Världens kortaste Kopparpendel

svNi minns kanske den gamla chipsreklamen, ”Var är brudarna”? Det kan man ju fundera över. Själv undrar jag en annan sak. Var är vagnarna? Häromdagen körde jag ett ensamt lok hela den 26,7 mil långa sträckan från Ånge till Storvik. Där blev jag avlöst av en kollega, som tog över det minimala tåget med det formella namnet 5971 och fortsatte färden ned till Hallsberg. I allmänhetens öron kanske det låter snurrigt att köra omkring utan vagnar, men sånt händer lite då och då. Orsakerna kan vara många. Spruckna omlopp. Planerade verkstadsbesök. Urspårningar. Lokbrist. You name it. 5971 blev förstås ett lättkört tåg. Jag hade inga problem att hålla tidtabellen, trots diverse stoppassager på grund av blixtnedslag. Luftkonditioneringen funderade alldeles utmärkt i hytten. Radion stod på och jag bryggde kaffe. Det blev en ganska behaglig resa söderut. Vid middagstid rullade jag in i Storvik. Nu återstod dagens besvärligaste uppgift. Hur tillbringar jag elva timmar på bästa sätt i denna metropol? Idéerna var många. Kanske skulle jag ta tåget till Gävle? Eller gå och bada på Storviksbadet? Kanske göra ett besök på järnvägsmuseum? Av alla dessa planer blev det intet. Jag gjorde nämligen det är jag är bäst på. Som vanligt. Nämligen åt, sov och drack kaffe. Framåt tio på kvällen ringde kollegan på tåget som jag skulle köra tillbaka till Ånge. Hon var tidig. Tågnumret 4316 avslöjade att det var den så kallade Kopparpendeln som jag skulle ta över. Trodde jag. Så mycket pendel såg jag dock inte skymten av. In på Storviks driftplats rullade nämligen – två ensamma lok. Jag hade inga vagnar med mej tillbaka norrut heller. Jag fick köra 26,7 mil tillbaka till Ånge med två Rc4or. Jag skrattade för mej själv. Jag funderade en stund och oroade mej kanske lite över tillståndet i företaget. Detta var nog bara en slump. Jag har ju hört att det går bättre för Green Cargo och att volymerna ökar. Mellan Storvik och Ånge mötte jag inte ett enda tåg. Det var också lite märkligt. Hur står det till med den svenska järnvägen egentligen? Jag blev nästan tre timmar tidig, så jag hann sova en stund innan jag skulle åka pass med SJs nattåg. Det blev lite schabbel med biljetten, men som vanligt kan man lita på SJs personal.

Annonser

Terminal får nytt järnvägsliv i Ånge

10559670_10204356315497336_4545959862360085686_nÅnges gamla postterminal håller på att få nytt järnvägsliv. Just nu pågår arbetet med att lägga tillbaka spåren, som revs upp för 20-talet år sedan. Spåren kommer även att elektrifieras. Projektet kostar tio miljoner. Ånge kommun satsar en miljon kronor, EU fem miljoner och länsstyrelsen fyra miljoner. Syftet med satsningen är att skapa omlastningsmöjligheter inomhus och på så sätt bredda utbudet av logistiktjänster i Ånge. Postterminalen invigdes 1967 och stängdes så sent som 2012. Redan 20 år tidigare var terminalen nära att bommas igen, men facket och ortsbefolkningen lyckades då få Postverket att ändra uppfattning, genom att visa hur verksamheten skulle kunna bli lönsam. Ånge kommun, som numera äger postlokalen, har ännu inte gjort klart med några hyresgäster, men spekulanter finns, uppges det. Tidigare har bland annat Norrtåg visat intresse, eftersom man behöver en fastighet för uppställning och avisning. ”På 80-talet stod jag ofta på ett Ub-lok och växlade postvagnar in och ut ur terminalen”, säger Den Vimsige, som redan på den tiden var utlånad till Ånge.

Flaxälven

10530866_10204328595284348_8990361795979671862_n

Termometern kröp upp över 30 grader. Solen gassade rakt i ansiktet. Luftkonditioneringen kämpade och kämpade men tvingades till slut ge upp. På tio sekunder förvandlades lokhytten från stekhet till totalt outhärdlig. Sidofönsterna åkte ned med en duns. Det blev inte ens tvärdrag, trots 110 på hastighetsmätaren. Jag kände bara en svag bris i ansiktet. Jag drack en halv liter vatten på tio minuter. I Mellansel ville inte loket vara med längre. ”Säkringsfel S7. Fel reglervillkor”. Felen gick inte att kvittera. Tack och lov hade jag två lok, så det vara bara att kavla upp ärmarna och ge sej ut i den allt annat än kalla verkligheten. Jag delade loken och växlade om ordningen på dem. Sedan kunde jag fortsätta färden söderut med tåg 5979. I Långsele blev jag avlöst och stapplade in på kontoret. Jag hade två timmars rast. Överallt var det lika varmt. I orderrummet. I köket. I skuggan utanför stationshuset. Jag behövde svalka och jag behövde den snabbt. Jag kände att jag höll på att koka över. Inte av ilska, bara av värmeslag. Men var finns svalkan en onsdagseftermiddag i Långsele?

10525625_10204328596684383_6250879687528292175_nLyckligtvis fann jag en snabbtänkt Ångekollega i soffan framför TVn. ”Ta cykeln och trampa ned till campingen. Där kan man bada”, sa han. Det lät som en strålande idé. Men vadå för cykel? Det visade sej att Green Cargo håller personalen i Långsele med tjänstecykel. Tyvärr hade jag inga badbyxor nedstoppade i jobbväskan. Men kollegan på soffan hade en lösning även på detta problem. ”Hela omklädningsrummet är ju fullt av växlarkläder. Där kan du säkert hitta ett par shorts att bada i”. Han hade rätt. Jag behövde bara gå innanför dörren så såg jag ett par orangea kortbyxor i någorlunda rätt storlek. Jag läste ett namn på insidan av byxorna och ringde upp ägaren. Han hade visserligen semester, men svarade ändå. Ibland ska man ha tur. Kollegan bara skrattade när jag förklarade mitt ärende. Självklart fick jag låna hans shorts.

Ytterligare en lycklig omständighet var att Den Vimsige i egen låg person råkade befinna sej i Långsele. Med sin bil dessutom. Som den trogne vän och kollega han är, så erbjöd han genast skjuts till badplatsen vid campingen. Jag behövde inte ens cykla. Det blev sommarens mest efterlängtade dopp. Jag trodde att vattnet i Faxälven skulle vara kallt, men icke. Temperaturen måste ha legat på nästan 25 grader i den grunda viken. Hela Långsele verkade ha gått man ur huse. Badplatsen var smockfull av badande norrlänningar. Plus en bleking i orangea byxor. ”Det är ingen risk att du inte syns,” konstaterade Den Vimsige. Själv vägrade han gå nära vattnet. ”Vet du hur mycket bakterier det finns i det vattnet!? Jag tar en dusch istället”. Han körde mej tillbaka till järnvägsstationen, jag fyllde min vattenflaska och klev upp i loket till 4051. Två timmar senare landade jag i Ånge. Trött och fortfarande lite svettig – men ganska nöjd med dagen trots allt.

TX kan få hjälp av Green Cargo

Efter några dagar med nästan tropisk hetta, så kändes det idag skönt att äntligen få bege sej 95,8 mil norrut. Äntligen lite svalka. Äntligen en chans att hämta andan. Äntligen en möjlighet att få sova ordentligt. Trodde jag. Men ack så fel jag hade. När jag klev av tåget i Ånge i eftermiddags, så var det rena väggen som mötte mej. Värmen kom som ett slag i ansiktet. Jag släpade upp mina väskor i orderrummet och loggade in på Green Cargos nätverk. Där kom nästa chock. Från tisdag varnar SMHI för mycket höga temperaturer i Västernorrlands län. Och var befinner jag mej? Jo, i Västernorrlands län. Så gick det med den svalkan och den sömnen. Jag är helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle. Nu kanske ni tycker att jag låter gnällig. Det blir lätt så när man har nattjänstgöring och måste försöka sova på dagarna, när det är som varmast, i ett rum utan luftkonditionering. Men nu är läget som det är. Det är bara att bita ihop. Jag träffade nyss en kollega som vänligt förklarade vägen till närmaste badplats. Det får nog bli ett besök där imorgon. Först ska jag köra ett nätt litet tåg på 1535 ton till Storvik. Därmed borde jag bli ett av de första tågen som passerar förbi olycksplatsen söder om Ånge där Kopparpendeln spårade ur häromveckan. När jag kollade igår, så var tåget omlett via Sundsvall och Ostkustbanan. Idag, när jag plockade ut tågordern, såg jag att tåget åter går rätt väg, det vill säga via Ljusdal och Bollnäs. Det var lite synd. Jag hade gärna kört det andra hållet, även om det hade inneburit en kraftig försening. Det är länge sedan jag körde längs kusten ned till Gävle. Apropå urspårningen, så berättade en annan kollega att han nu sitter jour åt bland annat Hector Rail, TX och alla de andra konkurrenterna. Även åt Green Cargo förstås. Det är Trafikverket som, föredömligt nog, köpt in lok och lokförare som ska kunna rycka ut om det blir problem vid det reparerade spåret mellan Ovansjö och Alby. Hastigheten är nedsatt till 40 kilometer i timmen, vilket gör att tunga tåg riskerar att köra fast i backen. Det tycker jag är ett mycket bra initiativ av Trafikverket.

Sista uppdraget blev ett fiasko

Ett av mina sista uppdrag innan jag slutade på SJ var att köra ett tjänstetåg från Malmö till Stockholm. Det var en söndag eftermiddag som det ringde på tjänstetelefonen. I andra änden hörde jag en smått desperat personalfördelare från riksledningen. Eller om instansen fortfarande hette trafikkontoret. ”Kan du jobba ikväll?!” Jag skulle spela innebandy och hade 14 mil att åka, så jag kunde inte vara på plats i Malmö förrän vid halv ett på natten. Personalfördelaren lät inte helt nöjd, men är det kris så är det. ”Det får gå. Skynda dej hit så fort du kan”. Ett X2000-tåg hade havererat tidigare under dagen i Stockholm, så SJ hade fått ta ett uppställt loktåg och köra som reserv. Tåget skulle inte användas under söndagen. Däremot skulle det avgå till Uppsala på måndagsmorgonen, vid 7.10. Det var ett SMS-tåg, med nio vagnar (om jag minns rätt) och ett lok i varje ände.

Nu skulle tåget tillbaka till Stockholm. Redan vid 23-tiden ringde telefonen. Jag satt på Öresundståget, på väg till Malmö. Jag hade inte ens hunnit till Hässleholm. ”Var håller du hus?!” Det var från riksledningen i Stockholm. Tidtabellen till mitt tåg var beställd med avgång 22.45 från Malmö. Att jag inte skulle kunna vara på plats förrän vid halv ett hade inte gått fram. Ett smärre missförstånd hade uppstått när personalfördelare i Malmö lämnade över till kollegorna i Stockholm. Jag fick åter veta att det var av yttersta vikt att detta tåg ankom till huvudstaden i rätt tid. I Malmö småsprang jag in i orderrummet, skrev ut tågordern och skyndade mej ut till mina lok och vagnar. Jag ringde tågklareraren och begärde tågväg. Klockan var nästan ett på natten när jag rullade förbi godsbangården i Malmö. Riksledningen ringde åter och var bekymrade. Två timmar sen… ajajaj. Men det skulle nog gå. Jag hade ju 160 på ekipaget.

Tyvärr var det flera tåg ute längs södra stambanan. Jag hann inte ens till Lund innan jag fick slå av pådraget. Grön blink. Vänta stopp. Jag hade kört ikapp nattens första godståg. Som inte höll 160, utan 100. Efter Eslöv fick jag gå över på nedspåret och kunde köra om kollegan i godståget. Efter Hässleholm var det dags igen. Grön blink. Jag tappade allt mer tid. Söder om Norrköping ringde det igen. ”Nej, det här håller inte. Nu har vi pratat med Banverket och bett dem att försöka prioritera ditt tåg”. I Åby vek jag av, ut på Nyköpingsbanan. Och faktiskt. Alla mötande tåg stod redan inne på de olika stationerna när jag kom susande. Det gick som en dans genom Nyköping, Järna och Södertälje. Klockan var prick sju när jag rullade in på Stockholm Central.

Perrongen var smockfull av resenärer. ”Uppsala 07.10” kunde jag läsa på skyltarna. En lokförarkollega löste av mej. Jag promenerade iväg till hotellet och kröp ned mellan lakanen. Vid det här laget var jag lika trött som en tisdagkväll kan vara tråkig i Ronneby. Vid middagstid klev jag upp för att åka pass tillbaka söderut. Jag hämtade en kopp kaffe på kontoret och träffade samme kollega som hade löst av mej några timmar tidigare. ”Vet du vad som hände?” sa han. Nej, jag hade ingen aning. ”Vi fick ställa in tåget. De hade glömt att beordra en tågmästare…”

Gammalt märke på gammalt märke

10527906_10204271936427912_9162890781143946947_nFörsta gången räddades jag av Tradera, andra gången av min gamla personalfördelerska i Eskilstuna och tredje gången av en vänligt sinnad fjärrtågklarerare, som för övrigt håller på att utbilda sej till lokförare just nu. Men för två veckor sedan var krisen ett faktum. En flygvärdinna ville vara snäll och hjälpa till med mitt handbagage. Hon tryckte in ryggsäcken i den trånga hyllan – och mitt fina gamla TGOJ-märke, som jag burit med stolthet, gick hädan. Det fastnade på nåt sätt i kanten på hyllan och slet sönder fästanordningen på baksidan av märket. När jag en timme senare landade på Arlanda och plockade ned min ryggsäck, kunde jag bara konstatera att det inte längre var samma väska. Den kändes grå på nåt sätt, fast den är svart. Den såg ut som alla andra ryggsäckar som jag ser i orderrummen i Alvesta, Ånge och Långsele.

Men friskt mod i gossar blå. Jag påbörjade genast jakten efter ett nytt märke. Just TGOJs gamla plåtbricka visade sej dock vara svår att få tag i. Egentligen var det ett sådant märke jag helst ville ha, eftersom jag gärna vårdar minnet av det gamla malmfraktarbolaget. TGOJs logga har inbjudit till många glada och nostalgiska samtal under årens lopp. Med andra lokförare förstås, men även med tågmästare, reparatörer och helt vanliga Svenssons. Jag hittade som sagt inget TGOJ-märke på Tradera, men jag hittade några andra intressanta prylar. Två SJ-märken i textil. Så jag slog till. Det är ju ändå här som både jag och Green Cargo har våra järnvägsmässiga ursprung, så det kunde ju passa. Jag tänkte att den mjuka kanten på märket gör det möjligt för Kära hustrun att sy fast det ordentligt, istället för att hålla på med säkerhetsnålar och ståltråd.

10408900_10204271768663718_3117123177258581562_nJag bjöd 42 kronor för de båda märkena. Och vann budgivningen. Det var verkligen billigt. Idag damp det ned ett paket i postlådan. Jag häpnade när jag såg frimärket. Det var från 1981. Kanske från samma år som märkena som jag just lagt vantarna på? Frimärkets valör? 1,40… Man kan sannerligen lita på det gamla postverket. Men hur tänkte säljaren, som skickat paketet? Nu slutar den lite märkliga historien inte där. När jag öppnade paketet hittade jag, förutom två fina mössmärken, även ett gäng gamla frimärken från 1986. Detta var absolut ingenting som jag hade beställt, än mindre betalat för. Jag kliade mej i huvudet. Vad ska jag med en massa gamla frimärken till? Har de hamnat i kuvertet av misstag? Eller vad handlar detta om? Jag bestämde mej för att lägga ned grubblerierna. Världen är ändå full av oförklarliga gåtor. Min gode vän Konduktören kan få frimärkena.

Kära hustrun plockade fram lim, nål och tråd och påbörjade arbetet med Operationen Fastsättning. Nu sitter märket som berg. Och bra blev det också. Men nåt TGOJ-emblem är det förstås inte. Stoltheten får jag bära i hjärtat istället.

Första Rc-loket snart på museum

Världens första Rc-lok, 1007, kommer av allt att döma att hamna hos Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle framåt hösten. ”1007 är reserverad för oss och vi har en löpande dialog (med Green Cargo) om loket. Hösten 2014 är det sagt att det blir tillgängligt”, skriver Henrik Reuterdahl på Sveriges Järnvägsmuseum i ett meddelande till bloggen. Uppgifterna stämmer med den information som Green Cargo lämnar. ”Vi räknar med att de sista ettorna tas ur trafik före årsskiftet. När det gäller 1007 så har vi erbjudit museet att få köpa detta lok”.

lslrc11014Asea byggde 20 Rc1, 1007-1026. Loken levererades till SJ från januari 1967 till juni 1968. De första 20 Rc-loken skiljer sej kraftigt från de lok som sedan följde. Experter på området menar att ”ettorna” aldrig blev riktigt bra utan var att betrakta som krånglande provlok. Först när Rc2 1027 levererades så fick SJ sitt första någorlunda genomtänkta lok. Trots detta har Rc1 hängt med i 47 år. Det är imponerande. Under senare år har loken mest använts som växelmaskiner på bangårdarna i Göteborg, Malmö, Borlänge, Hallsberg och Ånge. Men även här har de blivit allt mer sällsynta. Ett efter ett har loken ställts av, i väntan på skrotdöden. Så sent som den 18 juni rullade 1016 till Eskilstuna i tåg 5443. Jag vet inte säkert, men jag misstänker starkt att vi inte kommer att få se detta lok i drift flera gånger. Det är just i Eskilstuna som de Rc-lok ställs upp som inte används.

När jag kikar i Platå, som är ett program som Green Cargo använder för att hålla ordning och reda på sina lok, så ser jag att bara nio Rc1 fortfarande är i drift. En del av dem står på verkstad för diverse service- och tillsynsarbeten.

Rc1 1007 Borlänge
Rc1 1008 Hallsberg
Rc1 1009 Malmö
Rc1 1011 Malmö
Rc1 1014 Ånge (på verkstad)
Rc1 1018 Borlänge (på verkstad)
Rc1 1021 Hallsberg (på verkstad)
Rc1 1023 Hallsberg (på verkstad)
Rc1 1026 Borlänge

Som linjelok har Rc1 nästan helt försvunnit. Men ibland händer det fortfarande att ”ettorna” får äran att dra riktiga tåg. I Hallsberg vet jag att Rc1 använts i tåg till Frövi och Degerfors. I Ånge rullade 1014 i några lokalgodståg i början av veckan, om man får tro uppgifterna i Platå. Tidigare i år fotograferade en kollega just detta lok i Långsele, som ni kan se på bilden som illustrerar det här inlägget.