Efter 50 år – sista tåget går igen

Idag är det exakt 50 år sedan det sista tåget rullade på 1067-spår i Sverige. Det skedde på linjen Karlshamn-Vislanda. När vagnarna i tåg 2156 först ankom Vislanda och sedan vände åter söderut som tjänstetåg, så var det slutet på en lång epok. Godstransporterna fortsatte visserligen i ytterligare nio år på den södra delen av sträckan, men resenärerna var borta. Glansen likaså. Motorvagnarna skrotades. Banan växte igen, förföll och revs till slut upp. Minnena har bleknat och fotografierna gulnat. Men just idag går de sista tågen igen. Åtminstone i den här bloggen. Det blir en resa i ord, bilder och ljudklipp som i många fall aldrig tidigare publicerats.

11.09. Det regnar. Så typiskt för denna sorgliga dag. En liten grupp människor har samlats på smalspårsperrongen, som nu används för sista gången. Det är några järnvägsintresserade. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats. En frusen stackare hukar under ett paraply. Det är tyst. Stämningen är inte på topp denna dag. Långt där borta vid viadukten innan kyrkogården, fortfarande utom synhåll, kan de höra hur tåg 2151 närmar sej. Plötsligt dyker det upp under bron. Tåget håller god fart. Den här motorvagnsföraren är inte känd för att spara på krutet. Men i växeln mellan spår 8 och spår 9 är det 30 som gäller. Seimar Nilsson bromsar in och slår ur alla växlarna, trots att hastigheten egentligen är aningen för hög. Han glider från det ena spåret till det andra. Det är en imponerande vagnsammansättning som rullar in. Kalenderbitarna antecknar. YBo5t 919, YBo4t 586, UBFo3yt 2121, YBo5t 908 och YBo5t 911. Folk väller ut ur vagnarna. Reportern räknar till nästan 200. 157 av dem tillhör Skatelövs hembygdsförening och har klivit på i Grimslöv. Där har också vagnarna lövats och gjorts fina. Föreningen har abonnerat fyra av de fem vagnarna. De åker dagen till ära. Det är sista chansen. Imorgon går det inte längre att ta tåget fram och tillbaka till Karlshamn.

11.50. Tåg 2154 avgår från spår 9. Tåget består av buss och släp. YBo5t 896 och UBFo3yt 2122 för att vara exakt. Det är motorvagnsförare Bertil Danås som kör. Bertil är socialdemokrat sedan barnsben. Som så många andra i den här staden. Senare ska han komma att bli kommunalråd. Men det är en helt annan historia. Denna dag tjänar han SJ, lojalt och plikttroget som alltid. Kvar på ”nian” lämnas en vagn. En något sällsynt sådan. Nämligen en så kallad Märstavagn. Den har egentligen ingenting alls med Märsta att göra. Men den är byggd av Märstaverken i Eksjö. Därav namnet. Vagnen, med nummer 585, har ankommit från Svängsta i fredagens skoltåg och fått stå kvar över natten. Seimar Nilsson får hjälp att tanka motorvagnarna från tåg 2151 innan kollegan Danås avgår. Det finns en pump vid perrongslutet. När dieseln är på plats, och tåg 2154 hunnit lämna signalsträckan, så växlar Seimar det långa ekipaget över på spår 9 och kopplar ihop det med Märstavagnen. Därmed är tåg 2156 komplett. Det sista tåget. Tågpersonalen låser dörrarna. Det är ännu flera timmar till avgång. Seimar Nilsson har ett delat arbetspass och försvinner som en avlöning från stationsområdet. Han bor på Surbrunnsvägen, bara ett stenkast bort. Hemma blir det rast och vila och lite mat. Seimars gode vän Bertil Danås är i samma stund på väg till Vislanda. Lite senare vänder han och kör tillbaka söderut, med tåg 2153. Han spakar det sista tåget till Karlshamn. Officiellt sett. Men det kommer att gå ytterligare ett tåg, som få känner till.

16.50. En 17-årig gymnasiestudent har tagit bussen från Sandbäck, några mil bort, och kliver ned bakom den sista vagnen och knäpper en bild. Utan varken varselväst eller utbildning för vistelse i spår. Studenten heter Bengt och tänker åka med det sista tåget. Han har köpt biljett till Hemsjö. Bengt har även köpt en ny kamera, som han tyvärr inte hunnit bli riktig vän med. Det vet han inte då, men senare i livet kommer han att tycka att det är lite synd. Tre andra järnvägsintresserade gymnasiestudenter finns också på plats. Björn, Sten och Jac har åkt hela vägen från Stockholm och ankom till Karlshamn redan under fredagen. De har varit uppe tidigt denna lördag. Klockan 6.30 sätter de sej på tåg 2152 och åker till Vislanda. De vänder åter 9.35. Det vill säga med tåg 2151. Efter Grimslöv får de trängas med hembygdsföreningens medlemmar. De tre ynglingarna från huvudstaden har förklarat sitt ärende i Blekinge för sin rektor. De behöver få ledigt. Det blir inga problem. Rektorn gillar tåg. ”Vi kallar det studiebesök”, säger han. Men en sak har herrarna inte tänkt på. I den allmänna uppståndelsen har de helt glömt bort att köpa biljetter. Men ungdomarna vet hur man tar sej fram i livet. De pratar snällt med farbror Seimar. ”Ja, det är bara att åka med, pojkar”.

17.02. Då var det dags. Seimar Nilsson har kommit tillbaka efter sin långa rast. Konduktör Jacob Kling likaså. Sten från Stockholm skyndar sej över på normalspårsperrongen och knäpper en bild av det sista, historiska tåget. Till skillnad från de flesta andra har Sten färgfilm i kameran. Men det är dyrt med film. Det blir bara en ruta. Tyvärr blir bilden lite suddig. Han skyndar sej tillbaka till spår 9 och hoppar in i den sista vagnen där kompisarna väntar. Hembygdsföreningen har varit runt på diverse utflykter i Karlshamn och ätit lunch på Domusrestaurangen. De har redan tagit plats i tåget. Björn, Jac och Sten hör utropet, som saknar all form av sentimental ton. ”Resande med motorvagnståg mot Vislanda 17.02, från plattform 2, var god tag plats”. Björn, som några år senare i livet själv kommer att bli lokförare, har en bandspelare med sej och fångar utropet på band. Han snappar även upp mycket annat denna dag. Som motorljud och samtal i förarhytten. Svordomar och skarvdunk. Vindrutetorkarnas monotona slag. Högst alldagliga saker, som kanske betraktades som obetydlig vardagsmat 1970, men som idag är en fullständigt unik ljudskatt. När tåget rullar iväg från Karlshamn, förbi bommarna vid brandstationen och ut på raksträckan upp mot Asarum, så drar Seimar Nilsson på för allt vad tygen håller. Det är sth 70 på banan, men mellan varven går det nog lite fortare. Seimar märker inte att Märstavagnen längst bak inte drar som den ska. Den protesterar så här under den sista färden. Den vill inte lämna Karlshamn. Det har blivit något fel i kopplingen mellan vagnarna eller i multkabeln. Sten, Jac och Björn noterar att motorn varvar, men den ger ingen dragkraft.

17.13. Tåg 2156 passerar Asarum och Gungvala. Björn fångar skarvdunket på sin bandspelare. På den norra delen av banan ligger det tolvmetersräler, men söder om Slattesmåla är det mestadels tiometersräler som gäller. Plötsligt blir det en helt annan rytm i dunkandet. Mellan Gungvala och Svängsta har det nämligen gjorts en del smärre linjerätningar och här används 20-meterslängder. Tittar man ut genom gaveldörren i aktern, så går det också att se att det på många ställen ligger normalspårsslipers. En gång i tiden var tanken att banan skulle breddas, men sedan exploderade bilismen och SJ kom på andra tankar. Björn fipplar med sin bandspelare. Sten med sin kamera. I en annan vagn får unge Bengt höra ett intressant rykte. Fem av de sex vagnarna i tåg 2156 ska gå tillbaka till Karlshamn som ett tjänstetåg senare under kvällen. Det verkar dessutom finnas möjligheter att få åka med. Vilken grej! Egentligen har Bengt tänkt att kliva av i Hemsjö och invänta det sista ordinarie tåget till Karlshamn. Nu frågar han istället konduktör Kling om det går bra att åka med hela vägen till Vislanda och tillbaka. ”Jodå, det ska nog gå fint”. Bengt förklarar att han bara har biljett till Hemsjö. Kling konstaterar lugnt att ”det ordnar vi senare”.

17.39. Seimar Nilsson och tåg 2156 rullar in i Fridafors. Det är dags för det sista tågmötet någonsin på Vislandabanan. Från andra hållet ankommer Bertil Danås med tåg 2153. Det smäller kraftigt under hjulen. Det ligger knalldosor på spåret. Det är maj och det borde vara ljust och fint ute. Men det är grått och mulet. Även de högre makterna tycks sörja. Det är svårfotograferat. Dels på grund av vädret, dels på grund av trängseln. Det är folk överallt, till fotografernas stora förtret. De vill få bilder av tågen, inget annat. Bengts kamera krånglar. Från en helt annan del av landet har en viss Herbert dykt upp. Han vill passa på att åka Märstavagn en sista gång. Men även hans kamera lägger av denna dag. Det märkliga är att det nu finns fyra blivande lokförare ombord på samma tåg: förutom herr Fura också de tre gentlemännen Bengt, Sten och Herbert. Avgångstiden närmar sej. Tågklareraren kommer ut och ger avgång. Först till 2156, sedan till 2153.

17.54. Seimar Nilsson kör på ännu flera knalldosor på sin färd norrut. Utanför Ryd passerar tåget ett vägbygge. Det är den nya länsväg 126 som håller på att anläggas. Tåget går rakt igenom en byggarbetsplats. Bengt tittar ut och tvingas motvilligt erkänna att den nya vägen nog behövs, även om den bidrar till järnvägens nedläggning. ”Jag har åkt den där vägen, bilen var nästan bredare än den gamla vägen”, säger Bengt. Rälsbussarna fortsätter sin dystra färd genom Småland. Björn och Sten sitter nu i en annan vagn. Märstavagn 586 närmare bestämt. De gör en notering. Det låter konstigt i A-änden. Högre än i de vanliga Hildingrälsbussarna. Insugningsljudet är väldigt kraftigt och hänger liksom kvar även när fordonet inte drar utan endast rullar. Som upplagt för hörselskador bland motorvagnsförarna. I Torne och Grimslöv möter spelemän upp för att ta farväl av det sista tåget, trots ett ihållande regn. Seimar tittar på klockan. Han är försenad. Men en dag som denna kan det kvitta.

18.48. De två motorvagnarna från Märstaverken går som vagn fyra och sex. 586 jobbar på fint förbi Grimslöv. När Seimar Nilsson trycker körhandtaget framåt med sin vänsterhand, så lyder den gamla Scaniamotorn från 1949 hans kommando. Men 585 längst bak vill fortfarande inte vara med och bidra i denna deprimerande tillställning. Den rullar nu sina sista meter som tåg. Totalt i Eksjö byggdes 14 motorvagnar med spårvidden 1067 millimeter, plus nio släpvagnar. Samtliga motorvagnar skrotades under åren 1965-68, utom just 585 och 586. De behövs i skoltågen Karlshamn-Svängsta och som reserv på linjen till Vislanda. Märstavagnarna är dyrare i drift och underhåll än de rälsbussar som byggts av Hilding Carlsson. Det är därför som de inte rullar lika frekvent. Men denna dag, den 30 maj 1970, har SJ satt in alla tillgängliga resurser. Det vill säga åtta enheter. Motorvagnarna från Märstaverken får till och med ett nytt littera detta sista år: Y4T. Vagnarna hinner dock aldrig märkas om.

18.53. 18 minuter efter utsatt tid rullar tåg 2156 in i Vislanda. En liten skara människor möter upp. Bengt från Sandbäck ser fram emot att få åka Märstavagn tillbaka till Karlshamn. Han tar plats i 585, som efter riktningsbytet nu hamnar främst. Men plötsligt kliver Seimar Nilsson in och frågar med sin smattrande stämma om inte Bengt vill följa med tillbaka till Karlshamn? Jo, det vill han ju. ”Då är det nog inte så bra att sitta kvar här, den här vagnen ska lämnas i Vislanda”. Seimar drar ur multkabeln och delar vagnarna. Nu fungerar 585 som den ska igen. Vagnen växlas in på ett rundgångsspår något hundratal meter söder om stationen och ställs av. Redan på måndag ska den användas igen, i ett om möjligt ännu dystrare sammanhang. Som personalvagn i rivningståget. Det är bråttom att få bort rälsen norr om Ryd, där vägen ska fram. Seimar Nilsson har också bråttom, han vill hem så fort som möjligt. Växlingen och avställningen går i rekordfart. Bengt kliver in i den andra Märstavagnen, 586. Men inte heller där är han välkommen. Konduktör Kling vill samla hela sällskapet i den främsta vagnen och låser de övriga. Det är ett tiotal personer som tar plats i YBo5t 919, personalen inräknad.

19.06. Tjänstetåget till Karlshamn lämnar Vislanda. Det blir en resa som ingen av de ombordvarande någonsin kommer att glömma. Sträckan är 78 kilometer lång. Banans största tillåtna hastighet är 70. Det borde rimligtvis ta en dryg timme att köra till Karlshamn. Om allt går som planerat – vilket den här resan inte kommer att göra. 1067-vagnarna får rulla i max 85 kilometer i timmen, men på väg hem från Vislanda går det betydligt fortare än så. Seimar kör mätaren i botten. Plötsligt flyger dörren bakom honom upp i farten. Det är inget ovanligt fel. Seimar lyckas stänga dörren, och beordrar en av resenärerna att vakta den. Tåget rycker till i motlutet vid cementfabriken och en varningslampa tänds. ”Motorstopp”. Seimar ger en av gratisåkarna från Stockholm i uppdrag att undersöka saken. Lite nytta får han väl ändå göra som tack för åkturen? Sten arbetar inte vid järnvägen. Han studerar, som sagt. Men han äger en fyrkantsnyckel och kan låsa upp gaveldörrarna. Sten traskar bakåt och plötsligt hör sällskapet längst fram hur han signalerar upprepade gånger med enklangsklockan. Det är fara å färde. Seimar stannar tåget mellan Grimslöv och Torne. Motorn i 908 brinner. Vår vän motorvagnsföraren släcker branden. Färden går snart vidare, i samma rasande fart. Seimar upptäcker en hare i spåret och tutar som besatt. Att sänka hastigheten kommer inte på tal. I Ålshult börjar det åter smälla under hjulen. Det är nya knalldosor. En kille i tioårsåldern finns med i förarhytten. Han varnar för alla knalldosorna som ligger uppradade. ”Där kommer en till… och en till!” Röken från krutet stjäl förbränningsluften till motorn – som stannar. Seimar svär en ramsa. Allt fångas på Björns bandspelare. ”Nu la denna av med! Förbannade skit!” Seimar Nilsson får igång motorn. Spektaklet fortsätter. Det ligger knalldosor överallt. Motorn lägger av igen. Proceduren upprepar sej. Svordomar. Omstarter. I Ryd stannar tjänstetåget för att släppa av några resenärer.

19.58. Tåget kommer till Svängsta. Björn och Sten har gått bakåt och satt sej i Märstavagnen. 919 studsar och kränger våldsamt när Seimar Nilsson flyger genom växlarna, 586 ligger som ett strykjärn i spåret. Svängsta är bevakat. Precis som Grimslöv, Torne, Ålshult, Ryd och Fridafors. Tidigare under dagen tog det tid för tåget att lämna stationerna. Det gör det inte nu. Tjänstetåget är det sista formella tåget som rullar på Vislandabanan. Godstransporterna, som kommer att fortsätta till Fridafors och Ryd, får andra rörelseformer. Som bandisposition och vagnuttagning.

20.05 Seimar Nilsson, med tre år kvar till sin pensionering, bromsar ned tåget genom Asarum och gasar sedan på igen. Björn startar sin bandspelare för sista gången. Nu får bandet rulla tills tåget står stilla på Karlshamn C. Tre minuter efter passagen av Asarum skramlar tåget till och passerar växeln till Karlshamn Västra. Tjänstetåget håller vänster i den väldoserade kurvan och fortsätter upp på viadukten, där 1067-spåret löper parallellt med normalspåret på Blekinge Kustbana. Det tar Seimar Nilsson 4 minuter och 19 sekunder att köra sträckan Asarum-Karlshamn. Tjänstetåget från Vislanda rullar in på spår 9, på spår 8 står de två vagnarna från 2153 fortfarande kvar, nedsläckta och låsta.

20.09. Bengt Gustavsson stirrar på sin klocka. Han kan knappt tro sina ögon. En timme tog resan. Trots alla vedermödor. Fem personer kliver av, förutom Seimar Nilsson och Jacob Kling. Vagnarna växlas till Karlshamn Västra. Motorerna stoppas en sista gång. Dansen är slut. Musiken har tystnat. Men kanske finns det en köpare till några av motorvagnarna? Två entusiaster vill i alla fall rädda Märstavagnen. Den ene har en bandspelare, den andre en fyrkantsnyckel. Hur det går med den saken får framtiden utvisa. Bengt behöver inte stressa för att hinna med den sista bussen till Sandbäck, som avgår runt 20.50. Någon biljett för den fortsatta resan efter Hemsjö behövde han aldrig köpa.

Foto: Björn Fura, Sten W Holm, Jan Svensson och Bengt Gustavsson

Tågen 30 maj 1970
Karlshamn-Vislanda
2152 06.30-08.08 (YBo5t 911+YBo5t 908+UBFo3yt 2121+YBo4t 586+YBo5t 919)
2154 11.50-13.17 (YBo5t 896+UBFo3yt 2122)
2156 17.02-18.35 (YBo5t 911+YBo5t 908+UBFo3yt 2121+YBo4t 586+YBo5t 919+YBo4t 585)

Vislanda-Karlshamn
2155 5.58-07.29 (UBFo3yt 2122+YBo5t 896)
2151 09.35-11.09 (YBo5t 919+YBo4t 586+UBFo3yt 2121+YBo5t 908+YBo5t 911)
2153 16.40-18.17 (UBFo3yt 2122+YBo5t 896)
Tjt: (YBo5t 919+YBo4t 586+UBFo3yt 2121+YBo5t 908+YBo5t 911)

Halland vill skrota Krösatåg på HNJ

Region Halland förbereder ett beslut att lägga ned all persontrafik med tåg mellan Halmstad och Smålandsstenar. Nedläggningen kommer att ske så fort det är tekniskt och juridiskt möjligt. Det uppger en källa med mycket god insyn. Det formella beslutet väntas inom kort. Tågen kommer att ersättas med bussar. Orsaken till de indragna tågen är brist på pengar och ett allt för dåligt resandeunderlag. Från politiskt håll är det locket på. Varken regionstyrelsens ordförande Mikaela Waltersson eller Gösta Bergenheim, ordförande i Hallandstrafikens styrelse, vill svara på den här bloggens frågor. ”Hur framtiden ser ut gällande HNJ kan och ska jag inte uttala mig om utan beslutet landar hos våra folkvalda. Inför tågplan 2021 har vi ansökt likt T20, det vill säga den utökade testperioden förlängs ytterligare ett år, men här ska tilläggas att ekonomin är ansträngd utifrån pågående pandemi där beslut fattas i juni enligt beslutsgång årlig Kollektivtrafikplan”, säger Hallandstrafikens chefsstrateg Daniel Modiggård.

Under 2017 beslutade Hallandstrafiken och Jönköpings Länstrafik, JLT, om utökad trafik på sträckan Halmstad-Värnamo. Satsningen var tänkt att pågå under tre år med en löpande utvärdering. Redan då var Hallandstrafiken mycket tydliga med att resandet på sträckan måste öka rejält, annars är risken för nedläggning överhängande. Och antalet resenärer har ökat – men inte mycket nog. ”När vi jämför resandet 2019 med 2017 har resandet ökat med drygt 36 procent, samtidigt har vi ökat produktionen med drygt 41 procent. Vi har alltså lyckat öka resandet men inte i tillräcklig omfattning utifrån målbild om en högre beläggning per avgång”, säger Daniel Modiggård.

På sträckan Smålandsstenar-Värnamo har resandet ökat med 17 procent och tågproduktionen med elva procent 2017-2019. Även under årets två första månader ökade resandet, men därefter har det minskat markant, enligt JLTs tågchef Charlie Drab. Frågan är hur Jönköpings Länstrafik kommer att agera om Hallandstrafiken beslutar om nedläggning Halmstad-Smålandsstenar. Är det möjligt att fortsätta tågtrafiken Värnamo-Smålandsstenar? ”Jag har inte fått något annat till mig än att den trafik som är beställd ska utföras. Kommer ett eventuellt beslut om att trafiken i Halland ska dras in får Region Jönköpings Län göra en analys kring hur den framtida trafiken ska utföras inom länet. Men något sådan beslut om att lägga ner trafik finns varken i Halland eller i Jönköpings län”, säger Charlie Drab.

I december 2018 tog Tågkompaniet (Vy) över efter Transdev som operatör för Krösatågen på HNJ, Halmstad-Nässjö Järnvägar. Försvinner persontrafiken på den södra delen av banan så återstår bara en begränsad godstrafik. Baneservice kör det så kallade Sandtåget mellan Halmstad och Limmared via Värnamo. Samma företag trafikerar också Hyltebruk och Brännögård på uppdrag av Green Cargo. Hyltebruk ligger på en sidobana som utgår från Torup.

Edit: Mikaela Waltersson har nu återkommit med en skriftlig kommentar: ”I det läge vi befinner oss, vet vi inte vet vilken påverkan coronapandemin kommer att innebära för oss i Region Halland. Därför behöver vi både följa utvecklingen och se över alla våra verksamheter för att kunna göra de justeringar som kan komma att krävas. Ett av uppdragen handlar om att titta på just kollektivtrafiken och det behöver vi göra i nära samtal med olika aktörer, som andra regioner, kommuner och olika intressenter. I dagsläget finns alltså inte några planerade beslut eller datum för några sådana. Som skattefinansierad verksamhet har vi en självklar skyldighet att alltid säkerställa att vi använder våra medel på det mest ändamålsenliga och effektiva sättet så att vårt utbud svarar upp mot invånarnas behov i största möjliga utsträckning. Det kräver underlag, diskussion och överväganden ur flera perspektiv”.

Y1 1274 i Smålandsstenar 25 april 2003. Foto: Björn Heikman

Första gången för sista gången

Jag tittar i min annotationsbok och ser att jag de senaste 29 månaderna besökt Oxelösund 216 gånger. Antingen med tågparet 9131-9130 eller med 9133-9132. I det ena fallet ankommer man Oxelösund vid sextiden och åker igen strax efter nio, i det andra fallet rullar man in vid 16.30 och därifrån vid 18. Lite tjatigt har det blivit med alla stålämnestågen, även om själva dragkraften varierat. Jag har kört allt från Rc, Rd och Re till BR185 och T44 (!) i tågen till Eskilstuna. Men nu är det slut med denna kommendering. I juni är jag beordrad till annan ort och jag har svårt att se att jag kommer att behövas igen i Eskilstuna inom överskådlig tid. Det är med en liten tår i ögat jag lämnar Sörmland. Jag har verkligen trivts de senaste åren. Med staden, kollegorna, gruppchefen, personalfördelaren och tjänstgöringen i stort.

Min sista Eskilstunatur blev en sväng till Oxelösund. Som så många gånger tidigare. Egentligen skulle jag ha haft eftermiddagssvängen, men jag bytte med en gammal TGOJ-kamrat så jag fick morgonkörningen. Den passade bättre, eftersom jag sedan bara skulle åka pass hem för att fortsätta veckans tjänstgöring på min hemstation. Det är nog första gången som jag självmant byter till mej denna tur. Arbetstiderna är inte roliga. Men den här gången såg jag alltså vissa fördelar. Jag klev som vanligt upp mitt i natten, strax efter klockan ett, och torkade ett ton grus ur ögonen. Just den här natten började jag dessutom mitt skift extra tidigt, eftersom tåget som jag skulle lösa av var omlett och hade ankommit från Borlänge i ett annat läge än normalt. Jag loggade in i datorn och rotade fram turlistan. I normala fall när vi kör till Oxelösund så har vi fullt betalt under den drygt två timmar långa rasten. Det innebär att man inte har tillgång till någon säng. Inte på pappret. Tack och lov finns det ett vilorum, som visserligen är allt annat än fräscht, men där det ändå går att sträcka ut lite. Jag kan inte skriva att det går att sova, annat än i undantagsfall, för det gör det inte. Ventilationsanläggningen låter som ett rea-plan och dessutom dyker världens mest noggranna städerska upp i ottan. Hon har en förmåga att alltid hitta en otroligt svårbekämpad fläck med smuts på golvet utanför dörren till vilorummet.  Där ska det sedan gnos och moppas i evigheter. Naturligtvis med moppen dunkande mot dörren.

Just den här morgonen såg jag dock något intressant i turförteckningen. Jag hade drygt fem timmars kvartstid i Oxelösund. Kvartstid är kanske inte det roligaste en lokförare vet. Men det finns fördelar. Kvartstid=hotell. Snabbt klickade jag in på webbsidan för Green Cargos överliggningar. Och mycket riktigt. Jag var inbokad på nyrenoverade First Hotell i Oxelösund, som ligger bara hundratalet meter från personallokalerna. Det var ju också ett märkligt sammanträffande. Efter alla dessa hundratals svängar på Oxelösund, så fick jag till slut sova i ett hotellrum. Första gången inträffade sista gången, om ni förstår vad jag menar.

Jag kom i säng vid fyra och behövde inte kliva upp förrän vid nio. Även avgående tåg hade fått en ny tidtabell och skulle nu inte rulla iväg förrän efter tio. När jag checkade ut, så frågade hotellpersonalen om jag ville han en påse med några frallor. Jag tackade för vänligheten, men avböjde. Jag hade redan fått ett stort gäng osthalvor när jag lämnade hotellet i Eskilstuna. Dessa låg fortfarande kvar i kylskåpet i loket. Till frukost hade jag istället ätit den kinamat – thaikyckling för övrigt – som blev över efter gårdagens besök på Ming.

Jag traskade in och hämtade kaffe och föraruppgift hos den alltid lika trevliga och skämtsamma växlingspersonalen. ”Gubbarna” satt och fikade, och jag gjorde dem sällskap. Jag kommer att sakna dem, Patrick och Kjell, Johan och Leif, Stefan och Daniel. Och alla de andra. Tåget som jag skulle köra, 66254, var redan bromsat och klart, så jag behövde inte ha någon brådska. Jag avgick lite tidigt med tåget. Det var ovanligt lättkört. Det bestod enbart av tomvagnar. Solen sken och jag hade grönt hela vägen till Eskilstuna. Det blev en final med stil. Nu blir det nya tag och nya tåg på favoritstation nummer två: Ånge.

Godståg 66254 i Oxelösund.

Fyra minuter i ödslighetens land

Häromdagen stannade jag i Tillberga, utanför Västerås. Jag kom från Borlänge med ett omlett SSAB-tåg. Egentligen går dessa tåg över Grängesberg, Ställdalen och Frövi. Men på grund av banarbete fick jag köra ett annat håll, via Avesta/Krylbo och Sala. Det är trevligt med variation. Det finns många vägar att köra från Borlänge till Oxelösund. Ett annat håll som används relativt ofta är Avesta/Krylbo-Ängelsberg-Kolbäck. Fördelen med tågen som leds om är att banorna inte klarar det höga axeltrycket, och att vagnarna därmed inte kan lastas lika tunga. Istället för stax E blir det stax D. Ibland behöver tågen inte heller gå som specialtransport. På det viset slipper man flera hastighetsbegränsningar.

Men tillbaka till Tillberga. Jag rullade in på stationen och hade stopp i utfartsänden. Mötande motorvagnståg till Sala var på väg. Det var fint väder, och dessutom hade kaffet nu passerat genom hela systemet och ville ut i Guds fria natur. Jag klev ned – och blev lite smått deprimerad. Detta var ingen vacker syn. Tillberga som en gång var en så betydande knutpunkt vid den svenska järnvägen. Nu är allt bara förfallet, söndrigt och igenväxt. Efter fyra minuter kom det mötande tåget och susade förbi. Det är många år sedan det gick att kliva av eller på ett tåg här. 2009 slutade motorvagnarna att stanna i Tillberga. Men egentligen hamnade det lilla samhället offside långt tidigare. När Mälarbanan byggdes om mellan Västerås och Stockholm under 1990-talet drogs den nya sträckningen förbi Tillberga. Västerås-Tillberga trafikeras fortfarande, men trafiken på delen Tillberga-Tortuna försvann. Spåren och kontaktledningsstolparna har dock fått stå kvar. Det ser märkligt ut i Tortuna, där den gamla järnvägen plötsligt slutar i tomma intet, alldeles intill de nya spåren.

Ännu tidigare, fram till 1997, fanns dessutom en bana från Tillberga till Ramnäs. Trafiken lades ned 1991, då tågen från Stockholm till bland annat Ludvika istället började gå via Kolbäck. Tillberga hade alltså utgående linjer åt fyra håll, och fem spår med perrong, vilket man kan se på den här underbara bilden från 1976. Kontrasten är slående. Idag är stationen öde och rostig. Utveckling? Ja, kanske.

Apropå indragna tågstopp: Invånarna i skånska Fjälkinge kan inte längre åka tåg. När Pågatågen ställdes in på sträckan Kristianstad-Karlshamn, på grund av Coronakrisen, så bestämde Skånetrafiken att Öresundstågen istället skulle göra extra uppehåll i Fjälkinge. Detta fungerade dock dåligt. Tågen tappade för mycket tid, och antalet av- och påstigande var mycket lågt. Därför drogs tågstoppen in. Resenärer till och från Fjälkinge hänvisas nu till ordinarie bussförbindelser.

Detta är lugnet före stormen

Mina arbetsveckor kan onekligen se olika ut. Den här tjänstgöringsperioden skulle jag egentligen ha tillbringat i Eskilstuna. Åtta arbetsdagar. Tisdag till tisdag. Den sista arbetsdagen lyckades jag förhandla bort redan i april. Jag ankom till Göteborg med ett tåg från Värö och skulle bli avlöst. Men avbytet hade blivit sjuk, så den operativa arbetsledningen i Hallsberg undrade om jag kunde tänka mej att fortsätta med det lastade timmertåget till Falköping, vila och sedan köra samma vagnar tillbaka till Göteborg? Det kunde jag absolut. Jag tänkte att jag lika gärna kan sova på Ranten som på Hotell First G. Istället för övertidsersättning så föreslog jag att jag kanske kunde få ledigt tisdagen den 26 maj? Jodå, det gick fint. Personalfördelaren skrev ut en så kallad nolldag. Sju arbetsdagar istället för åtta gör stor skillnad.

I onsdags förra veckan damp det så ned ett mejl. En instruktör med elev hade lagt beslag på den tur som jag egentligen skulle ha inlett min arbetsvecka med. Passåkning till Borlänge igår och sedan tillbaka till Eskilstuna idag med stålämneståg 9133. Därmed försvann mina ordinarie turer tisdag och onsdag. Istället fick jag jour på min hemstation i Karlshamn ena dagen, och en tur den andra. Eftersom Karlshamnsturen som jag ska köra senare idag, inte slutar förrän på kvällen, så hinner jag inte heller ta den Eskilstunatur som var planerad under torsdagen. Den börjar nämligen redan 3.37 på morgonen. Istället för en sväng till Oxelösund fram och tillbaka blir det nu en lugn passresa framåt kvällen. På fredag morgon slipper jag dock inte Oxelösund. På lördag kör jag samma sträcka, fast på eftermiddagen.

Sedan åker jag faktiskt hem. Jag skulle ha haft en överliggning i Borlänge söndag-måndag. Men så dök det upp en vakans i Karlshamn på måndag. Personalfördelaren i Eskilstuna hade en ”gubbe” över till Borlängesvängen, så han kunde skicka hem mej. Man tackar. Detta blir den bästa arbetsveckan på länge. Jag åker hemifrån vid 17-tiden på torsdag och är tillbaka igen vid 15-draget på söndag. Trots den begränsade tiden i Eskilstuna måste jag försöka hinna med ett besök på Ming. Jag har inte den blekaste aning om när jag får den chansen nästa gång. Detta är nämligen lugnet före stormen.

I juni är det slut på de fina sötebrödsdagarna i Eskilstuna. Jag är kommenderad till Ånge. I normala fall trivs jag förträffligt i Ånge. Tillsammans med just Eskilstuna så är Ånge den stationeringsort som jag genom åren gillat allra bäst. Tjänstgöringen är varierad och kollegorna snälla, trevliga och hjälpsamma. Närheten till Östersund är en annan fördel. Avståndet hemifrån till Ånge har inte heller varit något problem. Med lite tur har det gått att ta sej till Ånge från Karlshamn på lite drygt fem timmar. Först flyg till Arlanda, sedan en halvtimmes uppehåll, därefter flyg till Östersund och avslutningsvis tåg till Ånge.

Men i dessa Coronatider, med inställda tåg och flyg, ser situationen helt annorlunda ut. Den enda bokningsbara resan med SJ den 2 juni tar nästan 16 timmar, och då kommer jag ändå inte fram förrän vid fem-tiden på onsdagsmorgonen. Tjänstgöringen börjar nio timmar tidigare, vid 20-tiden på tisdagskvällen. Så vad göra? Ja, som vanligt blir det ett trixande och fixande. Vi bemanningspoolare har blivit lite av experter på detta. Kanske går det att lifta med ett godståg? Nej, det passade inte med tiderna i det här fallet. Däremot såg jag i turlistan att det fanns en tur just denna dag som började med passåkning Ånge-Sundsvall. Hade jag kunnat få den istället, så hade problemet varit löst. Till Sundsvall skulle jag nämligen kunna ta mej. Den resan tar bara elva timmar… Sagt och gjort. Personalfördelaren för Ånge ringde upp berörd kollega och bytte våra turer. Istället för i Ånge börjar jag nu i Sundsvall klockan 20. Jag kör tåg 5987 till Gävle och åker pass till Storvik där jag får vila i några timmar. Sedan tar jag över 42504, ett Real Railtåg. Jag slutar klockan 6.33 i Ånge.

Väl på plats i Ånge är det inga konstigheter. Men sedan ska jag ju hem också, tisdagen därpå. En sökning på sj.se ger inte en enda träff. Det är bara en massa ”banarbeten planeras”. Men här finns det faktiskt en flygförbindelse från Östersund. Det är inte SAS som flyger, utan ett bolag som jag aldrig tidigare hört namnet på. Jag landar på Arlanda vid middagstid och sätter mej på första bästa tåg till Stockholm. Där blir det byte, liksom i Hässleholm. I bästa fall är jag hemma vid 19.30. Det känns inte helt lyckat att behöva flyga i dessa tider, men vad gör man?

Hur det blir nästa gång jag ska till Ånge, den 16-23 juni, har jag inte ens orkat börja fundera över. Inte mer än att jag sett till att jag slutar i Gävle och inte i Ånge. Även i detta fall har personalfördelaren bytt en tur, så att jag avrundar min vecka med passåkning Gävle-Ånge. Exakt hur jag ska ta mej hem från Gävle vet jag inte. Förmodligen försöker jag hinna med kvällens sista tåg till Stockholm, övernatta där och sedan fortsätta hemåt under tisdagen. Men det kan också bli en helt annan resevariant. Den som lever får se. Den som är anställd i Green Cargos bemanningspool får se ännu mer.

Släckt och låst för gott i Arvidsjaur

Igår släckte och låste lokaltågklareraren i Arvidsjaur sin expedition för sista gången. Från och med idag är stationen fjärrbevakad – från Sveg. Om allt går som planerat kommer inom kort även stationerna i Orsa, Fågelsjö, Röjan, Svenstavik, Jämtlands Sikås, Vilhelmina, Sorsele, och Jokkmokk att fjärrmanövreras från tågledningscentraler i Sveg, Hoting och Storuman. Systemet som införs heter Cactus TMS och blir en ovanlig lösning på trafikledning: nämligen fjärrstyrda stationer i system M, de gamla så kallade tam-sträckorna. Inlandsbanan började skissa på den här lösningen redan 2016, eftersom man såg en möjlighet till ökat trafik. Tågklareringen koncentreas nu till tre orter. ”Det betyder även en klar fördel för arbetsmiljön i och med att tjänsteresor för tågklarering på driftplatser utanför våra stationeringsorter avsevärt kommer att minska” sa Inlandsbanans infrastrukturchef Mats Portinson i ett pressmeddelande 2017.

CFL cargo har inte längre något trafiktillstånd i Danmark. Tillståndet löpte ut i mars och en förnyelse har dragit ut på tiden.  ”Verksamheten i Sverige påverkas inte”, säger den svenska produktionschefen Mikaela Schön. Företagets tåg fortsätter dock att rulla i Danmark, fast med andra järnvägsföretag, DB och Hector Rail, som ansvariga för trafiksäkerheten. Det handlar uteslutande om inrikestrafik. DB kör tåg till Taulov, Ringsted, Vojens, Esbjerg och Aalborg. Dessutom rullar något spårbyteståg i DB-regi. Hector kör betongfundament från Padborg till Glostrup. CFL kör inga tåg från Danmark till Sverige. Enligt vad bloggen erfar räknar CFL cargo med att få sitt nya tillstånd klart i juni.

Den blåsningen blev rena bingon

Jag har ett problem och det är mina fötter. Framförallt när det kommer till arbetsskor. Green Cargo kräver att jag använder skor med stålhätta och trampskydd. Tyvärr har jag de senaste tio åren haft otroligt svårt att hitta en modell som passar. Problemet är att mina iläggssulor är så höga att skorna blir för trånga. Jag har beskrivit våndan med detta tidigare. När jag var anställd på TGOJ fanns en modell som satt fint. Nämligen Arbesko 350. Den dojjan försvann dock ur sortimentet för länge sedan. Runt 2013 vill jag minnas. Sedan dess har jag provat otaliga modeller, men utan att bli riktigt nöjd. Arbesko, och andra tillverkare, har lovat och bedyrat de nya skornas förträfflighet. Men de känner inte mej och mina fötter.

2012 började jag på Green Cargo och då gick det ännu att specialbeställa Arbesko 350, via vår uniformsadministratör Moe i Jönköping. Men den möjligheten försvann efter ett tag. Företagets lokförare måste istället välja ur ett förutbestämt sortiment som tillhandahålls av Procurator. Är man i behov av en annan modell måste man skaffa läkarintyg. Det känns onödigt krångligt. Varför inte bara handla de skor man behöver och sedan lämna in kvittot? Nej, så får det inte gå till. Inte egentligen. Tack och lov för min egen del så hade den gamla chefen en viss förståelse och kunde se mellan fingrarna. Jag kunde beställa skor via till exempel Footway och sedan få mina utlägg ersatta. Men sedan försvann skorna som sagt ur Arbeskos sortiment och efter ett tag började de ta slut även hos nätföretagen. Det sista paret som jag kunde köpa på nätet kom från en firma i Holland. Det var för ungefär tre år sedan. Ett drygt år senare försökte jag köpa 350 från England, men skorna dök aldrig upp och jag blev blåst på 500 spänn. Det var något skumt med sidan redan från första början, så jag borde ha anat oråd. Jag skämdes för mycket över min dumhet, så det kvittot vågade jag aldrig visa chefen. Det fick svida.

Hoppet stod nu till andra internetsidor, som Tradera och Blocket. Jag fann ett par i rätt storlek och slog till direkt. Skorna brukar hålla i ungefär ett år, eftersom jag använder dem både sommar och vinter. Det blir en hel del traskande i sten och makadam, så sulorna slits fort. Förra året någon gång var det dags igen. Jag tänkte att jag skulle ge Green Cargos sortiment en ny chans och beställde en sko som jag tyckte såg bra ut. Skorna dök till slut upp på min hemstation och förhoppningarna var stora. Jag packade upp skorna. De var ganska snygga. Jag pillade ned mina sulor och tryckte ned fötterna. Nej, inte heller den här gången var skorna tillräckligt höga. Jag svor en ramsa över hur otroligt krångligt allting ska behöva vara. Det är som sagt inte första gången jag har dessa problem. Jag satte mej framför datorn och googlade. Footway hade modellen kvar, men inte i rätt storlek. Några andra sidor hade också Arbesko 350 kvar, men när jag klickade på länkarna upptäckte jag snabbt att allt var bluff och båg. Jag mejlade till Arbesko och frågade om de möjligtvis hade något litet lager kvar. Nej, det hade de inte. Men de föreslog genast en rad modeller som var ersättare till 350 och ”minst lika bra”. Jo, tack. Den valsen har de dragit några gånger nu. Jag publicerade en efterlysning på den här bloggens Facebooksida, men fick ingen respons.

Så vad göra? Det började bli kris. Jag måste kanske gå till doktorn ändå, och få ett läkarintyg. Men så kom jag på en idé. På blocket.se laddade jag upp en annons där jag skrev att jag önskade köpa Arbesko 350, storlek 43. Nu plingade det plötsligt till från alla håll och kanter i landet. Men när jag granskade de påstådda säljarna i sömmarna, så visade sej även dessa vara bedragare. Jag bad om en bild av skorna. De flesta säljarna svarade inte överhuvudtaget, andra skickade med bilder som de googlat fram, samma bilder som jag själv fått upp i min vilda jakt på skor. Landet är tydligen fullt av skojare.

Men en tjej verkade seriös. Svarade på alla mejl. Förklarade att hennes bror hade haft affär i Filipstad, och att de nu satt på ett litet lager med skor. Hon hade ett par som jag kunde få köpa för en femhundring. Hon bifogade också en bild som jag inte hade sett tidigare. Sagt och gjort. Jag betalade 500 kronor. Men ingenting hände. Det kom inga skor. Ingen svarade heller på mina mejl. Mobiltelefonnumret hade upphört att gälla. Jag skrev nya mejl och hotade med polisanmälan. Inga svar. Lurad. Igen. Att man kan vara så dum.

En innebandykompis är polis, så en söndagskväll när vi skulle spela, så nämnde jag min dåliga affär och frågade om det ens var någon mening att anmäla bedrägeriet. Han svarade ärligt, bara i Blekinge får polisen in hundratals anmälningar i månaden om liknande bedrägerier. De har inte en chans i världen att hinna utreda alla. Ärendena läggs ned, i stort sett direkt. Nu var det inte pengarna i sej som var det viktiga för min del. Det var mera principen. Min kompis lovade att slänga ett öga på mitt fall, om han fick tid. Två veckor senare när vi spelade, så berättade han att det kontonummer som jag betalat in pengarna till inte alls tillhörde en tjej i Filipstad, utan en Patrik i Skövde. Hoppsan. Jag tänkte att nu ska jag ta en rövare. Jag skickade ett nytt mejl till ”Anette” och berättade att jag varit i kontakt med polisen, som i sin tur hade varit i kontakt med en kollega i Skövde. Det stämde ju inte riktigt, men jag chansade lite. Jag skrev att hon skulle få en sista chans att betala tillbaka mina 500, så skulle jag låta udda vara jämnt. Det tog mindre än två minuter så plingade det till i min mobiltelefon. Det var en swishbetalning. 500 spänn. Från en Patrik i – just det, Skövde.

Pengarna åter, alltså. Frid och fröjd. Men historien slutar inte där. Ungefär två månader senare landade en postavi i brevlådan. Jag hade ett paket att hämta ut. Det var lite märkligt eftersom jag inte hade något minne av att jag hade beställt något. Skeptisk frågade jag postkassörskan om det kunde vara något lurt med paketet. Nej, det trodde hon inte. Avsändaren var en kille med ett helt vanligt namn på en helt vanlig adress i Sverige. Paketet skulle inte heller lösas ut. Jag tog mod till mej, lämnade fram körkortet och fick försändelsen i min hand. Paketet hade formen av en skokartong. När jag kom hem tog jag försiktigt bort pappret. Ungarna och Kära hustrun måste ha trott att det var en bomb i paketet, med tanke på hur jag betedde mej.

När jag lyfte på locket fick jag världens surprise, som de säger i chipsreklamen. Framför mej låg ett par sprillans nya skor. Arbesko 350. Storlek 43. Tusen frågor dök upp i skallen. Först och främst undrar man naturligtvis vem som haft vänligheten att skicka skorna? Jag läste en avsändaradress på etiketten. Det visade sej vara ett fejknamn som bodde på en fejkadress. En anonym människa har alltså skickat skor till mej, gratis. Varför det? Jag fick dåligt samvete. Tänk om den där Anette hela tiden varit ärlig, men råkat hamna i Postnords klor med schabbel och bortkomna försändelser som följd? En ärlig människa som jag hotat med polis? Jag kände mej som en usel medborgare. Men sedan funderade jag vidare och kom fram till att så kan det förstås inte ha gått till.

Kära hustrun hade ingen förklaring till det mystiska paketet, men konstaterade lite uppgivet. ”Du är den ende människan jag känner som blivit lurad på nätet och lyckats få både varan OCH pengarna tillbaka”…

Inlandsbanan skjuter upp trafik

Inlandsbanan skjuter upp trafikstarten för årets sommartrafik, från 15 juni till 6 juli. Anledningen är Coronapandemin. ”Vi ser i rådande läge att det blir svårt att så snart som 15 juni starta trafiken och anser oss nödgade att fatta detta beslut med god marginal så att det blir bästa möjliga utgång för alla som påverkas. Det handlar inte enbart om våra egna resurser, utan även samarbetspartners och resenärer som ska få fatta genomtänkta beslut i god tid. Resenärer som påverkas kommer att erbjudas fri ombokning, antingen till senare i sommar eller till sommaren 2021, och om inget av detta önskas har de naturligtvis rätt till fri avbokning”, säger Elena Jönsson, chef för Destination Inlandsbanan AB.

Foto: Håkan Wike

Blekinge fick inte veta om inställda tåg

För en vecka sedan kunde den här bloggen avslöja att Skånetrafiken ställer in cirka 20 procent av avgångarna med Pågatåg, bland annat trafiken från Kristianstad in över länsgränsen till Blekinge där tågen stannar i Sölvesborg, Mörrum och Karlshamn. Beslutet kom som en blixt från klar himmel för Region Blekinge. Ingen i Skåne hade informerat blekingarna om indragningen. Något som naturligtvis upprör politikerna i Blekinge. ”Vi kan inte låta Skåne bestämma servicen för Blekinges resenärer. Vi hade inte ens fått frågan om vi ville delta. Det känns väldigt konstigt att Skånetrafiken kan fatta beslut om tågtrafik som även berör resenärer i Blekinge utan att vi är med i förhandlingarna, säger det socialdemokratiska regionrådet Christina Mattisson till Blekinge Läns Tidning. Stoppet med Pågatågen gäller i första hand över sommaren, till den 31 augusti. Resenärerna hänvisas under denna tid till Öresundstågen, som gör extra uppehåll i Fjälkinge.

Min månad: april 2020

När jag tittade i mitt schema för april så blev jag förvånad. Jag hade fått semester under en av mina arbetsperioder. Det var ingen ledighet som jag hade ansökt om. Jag hade däremot önskat semester i maj, men den gick inte att få beviljad. Jag antar att chefen istället stoppade in en veckas ledigt i april. Jag hade dock ingen lust att vara hemma just då, så jag bad honom stryka den ledigheten och såg fram emot ännu en arbetsvecka i Eskilstuna. Men där fanns det för en gång skull inget behov. Personalfördelaren hade fått en ”gubbe” över eftersom en planerad instruktionsförarutbildning hade ställts in på grund av virustider. Så istället fick jag åka till Göteborg. Det blev ett trevligt besök. Det var skönt att slippa stålämnestågen och få köra lite andra tåg. Jag inledde min arbetsvecka med en tur som började med passåkning till Halmstad. Den passade fint och innebar att jag fick ytterligare nästan en hel dag ledigt. De kommande dagarna – och nätterna – hade jag körningar till Värö, Varberg, Falköping och Jönköping. Flera av tågen till och från Falköping var omledda över Öxnered-Herrljunga. Loktåg är sällsynta längs denna sträcka. Banstandarden är inte den bästa och mellan Håkantorp och Öxnered får man inte köra fortare än 50 kilometer i timmen. En annan sak som är lite speciell med delar av denna bana är att sträckan var den sista med linjeblockering men med lokalbevakade stationer. Det var först för tiotalet år sedan som hela sträckan blev fjärrstyrd från Göteborg. I övrigt när det gäller april, så kan jag konstatera att detta var månaden då jag fick livnära mej på frallor. Borta var alla härliga frukostbufféer. Corona, ni vet. Det som istället erbjöds var påsar med frallor. Massor av frallor. Ljusa. Mörka. Med skinka. Utan skinka. Nybakade och mjuka. Gamla och torra. Det blev alla varianter. Gissa min glädje när jag en morgon upptäckte att Hotell Gästis i Varberg serverade våfflor. De var efterlängtade, men kanske inte så hälsosamma. Men vad gör man inte i kristider? Det gäller att bita ihop. Jag fick offra min utarbetade och taniga lokförarkropp.