SJ-chef önskar ärlighet

tagoperatorernaSJs nye VD Crister Fritzon tar över som ordförande i Tågoperatörerna, en branschorganisation med 35 medlemsföretag inom järnvägsområdet. Eftersom konkurrensen ökar på marknaden, så vill Fritzon öka samarbetet mellan bolagen. Den enskilt viktigaste frågan, enligt Fritzon, är att öka punktligheten och bli ärligare i redovisningen av denna statistik. Christel Wiman, VD för Tågoperatörerna, hoppas med utnämningen av Fritzon och övriga styrelsemedlemmar att branschföreningen i framtiden ska bli starkare, synligare och effektivare. Andra namn i Tågoperatörernas styrelse är bland andra Lars Yngström, Tågåkeriet, Jan Kilström, Green Cargo och Otto Nilsson, Inlandsbanan.

Vi andra då?

DSC00281Konkurrensen hårdnar som bekant för SJ nästa år. Flera bolag vill börja köra tåg på linjerna Göteborg-Stockholm och Stockholm-Sundsvall. MTR och Citytåget vill båda köra tiotalet avgångar per dag mellan Sveriges två största städer. Så många tåglägen finns det inte att tillgå. Andra bolag kommer därmed att bli av med attraktiva lägen. SJ är bara ett exempel. Frågan är om detta kommer att bli bra? Grundtanken är förstås god, som med all konkurrens som alltid fungerar i teorin men inte alltid i praktiken. Både MTR och Citytåget vill tävla om resenärerna med snabba förbindelser. Många av tågen kommer inte att göra ett enda stopp på vägen mellan Stockholm och Göteborg.

Jag har det högsta förtroende för Trafikverkets tidtabellskonstruktörer. Men det är ingen lätt sits de sitter i. Verkets jurister har redan börjat titta på hur man ska hantera framtida konflikter. För konflikter kommer det att bli. Det handlar inte bara om plats längs spåren. Det handlar lika mycket om uppställningsmöjligheter. MTRs upplägg känns mest seriöst. De kommer inte att dra igång sin trafik förrän i augusti – när de flesta av sommarens stora banjobb är avklarade. SJ, MTR och Citytåget hamnar alla i samma höga prioriteringsgrupp hos Trafikverket. SJ kommer säkert att få justera vissa av sina avgångstider, MTR och Citytåget kanske inte kommer att få alla tåglägen beviljade som de ansökt om, men säkert det största flertalet. Trafiken Stockholm-Göteborg kommer således att gynnas av denna så kallade avreglering.

Så då var väl allt frid och fröjd? Nej, långtifrån. Som vanligt saknas ett helhetsgrepp, nån som tar ansvar för hela trafikeringssystemet. Det som nu händer är ett hårt slag för framförallt regionaltrafiken och för godstransporterna. Lita på att Västtrafik, till exempel, kommer att ha synpunkter på den kommande tågplanen. Länstrafikbolagen längs Västra stambanan har stora planer för framtiden, men kan nog glömma allt vad utökad trafik heter. Det kanske till och med blir så att antalet avgångar för regionaltågen måste minskas istället för att ökas. Lika illa blir det för godstrafiken. Posttågen och vissa kombitåg har en hög prioritet. I övrigt kommer godstågen att trängas undan ordentligt. Det blir längre gångtider och sämre möjligheter att komma fram under attraktiva tider på dygnet.

För oss som inte bor i de största städerna, eller som vill se godset på tåg istället för lastbil, är det ingen rolig framtid jag ser framför mej. Slaget står om trafiken på de stora linjerna. Det är där pengarna finns att tjäna. Jag frågar mej om fördelarna med denna nya ordning verkligen uppväger nackdelarna? Jag är inte så säker på det.

Ett enastående hjul

942296_10200994757340483_1682571379_nIdag var jag nära att göra ett fynd. Åtminstone om man får tro försäljaren. Jag var på loppmarknad. Ett av grannhusen har stått tomt ett tag och nu bestämde de nya ägarna att ordna en loppmarknad. Det var ett trevligt initiativ. Alla i byn var inbjudna och fick sälja precis vad de ville. Kära hustrun krängde begagnade DVD-filmer och kokt korv. Korven blev en succé. Nåväl. Jag strosade omkring mellan borden. ”Hördu, lokföraren!” En annan av grannarna, en riktig försäljartyp, ropade på mej. Han förklarade att han minsann hade grejer för mej. Ett äkta gammalt SJ-hjul som använts på en bagagekärra i Älmhult. Han la ut texten. Om Ikea, styckegodset och långa tåg med bagagekärror som en gång rullade på perrongerna i Älmhult. Det lät övertygande. Vilket fantastiskt hjul detta var! Det kändes helt rätt att slå till. Jag trevade i fickorna efter pengar. Men sedan kände jag Kära hustruns brännande blick i nacken och kom till sans. Naturligtvis. Vad i hela fridens namn ska jag ha ett gammalt hjul till? Och varifrån har grannen fått tag i detta skräp? Det blev ingen affär. Jag gick och fick en gratis burk Cola av Kära hustrun istället. Läsken var nämligen svårsåld. Jag noterade hur försäljaren med det gamla hjulet ropade till en annan besökare. ”Hördu, bruksgubben!” På avstånd kunde jag sedan höra hur hjulet suttit på en gammal antik kärra som använts på ortens pappersbruk redan på 1960-talet…

Bommarna levde sitt eget liv

Jag drabbades av en plötslig känsla av vemod häromdagen. Familjens lillebror skulle på disko i den så kallade Ifögården. Den ligger bara ett 50-tal meter från Blekinge Kustbana. När jag hade släppt av lillebror så dröjde jag mej kvar en stund och betraktade den gamla tennisbanan. Det var en sorglig syn. Det verkar inte som om banan har använts på många år. Färgen på asfalten är bortskavd och ur sprickorna frodas ogräset. På denna centercourt har jag spelat mången prestigefull kamp. Framförallt mot min gamle kamrat, som vi kan kalla Wraulham. Jag kan inte minnas att jag någonsin vann. Däremot kommer jag ihåg att järnvägsbommarna vid den numera slopade vägskyddsanläggningen ofta verkade leva sitt eget lilla liv. De gick upp och ned hela tiden. Ibland kom tåget, ibland inte. Redan då, på 1970-talet, älskade jag tåg och varje gång det började plinga så blev jag full av förväntan. Var det en Kamel? Eller ett långt godståg? Jag hade svårt att koncentrera mej på tennisen. Det var nog därför Wraulham allt som oftast vann. Varför bommarna ibland fick stora spelet, har jag aldrig riktigt förstått, inte ens sedan jag själv började som lokförare. Men jag antar att det fanns ett samband med de lokala växlingsrörelserna som då och då förekom på ortens lilla station. Idag rangeras det inte längre några vagnar. Varken till Ifö eller någon annanstans. Öresundstågen stannar dock en gång i timmen, så helt dött är det inte på stationen.

Förr i tiden sköttes tennisbanan exemplariskt. Egentligen fick den bara användas av företagets anställda eller deras anhöriga. Varken jag eller Wraulham hade någon släkt på fabriken. Däremot var vi duktiga på att klättra över staket. Även ortens andra stora arbetsgivare, pappersbruket, hade egen tennisbana på den här tiden. Den är också borta idag. Kvar finns bara tennisklubbens egna två grusbanor. Jag vet inte hur pass omfattande deras verksamhet är idag. När jag växte upp var det full fart. Det var å andra sidan under en tid när varenda svensk skulle spela tennis. Aseaprodukterna dominerade den svenska järnvägen på samma sätt som Borg, Edberg och Wilander dominerade världstennisen. Wilander var min favorit. Det byggdes tennisbanor i varenda hörn av landet. Jag undrar hur många av dem som finns kvar idag?

Som väntat: nej till Pågatåg

Egentligen hade jag inte tänkt skriva mer om soppan med Pågatågens vara eller icke vara i Blekinge. Jag är innerligt trött på hela denna cirkus. Jag måste ändå få konstatera att det nu blir precis på det sätt som jag förutspått: inga Pågatåg till Sölvesborg i december. För en vecka sedan stod hela Blekinge och gjorde vågen när regionstyrelsen godkände förslaget om Pågatåg till Sölvesborg. Ingen verkade ta någon som helst notis om det faktum att både Skånetrafiken och Trafikverket vägrar låta tågen vända i Sölvesborg. Att ansökningstiden för tåglägen i T14 dessutom passerats med två veckor blundade man totalt för. Häromdagen presenterade Skånetrafiken de nya trafikuppläggen från december 2013. Det blir inga Pågatåg till Sölvesborg. Åtminstone inte i år. Någon ”provtrafik” förefaller inte heller aktuell. Tågen vänder istället i Bromölla. Det måste ha kommit som en total chock för många politiker i Blekinge, som verkligen trodde att man själva kunde fatta beslut om tågtrafik, ungefär som om det vore vilken bussförbindelse som helst. Hade Blekinges politiker varit så eniga som Sölvesborgs kommunalråd Helene Björklund påstod i december, så hade beslutet om Pågatågen fattats för länge sedan och trafiken till Karlshamn hade kunnat rulla igång om ett drygt halvår. Nu visar det sej att Blekinges makthavare varit djupt oeniga, tvärtemot vad Björklund hävdat. Jag frågar mej återigen: vad är det för spel kommunalrådet spelat de senaste sex månaderna? Har hon ljugit rakt ut?

En oätlig soppa

Jag hade en konstig dröm. Den handlade om en jättelik gryta. Den var gigantisk. Säkert tio meter i diameter. Runt grytan stod 20 olika kockar. De svor och hytte med nävarna och var osams om någonting. Jag förstod först inte vad de bråkade om. Men sedan klarnade bilden. Kockarna hade blivit beordrade att laga varsin sorts soppa. Men de hade bara denna enda, stora gryta. En av dem ville koka grönsakssoppa. En annan skulle absolut göra löksoppa. En tredje försökte förgäves få till en smaskig ärtsoppa. Det var inte vilka kockar som helst som stod vid grytan. Det var mästarkockar, som vunnit en mängd priser och utmärkelser. Var för sej kunde de laga de mest gudomliga rätter. Men nu var förutsättningarna hopplösa. Det blev förstås pannkaka av alltihop. En finklädd man kom förbi. Jag uppfattade honom som nån slags chef. Han såg ut att lyssna på kockarna när de förklarade sitt missnöje. Han hade uppfattat problemet och skulle genast lösa det, sa han. Han ringde i sin mobiltelefon. Fem minuter senare kom en stor lastbil körande och lämnade av en ännu större gryta. Plus ytterligare fem kockar. Så började hela cirkusen om på nytt igen. Den här gången blev soppan ännu större. Naturligtvis. Nu var det ju 25 kockar som trängdes runt den nya grytan. Mycket soppa blev det. Väldigt mycket. Men smaken på anrättningen blev vedervärdig. Fullständigt oätlig. Ja, vem hade trott något annat? Det var sannerligen en märklig dröm. Vilken tur att det bara var en dröm. Såna stolligheter skulle ju aldrig kunna hända i verkligheten.

Hotellet öppnade aldrig

Första gången jag skymtade byggnaden så fick jag nästan kalla kårar längs ryggraden. Långt in i skogen i ingenstans stod en gigantisk träbyggnad. Den var tre våningar hög och helt övergiven. Det växte sly och stora träd runt det som en gång måste ha varit en magnifik kåk. Jag började fundera över det övergivna rucklet. Vem bygger ett så pampigt hus, flera kilometer från närmaste granne? När jag några år senare återvände till Jämtland och den trevliga tjänstgöringen på Inlandsbanan fick jag svaret. Den makalösa historien om trevåningshuset en bit från Ytterhogdals gamla stationsområde fanns med i tågvärdarnas guidemanual det året. Jag satt som förstummad i Y1an första gången jag fick höra berättelsen. Jag kan inte låta bli att återge den även för den här bloggens läsare.

Det var när jag för några veckor sedan skrev ett inlägg om Gylsboda, platsen där Hitlers dröm ligger bortglömd, som jag nämnde den här storyn i förbigående. Jag fick flera mejl och kommentarer från läsare som var nyfikna och ville veta mera. Eftersom jag varit lite osäker på detaljerna och inte kunnat finna någonting om huset i Ytterhogdal på internet, så har jag de senaste veckorna fått ägna mej åt lite hederligt gammalt detektivarbete. Så vad var det då jag såg i Ytterhogdal, några mil norr om Sveg? Tro det eller ej, men det var ett järnvägshotell. Det byggdes helt färdigt – men öppnades aldrig. Inte en enda gäst har övernattat i detta hotell. Ingen frukost har någonsin serverats. Intima möten har aldrig ägt rum. Visst känns det som en spökhistoria? Det tycker åtminstone jag, som fascineras av fenomenet övergivna platser.

I Ytterhogdal fick en driftig man veta att det skulle byggas en järnväg från Stockholm till Norge. Den skulle passera Ytterhogdal, där Inlandsbanan nyss invigts. Ytterhogdal skulle bli en stor järnvägsknut och locka massor av människor till samhället. Här fanns pengar att tjäna. Mannen slet med sitt bygge. Till slut stod det helt klart. Stolt betraktade hotellbyggaren sitt verk. Han gav sej iväg för att göra det sista inköpet: möblerna. På sin resa nåddes han av beskedet att den svenska regeringen hade ändrat planerna: det skulle inte bli någon järnväg till Norge. Åtminstone inte via Ytterhogdal.

Så där stod nu det nybyggda järnvägshotellet, mitt ute i ingenstans. Inlandsbanan passerar visserligen förbi ett hundratal meter bort, men själva samhället ligger nästan en halv mil från stationsområdet. Anledningen till att järnvägen hamnade så långt utanför byn var att spåren drogs den kortaste vägen mellan Sveg och Svenstavik. Ytterhogdal hamnade därmed helt offside. En annan kul grej med detta lilla samhälle är att det ligger exakt i mitten av Sverige. Den geografiska mittpunkten går bara en liten bit utanför Ytterhogdal. Samhället ligger dessutom i landskapet Hälsingland, tillhör Härjedalens kommun men räknas till Jämtlands län. En unik företeelse. Det är mycket man lär sej som lokförare. Kanske är det därför som Kära hustrun påstår att hon inte känner någon som är så allmänbildad som jag.