Slamkrypare blev nummer 27

Jakten på så kallade ”enskenare” var över. Listan var spikad och klar. Frågan avslutad. Trodde jag. Trodde Trafikverket. Trodde några tusen av den här bloggens läsare. Men så damp det ned ett mejl. Det fanns en väg till, som ingen tycktes ha haft koll på. Nämligen en vägskyddsanläggning i Gävle med namnet Galvan. Den ligger inte så långt ifrån en annan plankorsning, Galvaniseringsfabriken, och från början uppgavs att de två vägarna räknades som en i vägskyddssammanhang. Men en av bloggens mer uppmärksamma följare har bidragit med lite information. De två vägarna har olika id-nummer. Han skickade dessutom med två foton av anläggningarna. Det är för övrigt just de bilderna som illustrerar det här inlägget. Det var en liten slamkrypare. Så den tidigare listan, med 26 vägar med enskenssignalering vid Trafikverkets spår, har nu utökats till 27. Ni finner den kompletta listan i det här inlägget. Denna typ av vägskydd är på utdöende. Senast den 31 december 2020 måste de vara utbytta mot modernare varianter, enligt ett krav i vägmärkesförordningen.

Tisdag hela veckan

Arbetet i Green Cargos bemanningspool är allt som oftast väldigt omväxlande. Det är olika platser och olika sträckor, olika lok och olika tåg, olika hotell och olika arbetstider. Men den här veckan hände något som aldrig hänt mej tidigare. Åtminstone inte sedan jag gick över till godstrafiken. Det blev ”Måndag hela veckan”. Eller snarare ”Tisdag hela veckan”. Det är nämligen på tisdagarna som jag påbörjar mina tjänstgöringsveckor. Istället för variation och nya utmaningar blev den här veckan som en enda lång upprepning. Jag vet inte vad som flugit i personalplaneraren. Jag hade fått samma tur fem dagar i rad. Och mycket riktigt: hur jag än bar mej åt, så började allting bara om på nytt igen. Jag vaknade upp på samma hotell, vid samma tid, till samma frukost. Jag körde samma tåg, samma lok, samma linjer, jag gjorde samma rundgångar, njöt av samma väder, jag till och med pratade med samma tågklarerare, jag åt samma middag, jag somnade vid samma tid och innan jag visste ordet av så ringde väckarklockan – och allt började om från början igen.

Men vi kan ta det från början. Egentligen skulle jag ha haft semester under hela juli, men eftersom Kära Hustrun eventuellt skulle bli tvungen att åka iväg på en långresa i augusti och september, så bad jag min chef att få flytta några veckors ledighet. Annars hade det blivit problem med vovvarna. Green Cargo var inte svårövertalat. Personalbehovet var större i juli än i augusti. Men jag var sent ute med min fråga och juli månad hade redan börjat planeras, så det var kanske därför schemat såg ut som det gjorde. Vid en snabb blick kanske det verkade något enformigt. Men eftersom det är nya tider nu, och jag har bestämt att försöka se saker och ting lite mer positivt, så insåg jag snabbt att det fanns även fördelar. Dagtid. Sovmorgon. Frukost. Effektiv arbetstid. Jodå, det skulle nog gå att kämpa sej igenom detta också.

Visserligen fick jag kliva upp nästan innan jag gått och lagt mej för att hinna med första pasståget till Eskilstuna i tisdags. Restiderna är förlängda nu över sommaren, på grund av banarbeten. Icke att förväxla med barnarbete. Den lilla sammanblandningen gjorde annars en lokaltidning där hemma och det blev en väldigt debatt. Jag minns inte detaljerna riktigt, men dåvarande Banverket anklagades för att organisera barnarbete i stor skala. Suck. Det var verkligen ett scoop. Tror dock inte att detta avslöjande ledde till Stora Journalistpriset. Nåväl. Jag åkte tåg till Flen. Därifrån var det buss som gällde. Naturligtvis kom det ett skyfall när jag promenerade från stationen till godsbangården. Men friskt mod i gossar blå. Jag bytte t-shirt och skrev ut min körorder. Tåget var på ingång. Det var en Borlängekollega som kom med SSAB-tåget, 9187.

Jag satte högsta fart mot Södertälje Hamn. Där blev det rundgång. Dock ej en sådan som uppstår när Ruth, 87, ringer in till ”Ring så spelar vi”. Därefter fortsatte färden söderut. I Nyköping är det för krångligt att gå runt med loken, så jag fortsatte till Enstaberga. Jag kopplade av vagnarna, begärde lokalt och starttillstånd för växling. Det finns inga dvärgsignaler så växlarna fick jag själv lägga om. Ankom Oxelösund lite tidigt och beställde en kebab. Sedan blev det rast och vila en stund innan det var dags för återfärd. Med samma rundgångar. Väl framme på hotellet i Eskilstuna, så somnade jag snabbare än Floyd 1959. Klockan ringde nio. Frukosten satt som en fläskläpp på en borgare.

Vad hände sedan på onsdagen? Jo, jag satte högsta fart mot Södertälje Hamn. Där blev det rundgång. Dock ej en sådan som uppstår när Ruth, 87, ringer in till ”Ring så spelar vi”. Därefter fortsatte färden söderut. I Nyköping är det för krångligt att gå runt med loken, så jag fortsatte till Enstaberga. Jag kopplade av vagnarna, begärde lokalt och starttillstånd för växling. Det finns inga dvärgsignaler så växlarna fick jag själv lägga om. Ankom Oxelösund lite tidigt och beställde en kebab. Sedan blev det rast och vila en stund innan det var dags för återfärd. Med samma rundgångar. Väl framme på hotellet i Eskilstuna, så somnade jag snabbare än Floyd 1959. Klockan ringde nio. Frukosten satt som en fläskläpp på en borgare.

Och i torsdags? Jag satte högsta fart mot Södertälje Hamn. Där blev det rundgång. Dock ej en sådan som uppstår när Ruth, 87, ringer in till ”Ring så spelar vi”. Därefter fortsatte färden söderut. I Nyköping är det för krångligt att gå runt med loken, så jag fortsatte till Enstaberga. Jag kopplade av vagnarna, begärde lokalt och starttillstånd för växling. Det finns inga dvärgsignaler så växlarna fick jag själv lägga om. Ankom Oxelösund lite tidigt och beställde en kebab. Sedan blev det rast och vila en stund innan det var dags för återfärd. Med samma rundgångar. Väl framme på hotellet i Eskilstuna, så somnade jag snabbare än Floyd 1959. Klockan ringde nio. Frukosten satt som en fläskläpp på en borgare.

Nu kanske ni undrar hur fredagen såg ut? Och lördagen? Jaså, inte? Jag tror att ni kan gissa på ett ungefär. Rundgång. Kebab. Rc-mult. Jag behöver inte säga mer. Men allt har en ände, som det brukar heta. I söndags fick jag äntligen hitta på något annat. På kvällen körde jag ett ensamt lok till Västerås för att hämta ett containertåg, som stått uppställt över helgen. Jag upptäckte att det hade varit inbrott i några av vagnarna. Det var ju typiskt. Men hela saken förlöpte relativt smidigt. Polisen var snabbt på plats och tog upp en anmälan. Tur i oturen var att det var vagnarna längst bak som fått besök, så de fick stå kvar i Västerås. Vad polisen kunde bedöma var det inget som blivit stulet. Det är ju inte helt lätt att baxa iväg pappersrullar på kanske fem ton…

I morse kom jag tillbaka från Hallsberg, med gt 6646. Det är ett lite speciellt tåg. Där rullar nämligen loken som ska in på verkstad i Eskilstuna. Förutom de två Rc-loken som drog, så hade jag ytterligare ett ellok och två dieslar i transport i det 580 meter långa tåget. I natt bär det åter iväg till Hallsberg. Jag har just bromsprovat tåg 5450 på spår 24 på bangården i Gredby. Avgångstiden är 0.53, så jag tänkte hinna blogga lite innan det är dags att ge sej iväg ut i natten. Jag är förhoppningsvis tillbaka i Eskilstuna vid halvtio-tiden i morgon. Då åker jag hemåt. Resvägen är densamma som för en vecka sedan. Riktningen är dock en annan. Nu är det medvind, nedförsbacke och solen i ryggen. Kanske har jag lite hemlängtan också.

En anstormning som hette duga

Som vanligt har jag tillbringat en sommarvecka som lokförare på Inlandsbanan. Det blev två svängar till Gällivare och en till Mora. Det låter kanske inte så mycket med tre turer på en hel vecka, men då ska man ha i åtanke att Inlandsbanan i sin nuvarande sträckning är 107 mil lång. Den sammanlagda arbetstiden slutade på drygt 70 timmar. Det vill säga ungefär lika mycket som jag brukar arbeta under mina normala tjänstgöringsveckor i Green Cargos bemanningspool. Alla timmarna till trots längs den långa banan, så hann jag ändå med en fridag i Östersund, vilket var välbehövligt. Jag tvättade, bokade massage och gick på ett militärmuseum utanför Ope. Framförallt flygplansavdelningen var intressant. Alla våra svenskbyggda stoltheter fanns att beskåda. Tunnan och Lansen, Draken och Viggen. En del kunde man till och med provsitta. Jag slog följe med en busslast pensionärer och fick därmed ta del av en guidad tur. Det var en gammal stridsflygare på F4 som berättade anekdoter från sin tid i Flygvapnet.

Y1 1336 blev min vän och ständige följeslagare längs Inlandsbanan det här året. Förutom en dörr som krånglade en morgon i Gällivare, så gick 1336 som en klocka. Inlandsbanan har bara fyra Y1 kvar i drift, så tillgången på motorvagnar är begränsad. Det går åt tre vagnar om dagen för att köra sommartrafiken. En Y1 bör finnas i reserv, vilket gör möjligheten att köra mult starkt begränsad. Men det är ett övergående problem. Nästa år finns förhoppningsvis ytterligare några av de nya Lint-vagnarna på plats i Sverige, förutom den enda som redan levererats och provkörs för att eventuellt kunna rulla i pendeltrafik Mora-Orsa i vinter. Det vore kul att få utbildning även på dessa nya fordon, som enligt ryktet kommer att få litterat Y4.

Vagnarna – Lint eller ytterligare Y1 – hade behövts redan i år. Av de tåg som jag körde var i princip samtliga fullbokade. Det var en plötslig anstormning som åtminstone inte jag tidigare sett maken till under mina 13 år på Inlandsbanan. Kanske är det Greta vi får tacka för detta, kanske har Inlandsbanan i år lyckats extra bra i sin marknadsföring. Tidigare säsonger har jag kört både multar och tripplar Y1. Då har det varit mycket folk vissa dagar. I år upplevde jag att det var många resenärer hela tiden. Förhoppningsvis håller trenden i sej till nästa år, då det kanske finns bättre möjlighet än någonsin att ta till vara på det stora intresset. Som vanligt var det en positiv upplevelse att köra tåg på Inlandsbanan i år. Det enda negativa som finns att rapportera är att Kent och Maggan bommat igen sin restaurang i Vaikijaur. Åldern tar tydligen ut sin rätt även för sega norrlänningar. Å andra sidan serverades det i år röding och potatismos även i Moskosel, så den goda fisken var det ingen som behövde vara utan.

The Stolpskottz drar en vals

En gång mötte jag en elefant i spåret. En annan gång höll en kollega på att krocka med ett gäng ungdomar som kommit på den briljanta idén att trampa dressin längs en fullt trafikerad järnväg. Så sent som nu i helgen ställdes all tågtrafik in i flera dagar på delar av Blekinge Kustbana när lokförare upptäckte att ett tivoli satts upp på båda sidor järnvägen. Jo, ni läste rätt. Karuseller på ena sidan. Gungor på den andra. Och naturligtvis fullständig kaos däremellan. Det vill säga på spåret. Dessutom hade marknadsknallar rest stånd på insidan av en bomanläggning. Kaos är bara förnamnet. Men frågan är ändå om inte en annan händelse från idag slår alla rekord? En kollega kom tuffande i godan ro med en Y1 på väg ned mot Storstupet på Inlandsbanan när han plötsligt upptäckte en hel orkester (!) i spåret. Tur i oturen var att han, som vanligt, saktat in lite i kurvan innan bron. Bandet fick bråttom undan. Men trummorna fick stå kvar. Kollegan, smått chockad, stannade och gick ut för att säga ett sanningens ord. Församlingen på kanske tio personer ursäktade sej så mycket och förklarade att man trodde att banan var nedlagd. Vår vän lokföraren satte fart mot Mora med den fullsatta rälsbussen, åt en sen lunch och vände tillbaka norrut. Och vad möter honom vid Storstupet, tror ni? Jo, samma band. I samma spår. Nu med filmkameror och grejer i högsta hugg. Folk hoppar undan till höger och vänster. Kollegan stannar på bron för att resenärerna ska kunna fotografera den vackra utsikten. I backspegeln ser han hur en kille med gitarr hoppar ut någon meter bakom tåget och kör ett solo, samtidigt som en annan knäppgök filmar alltihop. Möjligen var det The Stolpskottz senaste video som var under produktion. Samtidigt som vår luttrade kollega börjar bläddra i sina papper efter numret till driftledning och polis, så upptäcker han hur en hel familj, pappan med ett barn i famnen, kommer promenerande i spåret rakt ut mot tåget på bron, glatt vinkande. Det var nog The Stolpskottz fanclub.

Postnord bekräftar tåg-nobb

Postnord bekräftar nu för första gången det som den här bloggen kunde avslöja redan i april: posttågen mellan Stockholm och Sundsvall läggs ned i december. Istället kommer posten att transporteras på lastbilar. ”Svenskarna är ett av världens mest digitala folk, något som bland annat tar sig uttryck i att de e-handlade paketen blir fler och fler samtidigt som det skickas färre och färre brev. Postnord anpassar sitt arbetssätt efter de nya förutsättningarna. Breven som ska fraktas mot Sundsvall är inte längre tillräckligt många för att motivera att frakta dem på tåg. Fortfarande fraktas omkring 65 procent av breven på tåg mellan de olika sorteringsterminalerna”, skriver Postnord i ett mejl.

På sin hemsida beskriver Postnord hur mycket man prioriterar hållbarhet och hur viktigt miljöarbetet är. Man berättar att man satsar på tåg. ”Postnords miljömål är att minska koldioxidutsläppen med 40 procent till år 2020. Postnord drar ner på utsläppen genom att frakta fler brev med tåg, energieffektiviseringar och att köpa in fler elfordon. Tack vare vår närvaro i hela landet kan vi hitta smarta lösningar för våra transporter vilket håller nere våra utsläpp. Att kravet på övernattbefordran av post numera är borta kommer att göra att en betydligt lägre andel av breven kommer att behöva flygas, vilket är mycket bra för miljön”, skriver Postnord.

I själva verket gör man alltså tvärtom. Man väljer lastbilar istället för tåg. Vilken blir nästa sträcka där ”breven blivit för få”? Miljötänk är tydligen bra, men bara om det inte kostar några pengar. Postnord har, trots flera påstötningar, valt att inte kommentera det som handlar om kopplingen lastbilar/miljötänk. Kanske finns en del av svaret i det Postnord själva skriver på sin hemsida: ”För att järnvägen ska kunna utnyttjas mer är det viktigt att man kan lita på att tågen kommer fram i tid. Då krävs bättre järnvägsunderhåll”.

Listan: här är alla ”enskenare”

Det finns 27 vägskyddsanläggningar med så kallade ”enskenare” i drift i Sverige, vid Trafikverkets spår. Det kan den här bloggen slå fast sedan det sista frågetecknet igår rätats ut. Plankorsningen Östra Hargsövergången i Dannemora är av modernt slag.
”Enskenaren” som syns på bilder från 2010 har alltså bytts ut. Det har nu inte mindre än tre personer bekräftat. Det är ett helt otroligt gensvar på gårdagens uppmaning. Erik var först ut. Han studerar i Uppsala och satte sej på bussen till Dannemora. Strax därefter hörde Joakim av sej. Han pluggar till lokförare på MTRs utbildning i Stockholm och tog sambon med sej på en liten utflykt. Martin från Stockholm skulle köra motorcykel från Dalarna men tog en omväg förbi Dannemora. Vilka hjältar! Jag bockar och bugar och tackar för all hjälp.

De 27 gamla vägskyddsanläggningarna, som tyvärr måste vara borta senast i december nästa år, finns vid 18 orter i Sverige. Bland annat i Munkedal. Det är bilden på den plankorsningen som illustrerar det här inlägget. Fotografen heter Klas. Tätast med ”enskenare” finns det i Storfors och Karlskoga, vilket Martin och Tomas kunnat intyga. Här är hela den kompletta listan, som så många av den här bloggens läsare hjälp till med att sammanställa: (Uppdaterat 15 juli)

Filipstad (Malmgatan Västra)
Fors (Bruksvägen)
Fränsta (Kyrkren)
Grycksbo (Kyrkbyvägen, Braskbacksvägen)
Gävle (Galvan, Galvaniseringsfabriken)
Johannedal (Johannedal)
Karlskoga (Noravägen, Gammelbackavägen, Selma Lagerlöfs Väg)
Kil (Kil Östra)
Ljung (Ljung)
Munkedal (Åtorpsvägen, Smedberg)
Nyland (Nylandsgatan)
Olofström (Båtmansgatan)
Rottneros (Rottneros)
Skärblacka (Hasselvägen)
Spånga (Fristadsvägen)
Storfors (Tallbacksgatan, Sågaregatan, Kvarnvägen)
Sunne (Älvgatan, Strandvägen, Brädgårdsgatan)
Viskan (Brädgårdsvägen)

Nytt i Dannemora. Foto: Martin, Erik och Joakim

Matchboll i Dannemora

Listan över Sveriges samtliga vägskyddsanläggningar, vid Trafikverkets spår, med enskenssignalering börjar bli komplett. Nu återstår bara frågetecken kring en enda, och den finns i Dannemora. Finns det någon vänlig själ i närheten som skulle kunna undersöka även denna plankorsning, så vore succén total. Då har den här bloggens läsare gemensamt lyckats kartlägga hela Sveriges bestånd av de gamla vägskyddsanläggningar, som blir förbjudna och måste vara utbytta i slutet av nästa år. I Dannemora handlar det om den så kallade Östra Hargsövergången, som korsar Södernäsvägen. Värt att notera är att järnvägen och Södernäsvägen korsar varandra två gånger. Dels vid själva huvudlinjen mot bland annat Hallstavik. Det vägskyddet är av modern typ. Men sedan finns det en övergång även vid stickspåret in till själv gruvan, och det är den vägen frågan gäller. ”Enskenare” eller inte? När Google Street View passerade platsen, i augusti 2010, fanns den gamla anläggningen kvar. Men gör den det även idag?

Hursomhelst har engagemanget och hjälpsamheten varit total när det gäller att göra listan över ”enskenare” komplett. Ni finner den uppdaterade sammanställningen här. När jag först fick idén till det här inlägget, så tänkte jag att det väl bara är att kontakta Trafikverket för att få veta vilka av deras vägskydd som fortfarande inte är utbytta. Så enkelt var dock inte fallet. Det visade sej att uppgifterna hos Trafikverket av olika anledningar inte är hundraprocentigt säkra. Jag fick ut en lista med vägskydd som eventuellt hade ”enskenare”. Men hur skulle jag kunna få dessa bekräftade? Visserligen reser jag en hel del kors och tvärs i landet, men att helt ensam hinna kontrollera alla dessa plankorsningar, skulle förstås bli ett omöjligt uppdrag.

Men tillsammans med den här bloggens läsare skulle jag kanske kunna lyckas? Uppmaningen gick ut och gensvaret lät inte vänta på sej. Vägar har strukits och lagts till på den ursprungliga listan, i takt med att ni i läsekretsen bidragit med observationer och bilder. Även Trafikverket själva har faktiskt varit till stor hjälp. Erik på SJ var på besök hos flickvännen i Dalarna och ”råkade” ta en promenad i Grycksbo. Mattias var ute på samma ställe och dokumenterade Kyrkbyvägen. En annan Mattias bidrog med bilder från Viskan, Fränsta och Johannedal, utanför Sundsvall. Mina kollegor Uffe och Martin slängde upp mobilen när de passerade övergångarna i Ljung och Skärblacka. Urban och Leif fixade Malmgatan Västra i Filipstad. Henrik passade på att plåta i Sunne. Tomas i Karlskoga. Klas i Munkedal. Robert till och med filmade vägskyddet i Fors. Ulf hade ögonen öppna på en annan plats i Sunne. En tredje Martin bekräftade att samtliga tre ”enskenare” finns kvar i drift i Storfors. Roger hörde av sej med information från Kil. Otto var på alerten i Munkedal. Christian och Jonas i Gävle. Vilka hjältar.

Nu är den stora frågan: vem knäcker Dannemora? Vem slår in matchbollen? Spänningen är olidlig.

Min månad: juni 2019

Efter ett halvår på andra stationeringsorter – som Kil, Ånge och Älmhult – var jag i juni tillbaka i Eskilstuna. Platsen där jag trivs så bra och staden där jag tillbringat en stor del av mitt lokförarliv. Bland annat hela 2018. Då som nu handlar det vardagliga slitet mest om stålämneståg. Antingen 9132 upp till Borlänge eller 9133 ned till Oxelösund. Men det blir även lite andra avstickare. Jag körde ett timmertåg från Gävle. Vagnarna kom från Hallstavik och skulle vidare ned till Norrköping. Jag körde ett containertåg från Hallsberg ”hem” till Eskilstuna. Jag var i Frövi och vände med ett annat timmertåg, som kom från Norge. En ljuvlig natt i Storvik löste jag av ett helt vanligt vagnslasttåg som kom från Ånge och styrde kosan mot Hallsberg. Jag bytte några fridagar och hann med några arbetspass på min hemstation i Karlshamn. På det hela taget blev det en trivsam månad. Men mest nöjd är jag med allt arbete jag hunnit utföra och organisera här hemma. Alla buskarna vid vägen är nedsågade. En målare är i full gång med att renovera verandan. Taket ovanför köket är utbytt. En stor del av tomten är rensad från ogräs. Mossan på uthustaket är på väg bort. Gräset vid ån är bortröjt. Dessutom har jag efter veckor och kanske månader av jakt efter gamla takpannor av en speciellt sort äntligen fått napp. Några pannor är spruckna och måste bytas. Jag har kontaktat varenda bygghandel, återvinningscentral och byggfirma i hela södra Sverige. Utan resultat. Men till sist fann jag det jag sökte. Och vem blev räddare i nöden om inte en lokförarkollega. Nämligen Den Vimsige i egen låg person, som högst oväntat satt på ett lager med betongpannor från 1920-talet.

Fyra frågetecken återstår

Efterforskningarna i den här bloggen kring några av landets äldsta vägskyddsanläggningar går vidare. Den uppdaterade listan med så kallade ”enskenare” vid statens spåranläggningar finner ni i det här inlägget och börjar nu bli komplett. Sedan inlägget skrevs har vissa vägövergångar tillkommit och andra tagits bort, i takt med att ni läsare bidragit med dagsaktuella uppgifter. Även Trafikverket har engagerat sej, och gjort efterforskningar. Mätvagnsbilder har till exempel fått ett nytt användningsområde. Bland dessa bilder har man bland annat kunnat konstatera att Fabriksvägen i Åsensbruk på DVVJ nu är försedd med en modern vägskyddsanläggning. Vägarna i Norberg har tagits bort, eftersom detta inte är Trafikverkets spår. Tack vare bilder som den här bloggens läsare har skickat in, har Trafikverket också fått ett litet uppvaknande. Längs spärrfärdsbanan Skönvik-Tunadal, utanför Sundsvall, finns en järnvägsövergång som heter Johannedal. Den är försedd med enskenssignaler – men saknar bommar. ”En sådan lösning har nog aldrig varit tillåten”, säger en tjänsteman på Trafikverket. En kollega i Norrköping passade på att slänga upp mobilen när han passerade Skärblacka med en T44 – och så fanns även den rariteten på ett foto. Som för övrigt är en  av bilderna som illustrerar det här inlägget.

Senast den 31 december 2020 måste alla vägskyddsanläggningar av den gamla modellen vara utbytta, enligt vägmärkesförordningen. I Trafikverkets register är det först de senaste åren som det blivit obligatoriskt att registrera antalet ljusöppningar vid plankorsningar. Därför är inte heller Trafikverket helt hundra på exakt hur många ”enskenare” det finns runt om i landet. ”Därför är din spaning till stor hjälp för oss”, skriver man i ett mejl och bifogar en fil med bekräftade och möjliga vägskyddsanläggningar som är av det äldre snittet. 23 ”enskenare” finns det för tillfället i Sverige längs Trafikverkets spår. Nu är det bara fyra plankorsningar kvar som det fortfarande råder osäkerhet kring. Kan vi hjälpas åt att knäcka även dessa frågetecken?

Filipstad, (Daglösen-Persberg), km 50.620, Malmgatan Västra
Grycksbo, (Grycksbo-Falun), km 104.297, Braskbacksvägen
Grycksbo, (Grycksbo-Falun), km 103.860, Kyrkbyvägen
Dannemora (Örbyhus-Hallstavik), km 0.448, Södernäsvägen (Östra Hargsövergången)

Uppdatering, fredag: En av bloggens läsare i Filipstad har skickat in en bild som föreställer Malmgatan Västra. Och mycket riktigt: en ”enskenare”. Visserligen med kapade bommar, men ändå. Bekräftad.

Uppdatering, lördag: En god vän på SJ var på besök i Grycksbo och förevigade Braskbacksvägen. En annan av bloggens läsare har dokumenterat Kyrbyvägen. Vi tackar ödmjukast läsekretsen för allt detta. Nu återstår bara Dannemora!

Kyrkbyvägen, Braskbacksvägen och Malmgatan Västra.