Öppet Hus-dagarna på järnvägsmuseet i Kristianstad är verkligen trevliga. I normala fall brukar jag vara med och köra rälsbuss till Åhus. I år besökte jag arrangemanget som vanlig åskådare. Trots regnet och den gråa himlen var det värt fem mil i bil. Ungarna klättrade upp och ned i loken. De fascinerades mest över alla ånglok. ”Precis som i Lucky Luke!” Alice fick välbehövlig träning i att vistas bland folk. Hon var till och med inne i fikalokalen och skötte sej någorlunda väl. Kära hustrun imponerades över modelljärnvägen. Själv sprang jag på två kollegor och bytte några ord. Vi kan kalla dem GC och RR. Det visade sej vara två av bloggens trogna läsare. Kul.
Jag vet inte i hur många år som denna Öppet Hus-dag har arrangerats, men det måste vara bra många. Det är nog tio år sedan som jag själv var med första gången. När jag igår gick omkring bland tändkulemotorer, hemvärnsgubbar och gamla Messerschmittar så började jag fundera över framtiden. Hur länge till kommer vi att kunna uppleva dessa järnvägsdagar?
Museiföreningarna får allt svårare att överleva. Kraven på organisation växer och kostnaderna ökar hela tiden. Statsmakterna verkar måttligt intresserade att bevara denna kulturskatt. Banavgifterna har till exempel chockhöjts, för att tala kvällstidningsspråk. Dessutom måste idag alla trafikutövare som trafikerar statens spåranläggning ha tillstånd. Transportstyrelsen ställer i princip samma krav på en museiförening som på till exempel SJ och Green Cargo. Rätt eller fel vet jag inte. Men resultatet har blivit att många föreningar mist sina tillstånd. Kristianstadgänget är en av dessa föreningar. Tidigare har man kunnat använda sej av Brösarpvännernas trafiktillstånd. Men det gick inte i år. Brösarp håller själva på att förnya sitt tillstånd och vill inte ta några onödiga risker genom att låna ut det. Därför blev det ingen rälsbusskörning till Åhus. Nu var detta ingen katastrof. Sveriges Järnvägsmuseum, som förstås har eget trafiktillstånd, körde oljeeldat ånglok fram och tillbaka några gånger ned till kusten. Den lösningen var nog mer uppskattad än vad rälsbussarna hade varit.
Tillståndsfrågan är bara ett svart moln på himlen. Det finns flera. I Kristianstad, liksom på många andra platser, har föreningen svårt med återväxten. Bara att få ihop en styrelse har varit ett stort problem. Så här skriver föreningens ordförande i ÖSJ-bladet: ”Det är inte heller bra mot kommunen eller Regionmuseet att vi inte kan få ihop en fungerande styrelse. Risken finns faktiskt att vi kan förlora vår föreningslokal på sikt.”
Att det idag är svårt att få folk att engagera sej är jag själv ett bevis på. Jag hade mer än gärna ställt upp betydligt oftare än vad jag gör. Men tiden räcker helt enkelt inte till. Varannan vecka jobbar jag och är hemifrån, varannan vecka kommer killarna och upptar i princip all tid och ork.
Det kommer säkert att bli ett Öppet Hus-arrangemang nästa år också. Men på sikt är jag orolig över utvecklingen. Om tio, femton år är jag inte alls lika säker på att man kan åka rälsbuss till Åhus, klättra upp i Du 109 eller fynda grejer till modelljärnvägen. Då kan festerna vara över. Vill man titta på gamla tåg får man nog åka till Gävle. Eller Nykroppa.
