Världens kortaste Kopparpendel

svNi minns kanske den gamla chipsreklamen, ”Var är brudarna”? Det kan man ju fundera över. Själv undrar jag en annan sak. Var är vagnarna? Häromdagen körde jag ett ensamt lok hela den 26,7 mil långa sträckan från Ånge till Storvik. Där blev jag avlöst av en kollega, som tog över det minimala tåget med det formella namnet 5971 och fortsatte färden ned till Hallsberg. I allmänhetens öron kanske det låter snurrigt att köra omkring utan vagnar, men sånt händer lite då och då. Orsakerna kan vara många. Spruckna omlopp. Planerade verkstadsbesök. Urspårningar. Lokbrist. You name it. 5971 blev förstås ett lättkört tåg. Jag hade inga problem att hålla tidtabellen, trots diverse stoppassager på grund av blixtnedslag. Luftkonditioneringen funderade alldeles utmärkt i hytten. Radion stod på och jag bryggde kaffe. Det blev en ganska behaglig resa söderut. Vid middagstid rullade jag in i Storvik. Nu återstod dagens besvärligaste uppgift. Hur tillbringar jag elva timmar på bästa sätt i denna metropol? Idéerna var många. Kanske skulle jag ta tåget till Gävle? Eller gå och bada på Storviksbadet? Kanske göra ett besök på järnvägsmuseum? Av alla dessa planer blev det intet. Jag gjorde nämligen det är jag är bäst på. Som vanligt. Nämligen åt, sov och drack kaffe. Framåt tio på kvällen ringde kollegan på tåget som jag skulle köra tillbaka till Ånge. Hon var tidig. Tågnumret 4316 avslöjade att det var den så kallade Kopparpendeln som jag skulle ta över. Trodde jag. Så mycket pendel såg jag dock inte skymten av. In på Storviks driftplats rullade nämligen – två ensamma lok. Jag hade inga vagnar med mej tillbaka norrut heller. Jag fick köra 26,7 mil tillbaka till Ånge med två Rc4or. Jag skrattade för mej själv. Jag funderade en stund och oroade mej kanske lite över tillståndet i företaget. Detta var nog bara en slump. Jag har ju hört att det går bättre för Green Cargo och att volymerna ökar. Mellan Storvik och Ånge mötte jag inte ett enda tåg. Det var också lite märkligt. Hur står det till med den svenska järnvägen egentligen? Jag blev nästan tre timmar tidig, så jag hann sova en stund innan jag skulle åka pass med SJs nattåg. Det blev lite schabbel med biljetten, men som vanligt kan man lita på SJs personal.

Terminal får nytt järnvägsliv i Ånge

10559670_10204356315497336_4545959862360085686_nÅnges gamla postterminal håller på att få nytt järnvägsliv. Just nu pågår arbetet med att lägga tillbaka spåren, som revs upp för 20-talet år sedan. Spåren kommer även att elektrifieras. Projektet kostar tio miljoner. Ånge kommun satsar en miljon kronor, EU fem miljoner och länsstyrelsen fyra miljoner. Syftet med satsningen är att skapa omlastningsmöjligheter inomhus och på så sätt bredda utbudet av logistiktjänster i Ånge. Postterminalen invigdes 1967 och stängdes så sent som 2012. Redan 20 år tidigare var terminalen nära att bommas igen, men facket och ortsbefolkningen lyckades då få Postverket att ändra uppfattning, genom att visa hur verksamheten skulle kunna bli lönsam. Ånge kommun, som numera äger postlokalen, har ännu inte gjort klart med några hyresgäster, men spekulanter finns, uppges det. Tidigare har bland annat Norrtåg visat intresse, eftersom man behöver en fastighet för uppställning och avisning. ”På 80-talet stod jag ofta på ett Ub-lok och växlade postvagnar in och ut ur terminalen”, säger Den Vimsige, som redan på den tiden var utlånad till Ånge.

Flaxälven

10530866_10204328595284348_8990361795979671862_n

Termometern kröp upp över 30 grader. Solen gassade rakt i ansiktet. Luftkonditioneringen kämpade och kämpade men tvingades till slut ge upp. På tio sekunder förvandlades lokhytten från stekhet till totalt outhärdlig. Sidofönsterna åkte ned med en duns. Det blev inte ens tvärdrag, trots 110 på hastighetsmätaren. Jag kände bara en svag bris i ansiktet. Jag drack en halv liter vatten på tio minuter. I Mellansel ville inte loket vara med längre. ”Säkringsfel S7. Fel reglervillkor”. Felen gick inte att kvittera. Tack och lov hade jag två lok, så det vara bara att kavla upp ärmarna och ge sej ut i den allt annat än kalla verkligheten. Jag delade loken och växlade om ordningen på dem. Sedan kunde jag fortsätta färden söderut med tåg 5979. I Långsele blev jag avlöst och stapplade in på kontoret. Jag hade två timmars rast. Överallt var det lika varmt. I orderrummet. I köket. I skuggan utanför stationshuset. Jag behövde svalka och jag behövde den snabbt. Jag kände att jag höll på att koka över. Inte av ilska, bara av värmeslag. Men var finns svalkan en onsdagseftermiddag i Långsele?

10525625_10204328596684383_6250879687528292175_nLyckligtvis fann jag en snabbtänkt Ångekollega i soffan framför TVn. ”Ta cykeln och trampa ned till campingen. Där kan man bada”, sa han. Det lät som en strålande idé. Men vadå för cykel? Det visade sej att Green Cargo håller personalen i Långsele med tjänstecykel. Tyvärr hade jag inga badbyxor nedstoppade i jobbväskan. Men kollegan på soffan hade en lösning även på detta problem. ”Hela omklädningsrummet är ju fullt av växlarkläder. Där kan du säkert hitta ett par shorts att bada i”. Han hade rätt. Jag behövde bara gå innanför dörren så såg jag ett par orangea kortbyxor i någorlunda rätt storlek. Jag läste ett namn på insidan av byxorna och ringde upp ägaren. Han hade visserligen semester, men svarade ändå. Ibland ska man ha tur. Kollegan bara skrattade när jag förklarade mitt ärende. Självklart fick jag låna hans shorts.

Ytterligare en lycklig omständighet var att Den Vimsige i egen låg person råkade befinna sej i Långsele. Med sin bil dessutom. Som den trogne vän och kollega han är, så erbjöd han genast skjuts till badplatsen vid campingen. Jag behövde inte ens cykla. Det blev sommarens mest efterlängtade dopp. Jag trodde att vattnet i Faxälven skulle vara kallt, men icke. Temperaturen måste ha legat på nästan 25 grader i den grunda viken. Hela Långsele verkade ha gått man ur huse. Badplatsen var smockfull av badande norrlänningar. Plus en bleking i orangea byxor. ”Det är ingen risk att du inte syns,” konstaterade Den Vimsige. Själv vägrade han gå nära vattnet. ”Vet du hur mycket bakterier det finns i det vattnet!? Jag tar en dusch istället”. Han körde mej tillbaka till järnvägsstationen, jag fyllde min vattenflaska och klev upp i loket till 4051. Två timmar senare landade jag i Ånge. Trött och fortfarande lite svettig – men ganska nöjd med dagen trots allt.

TX kan få hjälp av Green Cargo

Efter några dagar med nästan tropisk hetta, så kändes det idag skönt att äntligen få bege sej 95,8 mil norrut. Äntligen lite svalka. Äntligen en chans att hämta andan. Äntligen en möjlighet att få sova ordentligt. Trodde jag. Men ack så fel jag hade. När jag klev av tåget i Ånge i eftermiddags, så var det rena väggen som mötte mej. Värmen kom som ett slag i ansiktet. Jag släpade upp mina väskor i orderrummet och loggade in på Green Cargos nätverk. Där kom nästa chock. Från tisdag varnar SMHI för mycket höga temperaturer i Västernorrlands län. Och var befinner jag mej? Jo, i Västernorrlands län. Så gick det med den svalkan och den sömnen. Jag är helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle. Nu kanske ni tycker att jag låter gnällig. Det blir lätt så när man har nattjänstgöring och måste försöka sova på dagarna, när det är som varmast, i ett rum utan luftkonditionering. Men nu är läget som det är. Det är bara att bita ihop. Jag träffade nyss en kollega som vänligt förklarade vägen till närmaste badplats. Det får nog bli ett besök där imorgon. Först ska jag köra ett nätt litet tåg på 1535 ton till Storvik. Därmed borde jag bli ett av de första tågen som passerar förbi olycksplatsen söder om Ånge där Kopparpendeln spårade ur häromveckan. När jag kollade igår, så var tåget omlett via Sundsvall och Ostkustbanan. Idag, när jag plockade ut tågordern, såg jag att tåget åter går rätt väg, det vill säga via Ljusdal och Bollnäs. Det var lite synd. Jag hade gärna kört det andra hållet, även om det hade inneburit en kraftig försening. Det är länge sedan jag körde längs kusten ned till Gävle. Apropå urspårningen, så berättade en annan kollega att han nu sitter jour åt bland annat Hector Rail, TX och alla de andra konkurrenterna. Även åt Green Cargo förstås. Det är Trafikverket som, föredömligt nog, köpt in lok och lokförare som ska kunna rycka ut om det blir problem vid det reparerade spåret mellan Ovansjö och Alby. Hastigheten är nedsatt till 40 kilometer i timmen, vilket gör att tunga tåg riskerar att köra fast i backen. Det tycker jag är ett mycket bra initiativ av Trafikverket.

Sista uppdraget blev ett fiasko

Ett av mina sista uppdrag innan jag slutade på SJ var att köra ett tjänstetåg från Malmö till Stockholm. Det var en söndag eftermiddag som det ringde på tjänstetelefonen. I andra änden hörde jag en smått desperat personalfördelare från riksledningen. Eller om instansen fortfarande hette trafikkontoret. ”Kan du jobba ikväll?!” Jag skulle spela innebandy och hade 14 mil att åka, så jag kunde inte vara på plats i Malmö förrän vid halv ett på natten. Personalfördelaren lät inte helt nöjd, men är det kris så är det. ”Det får gå. Skynda dej hit så fort du kan”. Ett X2000-tåg hade havererat tidigare under dagen i Stockholm, så SJ hade fått ta ett uppställt loktåg och köra som reserv. Tåget skulle inte användas under söndagen. Däremot skulle det avgå till Uppsala på måndagsmorgonen, vid 7.10. Det var ett SMS-tåg, med nio vagnar (om jag minns rätt) och ett lok i varje ände.

Nu skulle tåget tillbaka till Stockholm. Redan vid 23-tiden ringde telefonen. Jag satt på Öresundståget, på väg till Malmö. Jag hade inte ens hunnit till Hässleholm. ”Var håller du hus?!” Det var från riksledningen i Stockholm. Tidtabellen till mitt tåg var beställd med avgång 22.45 från Malmö. Att jag inte skulle kunna vara på plats förrän vid halv ett hade inte gått fram. Ett smärre missförstånd hade uppstått när personalfördelare i Malmö lämnade över till kollegorna i Stockholm. Jag fick åter veta att det var av yttersta vikt att detta tåg ankom till huvudstaden i rätt tid. I Malmö småsprang jag in i orderrummet, skrev ut tågordern och skyndade mej ut till mina lok och vagnar. Jag ringde tågklareraren och begärde tågväg. Klockan var nästan ett på natten när jag rullade förbi godsbangården i Malmö. Riksledningen ringde åter och var bekymrade. Två timmar sen… ajajaj. Men det skulle nog gå. Jag hade ju 160 på ekipaget.

Tyvärr var det flera tåg ute längs södra stambanan. Jag hann inte ens till Lund innan jag fick slå av pådraget. Grön blink. Vänta stopp. Jag hade kört ikapp nattens första godståg. Som inte höll 160, utan 100. Efter Eslöv fick jag gå över på nedspåret och kunde köra om kollegan i godståget. Efter Hässleholm var det dags igen. Grön blink. Jag tappade allt mer tid. Söder om Norrköping ringde det igen. ”Nej, det här håller inte. Nu har vi pratat med Banverket och bett dem att försöka prioritera ditt tåg”. I Åby vek jag av, ut på Nyköpingsbanan. Och faktiskt. Alla mötande tåg stod redan inne på de olika stationerna när jag kom susande. Det gick som en dans genom Nyköping, Järna och Södertälje. Klockan var prick sju när jag rullade in på Stockholm Central.

Perrongen var smockfull av resenärer. ”Uppsala 07.10” kunde jag läsa på skyltarna. En lokförarkollega löste av mej. Jag promenerade iväg till hotellet och kröp ned mellan lakanen. Vid det här laget var jag lika trött som en tisdagkväll kan vara tråkig i Ronneby. Vid middagstid klev jag upp för att åka pass tillbaka söderut. Jag hämtade en kopp kaffe på kontoret och träffade samme kollega som hade löst av mej några timmar tidigare. ”Vet du vad som hände?” sa han. Nej, jag hade ingen aning. ”Vi fick ställa in tåget. De hade glömt att beordra en tågmästare…”

Gammalt märke på gammalt märke

10527906_10204271936427912_9162890781143946947_nFörsta gången räddades jag av Tradera, andra gången av min gamla personalfördelerska i Eskilstuna och tredje gången av en vänligt sinnad fjärrtågklarerare, som för övrigt håller på att utbilda sej till lokförare just nu. Men för två veckor sedan var krisen ett faktum. En flygvärdinna ville vara snäll och hjälpa till med mitt handbagage. Hon tryckte in ryggsäcken i den trånga hyllan – och mitt fina gamla TGOJ-märke, som jag burit med stolthet, gick hädan. Det fastnade på nåt sätt i kanten på hyllan och slet sönder fästanordningen på baksidan av märket. När jag en timme senare landade på Arlanda och plockade ned min ryggsäck, kunde jag bara konstatera att det inte längre var samma väska. Den kändes grå på nåt sätt, fast den är svart. Den såg ut som alla andra ryggsäckar som jag ser i orderrummen i Alvesta, Ånge och Långsele.

Men friskt mod i gossar blå. Jag påbörjade genast jakten efter ett nytt märke. Just TGOJs gamla plåtbricka visade sej dock vara svår att få tag i. Egentligen var det ett sådant märke jag helst ville ha, eftersom jag gärna vårdar minnet av det gamla malmfraktarbolaget. TGOJs logga har inbjudit till många glada och nostalgiska samtal under årens lopp. Med andra lokförare förstås, men även med tågmästare, reparatörer och helt vanliga Svenssons. Jag hittade som sagt inget TGOJ-märke på Tradera, men jag hittade några andra intressanta prylar. Två SJ-märken i textil. Så jag slog till. Det är ju ändå här som både jag och Green Cargo har våra järnvägsmässiga ursprung, så det kunde ju passa. Jag tänkte att den mjuka kanten på märket gör det möjligt för Kära hustrun att sy fast det ordentligt, istället för att hålla på med säkerhetsnålar och ståltråd.

10408900_10204271768663718_3117123177258581562_nJag bjöd 42 kronor för de båda märkena. Och vann budgivningen. Det var verkligen billigt. Idag damp det ned ett paket i postlådan. Jag häpnade när jag såg frimärket. Det var från 1981. Kanske från samma år som märkena som jag just lagt vantarna på? Frimärkets valör? 1,40… Man kan sannerligen lita på det gamla postverket. Men hur tänkte säljaren, som skickat paketet? Nu slutar den lite märkliga historien inte där. När jag öppnade paketet hittade jag, förutom två fina mössmärken, även ett gäng gamla frimärken från 1986. Detta var absolut ingenting som jag hade beställt, än mindre betalat för. Jag kliade mej i huvudet. Vad ska jag med en massa gamla frimärken till? Har de hamnat i kuvertet av misstag? Eller vad handlar detta om? Jag bestämde mej för att lägga ned grubblerierna. Världen är ändå full av oförklarliga gåtor. Min gode vän Konduktören kan få frimärkena.

Kära hustrun plockade fram lim, nål och tråd och påbörjade arbetet med Operationen Fastsättning. Nu sitter märket som berg. Och bra blev det också. Men nåt TGOJ-emblem är det förstås inte. Stoltheten får jag bära i hjärtat istället.

Första Rc-loket snart på museum

Världens första Rc-lok, 1007, kommer av allt att döma att hamna hos Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle framåt hösten. ”1007 är reserverad för oss och vi har en löpande dialog (med Green Cargo) om loket. Hösten 2014 är det sagt att det blir tillgängligt”, skriver Henrik Reuterdahl på Sveriges Järnvägsmuseum i ett meddelande till bloggen. Uppgifterna stämmer med den information som Green Cargo lämnar. ”Vi räknar med att de sista ettorna tas ur trafik före årsskiftet. När det gäller 1007 så har vi erbjudit museet att få köpa detta lok”.

lslrc11014Asea byggde 20 Rc1, 1007-1026. Loken levererades till SJ från januari 1967 till juni 1968. De första 20 Rc-loken skiljer sej kraftigt från de lok som sedan följde. Experter på området menar att ”ettorna” aldrig blev riktigt bra utan var att betrakta som krånglande provlok. Först när Rc2 1027 levererades så fick SJ sitt första någorlunda genomtänkta lok. Trots detta har Rc1 hängt med i 47 år. Det är imponerande. Under senare år har loken mest använts som växelmaskiner på bangårdarna i Göteborg, Malmö, Borlänge, Hallsberg och Ånge. Men även här har de blivit allt mer sällsynta. Ett efter ett har loken ställts av, i väntan på skrotdöden. Så sent som den 18 juni rullade 1016 till Eskilstuna i tåg 5443. Jag vet inte säkert, men jag misstänker starkt att vi inte kommer att få se detta lok i drift flera gånger. Det är just i Eskilstuna som de Rc-lok ställs upp som inte används.

När jag kikar i Platå, som är ett program som Green Cargo använder för att hålla ordning och reda på sina lok, så ser jag att bara nio Rc1 fortfarande är i drift. En del av dem står på verkstad för diverse service- och tillsynsarbeten.

Rc1 1007 Borlänge
Rc1 1008 Hallsberg
Rc1 1009 Malmö
Rc1 1011 Malmö
Rc1 1014 Ånge (på verkstad)
Rc1 1018 Borlänge (på verkstad)
Rc1 1021 Hallsberg (på verkstad)
Rc1 1023 Hallsberg (på verkstad)
Rc1 1026 Borlänge

Som linjelok har Rc1 nästan helt försvunnit. Men ibland händer det fortfarande att ”ettorna” får äran att dra riktiga tåg. I Hallsberg vet jag att Rc1 använts i tåg till Frövi och Degerfors. I Ånge rullade 1014 i några lokalgodståg i början av veckan, om man får tro uppgifterna i Platå. Tidigare i år fotograferade en kollega just detta lok i Långsele, som ni kan se på bilden som illustrerar det här inlägget.

Dagen Solsting

tjuvbromsVissa dagar vill man bara glömma. Den här dagen är ett sådant exempel. Även om den slutade ganska trevligt. Idag har i princip allting gått snett som kunnat gå snett. Från början lät det som en behaglig tur. Godståg 6127 Alvesta-Olofström, några timmars växling i solen och sedan raka vägen till hotellet. Kanske en öl i baren och en timme framför storbilds-TVn? Sämre kan man ju ha det. Den så kallade verkligheten ville dock annorlunda. Problemen började innan jag ens hunnit växla ut mina två Td-lok från stallområdet i Alvesta. På grund av ett banarbete på just denna plats, så blev ankommande elloksförare på 9453 från Göteborg försenad. När han väl rullade in och parkerade utanför personallokalerna upptäcktes att det inte fanns någon avlösande förare. Det hade blivit en miss i planeringen. Så där blev loket stående en stund. Bakom honom rullade de två dieselloken in, som just ankommit från Olofström och skulle tankas. Det var min uppgift att tanka de två maskinerna. Det var just dessa två lok som jag skulle ha en stund senare och vända tillbaka söderut med. Men nu stod det ett ellok i vägen, så hela tankningen blev rejält försenad. Kollegan som parkerat Re-loket övertalades att vända tillbaka till Göteborg. Han fick lösa av sej själv. Han blev nog ganska glad. Nu slapp han tillbringa tolv timmar i Alvesta. Istället fick transportledningen efterlysa en ny förare till hans ordinarie tåg, som ska avgå i natt.

20 minuter försenad ringde jag till tågklareraren och förklarade att tåg 6127 äntligen var klart för avgång. ”Jag har en order till dej”. Okej. Jag dök ned i väskan och fick fram rätt sorts blankett. Det skulle vara en 22a. Framsidan. Sth 30 hela vägen mellan Blädinge och Vislanda. Nedsättning utan signalering. Dåligt spårläge. Ordernummer MT1405. Driftplats Malmö. Rätt uppfattat. Klockan är 14.06. Tack och hej. Vi tappade ytterligare tid. I backen efter Vislanda tryckte jag gasen i botten. En av de passåkande kollegorna slängde ett getöga bakåt. Samtidigt passerade ett posttåg. ”Vi har tjuvbroms”, konstaterade kamraten. Telefonen ringde. Det var fjärrtågklareraren, som nyss fått ett samtal från föraren av posttåget. ”Du har tjuvbroms”. Jaha, det också… Vi stannade tåget för att undersöka saken. Kollegorna traskade bakåt och stängde av bromsen på den rykande vagnen. Färden fortsatte, nu med ytterligare 20 minuters försening.

När vi närmade oss Olofström så föreslog den ene kamraten att vi kunde byta arbetsuppgifter. Inte mej emot. Istället för tre timmars växling i Olofström, så fick jag köra ett tåg med elva tunga skrotvagnar till Älmhult. Kollegan hade visst affärer som han skulle göra upp med en av truckförarna. I Älmhult fick jag hjälpa till att växla ihop mitt eget tåg tillbaka till Olofström. Fram. Back. Stopp. Back. Sakta. Fram. Koppel. Koppel för fan! Fram. Stopp. Jag förstod ingenting av växlingen. Det brukar jag å andra sidan inte göra. Jag bara kör mjölken. Även den här gången blev jag försenad, drygt 45 minuter. Jag kände att ingenting gick min väg den här dagen. Och inte blev den bättre när jag ankom Olofström. Plötsligt var min mobiltelefon försvunnen. Det var ett stort mysterium. Jag satt och slösurfade innan jag fick grön signal i Älmhult. Det vet jag säkert. Nu var telefonen borta, utan att jag ens varit utanför hytten. Eller hade jag det? Jag ringde till mej själv för att om möjligt höra ringsignalen. Döm av min stora förvåning nära Kära hustrun svarade i andra änden! Hade jag slagit fel nummer i hastigheten? Nejdå. Däremot hade vi bestämt att vi skulle åka och bada med Alice i sjön Halen i Olofström. Kära hustrun skulle plocka upp mej vid järnvägsövergången vid utdragsspåret. Mitt sista uppdrag denna dag bestod i att hålla uppsikt i rörelseriktningen när kollegan backade ut tåget på detta spår. Vid det första draget klev jag ned för att säga hej till min äkta hälft, så då måste telefonen ha åkt ur fickan. När jag tio minuter senare ringde till mej själv, så hörde Kära hustrun en bekant ringsignal i banvallen och fann telefonen. Det var ju en herrans tur.

Det var ungefär vid det här laget som dagen började ordna till sej. Familjen åkte och badade. På arbetstid. Säg inget till chefen. Alice busade med andra hundar och husse och matte fick en välbehövlig svalka. Sedan blev det en romantisk middag på stamstället, innan två tredjedelar av familjen begav sej de två milen hemåt. Sämre kan man ju onekligen ha det. Det känns lite konstigt att ha överliggning så nära bostaden. Nu sitter jag i hotellets restaurang och pustar ut framför laptopen. I morgon bitti serveras det bacon på denna plats. Det är jag värd efter den här solstingsdagen.

Jag svarade – och slapp rikslarm

Säkerheten är viktig. Den går före allt annat. Även om den medför försenade eller till och med inställda tåg. Som lokförare får man den saken inbankad i skallen redan från den första utbildningsdagen. Ibland kan folk i allmänhet tycka att vi järnvägare är lite väl petiga. Men det får stå för dem. Säkerheten är en viktig fråga som faktiskt aldrig ifrågasatts av någon av mina chefer. Men denna höga ambitionsnivå kostar. I pengar för företaget, i svett för oss anställda. Det är inte bara solen och värmen som plågar en stackars lokförare i dagar som dessa. Det gör också alla dessa prylar man tvingas kånka omkring på. Som ensamarbetande radioloksoperatör påminner man om rena kommandosoldaten. På magen bär man själva radiolokslådan i ett eget bälte. I en bröstficka brukar jag sätta fast kommunikationsradion, som är kopplad till ett headset på skallen. Dessutom måste en så kallad larmtelefon medföras. Antingen sätter man fast den klumpiga luren i den andra bröstfickan, eller så hänger man den i byxorna. Till detta kommer en massa andra pinaler som är bra att ha. Som penna och papper, skadeanslag och fyrkantsnyckel. Plus några hundra grejer till, som det känns.

Just larmtelefonen är en intressant uppfinning. Förutom att den går att ringa på, så har den även ett inbyggt larm. Om man lägger telefonen ned så börjar den vibrera, efter en stund tjuter den och efter ytterligare några sekunder så skickar den iväg ett larm med exakt position. Så fungerar det så kallade fall-larmet. Tanken är att telefonen ska larma om jag inte själv kan göra det i samband med en olycka. Ibland kan man bli lite smått irriterad på telefonen. Det räcker att man lutar sej lite tillbaka när man pratar i den, för att luren ska börja surra och vibrera.

yc94surpegdxpithbblrwIgår upptäckte jag en helt annan funktion i telefonen. När jag klev upp i loket, så föll den ur benfickan. Den dunsade i gångbordet på Td:n och studsade ned i banvallen. Jag skyndade mej ned för att hämta den. Jag upptäckte att skärmen var helt röd. Jag tänkte att tekniken nog hade fått spelet av den hårda smällen mot marken. Några minuter senare skulle jag åka iväg och lägga mej på hotellet i Olofström. En annan kollega skulle överta telefonen, men han höll på med en vagnupptagning en bit bort. Jag ropade på radion. ”Jag ställer telefonen på stolen vid grinden, så kan du ta den när du kommer dit”. Sagt och gjort. Jag lämnade luren och traskade iväg. Jag hade nästan hunnit utom hörhåll när telefonen ringde. Jag fick gå tillbaka och svara. Det var transportledningen i Hallsberg. De undrade hur jag mådde. Då fattade jag. Telefonen hade larmat. Det var därför skärmen var röd. Vilken tur att jag inte hade hunnit komma längre bort från telefonen när den ringde. Då hade ingen svarat och den stora cirkusen hade dragit igång. Jag ser bilden framför mej. Ambulanser. Oroliga kollegor. Rubriker i tidningen.

Kamraten som ringde från Hallsberg skrattade. ”Nu fick du nåt att skriva om i bloggen, din slarver”. Hur han visste att jag bloggar begriper jag inte. Men han hade rätt. Jag fick ihop några rader idag också.

Ljög Veolia för Arbetsmiljöverket?

För en vecka sedan satt jag och funderade över varför Arbetsmiljöverket fortfarande inte presenterat ett beslut i frågan om förbud mot ensamarbetande lokförare inom Öresundstågstrafiken. Jag sökte efter ett beslut på verkets hemsida. Jag googlade efter information. Jag kontaktade några kollegor med insyn i ärendet. Ingen hade hört någoting. Hela frågan kändes bortglömd. Konstigt nog. I februari, efter en lång och noggrann utredning av fallet, skickade Arbetsmiljöverket en ”Underrättelse av beslut” till Veolia. Verket förklarade att man från 28 april hade för avsikt att förbjuda Öresundståg att avgå utan minst en tågvärd ombord. Veolia svarade i ett yttrande, men det var mest upprepningar av tidigare argument. Fallet föreföll solklart. Men något fastställande av beslutet har inte kommit, trots att flera månader har gått.

Idag kan den här bloggen avslöja att Veolia inte talade sanning i sitt yttrande till Arbetsmiljöverket i april. Man skriver nämligen att ”Veolias interna föreskrifter och därtill kopplade interna rutiner har godkänts av Transportstyrelsen”. Veolia skriver vidare: ”Det är särskilt relevant att Transportstyrelsen har accepterat Veolias interna föreskrifter som varandes helt i enlighet med lag och myndighetskrav”. Det är ord och inga visor. Veolia har alltså ryggen fri. Tyvärr för det franska företaget så stämmer inte detta. Vilket nu också Transportstyrelsen påtalat för Arbetsmiljöverket i ett yttrande. ”Transportstyrelsen har inte godkänt innehållet i Veolias interna säkerhetsbestämmelser och rutiner”. Jag kan förstås inte bedöma om Veolia ljuger medvetet eller inte. Det är en komplicerad fråga. Det handlar bland annat om det så kallade säkerhetsintyget. Antingen vilseleder Veolia, eller så har man dålig koll på gällande regelverk. Det är illa, vilket som.

Igår beslutade skyddsombudet på Veolia om ett skyddsstopp, eftersom antalet tåg som avgår utan ombordpersonal ökat lavinartat de senaste månaderna. Skyddsstoppet hävdes snabbt av Arbetsmiljöverket. Enligt skyddsombudet var verkets beslut väntat. Vid ett skyddsstopp måste Arbetsmiljöverket veta exakt på vilket tåg, vid vilken plats och vilken person som blir drabbad. Det fattas inga generella beslut. Poängen med stoppet var att sätta fingret på den akuta personalsituationen ur ett säkerhetsperspektiv, att lyfta frågan om bemanningen av tågen. Det saknas redan tågvärdar – samtidigt som Veolia varslar över 90 personer om uppsägning. Med på köpet fick skyddsombudet också att den bortglömda frågan om förbud mot ensamarbetande lokförare åter lyfts fram i ljuset. Det borde skynda på handläggningen hos Arbetsmiljöverket.

Så långt är naturligtvis allt frid och fröjd. Men det finns även svarta moln på himlen. Varför har Arbetsmiljöverket dröjt så länge med sitt beslut? Frågan var ju utredd och klar och verket hade bestämt sej i och med sin ”Underrättelse av beslut”. Att verket dessutom häver skyddsstoppet efter bara 20 minuter, måste också ses som en motgång för skyddsorganisationen inom Veolia. Att det hävdes var kanske väntat, men att det gick SÅ fort? ”Jag tycker det är en tydlig markering, skyddsstoppet har inte varit befogat”, säger Veolias affärsområdeschef Mikael Danielsson. Jag förstår att han gör den tolkningen. Jag har själv funderat i samma banor. Jag kan inte slå mej fri från tanken att Arbetsmiljöverket är på väg att tänka om i hela frågan angående bemanningen av Öresundstågen. Eller är det bara så att hög arbetsbelastning, semestertider och Veolias ”lögn” förskjutit hela processen?