Det damp ned lite statistik från WordPress angående den här bloggen. Visserligen på engelska. Men ändå. Jag tackar Eder alla. 210 000 klick bara under 2012… jag är både stolt och lite rörd.
Här är ett utdrag:
About 55,000 tourists visit Liechtenstein every year. This blog was viewed about 210 000 times in 2012. If it were Liechtenstein, it would take about 4 years for that many people to see it. Your blog had more visits than a small country in Europe!
Mången stationsklocka har man stått och glott på genom åren. Vankat av och an. Väntat. Minuter som segar sej fram. Som kola kämpar sej sekundvisaren runt. Kommer inte det där förbannade tåget snart? Jo, där borta i kurvan skymtar något. Äntligen. En del klockor har gått fel. En del har inte gått alls. Enstaka klockor har gått rätt. Jo, det har faktiskt hänt.
Igår sprang jag på en stationsklocka på ett ytterst ovanligt ställe. Långt ned i en mörk källare satt den. Hemma hos min gamla farmor och farfar. Farmor hade fått köpa klockan billigt när hon beställde blommor från Bakkers. Det har hon gjort i många år. Så länge jag kan minnas, faktiskt. Länge trodde jag att företaget höll till precis intill järnvägsspåret i Sösdala. Jag brukade alltid tänka på min gamla farmor när jag passerade förbi med Kustpilen eller Öresundståget. Har nog blåst förbi denna plats med ett och annat godståg också, vid närmare eftertanke. Idag fick jag dock veta att det är Backers som håller till i Sösdala, inte Bakkers. Backers sysslar med värmesystem och inte alls med blommor. Det var lite skillnad det. Man lär så länge man lever.
Men tillbaka till stationsuret i källaren. Det är en klocka av engelsk modell. Farmor är galen i klockor. Framförallt klockor som slår. Hon har nog tio olika klockor som för oväsen en gång i halvtimmen. När vi var yngre och skulle övernatta hos farmor och farfar var det alltid näst intill omöjligt att somna. Ingen klocka gick rätt, vilket fick till följd att någon klocka alltid slog minst ett slag var tionde minut. Jag säger då det. Är det konstigt att man blivit som man blivit?
Rummet i källaren, där stationsuret nu hänger, tillhörde från början vår fader. Nej, inte Han, utan vår farsa, alltså. När klockorna blev för enerverande eller temperaturen för hög under sommarnätterna så var källarrummet ett bra ställa att fly undan till. Förutom stationsklockan så finns där idag en faslig massa grejer undanstoppade. Bland annat min fina samling av fiskedrag som jag hittat i Mörrumsån. Farfar har till och med konstruerat ett speciellt skåp till fiskedragen. Det är en unik samling, vågar jag nog påstå. Men det är en helt annat historia, som det brukar heta. Den kanske jag berättar en annan gång.
Skånetrafiken presenterar intressanta siffror för tågtrafiken i och (till viss del) utanför länet. Resandet har ökat med sammanlagt åtta procent det senaste året. Störst ökning noteras på Österlenbanan från Ystad till Simrishamn (19 procent). Sämst utveckling syns på Skånebanan mellan Helsingborg och Hässleholm, där resandet minskar med sju procent. Överhuvudtaget minskar resandet på flera pågatågslinjer runt Helsingborg, medan linjerna i södra Skåne ökar.
Bryter vi ut Öresundstågstrafiken som ett eget system, ser vi att resandet till Köpenhamn ökar med fem procent. Samtidigt minskar biltrafiken, vilket stärker tågets marknadsandel. Ökningen på Västkustbanan är kraftig, mellan 20 och 30 procent. Kring Göteborg är siffran 30, runt Halmstad 26 och i Skåne 19 procent. Förklaringen till denna ökning tros vara att SJ under 2012 slutade trafikera Västkustbanan.
Inom Blekinge är resandet med Öresundstågen oförändrat, medan strömmen av resenärer till och från Skåne ökar med tio procent. Karlskrona ökar med 21 procent, medan Bräkne-Hoby minskar med 18 procent. Det är den största minskningen av alla stationer inom Öresundstågssystemet.
Totalt har drygt 22,4 miljoner skåningar använt sej av Öresundstågen under 2012. Motsvarande siffra i Västra Götaland är 2,5 miljoner, i Blekinge 1,55, i Kalmar 0,96, i Kronoberg 1,99 och i Halland 3,88. Ur mitt eget minne hämtar jag en siffra som gäller Blekinge län. Innan Kustpilens intåg på BKB 1992 låg det årliga resandet på cirka 200 000. Idag snackar vi alltså drygt 1,5 miljoner resor. Det är ingen dålig ökning.
Det största antalet tågåkare i Skåne finner vi inte oväntat på Malmö C. Noterbart är dock att Lund har i princip lika många av- och påstigande som Malmö C, drygt 34600 per dag. Siffran för den nya stationen vid Triangeln är 19000 och Hyllie 13000. Skånes minsta station (eller hållplats) är Lunnarp, som ligger mellan Tomelilla och Simrishamn, med 96 resande per dag.
Far min är lika hockeyintresserad som jag. Han är nog en liten tågnörd också. Även om han aldrig har erkänt det. Men en gång i hans gamla pojkrum hemma hos farmor och farfar hittade jag en intressant målarbok med lok från hela världens som skulle färgläggas. Jag minns att det enda svenska loket som fanns med i boken var en T43, som farsan mycket riktigt hade målat blå, röd och vit. Nåväl, när det vankas VM så sitter farsan bänkad framför TVn. På den tiden videon var modern – det vill säga någon gång under det förra århundradet – bestämde han sig för att banda en match. Sverige-Kanada i gruppspelet. Det blev 3-3. Men farsan hann aldrig se matchen på videon. Sedan var det dags för slutspel. Sverige-Kanada igen. Dags för ny inspelning. Även denna match slutade 3-3. Nu slumpade det sig så att mitt under matchen blev det strömavbrott, så inspelningen stannade. Men när farsan såg matchen, såg han en hel match. Bandet var nämligen detsamma som från match nr 1. Den gamla inspelningen låg liksom bakom den nya.
Dagen efter, på fikarasten på jobbet, beklagade sig arbetskamraterna över att Sverige inte kunde hålla ledningen. Farsan opponerade sig. ”Det var ju Sverige som kvitterade”. Han blev idiotförklarad. ”Jamen jag har ju för h-e själv suttit och sett matchen!” röt han.
Den gången var det nära till slagsmål i baracken. Det tog fler veckor innan farsan kom på hur det hela gått till. Och ännu längre tid innan byggjobbarna var sams igen.
Det var här den stod, infartsignalen till Karlshamn. Det var här Vislandabanan slutade. Eller började om ni så vill. Det är drygt 33 år sedan som det senast rullade ett tåg förbi den här platsen. Tåg och tåg, förresten. Egentligen handlade det om vagnuttagningar. Det sista riktiga tåget ankom Karlshamn redan i maj 1970, ett år innan jag föddes. Det var då persontrafiken lades ned. Men godstransporterna skulle rulla i ytterligare nio år. Det var på sommaren 1979 som den sista vagnuttagningen lämnade Fridafors och Ryd, lastad med båtar och papper. Banan var smalspårig, men inte jättesmal. Spårvidden var 1067 millimeter. Ett ovanligt mått i resten av Sverige, men desto vanligare i dessa trakter. Hela Blekinge Kustbana byggdes med spårvidden 1067 millimeter, precis som de flesta av sidobanorna upp mot Småland. Idag finns ingenting kvar av denna ovanliga spårvidd. Förutom en liten stump som påstås ligga kvar i den gamla lokverkstaden i Karlshamn. Verkstaden är numera en kulturbyggnad och kallas slarvigt för lokstallarna.
Spåren längs Vislandabanan revs upp i början av 80-talet. Banvallen asfalterades och blev tråkigt nog cykelbana. Det känns lite onödigt. Förberedelser inför en breddning hade gjorts. Bland annat byttes ett stort antal smalspårsslipers ut mot normalspåriga. Idag talar man om behovet av en bana som förbinder södra stambanan med hamnen i Karlshamn. Politiker och storföretagare arbetar stenhårt för den så kallade Sydostlänken. Med Vislandabanan intakt hade den länken redan funnits. Å andra sidan var det andra tider då, på 1960- och 70-talet. Järnvägen hade ingen framtid.
Idag är det inte många spår som finns kvar av järnvägen till Vislanda. Några kilometertavlor sitter kvar. I Hovsmanbygd har en förening monterat en gammal vägskyddsanläggning. Och så har vi då den här telefonstolpen vid den gamla infarten till Karlshamn. Familjen åkte förbi den idag när vi hade varit med Alice i skogen vid havet. Jag klev ut för att knäppa ett foto. För en sekund kunde jag känna känslan av Z4t eller Märstavagn. Under en tiondel såg jag bilden framför mej. Infarten i stopp. Svordomar. En tågklarerare som inte svarar. Förseningar. Fler svordomar. Resenärer som ska med anslutade tåg, mot Karlskrona eller Kristianstad. Men så plötsligt börjar det plinga hundra meter längre fram och bommarna går ned. Signalen slår om. Två gröna. Kör 40. Tåget rullar upp på centralen och stannar vid S-tavlan på spår 9.
Känslan varade bara i en tiondel. Jag log för mej själv när jag återvände till bilen. En tiondel är visserligen bara en tiondel. Det är inte mycket. Men det är långtifrån ingenting.
Jaha, så var man då anställd av Green Cargo. Tillbaka i godstrafikträsket. Precis där jag hör hemma. På något sätt var det förutbestämt. Visserligen har jag kört en ofantlig massa resandetåg under årens lopp, men det har alltid varit godstågen som känts mest lockande. Inte för att jag någon gång vantrivdes på SJ, som efter uppdelningen 2000/2001 enbart ägnat sej åt att flytta runt patienter. Eller passagerare som de kanske egentligen kallas. Redan på SJ-skolan i Mjölby brukade bromsinstruktören skoja med mej och kurskamraterna. ”Ja, alltså, det här behöver ni inte lägga på minnet, ni som ska köra motorvagnar. Men för dåren längst bak kan det kanske vara bra att kunna”. Dåren var jag, alltså. Det blev sju år med enbart resandetåg på SJ innan jag sprang på Kamrat Bruno i Helsingborg. Han jobbade på TGOJ och talade varmt om bolaget. På den vägen var det. Ma-loken kom att bli mitt andra hem under flera år. Och som jag trivdes hos detta gamla malmfraktarbolag. I december 2010 tvingades jag, mer eller mindre, att sluta. TGOJ skulle införlivas i Green Cargo och den komprimerade tjänstgöringen upphöra. På tåget hem från Göteborg den sista anställningsdagen kom det till och med en liten tår nedför kinden. Och det, ska ni veta, tillhör inte vanligheterna hos den här bloggaren.
Nåväl. Jag hittade en gammal bild som föreställer mej själv som liten parvel. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu noterar jag förvånat att jag inte ser en endaste personvagn på modelljärnvägen. Det är godsvagnar, Rc-lok och växelmaskiner så långt ögat når. Banan växte efterhand. Det blev en rangerbangård, ett godsmagasin och en frilast. Farsan hjälpte visserligen till att bygga en perrong, men den användes aldrig av några resenärer. Det var där lastbilarna körde upp, så att de kunde lastas på järnvägsvagnarna. Det är mycket som faller på plats i ens liv, när man funderar lite över saken. Det finns andra grejer man också häpnar över. Kalsongerna, till exempel. Allt var verkligen inte bättre på 70-talet.
I tider som dessa verkar det vara populärt att ladda upp diverse bilder med vintermotiv för att önska släkt och vänner och läsare och allehanda löst folk en riktigt God Jul. Därför gör jag det också. Men det blir dagen efter julafton istället för dagen före. Lite udda måste man ju vara. Jag har massor av bilder från Norrland som skulle passa i det här sammanhanget. Men det här fotot är exotisk på det sättet att det är taget på ett ställe dit den riktiga vintern sällan når: i regnets och slaskets högborg Blekinge.
När den här bilden togs hade jag just slutat min anställning på TGOJ. På min uniform stod det nu DSB First. Datumet var 16 december 2010 och klockan stod på 14.10, läser jag i bildens informationsfil. Platsen är Härsjöns gamla hållplats på Blekinge Kustbana. För övrigt minns jag ingenting av just den här dagen. Men vinter var det uppenbarligen. Till skillnad från idag, faktiskt. Fram tills igår låg snötäcket fint utanför huset, men idag har det försvunnit. Det känns lite tråkigt. Men det blev åtminstone en vit julafton. Alltid nåt.
Ofta är det trångt ombord på tågen. Det kan lätt uppstå ett smärre kaos när hundratals resenärer ska gå av tåget, samtidigt som lika många försöker tränga sej på. Den bilden tror jag att de flesta lokförare känner igen. Dessutom verkar inte en endaste människa med tågbiljett veta att tåget har mer än en dörr, men det är en annan historia.
En dag för kanske tio år sedan stod jag på Malmö C och skulle lösa av en kollega som kom med pågatåget från Höör. Själv skulle jag byta ände på X11an och fortsätta till Helsingborg, via den trevliga banan över Råådalen. Jag minns inte exakt vilken dag detta var. Inte mer än att det handlade om en röd dag, som inföll mitt i veckan. Det kanske var första maj. Eller annandag pingst. Hursomhelst var det en dag när det var svårt att bedöma resandemängden. Det skulle kunna vara smockfullt med resenärer som skulle vidare till Köpenhamn.
Personal på driftledningscentralen, som håller till i en bunker en kilometer bort, tog det säkra före det osäkra och gjorde ett föredömligt utrop. ”Tåg från Höör ankommer nu till spår 10. Vänligen lämna plats för avstigande”. Jag såg mej omkring. Förutom jag så stod det kanske sju personer på perrongen. När dörrarna gick upp på pågatåget så rusade det ut… tre personer.
Green Cargos ledning och de tre fackförbundet Seko, ST och TJ kommer att träffas för att återuppta förhandlingarna kring det krisavtal som jag tidigare berättat om här i bloggen. I fredags kväll tog facken kontakt med Green Cargos VD. Bara timmar tidigare hade företaget varslat 350 personer om uppsägning. Därmed får vi exakt den utveckling som jag förutspådde i torsdags.
Facken sa först nej till avtalet om arbetstidsförkortning, men pressen från medlemmarna och Green Cargos ledning gick inte att stå emot. Nu är det dock för tidigt att ropa hej. Krisavtalet innehåller flera delar, förutom den så kallade 80-90-100-dealen, som parterna måste komma överens om. Att man nu sätter sej ned redan på torsdag morgon och fortsätter diskussionerna tycker jag bådar gott. Det handlar trots allt om flera hundra jobb som står och faller med denna förhandling. Jag vet att man inte löser alla Green Cargos problem med krisavtalet, men man vinner åtminstone lite tid.
Det tråkiga i kråksången är dock att 100 anställda ändå kommer att sägas upp. Den övertaligheten är redan konstaterad och går utanför själva krisavtalet. Av de varselsiffror som Green Cargo gått ut med internt är det inte svårt att räkna ut vilka stationer som ligger pyrt till. Den informationen tänker jag dock inte sprida vidare.
I måndags blev jag klar med min Td-loksutbildning. Td är en ombyggd och moderniserad T44. Det krävs en kurs på tre dagar för att få den kompletterande utbildningen som behövs för att få köra loket. Förutsatt att man då redan har behörighet på T44 förstås. Jag, Den Vimsige och en instruktionsförare gav oss iväg till Oskarshamn för övningskörning. Det var ett ganska rejält tåg vi släpade med oss. Över 900 ton vägde ekipaget. Det var vagnar till både Scania i Oskarshamn och till en spånskivefabrik i Hultsfred, så Td-loket fick jobba hårt i uppförsbackarna. Bland annat i stigningen ut från Nässjö, där spåret dessutom kurvar. Den drygt åtta mil långa banan mot Hultsfred saknar ATC. Det är i och för sej inget märkligt i det. Folk i allmänhet verkar dock tro att alla tåg är automatiska, att de liksom kör av sej själva. Men vi lokförare vet att så inte är fallet. Det märkliga med banan mellan Nässjö och Hultsfred är att ATC-systemet plötsligt får liv efter några mil. Sedan dör det igen, efter någon kilometer. Eksjö station har utrustats med detta tågskyddssystem, som en liten ö i en gigantisk ocean. Varför det blivit på det sättet har jag ingen aning om.
Innan vi fortsatte vår färd hann vi med en kopp kaffe i Hultsfred. I Berga, knappa tre mil från Oskarshamn, svängde vi in på ännu en bana utan ATC. Både jag och Den Vimsige har kört ganska mycket på banor utan ATC, så för oss är det inget problem. Man måste bara vara extra uppmärksam. Jag kan förstå nya och kanske ovana kollegor som inte gillar den här typen av körning. Igår såg jag att frågan om vilka banor som saknar tågskyddssystem dök upp i Postvagnen. Även om man räknar bort alla sträckor utan persontrafik, så blir det ganska många mil svensk järnväg som ännu saknar ATC eller annat skyddssystem.
Här är vad den samlade expertisen i forumet kom fram till: Uddevalla-Strömstad, Mora-Brunflo, Berga-Oskarshamn, Nässjö-Hultsfred, Håkantorp-Gårdsjö, Kil-Torsby, Nykroppa-Kristinehamn, Hällnäs-Lycksele samt delar av Kil-Ställdalen. Banorna Mellerud-Bengtsfors samt Östersund-Gällivare saknar också ATC, men här bedrivs persontrafik enbart under vissa delar av året.
I huvudet på en lokförare 