Vid järnvägs ände

Detta inlägg blir det sista som kommer att publiceras i den här bloggen. Just denna dag, den 22 juli 2021, känns som ett bra tillfälle att sätta punkt. Idag är det nämligen på dagen tio år sedan jag satt på ett hotell i Jönköping och skrev det allra första inlägget. Beslutet har vuxit fram de senaste åren. Sakta men tyvärr allt för säkert. Motivationen och lusten och engagemanget tryter. Jag känner fortfarande att behovet av en lokförarblogg är stort. Det finns så många konstigheter i vår byråkratiska bransch att belysa, så många nyheter att berätta, så många komiska situationer att återge, men nu får någon annan ta vid. Jag orkar inte och jag hinner inte längre.

Jag hade ingen aning om vilken osannolikt krokig och lång resa jag gav mej ut på för tio år sedan. Från början var skrivandet bara en lek och ett tidsfördriv, en någorlunda meningsfull sysselsättning under raster i Ånge, passåkning till Eskilstuna och kvartstid i Hallsberg. Läsekretsen ökade dock ganska snabbt, och med detta kom också ett mycket större allvar. Det började trilla in tips från alla möjliga håll och denna interaktion med politiker, direktörer, utbildare, lokförarkollegor, tågvärdar, personalfördelare, upphandlare och Gud vet alla har fortsatt. I genomsnitt kommer det kanske 50 idéer på uppslag varje vecka. Det är naturligtvis oerhört glädjande att se ett sådant engagemang, men det tar också en ofantlig massa tid och ork att kolla upp alla tips. I slutändan är det kanske bara ett av tio uppslag som verkligen blir en text som publiceras. Tyvärr händer det också att folk försöker utnyttja min blogg för egen vinning skull. De vill gärna att jag ska skriva om en före detta chef som de har ett horn i sidan till, eller om en arbetsgivare som de inte kommer överens med. Vissa tips bygger på missuppfattningar. Andra på feltolkningar. När förslagen inte resulterar i texter, kan folk höra av sej och ifrågasätta varför jag inte skriver någonting om just deras tips. Det blir en cirkus av mejlkonversationer och ibland dålig stämning.

Det som ändå har drivit mej genom åren är viljan att berätta saker som folk inte redan vet. Det har blivit lite av den här bloggens signum. Men det tar också på krafterna att skriva om saker som ingen annan gör. Jag vet att mina inlägg har stor genomslagskraft och texterna kan få stora konsekvenser för företag och personer. Det är ett otroligt stort ansvar att bära. Framförallt när man står ensam på toppen och stormen piskar i ansiktet. Jag har också velat förändra saker. Det har varit en annan drivkraft. Vissa frågor har jag nog hjälpt till att knuffa i en viss riktning, men de stora striderna förblir förlorade. Uppdelningen och avregleringen av tågtrafiken har varit min käpphäst genom åren. Jag anser att järnvägen är ett så komplext system att det måste hållas samman, inte slås sönder. På den fronten har jag misslyckats kapitalt. Branschen blir bara mer och mer uppdelad.

Det jag kommer att sakna i framtiden är att berätta om det yrke jag älskar, om min vardag som lokförare i Karlshamn, Gällivare och Malmö. Någon gång kanske jag också skulle vilja kunna säga mitt hjärtas mening i ett angeläget ämne. Men det går inte att ensam driva en blogg som denna utan regelbundna uppdateringar. Tre inlägg i månaden håller inte och jag vill inte göra någonting halvhjärtat. Det är allt eller inget som gäller. Jag känner också att jag håller på att bli en gnällig gammal gubbe, och det vill jag inte.

Att jag bloggat i tio av de 20 år som jag varit lokförare känns overkligt. Likaså att mina inlägg lästs över fem miljoner gånger och att läsekretsen bidragit med nästan 10 000 kommentarer. Att jag har blivit inbjuden till TV-debatter i Stockholm och säkerhetskonferenser i Örebro. Men allt detta hade varit omöjligt att genomföra utan förståelse från nära och kära, vänner och bekanta, lokförarkollegor och alla andra hjälpsamma människor i järnvägsvärlden. Det hade också varit omöjligt att hålla en trovärdig och professionell nivå utan en arbetsgivare som är med på noterna. Bloggandet har hela tiden varit en synnerligen svår balansgång. Å ena sidan lojalitet mot arbetsgivaren, å andra sidan modet att kunna rapportera även om saker som inte alltid är positiva. I detta sammanhang måste jag rikta ett stort och innerligt tack till framförallt Green Cargo och Inlandsbanan som varit mina främsta arbetsgivare det senaste decenniet. Visst har de haft synpunkter på en del av mina inlägg, och visst har vi diskuterat fram och tillbaka om lämpligheten i vissa texter. Senast häromdagen faktiskt. Men varken Green Cargo eller Inlandsbanan har ens vid något tillfälle försökt hindra mej från att skriva det jag önskar.

Några representanter för Green Cargos eller Inlandsbanans ledning fanns förstås inte med i lördags när jag och min äkta hälft gemensamt firade våra 50-åriga födelsedagar med en trädgårdsfest. Men en hel del av den här bloggens huvudpersoner var närvarande. Kära hustrun förstås. Som egentligen heter Cornelia. Den Vimsige. Det vill säga Lennart. Stinsen som heter Per. Och Mats, min vän läkaren från Östersund, och hans förtjusande dam som jag lärt känna just genom den här bloggen. Vad ingen av dem visste, var att tillställningen de bjudits in till inte bara var ett födelsedagskalas, utan också ett tack och farväl till ”I huvudet på en lokförare”.

Därmed finns det inte så mycket mer att tillägga. Skriv gärna en sista kommentar. Jag kommer garanterat att sakna er alla och kanske kommer ni att sakna mej. Jag hoppas att ni har haft glädje av min blogg. Nu går jag vidare i livet. Over and out.

Jonas Gallerydh
”I huvudet på en lokförare”