag och det enda jag skulle göra var att ta mej hem till Karlshamn från Hallsberg. Jag hade förväntat mej mycket folk på tågen, men det var faktiskt ganska glest mellan resenärerna. Mysko. Men jag klagar inte. Jag hatar överfulla tåg. Nu är jag långledig. På tisdag nästa vecka bär det åter iväg till Borlänge. Den här gången måste jag tyvärr stanna en hel vecka. Jag har redan bokat hotell och passbiljetter och packat det viktigaste. Det vill säga mössa och långkalsonger. Kanske smyger jag ned ett glatt humör också.

DB kör ny inrikestrafik i Sverige

26229611_10215428952666345_245615078686290258_nTyska DB kör numera även ren inrikestrafik i Sverige. Häromdagen rullade det första tåget mellan Trelleborg och Hallsberg. Till en början blir det tre svängar per vecka mellan de två orterna, men på sikt är planen att utöka till fem avgångar per vecka. Tågen transporterar främst trailers som ankommer Trelleborg med TT Lines färjor. I lasten finns framförallt dagligvaror till Lidl. Bakom satsningen står tyska Spedition Bode, som därmed öppnar en andra knutpunkt i Sverige efter Rosersberg utanför Stockholm. Dit rullar som bekant redan de så kallade Lidltågen från Lübeck. Tidigare drogs dessa vagnar genom Sverige av Green Cargo, men numera har DB tagit över. DB kör också en nystartad pendel mellan Norrköpings hamn och nederländska Venlo. Tågen rullar tre gånger i veckan. DBs tåg i Sverige bemannas av såväl egna lokförare som personal anställda av bemanningsföretaget Trainpool.

Min månad: oktober 2019

Oktober blev ännu en månad som utlånad till Eskilstuna. Liksom alla andra månader på denna plats blev det en trivsam tillvaro. Robert Gustafsson imiterade en gång Tony Rickardsson och berättade om alla platser han får besöka som speedwaystjärna. ”Polen. England… Polen”. Jag skulle kunna säga detsamma. ”Oxelösund. Borlänge… Oxelösund”. Ibland tror jag nog också den gode Tony fick komma hem till Sverige. Precis som jag en och annan gång får vika av från den gamla TGOJ-linjen. Den här månaden blev det avstickare till Storvik och Hallsberg. Egentligen skulle jag också ha kört en sväng till Norrköping, men jag bytte denna förmiddag mot en eftermiddag på Oxelösund. Då kunde jag sova hemma i ytterligare en natt. Jag hann också med en övertidstur i Karlshamn, en natt mellan fredag och lördag. Tyvärr kanske sötebrödsdagarna i Eskilstuna är över. I november är jag kommenderad till Borlänge. Första turen bär iväg till – Eskilstuna. Jo, den vägen kan jag vid det här laget. Men därefter blir det Re-lok i norra ståltågsomloppet till Bollnäs och utflykter till både Hallsberg och Kil. Jag har ett berg av ledighet innestående, så jag har passat på att ta fritt i tre dagar. Jag är nämligen bjuden på 50-årsfest. Det ska bli trevligt.

Verkligheten var ännu kusligare

Sommaren 2012 var jag utlånad till SJ i Borås. Det var en kommendering som jag verkligen trivdes med. Jag älskar den typen av tjänstgöring som förekommer i dessa trakter. Det är lite som om tiden stått stilla. Med tåganmälan. Tågklarerare. Plåtstinsar. Mjölkpallar till perronger. Generösa tidtabeller. Trevliga kollegor, som man snabbt lär känna. Kan det egentligen bli så mycket bättre? Tveksamt. Vore det inte för det opendlingsbara avståndet till Borås, så hade jag nog redan sökt jobb där. Ibland passerar jag Borås med diverse godståg, och då brukar jag tänka tillbaka på sommaren för sju år sedan. Det är varma minnen. Jag körde X12 och X14 till Varberg, Herrljunga och Göteborg. Ibland bar det iväg hela vägen till Uddevalla. Det blev k-möte på ställen som Fristad, Ljung och Skene. En kväll vill jag minnas att jag fick möta ett godståg i Viskafors. Det är om just det samhället som det här inlägget kommer att handla.

Viskafors ligger strax utanför Borås. Viskan rinner vackert genom samhället. En gång i tiden måste detta har varit en fin plats. Men när jag nu, 2012, spakade min motorvagn genom Viskafors så slogs jag av hur öde och förfallen den lilla orten tycktes vara. På stationen satt det brädor spikade som skydd framför flera fönster. I ett hyreshus, granne med stationsbyggnaden, var rutorna till och med krossade och lägenheterna övergivna sedan länge. Någon kilometer därifrån, på väg söderut, uppenbarade sej en jättelik fabrik. Nedlagd förstås. Tom och spöklik. Nästan lite kusligt tom. Jag är väldigt fascinerad över den här typen av platser och kunde förstås inte låta bli att fråga tågmästaren, som stod framme hos mej i hytten, om vad detta var för gammal industri. ”Det vill du inte veta”, sa hon och gick ut.

Hela saken föll i glömska, men så häromdagen upptäckte jag av en slump en mycket intressant dokumentär på SVT-Play. Jag blev sittandes framför datorn helt förstummad. Plötsligt föll alla bitar på plats. Jag fick alla de svar som jag efterfrågat 2012. Egentligen hade jag nog mått bäst av att leva i okunskap i just detta ämne. Det var nämligen en fruktansvärd bild som målades upp i dokumentären. Jag var illamående och kände hur tårarna kom krypande i ögonen. Men jag kunde inte sluta titta. Jag kunde inte sluta lyssna på den sorgliga musiken och alla de hemska vittnesmålen. Hur arbetare kräktes blod i sopsäckar samtidigt som de arbetade, hur de ställde upp och var lojala mot företaget. Hur de fick betala med sina liv. Det låter kanske som 1800-tal, men var en verksamhet som pågick ända in på 1990-talet.

Den kallades Dödens Fabrik, men hette egentligen Viskafors Gummifabrik. Här tillverkades bland annat däck. Arbetsförhållandena var usla och det visste företagsledningen om. Men man blundade. Allt för att kunna tjäna några kronor till. När arbetarna klagade, så blev de lovade en ny fabrik. ”Vi ska ju bygga nytt, så då förstår ni väl att vi inte kan investera i den här gamla byggnaden?” En gång avsattes pengar till ny ventilation i verkstaden. Men istället köptes nya markiser till direktionsvåningen. Plötsligt en dag kallades personalen till ett möte. Där fick de sin livs chock. Det skulle inte bli någon ny fabrik. Den nya ägaren, Rune Andersson och Trelleborg AB, hade helt andra planer. Det dröjde bara några månader efter ägarbytet innan benen slogs undan för hundratals anställda och hela deras bygd. Fabriken skulle läggas ned. Punkt slut.

Rune Andersson intervjuas i dokumentären. Han ångar ingenting. Sådan är kapitalismen helt enkelt. Vad gör man inte för ytterligare en miljon på banken?

73524684_10220731223099792_2964850911232393216_o.jpg