Lokföraren Jr fixar biffen

575420_10201178138444896_433902720_nIbland blir man lite extra stolt över sin sjuårige son, Alices ”brorsa”. Idag skulle hela hans skola ut och åka tåg. Det var väldigt många elever och fröknar som trängdes på Öresundståget. När hela församlingen hade klivit av så låg det en ensam liten skolväska kvar. ”Alva” stod det skrivet i den. Alla som någon gång glömt en telefon eller en bok eller vad som helst på ett tåg vet hur krångligt det kan vara att få det tillbaka. För er som inte vet, så kan jag berätta att upphittade tingester allt som oftast hamnar på hittegodsavdelningen i Malmö. Om man har tur. Har man otur så försvinner ens ägodelar ned i fickan på en kleptoman. Men även om tågpersonalen lämnar in bortglömda föremål till hittegodset, så kan det vara bökigt att få det tillbaka. För oss här i Blekinge är det långt till Malmö. Ungefär 15 mil från Karlshamn. Att åka dit är inte gjort i en handvändning. Posten då? Det kan kanske funka ibland. Men gratis är det inte. Långt ifrån.

Så där låg nu lilla Alvas skolväska. Skulle hon någonsin få se den igen? Ja, det skulle hon faktiskt. Den här bloggarens yngste son befann sej nämligen också ombord på samma tåg som Alva. Driftig och framåt som han är, precis som sin far för övrigt, så hade sjuåringen klivit fram till tågets förare och presenterat sej. ”Hej, min pappa är också lokförare. Känner du honom?” Jo, det gjorde kollegan. Vi jobbar visserligen på helt olika företag, men lokförarvärlden är liten och kåren håller ihop. Det plingade till i bloggarens mobil. Det var ett Facebookmeddelande från kamraten. ”En Alva har glömt sin väska på tåget. Vet du om någon kan någon möta upp och hämta den?” Jag ringde ett samtal, fick numret till Alvas mamma och skickade det vidare till kollegan på Öresundståget. Simsalabim. Imorgon är skolväskan åter i rätta händer.

”Hade inte din son berättat att han var med på tåget så hade jag aldrig kommit på tanken att kontakta dej. Det var skönt att det löste sej. Det kostade min rast, men gör det någon glad så var det värt det”, skriver min lokförarkollega i ett annat meddelande.

Annonser

Vad god dröj

Dagens blogginlägg kommer att bli något försenat. Jag beklagar detta. Just nu befinner jag mej på tågexpeditionen i Olofström. Den snälle stinsen har haft vänligheten att låna ut en dator i två minuter. Men ge er till tåls. Jag räknar med att kunna lägga ut ett trevligt litet inlägg nån gång efter midnatt. Om fjärren vill och T44an håller, alltså. See you then.

Nyckeln till lycka

575504_10201170511814235_1865394716_nIbland skrattar folk åt min vidskeplighet. Jag kliver aldrig på A-brunnar. Promenerar aldrig under stegar. Spottar alltid tre gånger om en katt springer över vägen. Oavsett om den kommer från vänster eller höger. Man kan liksom inte vara nog försiktig. Kanske är det därför som jag sällan har riktig otur. Hursomhelst. Idag upptäckte jag en gammal tågvärmenyckel i ett Rd-lok. Jag satt i godan ro i tåg 9454 och lyssnade på radio och drack kaffe. I höjd med Borås slängde jag en blick till vänster bakom förarstolen. Där finns ett litet fack med diverse godsaker. Typ skadeanslag och repblock. Det var där jag såg tågvärmenyckeln. Jag blev lite konfunderad. Jag tittade snett upp till vänster i Rd-loket och kunde snabbt konstatera att denna gamla nyckel inte passar i den här maskinen. Hur järngrunkan hade hamnat i en Rd förstod jag inte. Jag drog dock slutsatsen och den måste ha kommit upp i fel lok, eller bara blivit kvar efter upprustningen från Rc2 till Rd2.

En förarkollega, som tidigare skruvat med diverse lok i verkstaden i Malmö, berättar att denna tågvärmenyckel medvetet lämnats kvar på Rd-loken som en lyckoamulett. Upptäcker man en nyckel med loknumret inristat kan man dessutom förvänta sej dubbelt skydd mot oturen. Nu vet jag inte om min kamrat i Malmö talar sanning eller om han driver med mej. För säkerhets skull gick jag ut till uppställningsplatsen vid lokstallet i Sävenäs, där jag just nu befinner mej, för att kontrollera saken. Jag blev inte så mycket klokare. Jag fann två Rd-lok. I det ena låg en tågvärmenyckel modell äldre, men inte i det andra. Jag frågade några kompisar på Facebook om de känner till den här storyn om lyckoamuletten. Det gjorde de inte. Därmed kan vi nog utgå från att det hela bara var ett skämt.

Tyvärr spelar sanningshalten i denna skröna mindre roll. Skadan är redan skedd. I fortsättningen kommer jag inte att kunna gå i närheten av ett Rd-lok utan att först kontrollera om det finns en gammal tågvärmenyckel ombord. För även om vi nu kommit fram till att detta troligtvis bara är en plojgrej, så kan vi ju inte vara hundraprocentigt säkra. Malmökollegan skulle ju eventuellt kunna tänkas ha rätt. Vad gör jag om nyckeln saknas? Kan man vägra köra? Sjukskriva sej? Ringa facket?

Nåväl. I natt ska jag köra tåg 5535 tillbaka ned till Alvesta. Rc4 1266 ska dra ekipaget, om planeringen stämmer. I det loket behöver jag inte fundera över om tågvärmenycklarna är nya eller gamla. Skönt.

Northland räddat igen

Malmbrytningen utanför Pajala ser ut att vara räddad. Åtminstone för tillfället. Konkurshotade företaget Northland Resourses har hittat en finansiär som garanterar en långsiktig finansiering. Det är en grupp inversterare som är beredda att teckna sej i det tidigare obligationsavtalet, skriver gruvbolaget i ett pressmeddelande. Därmed räknar man också med att Norsk Tillitsman ska släppa spärren av Northlands bankkonto, som varit låsta sedan i fredags. Så länge kontona är frysta kan verksamheten inte komma igång.

Det var i lördags som malmbrytningen stoppades i Pajalagruvan. I söndags morse avgick det som då såg ut att vara det sista lastade malmtåget från Pitkäjärvi. En kollega meddelar att Green Cargo har ställt in trafiken till och med onsdag. Förhoppningsvis kan den nu komma gång igen.

Enkelriktad järnväg?

Blekinge har problem med befolkningsutvecklingen. Förra året bodde 152315 personer i detta lilla län. 1970 var siffran 153585. Politiker och andra makthavare har i decennier försökt att vända den negativa trenden. Nu lanseras en ny och tidigare helt oprövad metod att få fart på inflyttningen. Det är min gode vän Konduktören som kommer med ett revolutionerande grepp. Visserligen blev det inga Pågatåg till Blekinge i december i år, som Sölvesborgs kommunalråd Helene Björklund i princip lovat. Men kanske kan trafiken komma igång vid nästa tidtabellsskifte. Om det blir till Sölvesborg eller Karlshamn vet jag inte. Måste jag gissa så blir det nog i Karlshamn som Pågatågen kommer att vända. Den pensionerade tågmästaren – Konduktören alltså – har funderat över detta. Idag när jag stannade till på en kopp kaffe fick jag höra hans förslag.

”Det är ju en baggis att lösa detta med utflyttningen. Den där Björklund kan ju se till att tågen bara går åt ena hållet. Det vill säga till Blekinge. Så kan hon köra tjänstetåg utan resande tillbaka till Kristianstad. Det blir ju perfekt. Enkelriktad järnvägstrafik. Typ. Att ingen har tänkt på detta innan?”

Han är allt en riktig skämtare, den där Konduktören.

Sista tåget gick i morse

946941_10151471199183481_598326751_nBloggen nås av intressanta – men tråkiga – nyheter från Kiruna. En kollega meddelar att Northlandgruvan utanför Pajala stängdes i lördags och att samtliga malmtåg till Narvik är inställda till och med onsdag. Det sista lastade tåget avgick från Pitkäjärvi i morse. Tyvärr kommer inte denna nyhet som en överraskning. I fredags stängde Norsk Tillitsman det bankkonto som gruvbolaget behöver för att driva verksamheten vidare. Northland jobbar för högtryck för att finna en hållbar ekonomisk lösning, skriver man i ett pressmeddelande. Hittar företaget ingen lösning tills imorgon måste Northland ansöka om konkurs. Ett förslag om så kallad bryggfinansiering, som skulle ha inneburit ett tillskott på 35 miljoner dollar, röstades i fredags ned av ett antal obligationsägare.

Jag saknar dej, mamsen

Idag är det Mors dag. Tyvärr har jag inte längre någon mamma att gratulera. Det är nio år sedan vår Herre kallade henne till sej. Jag känner att jag borde skriva något om lilla mamsen i bloggen idag. Men hur jag än vänder och vrider på hennes 49 år i livet, så kan jag inte hitta en enda järnvägsanknytning. Inte mer än den kusliga story som jag redan berättat i det här inlägget lokforaren.wordpress.com/2011/07/26/mammas-dod-raddade-mitt-liv/

222817_1953462125576_2767794_nVisst har vi åkt tåg tillsammans. Till Östersund i en vagn som påminde mer om en bastu än ett järnvägsfordon. I en Kamel som nästan spårade ur i Sandbäck. I en brunvagn till Helsingborg i sällskap med en smått förståndshandikappad yngling, som lekte konduktör. Jag vet inte hur många gånger han kom in i vår kupé och skrek: ”Ledigt på toaletten!” På den tiden hade jag ingen större koll på vilka arbetsuppgifter som ålades landets tågmästare. Var det verkligen deras uppgift att upplysa om statusen på toaletterna? Visste denne yngling kanske nåt som inte jag gjorde? Det kan ha varit så. Eller inte.

Man kan inte tänka sej en bättre mamma. Hon gav mej kärlek när jag behövde det. Hon gav mej beröm när jag varit duktig. Hon skjutsade mej till kompisar. Hon lagade den godaste mat man kan tänka sej. Hon gjorde verkligen allt för att jag skulle få de bästa av förutsättningar här i livet. Jag tror att hon var stolt när jag åkte jorden runt som sportreporter. Jag vet att hon berömde mej inför andra när jag vågade ta steget att helt byta karriär.

Idag vill jag egentligen inte säga så mycket mer än att jag saknar min mamma. Jag hoppas hon har det bra i sin himmel.