En webbsida som jag verkligen kan rekommendera är Lindströms galleri med skämtteckningar. Jag tror hans alster även kan ses i Dagens Nyheter emellanåt. Man hittar Lindström under adressen http://bonton.se/
Ibland kan man skratta sej fördärvad. Titt som tätt dyker det upp teckningar med järnvägsanknytning. Här kommer ett litet smakprov:
Jaha, då var sommartiden över för den här gången. I natt var det alltså dags att vrida tillbaka klockan. Det påminner mej om tiden på det statliga verket. När klockan skulle ställas om var det alltid lite snurrigt att köra sista pågatåget från Lund till Malmö. Avgångstid: 02.40. Ankomsttid: 02.02.
Som lokförare blir det mycket nattjobb. Jag har egentligen ingenting emot det. Trivs rätt bra om nätterna. Man sitter på sitt lok och lyssnar på radion och dricker kaffe. Man funderar över livets alla väsentligheter och ser naturen passera förbi. Det är oftast ganska trevligt.
I 17 år har jag jobbat skift. Först på tidningen och sen som lokförare. Det innebär att vi ställt om klockan 34 gånger. Den här helgen vrider vi tillbaka klockan. Naturligtvis är detta min jobbhelg. Vanligt folk får sova en timme längre. Jag får jobba en timme längre.
Det är alltid samma visa. På våren råkar jag vara ledig när det är dags att ställa om klock(f)an. Jag får sova en timme mindre. Mina arbetande kollegor slipper jobba en timme.
Jag har sett detta mönster upprepa sej, år efter år. Så nu bestämde jag mej för att gå till botten med saken. Letade fram alla mina gamla almanackor och noterade hur jag hade arbetat vid de aktuella tillfällena. Det är chockerande läsning. 26 gånger har jag förlorat på omställningen. Bara vid åtta tillfällen har jag tjänat på den. 18 timmar har alltså bara gått upp i rök. Utan nån som helst ersättning eller kompensation.
Det är ju skandal. Fortsätter det så här så kommer jag att ha förlorat veckor av mitt liv till ingen nytta. Nåt måste göras. Kanske kan Per Gessle ta tag i saken och skriva en ny låt: ”Sommartider nej nej.”
Stinsen tittar ut genom sitt fönster. Då får han se en gammal dam som går och plockar blommor precis utanför stationen. Irriterad går stinsen ut på trappan och frågar, med myndig stämma, vad damen egentligen håller på med?
Damen tittar upp, fortsätter plocka blommor och pekar på en reklamtavla en bit bort.
”Utnyttja SJs rabatter”
Kanske hade jag stressat upp mej lite i onödan. Natten med Di8an förlöpte nämligen utan minsta problem. För säkerhets skull tog jag tåget till jobbet några timmar tidigare igår för att kunna få lite repetition på det här loket. När jag väl kom på plats i förarstolen så satt de flesta handgreppen som de skulle. Tack och lov.
Di8 är en rejäl maskin. Trots 600 meter tåg, halka och uppförsbacke på utdragsspåret i Gamlarp gick det bra att trycka upp tåget på terminalen. En sak som är lite ovan är att man sitter på ”fel” sida. Man får vara väldigt observant på framförallt dvärgsignalerna.
Några av bloggens läsare ville gärna att jag skulle publicera lite bilder på Di8an. Försökte knäppa några i natt. Men resultatet blev allt annat än bra. För det första har jag haft problem med mobilkameran en tid, och för det andra var det alldeles för mörkt för att man skulle kunna se nåt på bilderna. Vi får ta det en annan gång.
Vid 4-tiden i morse var nattväxlingen över för den här gången. Jag somnade som en knockad boxare. Sov till tolv och intog sedan den vanliga ”salladsbuffén” på stamstället. Men ikväll och i natt är det dags igen för växling. Den här gången känner jag mej betydligt mindre osäker.
Så har den då kommit. Dagen som jag fruktat så länge. Ikväll klockan 19.30 påbörjar jag en ny arbetsvecka. Och den här gången kommer jag inte undan längre. Jag ska köra Di8. In i det längsta trodde jag att jag skulle slippa. Fick utbildning på detta diesellok redan i maj, men har sedan dess inte varit i närheten av en sån maskin.
Loket är lite speciellt. Det liknar inga andra diesellok som jag kört. Att det finns snöskor (!) och vapenskåp på loket säger väl det mesta?
Nåväl, själva typutbildningen gick bra. Problemet var bara att jag i maj fortfarande var anställd av DSB First. Fick flytta några fridagar för att kunna komma iväg på Di8-kursen. Egentligen vill man ju ha några arbetspass med det nya loket direkt efter utbildningen, så att man kommer in i saker och ting. Men det hanns inte med. Jag hade ju en elefantröv att spaka också.
Så nu står man där, med byxorna halvvägs nere. Minns inte mycket av det jag fick lära mej på kursen. Tack och lov får jag en erfaren växlare med mej ikväll och i natt. Han har också utbildningen på loket. Jag får försöka muta honom att hjälpa mej. En banan kanske kunde smaka?
”Cargonet lägger ned i Sverige”
Vilken chock jag fick när jag läste den rubriken i Postvagnen. Tusen tankar flög genom huvudet när jag klickade på länken. Är det dags att söka nytt jobb nu igen? Varför har vi inte fått några indikationer på detta tidigare? Kan jag fortsätta ha ungarna varannan vecka?
Så dök inlägget upp på skärmen. Jag läste. Och pustade ut. Lite grand i alla fall. Det är ”bara” inrikeskörningarna i Sverige som försvinner. Tågen till och från Oslo berörs tack och lov inte. Chefen berättade att det på de tågen till och med blir en liten utökning av bolagets åtaganden gentemot Cargonet.
I fortsättningen ska vi lösa av de norska lokförarna på Trelleborgstågen i Trollhättan istället för i Göteborg. Detsamma gäller tågen från Oslo till Älmhult. Det blir personalbyte i Skövde istället för Jönköping. Det innebär att det går åt ytterligare en ”gubbe”. Dessutom ska vi – åtminstone som jag har förstått det – köra tåg mellan Trollhättan och Skandiahamnen. Det blir en nygammal upplevelse. Under TGOJ-tiden var Skandiahamnen platsen där jag började och slutade min tjänstgöring.
Man har hunnit avverka en hel del instruktörer och handledare under årens lopp. De flesta har varit bra, en del andra helt OK och bara en riktigt dålig. Nuförtiden är jag själv körlärare så därför vill jag ju gärna tro att kvaliteten på mina handledarkollegor har höjts genom åren…
En kamrat, som gick samma körlärarutbildning som jag, berättade en gång om en handledare som han hade haft i början på 80-talet. Han var inget pedagogiskt geni, om vi säger så. Han skällde mest. Gjorde sej lustig över sina elevers fel och brister.
Min kollega var ute på sin första praktik. De körde ett långt resandetåg. Rc och åtta vagnar, Malmö-Nässjö. Första stoppet blev en katastrof. Ett kilo broms. Det ryckte och slog i hela tåget när det stannade. Tågpersonalen ringde fram och undrade om de skulle bomma igen serveringen. Andra stoppet gick inte heller så bra. Kollegan gjorde så gott han kunde, men han var ju helt ny. Halvvägs genom Småland fick hans handledare ett utbrott:
”Nej, det här håller inte! Flytta på dej, rookie, så ska jag visa hur det går till att bromsa ett tåg”.
De närmade sej Sävsjö. Handledaren tog ett rejält tag om D3an, sänkte ett kilo och la upp i gångläge igen. Tåget stannade vid U-tavlan på perrongen i exakt samma ögonblick som bromsen gick loss på sista vagnen. Ett perfekt stopp. Nåt annat kan man inte säga. Men min kollega fick ändå sista ordet. Han tittade nämligen ned i sin tidtabellsbok och konstaterade:
”Här skulle vi inte stanna…”
ATC är ett bra hjälpmedel för en lokförare. Vissa tror kanske att denna uppfinning är en relativt modern skapelse. Alls icke så. Redan på 1800-talet, i England, förekom en tidig variant av Automatic Train Control.
Systemet fungerade som så att luften till bromssystemet i sin väg genom tåget strömmade genom en glasbehållare under loket. När signalerna gick om till ”stopp” fälldes en järnstång upp i banan. Skulle tåget råka passera denna signal så slogs glasbehållaren sönder, luften strömmade ut och det blev nödbroms på tåget.
Lördag förmiddag. Äggröran och kaffet är nere. Världens bästa killar spelar Nintendo DS. Hustrun läser Karlshamns Allehanda. Familjens fyrbenting tuggar som vanligt på nåt, oklart vad. Vi klämmer väl till med en gammal goding?
I huvudet på en lokförare 