Gubbarna hade rätt

Jaha, då var man på väg till sitt jobb igen. Det har blivit en vana, det här. Att sitta på tåg 486 och ta en kopp kaffe och blogga lite. Allt är som vanligt denna dag. Min gode vän, den pensionerade SJ-konduktören, hämtade mej vid dörren och skjutsade mej till stationen. På så sätt slipper jag ha bilen stående där en hel vecka. Väl på tåget till Göteborg möttes jag som vanligt av en massa tomma stolar och en ytterst trevlig tågpersonal.

Jag kan inte låta bli att tänka lite på vad som ska hända med all den trevliga personalen som jobbar på de här tågen. I april läggs ju som sagt trafiken på västkustbanan ned. Ett rykte säger att 249 personer måste bort på SJ. Jag vet inte om det stämmer. Det är ju bara ett rykte. Och såna florerar ju lite hur som helst.

Däremot har jag själv varit med om flera tillfällen när det varit aktuellt med neddragningar. I slutändan har det alltid löst sej, utan uppsägningar. Trafiken växer alltid på något annat håll, en och annan väljer att gå i förtida pension, några hittar andra jobb och slutar självmant. Och så vidare.

Första gången jag råkade ut för denna cirkus blev jag duktigt orolig. Mina gamla kollegor brydde sej inte. ”Du kan vara lugn, grabben. Det blir inga uppsägningar den här gången heller”. Jag blev irriterad på gubbarna och tänkte att så fel kan väl SJ ändå inte räkna? Vi var 50 lokförare för mycket den gången. Men mina gamla kollegor hade rätt. Ingen sades upp.

Nåväl. En timme till, sen är man på plats på Sveriges baksida. Idag blir det jour 14-23.30. Vi får hoppas på en lugn eftermiddag. Känner mej ganska sliten efter först två timmars innebandy i söndags och sen ett nästan lika långt pass igår kväll. För första gången på länge känner jag av en rejäl träningsvärk.

Jag lärde mej läxan

En gång tänkte jag skoja lite. Jag ställde in takhastigheten på tio kilometer i timmen innan jag lämnade över tåget till kollegan, som skulle lösa av mej. Det var en grej som jag själv blivit lurat med flera gånger. Så fort man börjar köra så får man driftbroms och sitter som en fågelholk. Det första man gör är att kolla på ATC-inställningarna och då inser man ju vad som hänt. Och så svär man lite över sina skojfriska kollegor.

Den här gången gick jag av tåget i Helsingborg. Föraren som löste av mej skulle köra norrut, till Göteborg. Jag slutade mitt arbetspass och skulle åka hem, med ett Öresundståg via Lund. Jag hämtade kaffe på kontoret och gick ned och ställde mej på perrongen. 13.10 skulle tåget avgå. ”Ny tid: 13.15”. Jaha, det var ju inte så farligt. ”Ny tid: 13.25.” Vad nu då? Vad händer? 13.30 rullar tåget in. Jag går fram till föraren och frågar vad som har hänt.

Han förklarar att han stått en evighet i Maria (en station norr om Helsingborg) och väntat på ett mötande tåg. ”Till slut kom tåget, men sakta gick det” förklarar kollegan.

Jag blev alldeles kallsvettig. Mitt avbyte hade alltså inte förstått att det var ATC-inställningarna som var ändrade. Han hade legat och krypkört i tio km/tim hela vägen upp genom Pålsjöskog. Kollegan på tåget som jag nu befann mej på tog luren och ringde upp den förare som tidigare löst av mej.

”Ja, hej det är Putte här, vi möttes i Maria. Har du problem med tåget, eller?”

Svaret var svavelosande. ”Ja, vad i h-e, jag kan bara köra i tio kilometer i timmen. Jag fattar ingenting. Jag har startat om hela tåget. Jag har pratat med teknisk rådgivning, inget hjälper. Det måste vara nåt allvarligt fel på skiten.”

Putte frågade lite försynt om det inte kunde vara nåt med ATC-inställningarna.

”Nej, det…(lång tystnad)… men vad ända in i glödheta..? Vem har ändrat här? Den står ju på tio!?!”

Kollegan fick upp farten på sin maskin igen. Men duktigt försenad var han. Precis som tåget jag själv åkte med. Jag missade min anslutning i Lund. Det var ett straff som var befogat. Tyvärr drabbade mitt lilla infall även väldigt många andra. När jag kom hem satte jag mej vid datorn och skrev en rapport på mej själv och mejlade till chefen. Jag ringde upp min kollega och bad om ursäkt. Det lät som om han godtog den, men med viss tvekan.

Allting hade varit någorlunda frid och fröjd om det inte varit för att vi skulle på julbord en vecka senare. Vem tror ni jag fick som bordsgranne? Just det: den inte alls så muntre kollegan. Den kvällen blev inte den roligaste jag varit med om. Dessutom var det nåt fel på julmaten. Hade huvudvärk och torr strupe hela dan därpå.

Ingen bra start

Ursäkta om jag tjatar om den här avstängningen av Blekinge Kustbana. Idag var första dagen utan tåg mellan Karlshamn och Karlskrona. Det var buss som gällde för resenärerna. Men det hela var synnerligen illa organiserat, rapporterar ett ögonvittne som vill vara anonym. Kära hustr…förlåt, den anonyme…rapporterar att total kaos rådde idag på morgonen. När den väl dök upp fanns inte plats till alla som ville åka med direktbussen till Karlskrona. Däremot gick det bra att få plats på snigelbussarna, de som kör inom Ronneby och Bräkne-Hoby. Men de hade tyvärr redan avgått… Nån hade räknat fel. Den stackars chauffören berättade att han inte kunde förstå hur det kunde bli så här. De som hade tränat så mycket.

Den största skandalen inträffade dock igår kväll. De tre sista tågen var inställda mellan Blekinges två största städer. Av förklarlig anledning. Tågsätten hade liksom blivit fast i Karlskrona annars. Men detta hade Blekingetrafiken helt missat. Det kom inga bussar överhuvudtaget! Så där stod folk en söndagskväll och visste inte vad de skulle ta sej till.

Det är märkligt att det kan bli en sån här cirkus. Senast banan var avstängd, 2005-2007, fungerade bussersättningstrafiken mycket bra. Det lokala länstrafikbolaget borde ha vanan inne, så att säga. Men vi ska väl inte måla fan på väggen ännu. Vi ger det en vecka. Under den tiden lovar jag att ni ska få slippa läsa mer om BKB här på bloggen.

Så blir nya tidtabellen

Igår berättade bloggen om det märkliga faktum att tiominutersuppehållen i Karlshamn förefaller bli kvar även efter avstängningen och byggandet av Ångsågsmossens mötesstation. Tack vare utomordentliga kontakter kan vi idag lugna alla upprörda resenärer på Blekinge Kustbana. Det vill säga min egen kära hustru. Det kommer en ny, slimmad tidtabell i augusti. Ja, vi kan till och med avslöja hur förslaget till ny tidtabell kommer att se ut. Trots att Trafikverket ännu knappt hunnit få den på sitt bord.

Avgångs- och ankomsttiderna i Kristianstad blir förstås de samma som idag. Det är först i Karlshamn de stora förändringarna börjar. Ny avgångstid därifrån blir på minuttal 22 och ankomsttiden till Karlskrona .12. För tåg till Malmö gäller avgångstiden .47 från Karlskrona och .37 från Karlshamn.

Tågmötena flyttas därmed till Nättraby och nybyggda Ångsågsmossen. Den totala restiden Karlskrona-Malmö minskas till två timmar och 42 minuter. Därmed återstår egentligen bara ett frågetecken att räta ut:

Var i hela friden kommer namnet Ångsågsmossen ifrån?!

En skandal på lut?

På måndag stängs Blekinge Kustbana av mellan Karlshamn och Karlskrona. En ny mötesstation ska byggas en mil öster om stan med utvandrarmonumentet och den gamla glassfabriken. Stationen ska heta Ångsågsmossen, även om lokaltidningen valt att kalla den Ångbåtsmossen. Restiderna mellan Karlskrona och Malmö kan på så sätt minskas radikalt. Resenärerna på Öresundstågen ska bland annat slippa uppehållet på tio minuter i Karlshamn. Förändringen ska vara genomförd redan när banan öppnar igen i augusti efter avstängningen. Åtminstone lovar Blekingetrafiken det. Eller ska den egentligen det?

Bloggen har kommit över förhandsutgåvan av Sveriges samtliga tidtabeller för 2012. I den kan man läsa att tågen – både till och från Karlskrona – fortfarande kommer att göra tio minuters uppehåll i Karlshamn. Man får hoppas att detta kommer att ändras. Tidtabellen är ju trots allt bara en förhandsutgåva. Men det kan också ligga en hund begraven här. Då snackar vi om en riktig praktskandal.

1988 – stenålder eller inte?

Juni 1988. Det känns ju inte som så värst länge sen. Den sommaren hade jag sommarlov och jobbade på lokaltidningen, som sportreporter. På Kustbanan rullade ännu Y1or. Jag hade inget körkort, så ibland åkte jag med tåget mellan uppdragen. Men mest blev det bussfärder. Och cykling. Mjällby var på väg upp i allsvenskan för fjärde gången. Laget sopade banan med lagen i söderettan. Den Vimsiges kompis spelade en framträdande roll i laget i gult och svart. Men på hösten kom förlusterna. Halmstad snuvade Mjällby på den allsvenska platsen. Det skulle dröja ytterligare 21 år av hårt slit innan Mjällby tog det välförtjänta klivet upp.

Men varför detta tjat om just 1988? Jo, jag hittade ett filmklipp på Youtube. Det är inspelat i Jönköping av en filmare som kallar sej PLJ. Han har för övrigt lagt ut en massa klipp på nätet. Alla lika sevärda för oss järnvägstokar. Att jag fastnade för just det här klippet, del 18, beror på att vi får se flera gamla brunlok i drift . Både Ma- och Da-lok skymtar förbi. Då känns 1988 plötsligt som stenålder. På ett sätt är det synd att man inte fick uppleva den tiden som lokförare, på ett annat inte.

Hur som helst. Känner ni också för att titta på klippet som fick mej att minnas 1988, så klicka här http://www.youtube.com/watch?v=n3_diPrIA9Y

Den Vimsige såg stjärnor

Den Vimsige var som vanligt före tidtabellen. Det var några minuter kvar till avgång. Telefonen ringde. Det var Hon. Äntligen ett livstecken. Den Vimsige bredde ut texten. Skrattade. Rodnade lite. Ja, detta var ju före det stora uppbrottet. Plötsligt när han satt där så kom han på att det var dags för avgång. Han kastade sej upp för att göra en efterkontroll av dörrarna. Pang, sa det. Den Vimsige såg stjärnor. Tappade telefonluren. Fumlade omkring i hytten. Han förstod inte vad som hänt. Tack och lov var det inget allvarligt. Han hade bara glömt att öppna sidofönstret.

Snart slipper vi detta elände

Tåg 481 susar fram i 200 knyck i den mörka morgonen. Tyst och fint går det. Tågmästaren kommer genom tåget. Rak i ryggen. Leende. Hon bär upp sin uniform med stil. Precis som de allra flesta andra SJare. Inga hängande byxor eller för stora tröjor där inte.

Nästan som i givakt stod tågpersonalen på perrongen i Göteborg och hälsade välkommen till SJ. I vänlig ton och på en begriplig dialekt fick vi via högtalarsystemet veta att detta var SJ 2000 och här gällde tyvärr inga länstrafikbiljetter.

Så skönt att vi snart slipper allt detta. I april blir det äntligen ordning och reda. Då kan vi utan vidare umgås med skrikande ungar, felplacerade resväskor, cyklar och flyttkartonger. Utan att ens behöva be om det. Vad bra det ska bli. Och så mycket resa man kommer att få för pengarna! Istället för drygt tre timmar så får vi nu tillbringa fem, kanske sex timmar på tåget. Har vi riktig tur så kanske vi kan få en sittplats också.

Kan inte låta bli att fundera över vilka medmänniskor som står på tur att få uppleva denna radikala förbättring. Blir det resenärerna längs Kust till kust-banan? Eller kanske de mellan Göteborg och Karlstad? Spänningen är olidlig. Den som lever får se.

Strax stannar tåget i Hässleholm. Typiskt. Rätt tid. Då fick vi inget att gnälla över idag heller. Nu åker jag hem och putsar mina 349 idolbilder. Jag har er att tacka för så mycket, Sveriges Riksdag.

Bloggen avslöjar: SJ lägger ned

Satt på X2000 från Hässleholm till Göteborg idag och noterade hur glest besatt tåget var. Funderade över hur länge dessa tåg skulle få fortsätta gå. Och nu vet jag svaret: i april lägger SJ ned trafiken på västkustbanan. Det kan bloggen härmed avslöja. Klockan 16 idag blir uppgifterna offentliga.

SJ klarade alltså inte konkurrensen från den skattesubventionerade trafiken som länstrafikbolagen bedriver längs linjen. Det var inte oväntat. Nu försämras utbudet radikalt längs västkustbanan och resenärerna är hänvisade till Öresundstågen, rena pendeltåg i mina ögon.

Var det så det var tänkt när tågtrafiken avreglerades och SJ började styckas upp? Att konkurrensen skulle minska och utbudet bli sämre? Vart är transportpolitiken i det här landet på väg egentligen? Jag bara undrar.

Inte en siffra rätt

…åtminstone inte i den motorvagn som jag skulle klargöra igår morse. ”48.43.25” stod det i displayen till felindikeringssystemet. Som för övrigt förkortas Fisen. Det kanske nån tycker är roligt. Tittade ned på min egen klocka: 03.55.40. Inte ett rätt, alltså. Tack och lov kan lokföraren själv justera tiden i en X11. Det går inte att göra i alla fordon. Inte i X31, till exempel. Såna avancerade ingrepp måste göras i verkstan. Av behörig personal.

En annan gång klargjorde jag också en X11. Fast den gången var det inte i Göteborg, utan i Skåne. Även den gången fick jag rätta till tiden. Några minuter senare skulle tåget avgå mot Åstorp. Jag rullade iväg, ut från Knutpunkten. Då ringde tågklareraren och undrade om jag hade fel på klockan. Jag sa att jag precis ringt fröken ur och ställt klockan efter henne. Ändå hade jag avgått tre minuter före tiden. Vilket mysterium.

Efter vissa efterforskningar så visade det sej att i just den här X11an hoppade klockan alltid fram tre minuter vid 05.00 varje morgon. Kommer inte ihåg vilket nummer just den vagnen hade. Undrar om den rullar kvar i Skåne fortfarande? Kanske nån av bloggens läsare på Arriva kan svara på det?