Fyra minuter i ödslighetens land

97577541_672846423272888_1926048895293456384_oHäromdagen stannade jag i Tillberga, utanför Västerås. Jag kom från Borlänge med ett omlett SSAB-tåg. Egentligen går dessa tåg över Grängesberg, Ställdalen och Frövi. Men på grund av banarbete fick jag köra ett annat håll, via Avesta/Krylbo och Sala. Det är trevligt med variation. Det finns många vägar att köra från Borlänge till Oxelösund. Ett annat håll som används relativt ofta är Avesta/Krylbo-Ängelsberg-Kolbäck. Fördelen med tågen som leds om är att banorna inte klarar det höga axeltrycket, och att vagnarna därmed inte kan lastas lika tunga. Istället för stax E blir det stax D. Ibland behöver tågen inte heller gå som specialtransport. På det viset slipper man flera hastighetsbegränsningar.

Men tillbaka till Tillberga. Jag rullade in på stationen och hade stopp i utfartsänden. Mötande motorvagnståg till Sala var på väg. Det var fint väder, och dessutom hade kaffet nu passerat genom hela systemet och ville ut i Guds fria natur. Jag klev ned – och blev lite smått deprimerad. Detta var ingen vacker syn. Tillberga som en gång var en så betydande knutpunkt vid den svenska järnvägen. Nu är allt bara förfallet, söndrigt och igenväxt. Efter fyra minuter kom det mötande tåget och susade förbi. Det är många år sedan det gick att kliva av eller på ett tåg här. 2009 slutade motorvagnarna att stanna i Tillberga. Men egentligen hamnade det lilla samhället offside långt tidigare. När Mälarbanan byggdes om mellan Västerås och Stockholm under 1990-talet drogs den nya sträckningen förbi Tillberga. Västerås-Tillberga trafikeras fortfarande, men trafiken på delen Tillberga-Tortuna försvann. Spåren och kontaktledningsstolparna har dock fått stå kvar. Det ser märkligt ut i Tortuna, där den gamla järnvägen plötsligt slutar i tomma intet, alldeles intill de nya spåren.

Ännu tidigare, fram till 1997, fanns dessutom en bana från Tillberga till Ramnäs. Trafiken lades ned 1991, då tågen från Stockholm till bland annat Ludvika istället började gå via Kolbäck. Tillberga hade alltså utgående linjer åt fyra håll, och fem spår med perrong, vilket man kan se på den här underbara bilden från 1976. Kontrasten är slående. Idag är stationen öde och rostig. Utveckling? Ja, kanske.

Apropå indragna tågstopp: Invånarna i skånska Fjälkinge kan inte längre åka tåg. När Pågatågen ställdes in på sträckan Kristianstad-Karlshamn, på grund av Coronakrisen, så bestämde Skånetrafiken att Öresundstågen istället skulle göra extra uppehåll i Fjälkinge. Detta fungerade dock dåligt. Tågen tappade för mycket tid, och antalet av- och påstigande var mycket lågt. Därför drogs tågstoppen in. Resenärer till och från Fjälkinge hänvisas nu till ordinarie bussförbindelser.

Detta är lugnet före stormen

97890298_10222886803867964_8824485650842517504_oMina arbetsveckor kan onekligen se olika ut. Den här tjänstgöringsperioden skulle jag egentligen ha tillbringat i Eskilstuna. Åtta arbetsdagar. Tisdag till tisdag. Den sista arbetsdagen lyckades jag förhandla bort redan i april. Jag ankom till Göteborg med ett tåg från Värö och skulle bli avlöst. Men avbytet hade blivit sjuk, så den operativa arbetsledningen i Hallsberg undrade om jag kunde tänka mej att fortsätta med det lastade timmertåget till Falköping, vila och sedan köra samma vagnar tillbaka till Göteborg? Det kunde jag absolut. Jag tänkte att jag lika gärna kan sova på Ranten som på Hotell First G. Istället för övertidsersättning så föreslog jag att jag kanske kunde få ledigt tisdagen den 26 maj? Jodå, det gick fint. Personalfördelaren skrev ut en så kallad nolldag. Sju arbetsdagar istället för åtta gör stor skillnad.

I onsdags förra veckan damp det så ned ett mejl. En instruktör med elev hade lagt beslag på den tur som jag egentligen skulle ha inlett min arbetsvecka med. Passåkning till Borlänge igår och sedan tillbaka till Eskilstuna idag med stålämneståg 9133. Därmed försvann mina ordinarie turer tisdag och onsdag. Istället fick jag jour på min hemstation i Karlshamn ena dagen, och en tur den andra. Eftersom Karlshamnsturen som jag ska köra senare idag, inte slutar förrän på kvällen, så hinner jag inte heller ta den Eskilstunatur som var planerad under torsdagen. Den börjar nämligen redan 3.37 på morgonen. Istället för en sväng till Oxelösund fram och tillbaka blir det nu en lugn passresa framåt kvällen. På fredag morgon slipper jag dock inte Oxelösund. På lördag kör jag samma sträcka, fast på eftermiddagen.

Sedan åker jag faktiskt hem. Jag skulle ha haft en överliggning i Borlänge söndag-måndag. Men så dök det upp en vakans i Karlshamn på måndag. Personalfördelaren i Eskilstuna hade en ”gubbe” över till Borlängesvängen, så han kunde skicka hem mej. Man tackar. Detta blir den bästa arbetsveckan på länge. Jag åker hemifrån vid 17-tiden på torsdag och är tillbaka igen vid 15-draget på söndag. Trots den begränsade tiden i Eskilstuna måste jag försöka hinna med ett besök på Ming. Jag har inte den blekaste aning om när jag får den chansen nästa gång. Detta är nämligen lugnet före stormen.

I juni är det slut på de fina sötebrödsdagarna i Eskilstuna. Jag är kommenderad till Ånge. I normala fall trivs jag förträffligt i Ånge. Tillsammans med just Eskilstuna så är Ånge den stationeringsort som jag genom åren gillat allra bäst. Tjänstgöringen är varierad och kollegorna snälla, trevliga och hjälpsamma. Närheten till Östersund är en annan fördel. Avståndet hemifrån till Ånge har inte heller varit något problem. Med lite tur har det gått att ta sej till Ånge från Karlshamn på lite drygt fem timmar. Först flyg till Arlanda, sedan en halvtimmes uppehåll, därefter flyg till Östersund och avslutningsvis tåg till Ånge.

Men i dessa Coronatider, med inställda tåg och flyg, ser situationen helt annorlunda ut. Den enda bokningsbara resan med SJ den 2 juni tar nästan 16 timmar, och då kommer jag ändå inte fram förrän vid fem-tiden på onsdagsmorgonen. Tjänstgöringen börjar nio timmar tidigare, vid 20-tiden på tisdagskvällen. Så vad göra? Ja, som vanligt blir det ett trixande och fixande. Vi bemanningspoolare har blivit lite av experter på detta. Kanske går det att lifta med ett godståg? Nej, det passade inte med tiderna i det här fallet. Däremot såg jag i turlistan att det fanns en tur just denna dag som började med passåkning Ånge-Sundsvall. Hade jag kunnat få den istället, så hade problemet varit löst. Till Sundsvall skulle jag nämligen kunna ta mej. Den resan tar bara elva timmar… Sagt och gjort. Personalfördelaren för Ånge ringde upp berörd kollega och bytte våra turer. Istället för i Ånge börjar jag nu i Sundsvall klockan 20. Jag kör tåg 5987 till Gävle och åker pass till Storvik där jag får vila i några timmar. Sedan tar jag över 42504, ett Real Railtåg. Jag slutar klockan 6.33 i Ånge.

Väl på plats i Ånge är det inga konstigheter. Men sedan ska jag ju hem också, tisdagen därpå. En sökning på sj.se ger inte en enda träff. Det är bara en massa ”banarbeten planeras”. Men här finns det faktiskt en flygförbindelse från Östersund. Det är inte SAS som flyger, utan ett bolag som jag aldrig tidigare hört namnet på. Jag landar på Arlanda vid middagstid och sätter mej på första bästa tåg till Stockholm. Där blir det byte, liksom i Hässleholm. I bästa fall är jag hemma vid 19.30. Det känns inte helt lyckat att behöva flyga i dessa tider, men vad gör man?

Hur det blir nästa gång jag ska till Ånge, den 16-23 juni, har jag inte ens orkat börja fundera över. Inte mer än att jag sett till att jag slutar i Gävle och inte i Ånge. Även i detta fall har personalfördelaren bytt en tur, så att jag avrundar min vecka med passåkning Gävle-Ånge. Exakt hur jag ska ta mej hem från Gävle vet jag inte. Förmodligen försöker jag hinna med kvällens sista tåg till Stockholm, övernatta där och sedan fortsätta hemåt under tisdagen. Men det kan också bli en helt annan resevariant. Den som lever får se. Den som är anställd i Green Cargos bemanningspool får se ännu mer.

Släckt och låst för gott i Arvidsjaur

36476160_10216872922004676_7003551531748294656_nIgår släckte och låste lokaltågklareraren i Arvidsjaur sin expedition för sista gången. Från och med idag är stationen fjärrbevakad – från Sveg. Om allt går som planerat kommer inom kort även stationerna i Orsa, Fågelsjö, Röjan, Svenstavik, Jämtlands Sikås, Vilhelmina, Sorsele, och Jokkmokk att fjärrmanövreras från tågledningscentraler i Sveg, Hoting och Storuman. Systemet som införs heter Cactus TMS och blir en ovanlig lösning på trafikledning: nämligen fjärrstyrda stationer i system M, de gamla så kallade tam-sträckorna. Inlandsbanan började skissa på den här lösningen redan 2016, eftersom man såg en möjlighet till ökat trafik. Tågklareringen koncentreas nu till tre orter. ”Det betyder även en klar fördel för arbetsmiljön i och med att tjänsteresor för tågklarering på driftplatser utanför våra stationeringsorter avsevärt kommer att minska” sa Inlandsbanans infrastrukturchef Mats Portinson i ett pressmeddelande 2017.

CFL cargo har inte längre något trafiktillstånd i Danmark. Tillståndet löpte ut i mars och en förnyelse har dragit ut på tiden.  ”Verksamheten i Sverige påverkas inte”, säger den svenska produktionschefen Mikaela Schön. Företagets tåg fortsätter dock att rulla i Danmark, fast med andra järnvägsföretag, DB och Hector Rail, som ansvariga för trafiksäkerheten. Det handlar uteslutande om inrikestrafik. DB kör tåg till Taulov, Ringsted, Vojens, Esbjerg och Aalborg. Dessutom rullar något spårbyteståg i DB-regi. Hector kör betongfundament från Padborg till Glostrup. CFL kör inga tåg från Danmark till Sverige. Enligt vad bloggen erfar räknar CFL cargo med att få sitt nya tillstånd klart i juni.

Den blåsningen blev rena bingon

96239741_10222781879324916_7799953440406241280_oJag har ett problem och det är mina fötter. Framförallt när det kommer till arbetsskor. Green Cargo kräver att jag använder skor med stålhätta och trampskydd. Tyvärr har jag de senaste tio åren haft otroligt svårt att hitta en modell som passar. Problemet är att mina iläggssulor är så höga att skorna blir för trånga. Jag har beskrivit våndan med detta tidigare. När jag var anställd på TGOJ fanns en modell som satt fint. Nämligen Arbesko 350. Den dojjan försvann dock ur sortimentet för länge sedan. Runt 2013 vill jag minnas. Sedan dess har jag provat otaliga modeller, men utan att bli riktigt nöjd. Arbesko, och andra tillverkare, har lovat och bedyrat de nya skornas förträfflighet. Men de känner inte mej och mina fötter.

2012 började jag på Green Cargo och då gick det ännu att specialbeställa Arbesko 350, via vår uniformsadministratör Moe i Jönköping. Men den möjligheten försvann efter ett tag. Företagets lokförare måste istället välja ur ett förutbestämt sortiment som tillhandahålls av Procurator. Är man i behov av en annan modell måste man skaffa läkarintyg. Det känns onödigt krångligt. Varför inte bara handla de skor man behöver och sedan lämna in kvittot? Nej, så får det inte gå till. Inte egentligen. Tack och lov för min egen del så hade den gamla chefen en viss förståelse och kunde se mellan fingrarna. Jag kunde beställa skor via till exempel Footway och sedan få mina utlägg ersatta. Men sedan försvann skorna som sagt ur Arbeskos sortiment och efter ett tag började de ta slut även hos nätföretagen. Det sista paret som jag kunde köpa på nätet kom från en firma i Holland. Det var för ungefär tre år sedan. Ett drygt år senare försökte jag köpa 350 från England, men skorna dök aldrig upp och jag blev blåst på 500 spänn. Det var något skumt med sidan redan från första början, så jag borde ha anat oråd. Jag skämdes för mycket över min dumhet, så det kvittot vågade jag aldrig visa chefen. Det fick svida.

Hoppet stod nu till andra internetsidor, som Tradera och Blocket. Jag fann ett par i rätt storlek och slog till direkt. Skorna brukar hålla i ungefär ett år, eftersom jag använder dem både sommar och vinter. Det blir en hel del traskande i sten och makadam, så sulorna slits fort. Förra året någon gång var det dags igen. Jag tänkte att jag skulle ge Green Cargos sortiment en ny chans och beställde en sko som jag tyckte såg bra ut. Skorna dök till slut upp på min hemstation och förhoppningarna var stora. Jag packade upp skorna. De var ganska snygga. Jag pillade ned mina sulor och tryckte ned fötterna. Nej, inte heller den här gången var skorna tillräckligt höga. Jag svor en ramsa över hur otroligt krångligt allting ska behöva vara. Det är som sagt inte första gången jag har dessa problem. Jag satte mej framför datorn och googlade. Footway hade modellen kvar, men inte i rätt storlek. Några andra sidor hade också Arbesko 350 kvar, men när jag klickade på länkarna upptäckte jag snabbt att allt var bluff och båg. Jag mejlade till Arbesko och frågade om de möjligtvis hade något litet lager kvar. Nej, det hade de inte. Men de föreslog genast en rad modeller som var ersättare till 350 och ”minst lika bra”. Jo, tack. Den valsen har de dragit några gånger nu. Jag publicerade en efterlysning på den här bloggens Facebooksida, men fick ingen respons.

Så vad göra? Det började bli kris. Jag måste kanske gå till doktorn ändå, och få ett läkarintyg. Men så kom jag på en idé. På blocket.se laddade jag upp en annons där jag skrev att jag önskade köpa Arbesko 350, storlek 43. Nu plingade det plötsligt till från alla håll och kanter i landet. Men när jag granskade de påstådda säljarna i sömmarna, så visade sej även dessa vara bedragare. Jag bad om en bild av skorna. De flesta säljarna svarade inte överhuvudtaget, andra skickade med bilder som de googlat fram, samma bilder som jag själv fått upp i min vilda jakt på skor. Landet är tydligen fullt av skojare.

Men en tjej verkade seriös. Svarade på alla mejl. Förklarade att hennes bror hade haft affär i Filipstad, och att de nu satt på ett litet lager med skor. Hon hade ett par som jag kunde få köpa för en femhundring. Hon bifogade också en bild som jag inte hade sett tidigare. Sagt och gjort. Jag betalade 500 kronor. Men ingenting hände. Det kom inga skor. Ingen svarade heller på mina mejl. Mobiltelefonnumret hade upphört att gälla. Jag skrev nya mejl och hotade med polisanmälan. Inga svar. Lurad. Igen. Att man kan vara så dum.

En innebandykompis är polis, så en söndagskväll när vi skulle spela, så nämnde jag min dåliga affär och frågade om det ens var någon mening att anmäla bedrägeriet. Han svarade ärligt, bara i Blekinge får polisen in hundratals anmälningar i månaden om liknande bedrägerier. De har inte en chans i världen att hinna utreda alla. Ärendena läggs ned, i stort sett direkt. Nu var det inte pengarna i sej som var det viktiga för min del. Det var mera principen. Min kompis lovade att slänga ett öga på mitt fall, om han fick tid. Två veckor senare när vi spelade, så berättade han att det kontonummer som jag betalat in pengarna till inte alls tillhörde en tjej i Filipstad, utan en Patrik i Skövde. Hoppsan. Jag tänkte att nu ska jag ta en rövare. Jag skickade ett nytt mejl till ”Anette” och berättade att jag varit i kontakt med polisen, som i sin tur hade varit i kontakt med en kollega i Skövde. Det stämde ju inte riktigt, men jag chansade lite. Jag skrev att hon skulle få en sista chans att betala tillbaka mina 500, så skulle jag låta udda vara jämnt. Det tog mindre än två minuter så plingade det till i min mobiltelefon. Det var en swishbetalning. 500 spänn. Från en Patrik i – just det, Skövde.

Pengarna åter, alltså. Frid och fröjd. Men historien slutar inte där. Ungefär två månader senare landade en postavi i brevlådan. Jag hade ett paket att hämta ut. Det var lite märkligt eftersom jag inte hade något minne av att jag hade beställt något. Skeptisk frågade jag postkassörskan om det kunde vara något lurt med paketet. Nej, det trodde hon inte. Avsändaren var en kille med ett helt vanligt namn på en helt vanlig adress i Sverige. Paketet skulle inte heller lösas ut. Jag tog mod till mej, lämnade fram körkortet och fick försändelsen i min hand. Paketet hade formen av en skokartong. När jag kom hem tog jag försiktigt bort pappret. Ungarna och Kära hustrun måste ha trott att det var en bomb i paketet, med tanke på hur jag betedde mej.

När jag lyfte på locket fick jag världens surprise, som de säger i chipsreklamen. Framför mej låg ett par sprillans nya skor. Arbesko 350. Storlek 43. Tusen frågor dök upp i skallen. Först och främst undrar man naturligtvis vem som haft vänligheten att skicka skorna? Jag läste en avsändaradress på etiketten. Det visade sej vara ett fejknamn som bodde på en fejkadress. En anonym människa har alltså skickat skor till mej, gratis. Varför det? Jag fick dåligt samvete. Tänk om den där Anette hela tiden varit ärlig, men råkat hamna i Postnords klor med schabbel och bortkomna försändelser som följd? En ärlig människa som jag hotat med polis? Jag kände mej som en usel medborgare. Men sedan funderade jag vidare och kom fram till att så kan det förstås inte ha gått till.

Kära hustrun hade ingen förklaring till det mystiska paketet, men konstaterade lite uppgivet. ”Du är den ende människan jag känner som blivit lurad på nätet och lyckats få både varan OCH pengarna tillbaka”…

Inlandsbanan skjuter upp trafik

nuy5p9kcxpoyxodyxyjnInlandsbanan skjuter upp trafikstarten för årets sommartrafik, från 15 juni till 6 juli. Anledningen är Coronapandemin. ”Vi ser i rådande läge att det blir svårt att så snart som 15 juni starta trafiken och anser oss nödgade att fatta detta beslut med god marginal så att det blir bästa möjliga utgång för alla som påverkas. Det handlar inte enbart om våra egna resurser, utan även samarbetspartners och resenärer som ska få fatta genomtänkta beslut i god tid. Resenärer som påverkas kommer att erbjudas fri ombokning, antingen till senare i sommar eller till sommaren 2021, och om inget av detta önskas har de naturligtvis rätt till fri avbokning”, säger Elena Jönsson, chef för Destination Inlandsbanan AB.

Foto: Håkan Wike

Blekinge fick inte veta om inställda tåg

dsc_1322För en vecka sedan kunde den här bloggen avslöja att Skånetrafiken ställer in cirka 20 procent av avgångarna med Pågatåg, bland annat trafiken från Kristianstad in över länsgränsen till Blekinge där tågen stannar i Sölvesborg, Mörrum och Karlshamn. Beslutet kom som en blixt från klar himmel för Region Blekinge. Ingen i Skåne hade informerat blekingarna om indragningen. Något som naturligtvis upprör politikerna i Blekinge. ”Vi kan inte låta Skåne bestämma servicen för Blekinges resenärer. Vi hade inte ens fått frågan om vi ville delta. Det känns väldigt konstigt att Skånetrafiken kan fatta beslut om tågtrafik som även berör resenärer i Blekinge utan att vi är med i förhandlingarna, säger det socialdemokratiska regionrådet Christina Mattisson till Blekinge Läns Tidning. Stoppet med Pågatågen gäller i första hand över sommaren, till den 31 augusti. Resenärerna hänvisas under denna tid till Öresundstågen, som gör extra uppehåll i Fjälkinge.

Min månad: april 2020

När jag tittade i mitt schema för april så blev jag förvånad. Jag hade fått semester under en av mina arbetsperioder. Det var ingen ledighet som jag hade ansökt om. Jag hade däremot önskat semester i maj, men den gick inte att få beviljad. Jag antar att chefen istället stoppade in en veckas ledigt i april. Jag hade dock ingen lust att vara hemma just då, så jag bad honom stryka den ledigheten och såg fram emot ännu en arbetsvecka i Eskilstuna. Men där fanns det för en gång skull inget behov. Personalfördelaren hade fått en ”gubbe” över eftersom en planerad instruktionsförarutbildning hade ställts in på grund av virustider. Så istället fick jag åka till Göteborg. Det blev ett trevligt besök. Det var skönt att slippa stålämnestågen och få köra lite andra tåg. Jag inledde min arbetsvecka med en tur som började med passåkning till Halmstad. Den passade fint och innebar att jag fick ytterligare nästan en hel dag ledigt. De kommande dagarna – och nätterna – hade jag körningar till Värö, Varberg, Falköping och Jönköping. Flera av tågen till och från Falköping var omledda över Öxnered-Herrljunga. Loktåg är sällsynta längs denna sträcka. Banstandarden är inte den bästa och mellan Håkantorp och Öxnered får man inte köra fortare än 50 kilometer i timmen. En annan sak som är lite speciell med delar av denna bana är att sträckan var den sista med linjeblockering men med lokalbevakade stationer. Det var först för tiotalet år sedan som hela sträckan blev fjärrstyrd från Göteborg. I övrigt när det gäller april, så kan jag konstatera att detta var månaden då jag fick livnära mej på frallor. Borta var alla härliga frukostbufféer. Corona, ni vet. Det som istället erbjöds var påsar med frallor. Massor av frallor. Ljusa. Mörka. Med skinka. Utan skinka. Nybakade och mjuka. Gamla och torra. Det blev alla varianter. Gissa min glädje när jag en morgon upptäckte att Hotell Gästis i Varberg serverade våfflor. De var efterlängtade, men kanske inte så hälsosamma. Men vad gör man inte i kristider? Det gäller att bita ihop. Jag fick offra min utarbetade och taniga lokförarkropp.