Övertänt var det här!

majbål-300x200Idag är det valborgsmässoafton. Precis som förra året arbetar jag denna dag. Men just i detta nu är det nedförsbacke, medvind och solen i ryggen. Jag sitter på ett pasståg på väg hem från Eskilstuna och ser fram emot nästan åtta dagars ledigt. Tidigare idag har jag slutat min arbetsvecka genom att köra tåg 9133 från Borlänge. Än så länge är det eftermiddag och jag ser inga flammande majbål genom tågfönstret. Men förra året var det fullt av dem. Då var jag utlånad till Kil och skulle köra ett tåg från Göteborg till Hallsberg. Jag har antecknat lite slarvigt, men jag tror att det var tåg 4590. Jag rullade ut från Sävenäs framåt kvällen och såg hur natten sakta smög sej på. Det var en kall kväll, men klar och fin. Överallt lystes himlen upp av eldar, en del på nära håll, en del långt bort i fjärran. Det var ett vackert skådespel. I takt med att timmarna gick, så blev eldarna allt mindre. Efter Skövde var det mest glöd som syntes till. Men så, mellan Väring och Moholm, fick jag se mitt livs största majbål. Det brann intensivt. Brasan var visserligen långt borta, men den syntes tydligt i den mörka kvällen. Jag kunde inte låta bli att imponeras. Undrar om det är en idrottsförening som eldar? Jag såg framför mej hur folk stod runt brasan. Kanske sjöng de. Kanske serverades det kaffe på platsen. Visserligen var klockan nu efter 23, och ett normal bål tänds väl vid 20? Nåväl. De kanske hade haft svårt att få fyr på brasan? Eller så hade det varit hemmamatch tidigare under dagen, så valborgsfirandet hade fått skjutas upp några timmar. Jag fortsatte att köra mitt tåg. Ibland tittade jag ut, snett bakåt åt vänster. Elden syntes fortfarande. Strax innan Töreboda går järnvägen parallellt med vägen. Där mötte jag förklaringen till den magnifika brasan. Brandkåren. I full utryckning. Blåljus. Tre stora bilar. Jag antar att de inte var lika imponerade av det jättelika majbålet som jag. Det kanske inte ens var ett majbål. Det var kanske ett hus som höll på att brinna ned till grunden. Eller något annat tragiskt. Plötsligt kändes kvällen inte fullt lika fin längre. 

Annonser

Museiförening återlämnar tillstånd

27337156_10215601439138399_8346018738883913459_nSkåne-Smålands Jernvägsmuseiförening, SSJF, har återlämnat sitt trafiktillstånd. Beslutet kommer efter en revision gjord av Transportstyrelsen förra veckan. Föreningen tvingas nu ställa in all planerad körning. Även systerföreningen i Kristianstad drabbas, eftersom man delar trafiktillstånd med SSJF. Föreningens ordförande Per Sandgren är uppriktig när han berättar om bakgrunden till det tråkiga beslutet. ”Transportstyrelsen anmärkte bland annat på att vi har dålig ordning på våra kompletterande intyg, saknade faktainsamlare och hade missat några EU-regler. Men vi fick också beröm för att vi var så öppna och ärliga, vilket tydligen inte alla föreningar är’’. SSJF kommer nu inte att kunna köra åt Svenska Järnvägsklubben i maj, till Ängelholm i juni eller under Strömsnäsfestivalen och Markaryds marknad. Dessutom ställs all sommartrafik in. När det gäller Museiföreningen Östra Skånes Järnvägar, ÖSJ, drabbas trafiken till Fjälkinge marknad i maj och sommartrafiken till Åhus. Även resan till Ängelholm i juni är i farozonen samt en del längre resor som planerats äga rum under sommaren och hösten. I fallet SSJF så har föreningen ytterligare ett problem, nämligen att få ihop en styrelse. ”Vi måste gå ut till och förklara allvaret. Vill vi ha trafik så måste medlemmarna ställa upp’’, säger Per Sandgren. SSJF tänker nu åtgärda bristerna i tillståndet i lugn och ro och sedan ansöka om ett nytt. En framtida lösning kan bli att man köper in tjänsten som trafiksäkerhetschef.

Klart: nya linjen startar i maj

fotokasperdudzikTrafiken på det som Storstockholms Lokaltrafik kallar linje 44 kommer att starta den 3 maj, uppger källor inom MTR, som kör pendeltågen. Trafiken skulle egentligen ha dragit igång redan i december, men brist på såväl lokförare som vagnar satte käppar i hjulen för detta. Den nya trafiken innebär att resande från Bro och Kungsängen får ytterligare sex avgångar per dag att åka med. På sträckan Kallhäll-Älvsjö blir det 5-7 extra avgångar varje morgon och eftermiddag, det vill säga sammanlagt 10-14 nya tåg. Linje 44 kommer dock att trafikeras med korta tåg fram tills dess att fordonstillgången ljusnar ytterligare. ”Det här kommer direkt efter VD-bytet, vilket jag tycker tyder på att SLL (Stockholms läns landsting) tryckt på för att få ut dessa tåg. Dessutom anser nog MTR att man behöver de 100 miljonerna som SLL håller inne”, säger bloggens källa.

Väskan fick åka ensam

aaaDanska är inte det lättaste språket att förstå. Det vet jag av egen erfarenhet. När jag jobbade på SJ löste vi alltid av de danska förarna på Malmö C, för att sedan köra tåget vidare mot Karlskrona, Kalmar eller Göteborg. Det åligger föraren som blir avlöst att briefa sin kollega om läget. I Malmö brukade danskarna babbla på om allt möjligt. Ett och annat ord snappade man förstås upp, men allt som oftast var sammanhanget helt obegripligt. Även för mej, som nästan är skåning. Den Vimsige hävdade en gång att det var lättare att förstå polska än danska. För en gång skull hade han kanske lite rätt. Själv tröttnade jag efter ett tag på att säga ”va?” tio gånger på en minut, och la mej istället till med ”jää, jää”. Det brukade fungera bättre. Men ibland tittade danskarna konstigt och frågade ”jää?” med rynkad panna. Då fick jag snabbt slänga in ett ”naj, naj”. Då blev dansken nöjd. Och jag också. Tåget kunde avgå som planerat. Naturligtvis ska inte ett avbyte gå till på detta sätt, men som i så många andra fall är verkligheten inte alltid så glasklar som den beskrivs i föreskrifterna. I mitt fall är synderna dessutom tio år gamla, så brottet får nog betraktas som preskriberat.

Fullt lika länge sedan är det inte som ett järnvägsföretag med internationell trafik kom på den briljanta idén att skicka några övertaliga danska förare till Sverige. Till mörkaste Norrland dessutom. Där hade företaget just tagit över en del nya upplägg. I Danmark hade planerna med biltåg från Padborg spruckit och körningarna åt TX Logistik helt försvunnit. Så nu fanns det en och annan gubbe för mycket. Danskarna hade kompetens att köra i Sverige, så det skulle väl inte vara några problem att skicka dem dit? Nej, det hade det nog inte varit om det nu inte vore för att danskarna var lite väl… danska. För den ene dansken blev tillvaron i Sverige inte så långvarig. En dag när han stod på flygplatsen och skulle åka tillbaka, så ringde hans chef och bad honom stanna hemma. Kollegorna i norr hade slagit larm. Dansken var en synnerligen trevlig prick. Och duktig förare. Men han gick inte att förstå. Vilket naturligtvis inte är så bra när det handlar om säkerhetstjänst. Tyvärr för vår danske vän, så hade han redan hunnit checka in sin väska på flygplatsen, så den fick en åktur till Norrland, men inte han. ”Lort”, tänkte dansken. De svenska kollegorna funderar fortfarande över ”halvfjerdsindstyve”.

Sista rälsbussen lämnar Prinsgatan

30738530_10216307944280586_6355737529978716160_nAtt köra rälsbuss är alltid lika trevligt. Igår var det dags igen. Den här gången gick färden från Kristianstad till Karlshamn och åter. Det var Trafikverkets kapacitetscenter som hade beställt körningen i samband med en arbetsplatsträff. Egentligen hade det räckt med en motorvagn för sällskapet, som bestod av ett 15-tal personer. Men att ge sej ut på linjen med enbart en vagn är alltid lite riskabelt. Framförallt eftersom det handlar om fordon som är 60 år gamla. Därför kör museiföreningen i princip alltid två vagnar i denna typ av trafik. Nu ansåg dock hr maskinchef att även en tredje vagn behövde luftas. Vagnarna mår bra av att komma ut och få arbeta ordentligt och inte bara puttra fram och tillbaka till Åhus eller mellan Söder och Centralen. Därför blev det ett, efter omständigheterna, rejält tåg som rullade ut från Kristianstad strax före 11. Tåg 29140 bestod av Y6 1062, Y7 1193 och Y8 1064.

Vi var två förare som delade på uppdraget. Jag började köra. Tidtabellen var tight, så det fanns inget utrymme för någon söndagskörning. Det var inga problem att hosta upp de fina gamla rälsbussarna i 80. Ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kom men kom femman så småningom? Ja, det var frågan. Vi snackar växlar nu alltså. Det brukar vara lagom att slänga i högsta växeln vid 80, men nu var det kraftig uppförsbacke mot Fjälkinge, så jag lät fyran ligga i. Körledningen läckte, upptäckte jag. Jag fick bara upp drygt två kilo. Det är hälften av vad som i normala fall är möjligt. Men det räckte ändå för att hålla farten. Ibland när vagnarna krängde till så steg trycket, för att sedan sjunka tillbaka igen. I Sölvesborg tog min förarkollega Bengt över spakarna. Vagnarna krånglade lite. Bromsen ville inte släppa. Efter ett tags trixande fick vi rätt på grejerna. Det var nog säkerhetsgreppet som spökade. Det är väl den typen av småfel som man får räkna med när det handlar om museifordon. Ingen av våra resenärer märkte av problemen, så på det sättet var det ingen ko på isen. Tvärtom verkade alla väldigt nöjda och belåtna.

Väl framme i Karlshamn, så växlade vi in bakom dvärgsignal 83. Det är där industrispåret till AAK börjar. Spåret ska läggas ned, har kommunen bestämt. Kanske redan i år. Därför blev detta av allt att döma sista gången det rullade rälsbussar längs Prinsgatan ut mot innerhamnen. Vi stannade till utanför den gamla lokverkstaden och släppte av en fripassagerare från Green Cargo. Samtidigt dök en reporter från lokaltidningen upp och förevigade det som kanske var ett historiskt ögonblick. Färden fortsatte på spåret som är en rest av den gamla kustbanan i Blekinge. Vi hade fått tillåtelse att parkera vagnarna utanför AAKs grind, men vakterna tyckte nog att vagnarna var fina, för vi erbjöds att åka in en liten bit på fabriksområdet. Där stod de tre rälsbussarna skyddade och till allmän beskådan från andra sidan hamninloppet. Sällskapet skulle äta lunch på en restaurang i närheten. Även tjänstgörande lokpersonal var medbjudna.

Efter en räksallad och två glas vatten var det åter dags att starta upp motorvagnarna. Ett sällskap från Karlshamns kommun anslöt och ”tåget” fortsatte i triangelspåret mot Stilleryd. Det blev ett kort stopp. Ett av Green Cargos vagnslasttåg hade just passerat. Nu gled Vidas virkeståg förbi med en lång rad tomvagnar, innan vi kunde fortsätta resan ut mot Stillerydshamnen. Vid den nya terminalen gjorde vi halt och avstigning beordrades. Kommunens företrädare berättade lite om sina planer. Karlshamn vill flytta all godshantering från centrala staden ut till just denna plats, Stilleryd. Istället vill man bygga bostäder där den nuvarande stationen ligger. En helt ny, flyttad bangård, ligger många år fram i tiden. En nyhet, åtminstone för mej, är dock att kommunen redan nästa år räknar med att kunna bygga ytterligare två fullängdsspår. Elektrifierade och med rundgångsmöjlighet. Det skulle öka kapaciteten i hamnen avsevärt och möjliggöra den containertrafik som varit på gång men stött på patrull. Idag är kapaciteten begränsad eftersom Green Cargos trafik ökat de senaste åren. Sällskapet fick också veta att det på grund av diverse byråkratiska hinder dröjer till 2029 innan det kan byggas bostäder på det nuvarande stationsområdet.

Efter besöket i det som är en av Sveriges största hamnar var det dags för hemfärd. Men först blev det ett stopp på Karlshamns C. Folk hann både dricka kaffe och köpa glass i det vackra försommarvädret. Jag passade på att visa min förarkollega Green Cargos nya personallokaler. Han har tillbringat många timmar i de där lokalerna, men det var länge sedan, på SJ-tiden. Nu blev han glad och kanske lite stolt när han såg att väggarna pryddes av inramade förstoringar av bilder som han själv tagit en gång i tiden. Resan tillbaka mot Kristianstad gick som på räls. Nästan i alla fall. Nu var det min tur att köra sträckan Karlshamn-Sölvesborg. Jag tutade till när jag passerade hemmet. Kära hustrun arbetade lämpligt nog hemifrån denna dag och var ute med kameran. Tågklareraren hade problem med något ATC-relaterat på bangården i Kristianstad, vilket ställde till det för en del andra tåg. Men vi blev bara några enstaka minuter försenade. Vi släppte av Trafikverkarna längst ned på spår 4. Deras dag var ännu inte slut. Och inte vår heller, Bengts och min. Nu skulle vagnarna delas, städas och växlas in i stall. Via en hederlig gammal vändskiva. Det var ungefär en och en halv timmes arbete. Sedan skulle bland annat vinghjul, telefon och brandsläckare flyttas till klubblokalen. Bara den här vintern har lokstallet haft inbrott ett mycket stort antal gånger. Tjuvarna stjäl allting. Och slår sönder och klottrar. Det är en tråkig sida av det ideella museitågsarbetet. Men en dag som denna är det lätt att bortse från det. Det är inte många saker här i järnvägslivet som är lika roliga som att få köra ett rälsbusståg längs Blekinge Kustbana!

TCC tar över i Nässjö

240226_2027504736595_5822094_oTransport Competence Center, TCC, tar över lokförarutbildningen i Nässjö. Åtminstone som formell utbildare och examinator. ”Vi fortsätter som vanligt, men just biten gentemot Transportstyrelsen är en tjänst som vi kommer att köpa in’’, säger Lars-Åke Hedman vid Nässjöakademin. Anledningen till förändringen är en revision gjord av Transportstyrelsen. Nässjö kommun hade tidigare ett tillstånd som utbildare och examinator av lokförare, men att upprätthålla detta skulle bli alltför dyrt och omständligt. ”Att TCC går in har ingen praktisk betydelse. Egentligen är det nog bara positivt. Vi blir starkare och tryggare’’, säger Lars-Åke Hedman.

Apropå lokförarutbildning: MTR har enligt fackförbundet ST beslutat att kunna tvinga nya lokförare inom pendeltågen att bli körlärare efter tre år i yrket. Bristen på körlärare, som är MTRs nya namn på handledarna, är mycket stor. Behovet ligger på 65-70, men tillgången är bara 30. En anledning till den stora bristen är att 22 körlärare av olika anledningar avsagt sej sina uppdrag.

Fack firar och sörjer VD-sorti

FB_IMG_1523442268038MTRs pendeltågs-VD Dan Hildebrand slutar, uppger källor inom MTR. Finanschefen Carl Svensson går in som tillförordnad VD under tiden sökandet efter Hildebrands efterträdare pågår. Enligt MTR väljer Dan Hildebrand att sluta frivilligt. Fackförbundet ST menar dock att VDn fått sparken med omedelbar verkan, eftersom MTR inte kunnat leva upp till SLs krav. Verksamheten har kantats av problem ända sedan MTR tog över pendeltågstrafiken efter SJ-ägda Stockholmståg i december 2016. I den senaste kvalitetsmätningen för mars var till exempel bara 59 procent av resenärerna nöjda. ST meddelar att man idag bjuder på tårta, medan ett annat fackförbund, Seko, tycker att det är tråkigt att Dan Hildebrand slutar. ”Han har varit en närvarande VD som vi haft lätt att samarbeta med’’, menar Seko.