Lokföraren Jr fixar biffen

Ibland blir man lite extra stolt över sin sjuårige son, Alices ”brorsa”. Idag skulle hela hans skola ut och åka tåg. Det var väldigt många elever och fröknar som trängdes på Öresundståget. När hela församlingen hade klivit av så låg det en ensam liten skolväska kvar. ”Alva” stod det skrivet i den. Alla som någon gång glömt en telefon eller en bok eller vad som helst på ett tåg vet hur krångligt det kan vara att få det tillbaka. För er som inte vet, så kan jag berätta att upphittade tingester allt som oftast hamnar på hittegodsavdelningen i Malmö. Om man har tur. Har man otur så försvinner ens ägodelar ned i fickan på en kleptoman. Men även om tågpersonalen lämnar in bortglömda föremål till hittegodset, så kan det vara bökigt att få det tillbaka. För oss här i Blekinge är det långt till Malmö. Ungefär 15 mil från Karlshamn. Att åka dit är inte gjort i en handvändning. Posten då? Det kan kanske funka ibland. Men gratis är det inte. Långt ifrån.

Så där låg nu lilla Alvas skolväska. Skulle hon någonsin få se den igen? Ja, det skulle hon faktiskt. Den här bloggarens yngste son befann sej nämligen också ombord på samma tåg som Alva. Driftig och framåt som han är, precis som sin far för övrigt, så hade sjuåringen klivit fram till tågets förare och presenterat sej. ”Hej, min pappa är också lokförare. Känner du honom?” Jo, det gjorde kollegan. Vi jobbar visserligen på helt olika företag, men lokförarvärlden är liten och kåren håller ihop. Det plingade till i bloggarens mobil. Det var ett Facebookmeddelande från kamraten. ”En Alva har glömt sin väska på tåget. Vet du om någon kan någon möta upp och hämta den?” Jag ringde ett samtal, fick numret till Alvas mamma och skickade det vidare till kollegan på Öresundståget. Simsalabim. Imorgon är skolväskan åter i rätta händer.

”Hade inte din son berättat att han var med på tåget så hade jag aldrig kommit på tanken att kontakta dej. Det var skönt att det löste sej. Det kostade min rast, men gör det någon glad så var det värt det”, skriver min lokförarkollega i ett annat meddelande.

Vad god dröj

Dagens blogginlägg kommer att bli något försenat. Jag beklagar detta. Just nu befinner jag mej på tågexpeditionen i Olofström. Den snälle stinsen har haft vänligheten att låna ut en dator i två minuter. Men ge er till tåls. Jag räknar med att kunna lägga ut ett trevligt litet inlägg nån gång efter midnatt. Om fjärren vill och T44an håller, alltså. See you then.

Nyckeln till lycka

Ibland skrattar folk åt min vidskeplighet. Jag kliver aldrig på A-brunnar. Promenerar aldrig under stegar. Spottar alltid tre gånger om en katt springer över vägen. Oavsett om den kommer från vänster eller höger. Man kan liksom inte vara nog försiktig. Kanske är det därför som jag sällan har riktig otur. Hursomhelst. Idag upptäckte jag en gammal tågvärmenyckel i ett Rd-lok. Jag satt i godan ro i tåg 9454 och lyssnade på radio och drack kaffe. I höjd med Borås slängde jag en blick till vänster bakom förarstolen. Där finns ett litet fack med diverse godsaker. Typ skadeanslag och repblock. Det var där jag såg tågvärmenyckeln. Jag blev lite konfunderad. Jag tittade snett upp till vänster i Rd-loket och kunde snabbt konstatera att denna gamla nyckel inte passar i den här maskinen. Hur järngrunkan hade hamnat i en Rd förstod jag inte. Jag drog dock slutsatsen och den måste ha kommit upp i fel lok, eller bara blivit kvar efter upprustningen från Rc2 till Rd2.

En förarkollega, som tidigare skruvat med diverse lok i verkstaden i Malmö, berättar att denna tågvärmenyckel medvetet lämnats kvar på Rd-loken som en lyckoamulett. Upptäcker man en nyckel med loknumret inristat kan man dessutom förvänta sej dubbelt skydd mot oturen. Nu vet jag inte om min kamrat i Malmö talar sanning eller om han driver med mej. För säkerhets skull gick jag ut till uppställningsplatsen vid lokstallet i Sävenäs, där jag just nu befinner mej, för att kontrollera saken. Jag blev inte så mycket klokare. Jag fann två Rd-lok. I det ena låg en tågvärmenyckel modell äldre, men inte i det andra. Jag frågade några kompisar på Facebook om de känner till den här storyn om lyckoamuletten. Det gjorde de inte. Därmed kan vi nog utgå från att det hela bara var ett skämt.

Tyvärr spelar sanningshalten i denna skröna mindre roll. Skadan är redan skedd. I fortsättningen kommer jag inte att kunna gå i närheten av ett Rd-lok utan att först kontrollera om det finns en gammal tågvärmenyckel ombord. För även om vi nu kommit fram till att detta troligtvis bara är en plojgrej, så kan vi ju inte vara hundraprocentigt säkra. Malmökollegan skulle ju eventuellt kunna tänkas ha rätt. Vad gör jag om nyckeln saknas? Kan man vägra köra? Sjukskriva sej? Ringa facket?

Nåväl. I natt ska jag köra tåg 5535 tillbaka ned till Alvesta. Rc4 1266 ska dra ekipaget, om planeringen stämmer. I det loket behöver jag inte fundera över om tågvärmenycklarna är nya eller gamla. Skönt.

Northland räddat igen

Malmbrytningen utanför Pajala ser ut att vara räddad. Åtminstone för tillfället. Konkurshotade företaget Northland Resourses har hittat en finansiär som garanterar en långsiktig finansiering. Det är en grupp inversterare som är beredda att teckna sej i det tidigare obligationsavtalet, skriver gruvbolaget i ett pressmeddelande. Därmed räknar man också med att Norsk Tillitsman ska släppa spärren av Northlands bankkonto, som varit låsta sedan i fredags. Så länge kontona är frysta kan verksamheten inte komma igång.

Det var i lördags som malmbrytningen stoppades i Pajalagruvan. I söndags morse avgick det som då såg ut att vara det sista lastade malmtåget från Pitkäjärvi. En kollega meddelar att Green Cargo har ställt in trafiken till och med onsdag. Förhoppningsvis kan den nu komma gång igen.

Enkelriktad järnväg?

Blekinge har problem med befolkningsutvecklingen. Förra året bodde 152315 personer i detta lilla län. 1970 var siffran 153585. Politiker och andra makthavare har i decennier försökt att vända den negativa trenden. Nu lanseras en ny och tidigare helt oprövad metod att få fart på inflyttningen. Det är min gode vän Konduktören som kommer med ett revolutionerande grepp. Visserligen blev det inga Pågatåg till Blekinge i december i år, som Sölvesborgs kommunalråd Helene Björklund i princip lovat. Men kanske kan trafiken komma igång vid nästa tidtabellsskifte. Om det blir till Sölvesborg eller Karlshamn vet jag inte. Måste jag gissa så blir det nog i Karlshamn som Pågatågen kommer att vända. Den pensionerade tågmästaren – Konduktören alltså – har funderat över detta. Idag när jag stannade till på en kopp kaffe fick jag höra hans förslag.

”Det är ju en baggis att lösa detta med utflyttningen. Den där Björklund kan ju se till att tågen bara går åt ena hållet. Det vill säga till Blekinge. Så kan hon köra tjänstetåg utan resande tillbaka till Kristianstad. Det blir ju perfekt. Enkelriktad järnvägstrafik. Typ. Att ingen har tänkt på detta innan?”

Han är allt en riktig skämtare, den där Konduktören.

Sista tåget gick i morse

Bloggen nås av intressanta – men tråkiga – nyheter från Kiruna. En kollega meddelar att Northlandgruvan utanför Pajala stängdes i lördags och att samtliga malmtåg till Narvik är inställda till och med onsdag. Det sista lastade tåget avgick från Pitkäjärvi i morse. Tyvärr kommer inte denna nyhet som en överraskning. I fredags stängde Norsk Tillitsman det bankkonto som gruvbolaget behöver för att driva verksamheten vidare. Northland jobbar för högtryck för att finna en hållbar ekonomisk lösning, skriver man i ett pressmeddelande. Hittar företaget ingen lösning tills imorgon måste Northland ansöka om konkurs. Ett förslag om så kallad bryggfinansiering, som skulle ha inneburit ett tillskott på 35 miljoner dollar, röstades i fredags ned av ett antal obligationsägare.

Jag saknar dej, mamsen

Idag är det Mors dag. Tyvärr har jag inte längre någon mamma att gratulera. Det är nio år sedan vår Herre kallade henne till sej. Jag känner att jag borde skriva något om lilla mamsen i bloggen idag. Men hur jag än vänder och vrider på hennes 49 år i livet, så kan jag inte hitta en enda järnvägsanknytning. Inte mer än den kusliga story som jag redan berättat i det här inlägget lokforaren.wordpress.com/2011/07/26/mammas-dod-raddade-mitt-liv/

Visst har vi åkt tåg tillsammans. Till Östersund i en vagn som påminde mer om en bastu än ett järnvägsfordon. I en Kamel som nästan spårade ur i Sandbäck. I en brunvagn till Helsingborg i sällskap med en smått förståndshandikappad yngling, som lekte konduktör. Jag vet inte hur många gånger han kom in i vår kupé och skrek: ”Ledigt på toaletten!” På den tiden hade jag ingen större koll på vilka arbetsuppgifter som ålades landets tågmästare. Var det verkligen deras uppgift att upplysa om statusen på toaletterna? Visste denne yngling kanske nåt som inte jag gjorde? Det kan ha varit så. Eller inte.

Man kan inte tänka sej en bättre mamma. Hon gav mej kärlek när jag behövde det. Hon gav mej beröm när jag varit duktig. Hon skjutsade mej till kompisar. Hon lagade den godaste mat man kan tänka sej. Hon gjorde verkligen allt för att jag skulle få de bästa av förutsättningar här i livet. Jag tror att hon var stolt när jag åkte jorden runt som sportreporter. Jag vet att hon berömde mej inför andra när jag vågade ta steget att helt byta karriär.

Idag vill jag egentligen inte säga så mycket mer än att jag saknar min mamma. Jag hoppas hon har det bra i sin himmel.

Nej, jag fick inte sparken

Att bo bredvid en järnväg är trevligt. Åtminstone för en lokförare som jag. Jag uppskattar mullret och dånet från två Tb-lok med ett fullastat makadamtåg som sakta kämpar sej fram klockan fyra på morgonen. I sömnen registrerar jag hur Green Cargo-kollegorna passerar med godståget varje morgon vid fem. Hur just detta fungerar vet jag inte. Jag vaknar liksom inte, men när jag har sovit klart vet jag ändå om tåget passerat eller inte. Det måste vara en svår sjukdom som jag lider av.

Järnvägen jag pratar om heter Blekinge Kustbana. Vårt hus ligger ett hundratal meter från rälsen. Även om jag själv inte har något emot tågen, så är det andra som definitivt har det. Detta blev ett problem även för mej i början av min lokförarkarriär. Vi köpte denna gamla fruktträdgård från 1800-talet i april 2003 och flyttade in i augusti. Ryktet spred sej naturligtvis bland kamraterna på SJ. Plötsligt började tågen att tuta när de passerade. Först var det bara något enstaka, men efter några månader tutade i princip varenda tåg som körde förbi.

Samtidigt stod SJ inför kraftiga neddragningar. Inför en arbetsplatsträff i Karlskrona meddelade arbetsledaren att hon ville snacka med mej efter mötet. Jag var helt säker på att jag var övertalig och skulle få sparken. Jag minns ingenting av arbetsplatsträffen. Jag satt i helt andra tankar. Vad skulle jag nu göra? Återuppta min gamla karriär som reporter? Fortsätta som lokförare men tvingas flytta till en ny ort? Hur skulle det gå med hus och hem och barn?

Men riktigt så illa var det inte. Arbetsledaren ville bara påpeka att en av mina grannar hade ringt till Skånetrafiken och klagat på att tågen tutade utanför huset där en lokförare just flyttat in. Varför grannen kontaktat just Skånetrafiken har jag aldrig förstått. Det logiska hade förstås varit att ringa SJ. Eller möjligen Blekingetrafiken. Hur som helst hade grannen hästar som skrämdes av tutandet. Jag förklarade för arbetsledaren att det inte var jag som hade bett kollegorna att tuta. Hon ansåg att det måste skickas ut meddelande och hängas upp anslag att det inte är tillåtet att tuta vid detta ställe. Jag invände att jag nog trodde att såna anslag skulle få omvänd effekt. ”Åfan, bor det en lokförare här!?” Typ.

Istället lovade jag att försöka snacka de åtta kollegorna på åkstationen i Karlskrona till rätta. Dessa åtta kamrater var de värsta syndarna. Malmöförarna körde vid detta tillfälle bara enstaka tåg på Blekinge Kustbana. Mina böner gav effekt. Tutandet avtog. Till glädje för många. Än idag händer det dock att en och annan kollega hänger sej på hornet när tågen svischar förbi. Jag har inte hört att grannarna klagar längre. Hästarna har kanske vant sej.

På fel spår

Sveriges Riksdag har bestämt att den planerade höjningen av de så kallade banavgifterna ska stoppas. Men det struntar regeringen fullständigt i. Man har gett Trafikverket i uppdrag att ta fram en nationell plan för infrastrukturen fram till 2025. I direktiven skriver regeringen att kostnadsökningar kan täckas genom höjda banavgifter. Det är exakt tvärtemot vad Riksdagen har beslutat. Det är häpnadsväckande. Anledningen till denna nonchalans är en blandning av prestige och juridik. Det ursprungliga förslaget om höjda banavgifter kom från regeringshåll. Att tvingas backa från det svider förstås. Dessutom har det visat sej – om jag nu förstått saken rätt – att Sveriges Riksdag inte kan fatta ett formellt beslut om frysta banavgifter, det kan bara Trafikverket göra.

Förutom den demokratiskt tveksamma hanteringen av detta ärende, så tycker jag att förslaget redan från början var idiotiskt. Fördubblade banavgifter leder knappast till bättre villkor för järnvägsbolagen. Infrastrukturministerns tanke var att de ökade intäkterna skulle användas i nya satsningar på järnvägen. Problemet är bara att lönsamheten redan är dålig i branschen. Det råder inga tvivel om att stora pengar behöver investeras i järnvägen, men kosingen måste tillföras branschen, inte omfördelas. Vi kan jämföra med familjeekonomin här hemma. Den blir liksom inte bättre av att Kära hustrun betalar även mina räkningar. Mitt bankkonto ser visserligen väldigt inbjudande ut, men slutresultatet blir det samma. Vi kan fortfarande inte åka jorden runt i en lyxyacht. Vi får nöja oss med en vecka i Turkiet i september.

Detta är den ena sidan av myntet. Att kräva ett stopp för höjda banavgifter känns logiskt och naturligt för de flesta av oss som kan järnvägsbranschen. Men när jag vänder på zlotyn så ser jag även en annan bild. Jag kan inte släppa det jag såg i Uppdrag Gransknings avsnitt om de stackars utländska lastbilschaufförerna som slet för noll och intet. Jag tänker att ju mer den svenska järnvägen gynnas, desto lägre kommer dessa lastbilschaufförer att tvingas gå för att hänga med i konkurrensen. Det är inte heller en trevlig utveckling. Eller kan man inte resonera så?

Nya designen känns sådär

Jag älskar det mesta med Inlandsbanan. Lugnet. Naturen. Människorna. Motorvagnarna. Jag har skrivit mycket om det i den här bloggen. Nu ser jag bilder av lok och motorvagnar som målats om enligt Inlandsbanans nya designprogram. Jag kan inte säga att jag är direkt överförtjust i det jag ser. En kollega i den gamla verkstaden i Östersund har knäppt några foton som jag fått tillåtelse att publicera i bloggen. Ni kan själva jämföra den nya målningen med den gamla. Bilden på Y1 1268 som ni ser här under knäppte jag för övrigt i samband med tjänstgöring på Inlandsbanan i juni 2011.

Jag har jobbat mycket med grafisk formgivning. Den nya logotypen är det inget större fel på, tycker jag. Hashtaggen ser ut som ett järnvägsspår. Typsnittet är också helt ok. Men när Inlandsbanan väljer att plocka bort såväl den gulröda randen som den gamla loggan med älgen och björnen så blir vagnarna väldigt tomma och tråkiga. Det känns som om något saknas.

Jag antar att anledningen till den nya designen är missnöje med den gamla. Jag tycker den äldre färgsättningen var snyggare och bättre. Den utstrålade liv och glädje. Så sent som i vintras målades TMZ 1421 om och fick lackering enligt tidigare modell. Nu ska loket åter designas om. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår meningen med detta. När det handlar om formgivningen finns det dock inget som är rätt eller fel. Det jag tycker är snyggt, tycker andra är fult. Och vice versa.