Min månad: juli 2016

Juli blev en riktigt bra månad för mej. Förutom en dryg veckas tjänstgöring på Inlandsbanan och några strödagar som utlånad till Kalmar och Karlshamn, så har jag varit ledig. Jag och familjen har haft det riktigt bra. För första gången på länge har jag dessutom känt att jag hunnit och orkat engagera mej hundraprocentigt i bloggandet. Jag har beskrivit problematiken med lokförarbristen i flera inlägg, som väckt debatt. Jag har också kunnat berätta några helt egna nyheter, bland annat om Rush Rail och Fråga Lokföraren. Jag skrev en analys av framtidens godstrafik på järnväg. Det inlägget har snart delats 2000 gånger på Facebook. Det är roligt att se att slitet ger resultat. När jag summerar månaden så blev den faktiskt en av de allra bästa i bloggens historia. Inläggen har lästs över 62000 gånger.

Resan norrut till Östersund blev också minnesvärd. I år fanns Kära Hustrun och busiga Alice med vid min sida. Vi stannade till hos gamla TGOJ-kollegor på både upp- och nedvägen. Arbetspassen på Inlandsbanan är stentuffa över sommaren, så jag varvade jobbet med några fridagar. En dag tog vi bilen ut i Storsjöns skärgård, vi åkte färja till en ö och gick till ett ställe som hette Tivars mejeri. Vilken fin kväll det blev, i solen vid vattnet. Alice skötte sej exemplariskt, precis som under hela resan, även om några barn som skulle hälsa fick sej några rejäla pussar. En annan dag blev vi bjudna på kaffe hemma hos en läkare och hans fru. Det var också väldigt trevligt. Jag har fått kontakt med den järnvägsintresserade läkaren via bloggen, och i vintras när jag var som tröttast hjälpte han mej att se verkligheten med öppna ögon. Det var nyttigt och ytterst hjälpsamt. Kära Hustrun och Alice gjorde några småutflykter längs Inlandsbanan. En dag klev de av i Hoting, en annan kom de på i Åsarna.

Upplägget på årets sommartrafik var – och är – lite annorlunda. Tågvärdarna har dragit ned på guidningen, efter beslut av företagsledningen. Tidtabellerna är dessutom uppsnabbade. Flera fikastopp är borta jämfört med förra året, bland annat i Åsarna, Moskosel, Vaikijaur och Jämtlands Sikås. Istället har Inlandsbanan byggt om sina Y1or. Numera finns en liten kioskavdelning i vagnen, som möjliggör enklare servering ombord på tåget. Förändringarna är, enligt uppgift, ett led i förberedelserna inför den året runt-trafik som Inlandsbanan hoppas kunna starta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta. Borde inte tidtabellerna under sommarmånaderna kunna anpassas efter turisterna? Handlar resan bara om en transport, och inte en upplevelse, så kan ju folk lika gärna åka buss. Åtminstone så länge bussarna går parallellt med tåget, vilket sker idag.

Annonser

”SJ vill dölja ett misslyckande”

*** Local Caption *** LoktŒg, VagnhŠrad Foto: Stefan NilssonSJs beslut att dra ned på antalet ombordanställda har fått konsekvenser. Personalen hinner inte längre med sina arbetsuppgifter ombord på tågen. Framförallt är det störningshantering och frågor om anslutningar som blir lidande. SJ har nu beslutat att åter öka bemanningen. Men inte ombord på tågen – utan på sitt trafikledningskontor. Tanken är att tågvärdar på kontoret i Stockholm ska bistå sina kollegor ute på tågen med diverse arbetsuppgifter. Fackförbundet Seko protesterar mot beslutet och menar att företaget tar till en desperat åtgärd för att dölja ett misslyckande. Seko hävdar att det är ombord på tågen som tågvärdarna behövs, inte på kontoret. ”Samtidigt så har arbetsbelastningen ökat ombord på tågen inklusive antalet situationer med hot och våld. Något som talar för att mer personal behövs ombord på tågen och inte på Klaraporten. Utöver detta så saknas utrymme i TL-lokaler på Klaraporten för utförande av arbetsuppgifterna, vilket innebär en försämring av arbetsmiljön för befintlig personal”, skriver Seko på sin hemsida. SJs effektiviseringar har tvingats fram av den hårdnande konkurrensen, framförallt från MTRs sida. MTR trafikerar sträckan Stockholm-Göteborg och vann också pendeltågsupphandlingen i Stockholm framför näsan på SJ. SJ har de senaste åren bland annat stängt flertalet resebutiker, slopat biljettautomater, slutat med ombordförsäljning av biljetter och genomfört kraftiga neddragningar av tågens bemanning.

Äntligen: bilderna av spökhotellet

13844041_992405220878520_168701846_oFör drygt tre år sedan berättade jag den fascinerande historien om ett järnvägshotell som byggdes klart, men aldrig öppnade. Istället har huset stått och förfallit av och till, kanske så länge som i uppåt hundra år. Tomten är helt igenväxt. Stora träd växer tätt inpå husknutarna. Det märkliga med denna övergivna plats är att det helt saknas information om den på internet. Det måste vara något helt unikt nuförtiden. Saker som inte finns på nätet, verkar inte heller finnas i verkligheten. Därför händer det titt som tätt att jag får mejl med frågor om järnvägshotellet utanför den lilla orten Ytterhogdal längs Inlandsbanan i Jämtland. Folk vill veta den exakta positionen, hur man hittar dit, om jag har några bilder på bygget och så vidare. Tyvärr har jag inte kunnat vara till någon större hjälp, eftersom jag bara svischat förbi hotellet med en rälsbuss ett antal gånger. Dessutom syns byggnaden inte längre från järnvägshållet. Växtligheten har tagit över allt mer.

Häromdagen hade jag med en kollega som åkte pass när jag körde tåg 7887 mellan Östersund och Mora. När vi passerade Ytterhogdal så berättade jag storyn om det stora järnvägshotellet, som ligger mitt ute i ingenstans. Kollegan blev lika intresserad av hotellet som alla andra jag berättat historien för. Ja, han blev till och med så tagen av järnvägshotellets öde att han kopplade husvagnen efter bilen och satte kurs mot Ytterhogdal. Han checkade in på en camping i närheten och gav sej ut på upptäcktsfärd vid stationsområdet som ligger flera kilometer utanför själva samhället. Bakom stationshuset, på andra sidan stora vägen, fann han resterna av ett hotell som en gång i tiden måste ha varit rent magnifikt – men som alltså aldrig öppnade. Kollegan knäppte några bilder med sin mobilkamera. Det är bilder som jag fått tillåtelse att publicera i bloggen. Det tackar jag ödmjukast för.

Men varför öppnade då aldrig järnvägshotellet i Ytterhogdal? Ja, vi tar väl storyn en gång till. En driftig man fick veta att det skulle byggas en järnväg från Stockholm till Norge. Den skulle passera Ytterhogdal, där Inlandsbanan redan fanns. Ytterhogdal skulle bli en stor järnvägsknut och locka massor av människor till samhället. Här fanns pengar att tjäna. Mannen slet med sitt bygge. Till slut stod det helt klart. Stolt betraktade hotellbyggaren sitt verk. Han gav sej iväg för att göra det sista inköpet: möblerna. På sin resa nåddes han av beskedet att den svenska regeringen hade ändrat planerna: det skulle inte bli någon järnväg till Norge. Åtminstone inte via Ytterhogdal. Så där stod nu det nybyggda järnvägshotellet, mitt ute i ödemarken. Inlandsbanan passerar visserligen förbi en liten bit bort, men själva samhället ligger nästan en halv mil från stationsområdet. Anledningen till att järnvägen hamnade så långt utanför byn var att spåren drogs den kortaste vägen mellan Sveg och Svenstavik. Ytterhogdal hamnade därmed helt offside.

13650597_992405174211858_398120353_n

Er kärlek höll mej kvar

13709835_10210172529659055_2854591932470309245_nDen 22 juli är en lite speciell dag för mej. Idag är det nämligen exakt fem år sedan jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid sedan jag satt där på hotellet i Jönköping, i väntan på att avlösa ett Cargonettåg, och skrev på mina första blogginlägg. Då handlade det om ett rent tidsfördriv, idag skriver jag av delvis andra anledningar. Jag vill naturligtvis kunna berätta nyheter. Det är något som ligger djupt rotat i en gammal murvel. Men jag skriver också för att kunna påverka, och driva vissa viktiga frågor i en viss riktning. Jag blir väldigt glad när jag ser att det faktiskt går att rubba ett system. Jag har till exempel drivit frågan om Pågatågen i Blekinge en längre tid. Det känns helt fel att Landstinget är med och bekostar tåg som ingen åker, när man samtidigt håller på att stänga ett sjukhus. Jag vet att flera politiker och länstrafiktjänstemän läser min blogg, så därför misstänker jag att de tagit ett visst intryck. I våras fattades nämligen ett välkommet beslut: antalet avgångar med Pågatåg minskas från tidtabellsskiftet i december. Ett annat inlägg som blev uppskattat och omdebatterat var det jag skrev i höstas om lokförarnas utsatthet när det kommer till den periodiska läkarundersökningen. I våras fanns denna punkt med i Sekos avtalsyrkanden. Om det nu verkligen blir någon försäkring för ”Loss of license’’ återstår att se, men frågan ligger åtminstone på bordet.

Året som gått har annars präglats av både stort och smått. Det inlägg som fått mest spridning är det jag skrev för bara några veckor sedan, om en minister som sitter med armarna i kors och låter den svenska godstrafiken på järnväg dö. Den texten har till exempel delats nästan 2000 gånger på Facebook. Jag tycker det är helt fel att banavgifterna höjs och lastbilarna tillåts bli längre och tyngre samtidigt som makthavarna säger att de vill satsa på tågen. Tyvärr verkar inga sakliga argument bita i den här debatten. Det handlar om politik, EU, den fria rörligheten och en besatthet av att konkurrensutsätta minsta beståndsdel i ett system som mår bäst av att hållas ihop, inte slås sönder. Det handlar inte om hur den svenska järnvägen ska fungera på bästa sätt. Politiska principer har blivit viktigare än en fungerande transportpolitik. Jag tänker naturligtvis fortsätta kampen för en förändring, men det känns lite som om slaget redan är förlorat. Allt för få har vaknat, och dessutom gjort det allt för sent.

Själv har jag tillbringat den största delen av det här året som utlånad till Karlshamn. Det har inte blivit så många långresor, även om jag just nu befinner mej i Östersund. Man kan nog säga att kommenderingen till min egen hemstad kom i grevens tid. Jag var fruktansvärt trött i vintras, och kände att jag var på väg in i en smärre depression. Jag var trött på jobbet, på mej själv, på vädret, på huset och trädgården, på bloggen. Jag var trött på allt, helt enkelt. Trött på tröttheten. Kanske till och med lite trött på hela livet. Jag skrev ett inlägg i bloggen om denna bedövande trötthet. Det blev väldigt personligt, men jag kände att jag ville dela med mej av mina känslor. Detta är nämligen också en del av det lokföraryrke jag så gärna vill beskriva och berätta om. Jag vet många kollegor som känner precis samma trötthet och uppgivenhet. Jag vet inte om min chef läst av min situation i februari, eller om det bara var en slump att jag hamnade i Karlshamn. Hursomhelst kändes livet genast lite enklare. Jag fick mer tid i hemmet. Mer tid för familjen. Mer tid för bloggandet. Dessutom var det inte bara tiden som kom åter. Utan även lusten, humöret och styrkan. Jag ville, jag orkade och jag gjorde det med ett skratt. Man kan nog säga att jag nu är tillbaka i mitt gamla jag. Jag är redo för nya utmaningar. Jag kastar mej gärna iväg till Ånge igen.

Men nu till det riktigt trevliga, och som gjorde mej både överraskad och väldigt glad. Efter mitt inlägg om tröttheten, så fullständigt drunknade jag i mejl och kommentarer och tips och råd och samtal och uppmuntrade ord. Till och med läkare och höga fackpampar, som läser bloggen, hörde av sej. Jag kan helt ärligt säga att jag blev totalt överrumplad. Er kärlek och omtanke väckte många tankar. Jag insåg att bloggen inte bara handlar om mej, utan lika mycket om er. Vi gör den här bloggen tillsammans. Utan er läsare hade bloggen inte varit någonting, och inte jag heller. Jag vet inte vilka ni är. Ni är en anonym massa. Men ni är så oerhört betydelsefulla. Det har jag insett nu. Ni hjälpte mej tillbaka upp på spåret. Jag hoppas ni vill fortsätta följa mej även i fortsättningen. Jag kan inte lova att jag kommer att fortsätta skriva i ytterligare fem år. Men vi gör väl ett försök, ni och jag?

12687797_10208580544660425_9066640335735712916_n

Jenny slutar som Fråga Lokföraren

Jenny Norsten slutar som Fråga Lokföraren. Det kombinerade juli- och augustinumret av SJs ombordtidning Kupé blir det sista där hon medverkar och svarar på läsarnas frågor. Jenny efterträdde Peter Olsson för två och ett halvt år sedan. Före honom var det Arne Spennare som hade hand om Fråga Lokföraren, som blivit ett av de populäraste inslagen i tidningen. Jenny Norsten, som i normala fall arbetar som lokförare i Falun, tycker att de senaste åren varit roliga – och lärorika även för henne. ”Jag har fått många roliga och kluriga frågor som även jag har lärt mig mycket från. Jag har knutit nya kontakter och jag har fått vänner som jag förhoppningsvis kommer att ha kvar i framtiden’’, berättar Jenny.

Alla frågor har hon besvarat på fritiden eller under passresor. Hon har inte haft någon arbetstid avsatt för att leta reda på svaren. Dessutom är det bara en liten del av alla frågor Jenny har svarat på som har publicerats i Kupé. Många tjejer och killar har hört av sej med frågor om lokförarutbildningen. ”Jag hoppas att jag kunnat ge dem bra svar och har inspirerat dem ännu mer att bli lokförare”. Jenny Norsten säger också att hon tycker det varit roligt och att hon alltid blivit glad när resenärer kommit fram och sagt att de läser hennes spalt och att de gillar svaren. ”Jag har blivit väldigt glad när jag fått feedback från frågeställaren. Att få ett litet ”Tack för ditt svar…” har gjort mig väldigt glad och jag har sparat alla dessa mejl”.

Vem som efterträder Jenny som Fråga Lokföraren eller hur framtiden för frågespalten ser ut är inte känt. Bloggen ber att få återkomma i ärendet.

Rush Rail får nej – för tredje gången

13728434_1206774942676990_245383600_oRush Rail har för tredje gången inom relativ kort tid fått nej på sin ansökan om trafiktillstånd i Norge. Statens Jernbanetilsyn, SJT, menar att Rush Rail fortfarande inte kan ge svar på de frågeställningar som kommit upp. Tvärtom skriver SJT att Rush Rail inkommit med nästan samma skrivelser som förra gången man ansökte om norsk trafiklicens. ”Statens Jernbanetilsyn kan inte se att de ändringar och uppdateringar som är gjorda, är tillräckliga för att besvara de frågor som är beskrivna i brev daterat 16 oktober 2015. Rush Rail visar därför inte att de uppfyller de specifika nationella kraven som är nödvändiga med hänsyn till riskhantering och säkert bruk av nätet som finns beskrivet i jernbaneföreskriften”, skriver SJT i sitt beslut. Enligt uppgifter till bloggen kommer Rush Rail nu att anlita en norsk konsult för att om möjligt kunna göra en ny ansökan. Tidigare har man haft hjälp av en svensk konsult.

Läget akut: ”Det finns inga lokförare”

91c1a43c1600a658_800x800arTågkompaniet, som ansvarar för Tåg i Bergslagen, har drabbats av mycket svår lokförarbrist. Flera avgångar har den senaste tiden tvingats ställa in. Företaget skriver i intern information att läget är ”extremt”. Tågkompaniet berättar att man söker med ljus och lykta efter lokförare, men att det inte finns några att få tag på. Inte ens bemanningsföretagen har kunnat bidra. ”Vi har annonserat i alla vanliga kanaler inklusive sociala medier och webbplatser. Vi har sökt via Arbetsförmedlingen och via de skolor som utbildar förare. Vi har kontaktat alla som sökte jobb på Norrtåg och som inte fick jobb där och erbjudit tillsvidareanställning på TiB. Vi har också kontaktat bemanningsföretag för att täcka det akuta personalbehovet över sommaren men ingen har personal att hyra ut. Det handlar inte om pengarna – det finns helt enkelt inte folk. Nu känns det lite som om vi har provat alla tänkbara alternativ. Vi är i det läge vi är och det måste vi jobba utifrån”, skriver Tågkompaniet.

Den här bloggen har i flera inlägg berättat om den akuta lokförarbristen som råder på många håll i landet. Trots bristen tvingas det största utbildningsföretaget, Transport Competence Center, ställa in en kurs i Huddinge, eftersom järnvägsbranschen inte kan garantera praktikplatser åt eleverna. När det gäller Tågkompaniet menar man att det stora problemet är att SJ tar över TiB-trafiken i december och att nya lokförare därför inte vågar börja i företaget. ”Ja, det är inte mycket positivt i det här, faktiskt nästan inget alls. Det är lätt att förstå att det är en tung sommar. Men det finns en sak som är viktig att komma ihåg. Vi har inte försatt oss i den här situationen för att tjäna pengar eller för att jävlas med SJ eller våra kollegor och medarbetare”.

Lokförarjakten har pågått sedan i januari. Tågkompaniet gick in i det nya året med ett underskott av tre förare. Rekryteringen gick trögt. Inför sommaren blev det ännu värre. Åtta personer behövde nyanställas, men företaget fick bara tag i fyra. Under våren valde dessutom sju lokförare att säga upp sej, eftersom de fått anställningar i andra järnvägsföretag. ”Det är mycket som har gått oss emot. Vi har jobbat intensivt med att hitta ersättare till de förare som slutat, tro inget annat, men fram till nu har vi inte varit lyckosamma. Vi är i dag i en sämre situation än vi varit på mycket länge vad gäller bemanningen”, skriver Tågkompaniet.

Tågkompaniet bildades 1999 för att ta över nattågstrafiken på övre Norrland. Företaget har skött TiB-trafiken sedan i augusti 2004, den första tiden som underentreprenör åt SJ. I den senaste upphandlingen vann dock SJ tillbaka affären och tar över trafiken i december. Tågen rullar på sträckorna Mora-Borlänge, Gävle-Storvik-Falun-Borlänge-Ludvika-Örebro-Hallsberg-Mjölby, Gävle-Storvik-Avesta/Krylbo-Örebro-Hallsberg, Ludvika-Fagersta-Västerås samt Örebro-Hallsberg-Laxå. Fram till 2011 rullade också TiB-tåg på den så kallade Västerdalsbanan mellan Borlänge och Malung. Trafiken lades ned, bland annat på grund av införandet av det nya säkerhetssystemet ERTMS. Ombyggnaden av fordonen skulle enligt Tåg i Bergslagen kosta 20 miljoner kronor. Tågkompaniet ägs sedan 2007 av norska NSB. Nästa månad tar företaget över Norrtågstrafiken.