TX tar över Cooptågen

Tipset kom redan igår på förmiddagen. Källan var trovärdig. Ytterst trovärdig, till och med. Men det jag läste lät mysko på nåt sätt. Eftersom den här bloggen försöker vara någorlunda seriös och professionell vågade jag inte skriva nåt förrän jag fått nyheten bekräftad från ytterligare ett håll. I natt (ja, faktiskt!) pep det till i mobilen. Det var ett sms. ”Bekräftat”.

Green Cargo tappar de så kallade Cooptågen till TX Logistik – om redan drygt två veckor! Det var snabba bud, måste jag säga. Nästan lite skumt snabba. Coop påstås vara nöjt med Green Cargos kvalitet men inte med bolagets prislapp. Just dessa tåg är ytterst känsliga för förseningar. Nu väljer Coop en annan operatör. Det känns som ett högt spel. Dessutom släpper inte Green Cargo sina tåglägen. Dessa tänker man istället utnyttja för att köra andra tåg i.

Cooptågen går mellan Bro, norr om Stockholm, och Helsingborg. Green Cargo har kört tågen sedan 2009. Järnvägstransporterna har ersatt 18 000 lastbilar om året. Coop utsågs till Årets Klimatkomet 2009 för sitt beslut att flytta över sina varutransporter från väg till järnväg.

Första bilden av nya loket

Det damp ned en bild i den här bloggens mejlkorg, direkt från Kassel i Tyskland. Det är den första bilden som jag känner till som föreställer Rush Rails nya Traxxlok. Precis som jag gillar SJs svarta design, så gillar jag även denna. Men jag vet att många andra kollegor och tågnördar inte gör det. Smaken är som bekant som baken. Och det är kanske tur det.
Nåväl. Rush Rail har beställt sju nya Traxx-lok, genom investmentbolaget Bure. Loken är tänkta att användas i det så kallade trätågsupplägget, som drar igång kring årsskiftet. Loken börjar dock levereras till Sverige redan i oktober och kommer därför att rulla i ICS containertåg den första tiden.

Nu förstår jag bättre

I de ursprungliga planerna för pågatågstrafik till Karlshamn utgick tågen från Helsingborg. Det finns till och med färdiga tidtabellsförslag som ligger ute på nätet, på den här adressen http://www.pagatagnordost.se/sidor/hs.html. Det var en bra idé, för oss Karlshamnsbor. På det sättet skulle vi få direkttåg till både Malmö och Helsingborg. Detta kalas skulle kosta kommunen tre miljoner kronor om året. Ingen stor summa, om man ser till fördelarna. Ändå har kommunen ställt sej tveksam. Jag har inte riktigt förstått varför.

Nån gång under resans gång har planerna ändrats. När det nu diskuteras pågatåg till Karlshamn så blir det från Hyllie, utanför Malmö. Inte till Helsingborg. Ska man dit så får man byta tåg i Kristianstad eller Hässleholm. Precis som idag. Hyllie-Karlshamn är samma linje som Öresundstågen går. Om det är därför som kommunen tvekar, så förstår jag resonemanget.

Anledningen till kovändningen uppges vara att många av pågatågen från Helsingborg idag vänder redan i Hässleholm. Att dra ut denna trafik hela vägen till Karlshamn skulle innebära en ytterligare belastning av linjen mellan Kristianstad och Hässleholm.

Jag vill se en galen Bendelin

Jag sa det till Kära hustrun redan i våras. Det här kommer aldrig att hålla. Gynge, Fasth och Rosén (tvi, tvi, tvi!) vinkade farväl. Det var inte bra. Men vad värre var: Roger Melin lämnade sin plats i båset till en man vid namn Per-Erik Johnsson. En första klassens bonnläpp. En flummig värmlänning. Okej, karln har hyfsade meriter, men han passar inte in i AIK. Vi är Gnaget. Stolta. Tuffa. Överlägsna. Perra, som egentligen är brandman, hör inte hemma i storstan. Han ska släcka bränder och träna Grums på halvtid.

Nu är detta i första hand en lokförarblogg och jag vet att varje gång jag skriver om mitt älskade AIK så slutar ytterligare några personer att besöka den här sidan. Men det är smällar man får ta. Sanningen måste fram. Dessutom lär det nog trilla in ett och annat, mer järnvägsrelaterat inlägg, på den här bloggen senare idag.

Det gör ont att se Gnaget göra bort sej i Elitserien. Till skillnad från min lokförarkollega och favoritbloggare Prozac – som ni för övrigt hittar här http://aikhockey.wordpress.com/ – får jag nöja mej med att se matcherna på TV. Men det är illa nog. Det saknas mycket i laget. Det ser vem som helst. Det som stör mej allra mest är mannen i båset. Tränaren får inte ut nånting av Big Dick och de andra. Vi var en match från SM-final i våras. Sportchefen siktar på topp fyra och SM-guld den här säsongen. Hovet borde koka som bara Hovet kan koka. Istället står en sömning figur i båset och ser ointresserad ut under långa perioder. Ibland ryter han visserligen till. Men orden når inte fram. Perra har ingen pondus.

Jag ger honom fyra matcher till. Enda anledningen att han får så lång tid på sej är att jag hyser det största förtroende för mannen som värvade honom: Anders Gozzi. Om Gozzi tror på Perra så lovar jag också att göra det. Åtminstone i några veckor till. Sen måste det till en förändring. Jag vill se nån som kan väcka laget, hockeyn och fansen. Som en galen Bendelin som jagar domaren på isen. Den typen. Vad gör han nuförtiden förresten? Eller en Per Bäckman som i raseri sliter till sej en klubba och dunkar den hysteriskt i plexiglaset bakom båset? Det är sånt jag vill se! Give it to me!

Boliden förlänger med GC

En nyhet som passerat obemärkt förbi är att Boliden förlängt sitt avtal med Green Cargo. Jag har varken sett några pressmeddelanden eller tidningsartiklar om detta. Bolagets kommunikationsdirektör bekräftar dock i ett mejl till den här bloggen att Boliden kommit överens med Green Cargo om en tvåårig förlängning av det avtal som omfattar transporter av nästan 600 000 ton och 35 000 vagnar om året.

Bolidentågen utgörs av fyra upplägg, där den så kallade Kopparpendeln mellan Skellefteå och Helsingborg är det största uppdraget. Dessa tåg har jag själv kört massor av gånger, på den tiden det stod TGOJ på uniformen. I Eskilstuna löste man av kollegan som kom norrifrån vid 21-tiden. Sedan hade man natten framför sej. Vid halvfyra-draget brukade man rulla in på godsbangården i Helsingborg. Det var korta tåg, men tunga. Jag vågar knappt tänka på värdet av det som fanns på vagnarna. Det måste ha handlat om åtskilliga miljoner.

Förutom Kopparpendeln kör Green Cargo också tåg för Bolidens räkning mellan Skelleftehamn och Aitik, mellan Aitik och Jordbro samt mellan Hofors/Smedjebacken och Skelleftehamn.

Jag vet att Peterson Rail låg väldigt långt framme i förhandlingarna med Boliden och räknade med att få den här körningen. Men alla vet hur det slutade. Peterson Rail gick i konkurs och något avtal med Boliden blev det således aldrig.

Jodå, det byggs nytt också

Trafikverket och dess föregångare Banverket har alltid varit snabba med att riva upp spår som inte används. Att de kanske kan komma att behövas i framtiden är det ingen som reflekterar över. Så var det till exempel med banan mellan Olofström och Sölvesborg. Sträckan nedlades 1984. 1988 var spårsaneringen klar. Bara fyra år senare, 1992, började politiker och företagare för första gången prata om behovet av den så kallade Sydostlänken. Det vill säga samma linje där SJs banavdelning nyss rivit upp de sista spåren.

Men i sanningens namn ska vi också konstatera att det inte bara plockas bort spår. Det byggs faktiskt en hel del nya också. Som i Dammstorp, söder om Eslöv. Här anläggs för tillfället ett flera kilometer långt sidospår. Med signaler och elektrisk drift. Spåret ansluter till Örtofta kraftvärmeverk, som ska eldas med biobränsle. Värmeverket ska stå klart 2014 och beräknas förse 50 000 hushåll i Lund, Eslöv och Lomma med fjärrvärme.

Växeln som ska ansluta sidospåret till södra stambanan i Dammstorp kommer att kopplas in vecka 13, om allt går enligt planerna.

Lokföraren är också ett offer

Jag brukar skälla på folk som springer över järnvägsspår. Även mina egna vänner och bekanta får sej en avhyvling om jag ser detta beteende. De flesta blir sura. Ska väl jag skita i, typ. Kompisarna skrattar. ”Det fattar du väl att jag inte går över ett spår om tåget kommer? Jag ser mej naturligtvis för.” Jo, jag fattar det. Men fattar alla det? Fattar dagisklassen som står på perrongen och väntar på tåget att man faktiskt inte får krypa under plattformsbommarna när de ser en vuxen göra det? Det handlar om att vara ett föredöme, om vilka signaler man skickar ut. Som lokförare sitter jag ibland som på nålar när jag rullar förbi diverse järnvägsövergångar. Hundratals gånger har jag fruktat för den dagen ett barn i oförstånd springer ut framför tåget och blir mald till köttfärs.

Igår hände exakt det. Tack och lov var det inte jag som körde tåget. En treåring såg sej inte för utan klev rakt ut i spåret i Billeberga i Skåne. Jag kan inte ens föreställa mej hur pojkens föräldrar mår idag. Som pappa till två underbara grabbar kan jag inte tänka mej ett värre scenario än detta. Däremot kan jag mycket väl sätta mej in i den stackars lokförarens situation. Han – eller hon – glöms ofta bort i händelser som denna. Visst finns den psykologer, arbetskamrater och kamratstödjare som gör ett fantastiskt jobb. Inte tal om annat. Men hos den stora allmänheten och i tidningarna ägnas sällan några tankar åt lokföraren, trots att han också är ett offer.

Precis som jag fortfarande undrar hur det gick för kollegan på Roslagsbanan som krockade med en lastbil som ”råkat” komma upp på spåret, så funderar jag idag på hur den stackars Billebergalokföraren har det. Om det kan vara till nån tröst så ska du veta att jag tänker på dej, kollega. Du får kämpa på så gott det går.

Till alla er andra, som inte kör tåg till vardags, kan jag bara säga att det kanske kan vara värt att fundera över dessa saker nästa gång du genar över en bangård eller kryper under bommarna. Annars kan det vara din systerson eller ditt barnbarn tidningsartiklarna handlar om imorgon.

Utbildning erbjuds i norr

Green Cargo startar en egen lokförutbildning i Kiruna. Senaste gången man utbildade lokförare i gruvstaden var 2007. Sedan dess har rekryteringen skett via så kallade YH-utbildningar (gamla KY). Men nu räcker antalet lokförare inte till. Green Cargo står inför ett massivt personalbehov i norr. Det är framförallt den växande gruvnäringen som är anledningen till det.

Green Cargo erbjuder nu fast anställning med betald utbildning, läser jag på företagets hemsida. Tidigare har även SJ gjort liknande punktinsatser. I SJs fall har företaget krävt att den utbildade stannar i företaget i ett visst antal år. Några sådana krav ser jag inte i Green Cargos annons. Däremot riktar man sej till sökande som har ”förankring i Kiruna med omnejd”.

Hur länge varar festen?

Öppet Hus-dagarna på järnvägsmuseet i Kristianstad är verkligen trevliga. I normala fall brukar jag vara med och köra rälsbuss till Åhus. I år besökte jag arrangemanget som vanlig åskådare. Trots regnet och den gråa himlen var det värt fem mil i bil. Ungarna klättrade upp och ned i loken. De fascinerades mest över alla ånglok. ”Precis som i Lucky Luke!” Alice fick välbehövlig träning i att vistas bland folk. Hon var till och med inne i fikalokalen och skötte sej någorlunda väl. Kära hustrun imponerades över modelljärnvägen. Själv sprang jag på två kollegor och bytte några ord. Vi kan kalla dem GC och RR. Det visade sej vara två av bloggens trogna läsare. Kul.

Jag vet inte i hur många år som denna Öppet Hus-dag har arrangerats, men det måste vara bra många. Det är nog tio år sedan som jag själv var med första gången. När jag igår gick omkring bland tändkulemotorer, hemvärnsgubbar och gamla Messerschmittar så började jag fundera över framtiden. Hur länge till kommer vi att kunna uppleva dessa järnvägsdagar?

Museiföreningarna får allt svårare att överleva. Kraven på organisation växer och kostnaderna ökar hela tiden. Statsmakterna verkar måttligt intresserade att bevara denna kulturskatt. Banavgifterna har till exempel chockhöjts, för att tala kvällstidningsspråk. Dessutom måste idag alla trafikutövare som trafikerar statens spåranläggning ha tillstånd. Transportstyrelsen ställer i princip samma krav på en museiförening som på till exempel SJ och Green Cargo. Rätt eller fel vet jag inte. Men resultatet har blivit att många föreningar mist sina tillstånd. Kristianstadgänget är en av dessa föreningar. Tidigare har man kunnat använda sej av Brösarpvännernas trafiktillstånd. Men det gick inte i år. Brösarp håller själva på att förnya sitt tillstånd och vill inte ta några onödiga risker genom att låna ut det. Därför blev det ingen rälsbusskörning till Åhus. Nu var detta ingen katastrof. Sveriges Järnvägsmuseum, som förstås har eget trafiktillstånd, körde oljeeldat ånglok fram och tillbaka några gånger ned till kusten. Den lösningen var nog mer uppskattad än vad rälsbussarna hade varit.

Tillståndsfrågan är bara ett svart moln på himlen. Det finns flera. I Kristianstad, liksom på många andra platser, har föreningen svårt med återväxten. Bara att få ihop en styrelse har varit ett stort problem. Så här skriver föreningens ordförande i ÖSJ-bladet: ”Det är inte heller bra mot kommunen eller Regionmuseet att vi inte kan få ihop en fungerande styrelse. Risken finns faktiskt att vi kan förlora vår föreningslokal på sikt.”

Att det idag är svårt att få folk att engagera sej är jag själv ett bevis på. Jag hade mer än gärna ställt upp betydligt oftare än vad jag gör. Men tiden räcker helt enkelt inte till. Varannan vecka jobbar jag och är hemifrån, varannan vecka kommer killarna och upptar i princip all tid och ork.

Det kommer säkert att bli ett Öppet Hus-arrangemang nästa år också. Men på sikt är jag orolig över utvecklingen. Om tio, femton år är jag inte alls lika säker på att man kan åka rälsbuss till Åhus, klättra upp i Du 109 eller fynda grejer till modelljärnvägen. Då kan festerna vara över. Vill man titta på gamla tåg får man nog åka till Gävle. Eller Nykroppa.

Green Cargo möblerar om

En kollega på Green Cargo hörde av sej och berättade att bolaget håller på att möblera om bland sina diesellok. Miljöavgifterna, som betalas för varje kilometer loken rullar, är betydligt högre för T44 än för Td. Därför tas T44orna bort från så mycket linjekörning som möjligt. Istället kommer de att användas i växlingstjänst. I södra Sverige kommer Td-loken att börja rulla i tåg Alvesta-Olofström, Helsingborg-Älmhult, Malmö-Eslöv, Malmö-Kristianstad och Kristianstad-Sölvesborg. Nässjö blir därmed av med viss Td-tjänst, när loken flyttas söderut.

Min kollega berättar att personalen i Alvesta och Älmhult påbörjar sin utbildning på Td redan nästa vecka. Jag förmodar att detta nya grepp inte är unikt för södra Sverige, utan att Td-loken i allt större utsträckning kommer att ersätta T44 i linjekörningen även längre norrut. Om de inte redan har gjort det, förstås.

Jag minns första gången jag fick se ett Td-lok. Det var i Vännäs. Loket kom och puttrade förbi på bangården. Det var nån typ av testkörning. Den Vimsige och jag tittade förvånat på varandra. Skulle detta lok vara starkare än en T44? Motorn lät ju inte mycket mer än en sån där liten mopedbil med röd triangel baktill. Och inte rök det nämnvärt heller.