Den dikten blev ingen skön poesi

1233386_506090902817124_1543369760_nNär jag började köra Pågatåg i Skåne 2001 så fanns det inga tågvärdar ombord. Det var lokföraren själv som fick kavla upp ärmarna när det behövdes. Den svettigaste uppgiften brukade vara att manövrera handikapprampen, vilket jag har berättat om i ett tidigare inlägg. Biljettviseringen sköttes av en kontrollgrupp som dök upp med jämna mellanrum. Några X61 fanns ännu inte vid denna tidpunkt. Pågatågen kördes helt och hållet med X11-motorvagnar. De var lättkörda och överhuvudtaget var hela Pågatågstrafiken trevlig. SJ hade gjort speciella X11-grupper för oss nyutbildade. Grupperna blev dock så populära att även en del av de äldre förarna sökte en plats. Grupperna innehöll minimalt med kvartstid och bara enstaka överliggningar. Sträckorna som då trafikerades var Malmö-Höör, Malmö-Ängelholm via Landskrona, Malmö-Helsingborg via Teckomatorp, Malmö-Ystad samt Helsingborg-Åstorp. BK Tåg körde ännu tågen Ystad-Simrishamn med Y1. Med jämna mellanrum hände det att X11 sattes in istället för Y2 på Helsingborg-Hässleholm.

I Malmö fanns vid denna tidpunkt några riktigt färgstarka original bland lokförarna. Bland annat en kollega, som vi kan kalla Palle Borr. Även han har förekommit tidigare i den här bloggen. Det var en skön snubbe. Kanske inte chefens favorit, men ändå. En annan kollega, som vi kan kalla Fornminnet, var inte lika skön. En gång satt han i andra tankar och körde rakt in i Skånetrafikens rabatt vid gamla spår 11, innan han fick stopp på motorvagnen. Han plöjde bort jord och blommor och Gud vet allt. När han ställdes till svar för förödelsen så slog han upp Säo och läste: ”Tågvägs slutpunkt. Utgörs av S-tavla, stoppbock, signal i stopp, stationsgränsen… här står ingenting om någon rabatt”.

Nåväl. En dag, långt innan jag började på SJ, berättas det om hur Skånetrafiken skulle arrangera någon form av kulturdag. Tanken var att det i varje X11 skulle finnas en kulturaktivitet. Kanske en konstnär som satt och målade tavlor. Eller en författare som läste högt ur en av sina böcker. SJ och Skånetrafiken hade slagit på stora trumman för att marknadsföra detta arrangemang. Det satt reklamtavlor överallt i Skåne. Lokförarna hade fått ut information om hur det hela skulle gå till. Så vad kunde gå fel? En del, skulle det visa sej.

Fornminnet var inte den som självmant sökte information. Nej, det var nog tvärtom egentligen. Han tyckte att det delades ut alldeles för många lappar i postfacken. Anslagen på ordertavlan satt onödigt tätt. Detta var på den tiden då e-mail ännu inte var uppfunnet. Idag hade han nog haft synpunkter även på detta. Just den typ av lokförare som Fornminnet representerade har inte försvunnit. Vissa kollegor verkar fortfarande helt immuna mot all slags information. Hur de kan klara jobbet är en gåta. Det spelar ingen roll hur mycket järnvägsföretagen försöker pränta in diverse regler och föreskrifter. Det sker via mejl, anslag, fortbildningar, samtal, uppföljningar och på alla tänkbara vis. Ändå finns det alltid någon som ”inte hade en aning”. Nu tillhör dessa kollegor visserligen undantagen, men ibland vet jag inte om jag ska förfasas eller imponeras över hur dessa personer kan koppla bort arbetet så totalt att de varken ser eller hör.

Forminnet satte högsta fart mot Höör. Han stannade i Burlöv, Åkarp och Hjärup innan han ens hunnit fram till Lund. I Höör rullade han in på ett stickspår. Slutstation. Rast och vila. Fornminnet tänkte att han först gör klart tåget för avgång tillbaka mot Malmö, sedan går han och äter. Som vanligt tog han vägen på insidan genom vagnen för att kunna kontrollera att ingen hade somnat och satt kvar, eller att någon råkat lägga en spya på olämpligt ställe. När Fornminnet kom till vestibulen längst bak upptäckte han en poet som satt upp ett litet bord och hängt upp små affischer. Forminnet häpnade. ”Vad är detta för spektakel?” Herr Poet förklarade att han blivit ombedd av Skånetrafiken att läsa dikter för resenärerna. ”Har du biljett?” undrade Fornminnet. Nej, det hade poeten inte och försökte förklara läget. ”Det är Kulturens Dag idag och…” Inga argument bet på den nitiske statstjänstemannen. Poeten åkte ur X11an med huvudet före. Fornminnet var nöjd. ”Poet? Jo, tjena. Den var ny. Jäkla tjuvåkare”.

Annonser

Dödsdömt spår måste rustas

30738530_10216307944280586_6355737529978716160_nKarlshamns kommun har tvingats backa i frågan om det en kilometer långa industrispåret som används av företaget AAK. Spåret kommer inte att rivas upp. Åtminstone inte den närmaste tiden. Istället kommer kommunen troligtvis att rusta upp spåret för att möjliggöra fortsatt trafik. De åtgärder som är nödvändiga beskrivs i ett besiktningsprotokoll från den 30 mars som bloggen fått ta del av. ”Det stämmer att vi har ett protokoll med diverse föreslagna åtgärder med olika prioritet. Det finns pengar till detta, och kommer troligen att göras då spåret fortfarande används, trots debatten om dess vara eller inte vara. Jag vet att spåret diskuterats både politiskt och med AAK. Det finns inga planer på att riva just nu i alla fall, och därför behöver vi se över det mest akuta i protokollet”, säger gatuingenjör Ola Karlsson vid Karlshamns kommun.

Just nu ligger trafiken visserligen nere på industrispåret, efter det att ett skyddsombud förra veckan stoppat verksamheten. Men den kommer att kunna återupptas, eftersom kommunen tänker åtgärda de brister som finns. Enligt besiktningsprotokollet är det främst rälsskarvarna som måste förstärkas, vilket bör ske inom fyra månader. Kostnaden beräknas till 110000 kronor. Inom ett år måste också 140 slipers bytas ut, vilket kommer att kosta cirka 235000 kronor. På längre sikt är det framförallt slipersbyte som är aktuellt. 300 nya slipers måste till för att säkerställa trafiken. Dessa 300 slipers beräknas kosta drygt 400000 kronor att lägga in. Den totala summan slutar alltså på cirka 750000 kronor för att säkra trafiken inom överskådlig framtid.

Det var för två år sedan som kommunstyrelsen i Karlshamn föreslog att spåret ska rivas upp för att istället ge plats åt flera parkeringsplatser. Kommunen hade räknat ut att det skulle kosta 12-15 miljoner (!) kronor att rusta upp spåret. Rivningen skulle ske under 2018. Reaktionerna från AAK uteblev naturligtvis inte. Företaget protesterade skarpt mot nedläggningsplanerna. Man anlitade en egen konsult som kom fram till att det skulle kosta cirka en halv miljon kronor att hålla liv i spåret i tio år, inte 12-15 miljoner som kommunen hävdar. Den senaste spårbesiktningen, utförd i mars, ger också AAK mer rätt i sina beräkningar än kommunen i sina. AAK-chefen menade dessutom att det fanns ett avtal mellan fabriken och kommunen som innebär att AAK ska få använda spåret i ytterligare 20 år.

Karlshamns kommun tycker att AAK kan lasta sina vagnar i Stillerydshamnen, men någon sådan lösning och vem som i så fall ska stå för eventuella investeringskostnader, har ännu inte kunnat nås. Green Cargo växlar hos AAK ungefär en gång i veckan i genomsnitt. Det är framförallt rapsmjöl som lastas i Karlshamn.

Påsken 2014: Ånge…st

22894467_10214821589722651_1839699053059706776_nJag gick med i Green Cargos bemanningspool för ungefär sju år sedan. Poolen var då helt nystartad. Efter åren på TGOJ och det snöpliga, och enligt mej helt onödiga, slutet för det gamla malmfraktarbolaget vid årsskiftet 2010/11 så trodde jag aldrig att jag skulle kunna få ett lika bra lokförarjobb igen. Jag trivdes väldigt bra på TGOJ, precis som de flesta andra av mina kollegor. Men jag hade fel. Tjänstgöringen i bemanningspoolen blev nämligen också kanonfin. Nästan lika bra som på TGOJ faktiskt. Arbetsuppgifterna är varierande och platserna olika. Ledighetsperioderna är oftast långa och fina. Under de sju åren har jag förstås kört en faslig massa tåg. Men jag har också växlat en hel del. Jag har varit tillsyningsman i d-skydd några gånger. Jag har tjänstgjort från Vännäs i norr till Trelleborg i söder. En annan stor fördel är att vi ”poolare” sköter oss själv. Vi är en egen liten enhet i ett stort maskineri. Vi har till exempel vår egen chef och vi bokar våra egna boenden och passresor. Vi har våra egna arbetsplatsträffar.

Egentligen finns det bara vid ett tillfälle under dessa sju år som jag ångrat mitt val av arbetsgivare och arbetsuppgifter. Påskhelgen 2014. Det vill säga för exakt fem år sedan. Jag var då utlånad till Ånge. En plats som jag normalt också trivs bra på. Men den här gången blev det annorlunda. Jag ankom som vanligt till denna västernorrländska järnvägsknut på tisdag eftermiddag. Jag körde en sväng till Långsele, var tillbaka på onsdag morgon och hade sedan en tur fram och åter till Gävle och rullade in på den så kallade ankomstbangården i Ånge på skärtorsdagens morgon. Sedan gjorde jag ingenting mera den dagen. Och ingenting på långfredagen. Inget på lördagen. Jag satt sysslolös nästan hela söndagen. Inte förrän på måndag kväll var det dags att kasta sej ut i den kalla men inte särskilt bistra verkligheten. På tisdagen åkte jag hem igen. Deprimerad.

Hur kunde det bli så? Detta måste ha varit höjden av dålig planering. Jo, det kan man enkelt konstatera med facit i hand. Det som var olyckligt den här veckan var att jag egentligen skulle ha kört en tur till Vännäs tur och retur fredag-lördag, men den turen blev inställd i ett sent skede. Helganpassning tydligen. Då var jag redan på plats i Ånge. Det fick bli jour istället.

Påskhelgen i Ånge 2014 var som hämtad ur en skräckfilm. Det var helt tomt och öde överallt. Jag såg inte en endaste människa. Jag var den ende gästen i SJs gamla överliggningslokal. 50 rum stod tomma. Det ekade i de långa korridorerna. Städpersonalen hade satt in ett gigantiskt påskägg med godis i dagrummet. Jag har aldrig sett ett större ägg. När måndagen kom var ägget tomt. Jag hade ätit upp allt godiset själv och mådde därmed som jag förtjänade. Jag satt på Green Cargos kontor hela dagarna och kollade på Youtube. Ibland på nätterna också, när jag inte kunde sova. I normala fall är det liv och rörelse i Ånge dygnet runt. Men nu var jag helt ensam, dag ut och dag in. En dag fick jag se hur någonting rörde sej utanför fönstret och blev överlycklig. Äntligen någon mer än jag som var i tjänst! Men nej. Det var bara en stor plastpåse som blåste över bangården.

En dag fick jag i alla fall ett litet uppdrag. Jag ombads köra en firmabil från Ånge till Långsele och åka pass tillbaka. Bilen behövdes i Långsele några dagar senare av en kollega som annars inte skulle kunna ta sej hem. Jag fick frågan om jag visste hur man gör med ett alkolås. Detta var tydligen en äldre variant av lås, där man först skulle blåsa och sedan suga för att vända luftströmmen. Det var inte alla kollegor i Ånge som kunde hantera denna typ av alkolås. Det berättas om en lokförare som en lördagsmorgon skulle hämta bilen, men inte fick igång den, och fick be en pensionär som cyklade förbi om hjälp. När han blåste startade bilen. Pinsamt. Men gubben förstod problemet. Han hade själv jobbat på SJ i hela sitt liv.

Hursomhelst. Jag blev överlycklig över detta uppdrag, att köra en bil till Långsele. Ibland behövs det sannerligen inte mycket för att glädja en stackars lokförare. Jag körde så sakta jag kunde. Det var nog första gången någonsin det hände. Och förmodligen den sista. Det var 16 mil. Jag mötte 17 bilar och en cyklist. Helgtrafiken är inte att leka med i Norrlands inland. Hemma firade Kära hustrun och Alice påskhelgen i glada vänners lag. Själv satt jag, som brukar trivas bäst i mitt eget sällskap, där i bilen och funderade över livet i stort. Tidigare när jag läst om fångar som dömts till månader i isoleringscell så har jag inte alls förstått problemet. Det kan väl vara skönt att vara lite för sej själv, typ. Nu vet jag bättre. Till och med en vresig och bitter växlare är ett bättre sällskap än inget alls.

Tåginvasion på Blekinge Kustbana

Godstrafiken på den östra delen av Blekinge Kustbana återuppstår. Dessutom kommer samma trafik äntligen igång på sträckan Emmaboda-Karlskrona, som rustades upp för en miljard (!) kronor just för godstågens skull. Trevligt? Javisst. Tyvärr handlar det inte om nya transportupplägg, utan om några dagar i maj med omledningståg. Sträckan Älmhult-Hässleholm är avstängd på grund av växelbyten på flera driftplatser. Green Cargo kommer att köra flera tåg om dagen genom Blekinge, med rundgång på Pantarholmen i Karlskrona. Likaså kommer bland annat Vida att omleda sina tåg med trävaror till hamnen i Karlshamn via Kust till Kustbanan, Emmabodabanan och BKB. Utöver detta kommer ett antal tjänstetåg med diverse fordon att passera samma sträckor. SJ kommer eventuellt att köra en X2 natten till den 13 maj. Detta kan i så fall bli första gången det rullar X2000 på hela BKB. Även Transdev (Snälltåget) kommer att köra ett tjänstetåg genom Blekinge samma natt. Arriva kommer att köra X61 Malmö-Motala.

Just Snälltåget kommer att ha Karlskrona som utgångsstation under vecka 20. Tåget kommer att gå via Emmaboda och Alvesta till Stockholm. I normala fall rullar en anslutningsbuss till Alvesta med resenärer från bland annat Karlshamn och Karlskrona. Nu får i stället Malmöresenärerna åka buss till och från Alvesta.

När det gäller godstrafiken i östra Blekinge har den länge lyst med sin frånvaro. De sista reguljära tågen efter Karlshamn försvann runt år 2000 då SJ drog in godstrafiken till Nättraby. På Emmabodabanan rullade de sista godstågen i början av 90-talet. Det vill säga för över 25 år sedan. För tiotalet år sedan beslutade dock staten att satsa nästan en miljard kronor på att rusta upp sträckan Karlskrona-Emmaboda. Anledningen var att Karlskrona kommun garanterade en storskalig satsning på godstrafik från Verköhamnen. För fem år sedan invigdes banan med pompa och ståt. Förutom några provvagnar har inte ett endaste godståg rullat från Verkö. I efterhand har det också visat sej att mycket bara var ett politiskt spel för att rädda persontrafiken på Emmabodabanan. Karlskronas makthavare fruktade en nedläggning av banan. ”Det var tack vare att vi kunde få fram de 160 miljonerna från EU som Trafikverket gick in med nära 800 miljoner för att rusta upp Emmabodabanan. Vi hade aldrig lyckats övertyga dem om det bara handlat om persontrafik”, bekräftade det förre kommunalrådet Mats Lindbom i en intervju med Sydöstran 2014.
DSC00052
En mycket ovanlig syn: ett godståg i Karlskrona.

Euro Dual på plats i Sverige

eurodual_normal_nose_v7_stadler_lowGreen Cargo testkör just nu ett så kallat Euro Dual-lok i Sverige. Det är loktillverkaren Stadler som bett Green Cargo om hjälp för att få lokets tågskyddssystem godkänt och för att loket ska få tillstånd att trafikera sträckor i Sverige och Norge. Om några veckor ankommer ytterligare ett exemplar av det sexaxliga loket till Sverige. Euro Dual-loket kan köras på både el och diesel och kan dra mycket tunga tåg. Enligt uppgifter till bloggen överväger Green Cargo att köpa eller hyra ett antal lok av denna typ.

Apropå Green Cargo: godstrafikföretaget, som befinner sej i något av ett nödläge, fortsätter att byta ut chefer. Man har gjort klart med en ny fordonschef. Det blir Camilla Bergdahl, som hämtas från SJ, där hon arbetat drygt tio år som chef för underhåll inom division Fordon.

Min månad: mars 2019

Månadens bilder kommer några dagar försenade. Den här gången beror det på att andra inlägg fått prioritet. Som nyheten att Postnord ersätter tågen till Sundsvall med lastbilstransporter. En tråkig historia, men viktig att uppmärksamma, tycker jag. Förseningen av bilderna kommer kanske ändå inte helt ologiskt. Den här månadens tjänstgöring har nämligen varit präglad av just förseningar. Men inte på ett negativt sätt. Åtminstone inte för min personliga del. I början av månaden fick jag till exempel rycka ut akut och hämta ett fyra dagar försenat tåg. Tåget, lastat med massaved, har blivit uppställt i Hässleholm. Jag fick aldrig kläm på om det berodde på lokskada eller på den fruktansvärda stormen som skulle dra in över Blekinge Kustbana, och som gjorde att ansvarig myndighet ställde in all trafik. Jag vet inte om tåget glömts bort i röran, men plötsligt blev det väldigt bråttom att flytta på det. Det stod kanske i vägen. Jag blev ombeordrad. Jag slapp två Älmhultsturer. Istället blev det passåkning till Hässleholm, syning och bromsprovning samt tågkörning till Karlshamn. Där blev det först rast och sedan ombyte till växlarkläder. Sedan uppstart av ett diesellok och två vändor till Mörrums Bruk med massavedsvagnarna. Jag var inte hemma förrän framåt morgonkvisten, men det blev ändå ett bra byte. När dessutom en av kollegorna i Karlshamn hastigt och lustigt insjuknade, så blev det ytterligare några turer på hemmaplan. Räknar man sedan bort alla turer som börjar eller slutar med passåkning till Hässleholm eller Kalmar (dit jag brukar ta bilen) så behövde jag bara köra till Älmhult några enstaka gånger, trots att detta på pappret skulle vara min utgångsstation i mars. Det är bara att hoppas på en favorit i repris i april.

Hallstavik nästa för Green Cargo

eiSkogsindustrikoncernen Holmen och Green Cargo har tecknat ett nytt, flerårigt transportavtal. De orter som kommer att trafikeras är Vännäs, Iggesund, Hallstavik, Kjula (Eskilstuna) och Braviken (Norrköping). Det nya upplägget är en utökning av redan befintlig trafik på sträckorna Bastuträsk-Piteå och Bastuträsk-Husum. Holmens största skogsinnehav finns i norra Sverige, medan flera bruk och sågverk är belägna längre söderut. ”Med den planerade kapacitetsökning vid Bravikens sågverk framför oss vill vi skapa ett tryggt och kontinuerligt tillskott av virke till egen industri och samtidigt förädla värdet av vår egen skog. Vi är glada över att kunna använda tåg för att på ett miljömässigt och ekonomiskt hållbart sätt transportera virke från skogsinnehavet i norr till våra industrier i söder”, säger Sören Petersson, verkställande direktör för Holmen Skog. Tågen kommer att bestå av 27 vagnar, två lok och kunna väga upp till 2400 ton. Upplägget bygger på ett fyra veckors-omlopp. Det första tåget avgick redan i natt från Bastuträsk. Lasten kommer att bestå av både massaved och sågtimmer.