Tunnelbana i Karlskrona

Karlskrona kommun vill bygga ett resecentrum i Gullberna, där banorna mot Emmaboda och Kristianstad delar sej. I vissas öron kan säkert detta låta som en bra idé. Men själv är jag tveksam till hela förslaget. Det har gått inflation i det här med resecentrum. En station i Gullberna skulle dessutom innebära tre stopp för Öresundståget inom loppet av några få kilometer. Rena tunnelbanesystemet. Och varje stopp tar tid.

Trafikverket rustar upp banor för hundratals miljoner för att spara några få minuters restid. Länstrafikbolag diskuterar att dra in uppehåll på stationer av samma anledning. I Karlskrona vill man göra tvärtom. Tre stopp i en stad med 35212 invånare känns som ett för mycket. Karlskrona lider uppenbarligen av komplex gentemot större städer. ”Kan man stanna på en jädra massa ställen utanför Malmö så kan man väl göra det här också…?” Typ.

Men visst. Låt lokalpolitikerna i Karlskrona driva den här linjen. Frågan är bara vad företrädarna för de andra kommunerna säger? Är Blekingetrafiken berett att släppa till restid bara för att Karlskrona vill införa ytterligare ett uppehåll för Öresundstågen?

Att dra in uppehållet i Bergåsa låter sej inte heller göras. Där ligger både högskolan och sjukhuset. Folk väller av tåget på denna plats.

Upprustningen dröjer

I normala fall somnar jag inte förrän vid midnatt. Men igår var jag trött och knoppade in redan vid elvadraget. Det skulle jag inte ha gjort. Nu missade jag att vara först med en nyhet. Det svider förstås i en gammal reporter. Fick ett mejl vid halv tolv med ett litet tips till bloggen. Upprustningen av Emmabodabanan försenas i ett halvår. Trafikstarten blir nu inte förrän i december 2013.

Anledningen är att ombyggnaden kring bland annat Bergåsa tar längre tid än beräknat. Bergåsa är hållplatsen vid sjukhuset och högskolan i Karlskrona. Där ska nästa höst byggas en ny överfart över järnvägen.

När trafiken kommer igång blir det upprustade pågatåg som kommer att trafikera banan. Alla tågen kommer att ha Emmaboda som slutstation. Resenärer som ska vidare mot Kalmar och Växjö tvingas byta tåg. På sikt är det tänkt att tågen ska gå Karlskrona-Emmaboda-Kalmar utan byte.

X12-tinnitus

Min gode vän och arbetskamrat Vanten har jag berättat om tidigare i bloggen. Det var han som slarvade bort nyckeln till tågbromsventilen i Falköping och trodde att han aldrig skulle komma därifrån. När vi i A-laget (nej, inte d-e-t A-laget) äter frukost brukar Vanten beklaga sej över sin tinnitus. Nu vet jag hur den stackaren har det. Jag har själv fått prova på lite tinnitus. Det var inte roligt.

Hivade mej upp i X12 3215 i Borås för några dagar sen. Kontrollerade att säkerhetsgreppet fungerade. Förvissade mej om att tågvärden fanns med på skeppet. Sen rullade tåg 3815 ut från Borås central, ut på skarvspåret ned mot Varberg. Maskinen gick bra. Tyst och fint. Vi kom upp i 110 knyck. Fortare går det för övrigt inte på den här banan. Då hände något. Plötsligt gick det inte längre att få något pådrag till motorerna.

Jag rullade in i Viskafors. När trafikutbytet var avslutat lossade jag bromsen och försökte få X12an att röra sej framåt. Det gick inte. När jag förbikopplade bromstryckvakten fick jag dock ström till de fyra motorerna. Det felet har jag haft en gång tidigare. Då räckte det att pressa upp huvudledningstrycket några hekto för att få allt att fungera igen. Men det hjälpte inte denna gång.

I Fritsla fick det bli en ordentlig felsökning. Jag hade inga felindikeringar alls. Broms loss, klart för körning, stängda dörrar… allt var som det skulle. Inga dvärgbrytare hade löst ut. Ej heller några motorskydd. Jag provade att tömma båda styrventilerna på luft och ladda upp systemet igen. Jag slog ur brytaren, tog ned strömavtagaren och bröt batterispänningen. En norsk reset. Men nej. Felet kvarstod. Driftstöd kliade sej i huvudet. Precis som jag.

Vagnen fick rulla vidare med bromstryckvakten förbikopplad. För er som inte vet vad som händer i ett lok eller motorvagn när man gör en sån förbikoppling så kan jag berätta att det då ljuder en hemsk varningston. I en del vagnar hörs den knappt, i andra hörs den lite mer. X12 3215 har en summer av den senare modellen.

Så i detta oväsen fick jag alltså sitta hela vägen ned till Varberg. Och inte nog med det. Vagnen skulle gå tillbaka upp till Borås också innan den kunde tas ur trafik. Med mej som lokförare. Jag satte proppar i öronen. Det hjälpte lite grand. När jag kom fram till Borås kunde jag växla undan vagnen ut på det som kallas Sjön. Skönt. Jag tog ut öronpropparna. Men tro inte att pipet i öronen försvann bara för att jag lämnade vagnen. Det fortsatte att ringa i ytterligare någon timme. Stackars mej. Och stackars Vanten.

Folk måste få lida

Skulle just sätta mej på Öresundståget för att åka hemåt. Det var då hon kom fram. Damen. Hon hade glömt en väska på ett tåg och frågade hur i hela friden hon skulle få den tillbaka. Hon hade nära till gråten. Naturligtvis försökte jag hjälpa henne. Det visade sej att hon ankommit Göteborg med det tågsätt som jag just skulle kliva in i. Väskan borde således finnas kvar i tåget, längst fram vid förstaklassavdelningen. En självklarhet för oss som jobbar på tågen. Men inte för henne. Damen tackade så mycket och lovordade den vänliga och hjälpsamma tågpersonalen.

Häromdagen satt jag och funderade över hur lite man som resenär märker av skyddsstoppet mot ensamarbete på Öresundstågen. Tågen går som vanligt. Folk kommer fram som de ska. Få verkar ha några större klagomål. Jag tänkte att tågvärdarna är korkade som hjälper till att svara på frågor och ge service, fast de inte ska. De måste ju visa att de behöver vara flera, annars kommer det här skyddsstoppet aldrig att få någon effekt.

Sen står jag själv och gör samma sak idag på perrongen i Göteborg. Jag skämdes när jag började tänka på saken. Men det visar bara i vilken oerhört svår sits tågvärdarna har hamnat. Deras uppgift, när de är ensamma, är att agera avgångssignalerare. Ingenting annat. Mellan stoppen ska tågvärdarna låsa in sej i tjänstekupén. Men hur lätt är det egentligen att blunda när folk är i desperat behov av hjälp?

Veolia å sin sida försöker förstås mildra effekterna av skyddsstoppet genom att beordra ut i stort sett vem som helst (städare, kontrollanter, passåkare…) att assistera tågvärdarna, så att de kan genomföra en biljettvisering. Under en dag kunde till och med serveringspersonalen vara behjälplig. Men den möjligheten drogs snabbt tillbaka. Förmodligen hade nån tänkt ett steg längre.

Ska skyddsstoppet få effekt måste resenärerna få lida. Det är den grymma sanningen och det enda som biter på snåla politiker och länstrafikbolagsdirektörer. Därför hoppas jag att skyddsstoppet som nu införs även på Pågatågen blir mer synligt än det som råder på Öresundstågen. Men jag inser som sagt problemet. Jag är ju inte heller mer än människa.

Skyddsstopp även på pågatågen

Häromdagen frågade jag mej hur länge det skulle dröja innan skyddsombudet på Arriva skulle stoppa ensamarbetet på pågatågen. Det dröjde inte särskilt länge. Idag kom beskedet: inga biljettviseringar får ske ombord på Skånetrafikens pågatåg mellan klockan 18 och 02, alla dagar i veckan. ”Bakgrunden till detta skyddsstopp är det höga antalet inrapporterade hot- och våldsärenden som inkommit under 2012 på pågatågen”, skriver Arriva i ett internt meddelande.

Stoppet gäller fram tills den 19 augusti, enligt beslut av Arbetsmiljöverket. Sedan tidigare har verket stoppat allt ensamarbete på Öresundstågen. Både Arriva och Veolia är mitt uppe i en neddragningsprocess, initierad av Skånetrafiken.

Så målas de nya Rushloken

Rush Rail kommer som bekant att köpa in sju nya Traxxlok till hösten, via investmentbolaget Bure. Nu är designen klar. Loken kommer att lackeras som ni ser på bilden här intill. Frågar ni mej så tycker jag nog att de ser ganska läckra ut. Men smaken är som bekant som baken.

Traxxloken ska användas i det nya så kallade Trätågsupplägget, som drar igång i december. För containertrafiken har Rush Rail för avsikt att försöka hyra Vectronlok. Idag använder man sej av Rc- och T66-lok i dessa tåg. T66-orna kommer att slopas i ICS-upplägget. Även dessa diesellok behövs nämligen i trätågen.

Typ tjuvåkare

In i motorvagnen klev en jättelik afrikan. De andra resenärerna visade snällt upp sina biljetter för motorvagnsföraren, som denna dag också tjänstgjorde som biljettgranskare. Men afrikanen vägrade. ”Big Sam inte betala”, sa han och gick och satte sej i rälsbussen.

Vår vän motorvagnsföraren vågade inte säga nåt. Han hade inte riktigt musklerna och kilona på sin sida, om vi säger så. Proceduren upprepade sej. Dag efter dag. ”Big Sam inte betala”. Till slut tröttnade kollegan. Han började gå på gym och träna kampsport. Efter ett halvår hade han byggt på sej en del självförtroende. Nu skulle minsann den där afrikanen få se på andra bullar.

När Big Sam återigen konstaterade ”inte betala” så bröstade motorvagnsföraren upp sej. Med armarna i kors och med rejält kaxig ton spände han ögonen i afrikanen och frågade: ”Nähä du, och varför inte det då?”

”Big Sam ha månadskort”.

Fast anställd vikarie

Fick ett mejl från en blivande lokförare. Han hade hittat till min blogg. Trevligt. ”Ju närmre datumet kommer då jag ska börja kursen och sätta mig i ett lok, desto större blir frågetecknet om jag verkligen valt rätt.” Min blivande kollega (nej, det är inte han på bilden här intill) föreslog att jag skulle publicera hans frågor och mina svar i bloggen eftersom han trodde att det kunde finnas andra som var intresserade. Så okej, håll till godo.

Röda ljus. Det är så att jag läst skräckscenarion då rödljus inte slagit om/slagit om försent så loken varit mindre än två meter från att köra in i varandra. I Sverige. Händer det ens..?
Hade förstås önskat att jag kunde skriva att sånt inte händer i Sverige, men tyvärr gör det ju det. Det är dock extremt sällsynt. Det inträffade ett fall i Borås för bara några månader sen.

Är det så stressigt att man måste ha med sig matlåda, alternativt äta snabbmat varenda dag?
Det kan säkert hända att du får ta med en matlåda nån gång då och då. Men knappast på grund av stress. Anledningen brukar snarare vara att det inte finns nåt öppet matställe i närheten.

Att det inte är så bra stämning bland arbetskamraterna. Det är mest besserwissers och personer som trivs bäst att inte prata så mycket med andra som väljer att arbeta med tåg.
Jag tycker lokförare har en bra sammanhållning. Vi försöker alltid hjälpa varandra om det blir problem. Att många lokförare gillar att sitta för sej själva och fundera har oftast ingenting med stämningen på arbetsplatsen att göra. Sån kan jag också vara ibland.

Ingångslönen är på cirka 30.000, har jag hört. Om man vill ha ett fast schema och börja köra exempelvis 05.00 varje dag. Har man sämre lön då?
Lönen är den samma. Sen kan ju tilläggen variera. Som ob och traktamenten. Vissa bolag har tillägg för personal som går på ”skubben”, det vill säga inte har några fasta turer. Som en fast anställd vikarie, kan man säga.

Under 90-talet var det snack om att förarna blev utsatta för strålning från något och kunde bli sjuka. Hur är det nu?
Har inte hört nåt om det på länge. Vet dock att magnetfälten var kraftigare i de gamla loken, än i dagens.

Risken att köra på någon som är trött på livet är inte minimal, eller hur? Känner du någon som har blivit riktigt förstörd av det?
Risken att köra på nån är tyvärr relativt stor. En av yrkets få baksidor. Att en sån händelse sätter sina spår i de flesta av oss är jag tämligen säker på. Men att nån blivit ”förstörd” av det känner jag inte till. Dessutom tar järnvägsföretagen väl hand om en lokförare som drabbas av en olycka. De ordnar med professionell krishantering.

Är det svårt att bli anställd av SJ och få köra de nya snabbtågen och X2000?
Tror inte det är svårare att få anställning på SJ än någon annanstans.

Schemat. Jobbar man ”knasigt” i tre dagar och är ledig tre dagar? Eller hur är det? Med knasigt menar jag udda arbetstider.
Udda arbetstider kommer du aldrig ifrån. Vi lokförare jobbar alla tider på dygnet. Sen kan schemat se lite olika ut. Vissa jobbar som jag, det vill säga varannan vecka. Andra har mer normala upplägg. Det vanligaste är att man arbetar varannan helg och istället har en fridag mitt i varje vecka.

Inställt

Svenska friluftteaterns friluftspjäs Jeppe på berget är i afton inställd på grund av att det inte fanns en Jeppe på berget. Visans vänners visafton i afton är i afton inställd på grund av att Visans vänner har blivit ovänner. Maten på restaurang Kometen är i afton inställd i köket. Så skaldade Galenskaparna en gång i tiden. Det enda som inte är inställt är den här bloggen, men sån skit är det väl ändå ingen som vill läsa, så den kunde lika gärna ha varit inställd den också. Så skaldade Galenskaparna inte. Men nästan.

Inställt var alltså ordet för dagen. Det är mycket som varit inställt den här helgen. Humöret. Midsommarvädret. Alices förmåga att lyda de enklaste kommandon. Varför blir det så ibland? Just nu känns det bara som om jag vill gå och dra nåt gammalt över mej, sova i 20 timmar och förhoppningsvis vakna som en ny människa.

Helgens arbete har annars gått i lugnets tecken. Hann till och med fira lite midsommar med kära hustrun och den där byrackan. Slutade redan på förmiddagen i torsdags och började sen inte förrän klockan 21 på midsommarafton. Jag hade natten på pendeltågen i Göteborg. Folk skötte sej som de skulle och samtliga åtta tåg som jag körde avgick och ankom i rätt tid. Den gode Frank hade bommat igen sin korvkiosk redan 19.30, så det blev lite kris med maten. Två apelsiner och nödprovianten i väskan (nötter) löste det lilla problemet.

Klockan var halv fem på morgonen när tjänstetåget från Alingsås rullade in på spår 2. En trött och tvär lokförare smällde igen dörren, gick de 173 stegen till hotellet och somnade som en stock. Förhoppningen var att nästa dag skulle bli bättre än den som nyss gick. Så blev det inte. Trots ett trevligt besök hos Stinsen och hans familj. Nu tar vi nya tag. Nu kan det inte bli värre.

Förresten. Vill ni se Galenskaparnas nummer ”I afton inställt” så kan ni göra det här:

Fackets eget fel?

Veolias sparplan har ni kunnat läsa massor om i den här bloggen. Men Veolia är inte det enda bolaget som Skånetrafiken tvingar att spara pengar. Även Arriva, som sköter den numera rejält omfattande pågatågstrafiken, måste dra sitt strå till stacken. Häromdagen kunde vi läsa att 20 lokförare är tvungna att gå ned i tjänst, till mellan 70 och 80 procent.

Det innebär att Arriva sparar in cirka fem lokförartjänster. Jag kan förstå att bolaget väljer den här vägen istället för att sparka folk rakt ur på gatan. Det finns många anledningar till att Arriva gör på det här viset. Det är naturligtvis tråkigt för de som drabbas, men känner jag den här branschen rätt så är kollegorna snart tillbaka på hundra procent igen.

Frågan som jag ställde mej häromdagen var hur det går för tågvärdarna på Arriva? Hos Veolia är det just denna personalkategori som får ta smällen. På Arriva blir det dock inga varsel. Företaget har massor av timanställda tågvärdar och rimligtvis är det nu dessa som får mindre att göra. Ja, en del får kanske ingenting alls att livnära sej på. En tanke som dök upp i mitt huvud när jag fick höra detta, är hur länge det dröjer innan Arbetsmiljöverket kräver dubbelbemanning även på pågatågen? Vad jag har sett går det under stundom ganska livat till även på dessa tåg.

Men tillbaka till lokförarna. När Arriva tog över pågatågtrafiken skrev man ett avtal med de anställda som gör att de inte behöver arbeta mer än sex timmar om de påbörjar sin tjänstgöring före klockan fem på morgonen. Nu har man töjt lite på den gränsen, men fortfarande är det så att arbetsgivaren inte får ut full arbetstid på de som går på morgonschema.

Det har blivit en märklig paradox. Fackets krav i de ursprungliga förhandlingarna gör att flera av deras medlemmar nu tvingas gå ned i tjänst. Enligt arbetsgivarens sätt att se på saken, alltså. Enligt facken finns problemen i det undermåliga personalplaneringssystemet Hastus. Samma system som används av Veolia och som användes av DSB. Det fungerande inte speciellt bra där heller, om man frågar personalfördelare som arbetat med programmet. Med den lilla erfarenhet jag har av Hastus, så är jag nog beredd att hålla med.