Morrgan Claesson död

Det var järnvägsprofilen Morrgan Claesson som förolyckades på Lärje bangård i Göteborg i går. Olyckan inträffade enligt polisen i samband med ett växlingsarbete och rubriceras som en arbetsplatsolycka. Morrgans familj och vänner har underrättats om den tragiska utgången av olyckan. Morrgan Claesson vigde hela sitt liv åt järnvägen. Under senare år var han verksam inom bland annat Skandinaviska Jernbanor och Bergslagernas Järnvägssällskap. Mannen med det stora, vita skägget var en dynamisk och drivande person som ofta väckte känslor. Hans inställning och arbete blev många gånger omdebatterat och ifrågasatt. Men ingen kan ta ifrån honom kärleken till järnvägen. Han gifte sej på ett ånglok och han brann för sina tåg. Han älskade järnvägen och paradoxalt nog blev det till slut järnvägen som tog hans liv.

Morrgan Claesson blev 75 år.

Hector säljer brittiskt dotterbolag

Hector Rail Group säljer sitt dotterbolag GB Railfreight, som är Storbritanniens tredje största godstågsoperatör. Köpare är företaget Infracapital, som marknadsför sej som Europas ledande investerare i infrastruktur. Hector Rails ägare EQT köpte GB Railfreight 2016. ”GB Railfreight har fortsatt att växa och vinna marknadsandelar samtidigt som man fortsätter att främja en starkt säkerhetsinriktad kultur, vilket säkerställer att företaget kan leverera tjänster av hög kvalitet till alla sina kunder. Ledningen och hela GB Railfreight-teamet har gjort ett fantastiskt jobb. Med den ständigt ökande efterfrågan på miljövänliga transportlösningar fortsätter GB Railfreight att vara mycket väl positionerat för att fortsätta på sin starka bana under Infracapitals ägande”, säger EQTs Anna Sundell. Kvar i Hector Rail Group blir två bolag: svenska och tyska Hector Rail. Den svenska delen av verksamheten går mycket dåligt. Företaget, som omsätter cirka en miljard, redovisade 2018 en förlust på 252 miljoner kronor efter finansiella poster. Intressant i sammanhanget är också att Hectors ägare EQT om bara några dagar kommer att noteras på Nasdaqbörsen i Stockholm.

Jag bytte snigeln mot en raket

Lokförarjobbet är verkligen fullt av kontraster. Häromdagen masade jag mej fram i 45 kilometer i timmen med stålämneståget till Oxelösund. En tupplur senare satt jag på posttåg 9834 och for fram som en raket genom sörmlandsnatten. 160 kilometer i timmen. Från Sveriges kanske långsammaste godståg till det snabbaste. Posttågstjänsten är bra på det sättet. Det går undan och man är alltid högprioriterad hos trafikledningen. Tyvärr händer det allt för sällan att jag får möjligheten att köra posten. Varken Ångeförarna eller Eskilstunaförarna kör i normala fall posttåg, och det är just på dessa orter som jag tillbringat den mesta av min arbetstid de senaste åren. Men ibland händer det som sagt. Den här gången hade jag blivit tilldelad en halv Tomtebodatur. Exakt varför den blivit halv vet jag inte. Tanken var att jag skulle åka pass från Eskilstuna till Hallsberg och lösa av 9834 och köra tåget till den nya postterminalen i Rosersberg i norra Stockholm. Men planerna blev ändrade, som så många gånger förr. Lokledaren upptäckte att det saknades lok i Hallsberg, så istället för passresa fick jag ta över en Rc4 som kom från Södertälje och köra denna gamla kämpe som ensamt lok till Närke. Inte mej emot. Jag kör mycket hellre tåg än åker tåg.

I Hallsberg fick jag en timmes rast. Jag hann dricka kaffe och äta lite. Jag köpte två korvar med bröd av en barmhärtig kollega som ordnat så att det finns lite mat och fika att tillgå även under nätterna. Döm av min förvåning när jag läser på fackförbundet Sekos Facebooksida att företaget beslutat förbjuda all sådan service. Exakt varför vet jag inte. Jag samspråkade med några kollegor som var upprörda och det kan man ju förstå. Klockan drog sej mot midnatt och det drog lite i ögonen. Kanske skulle jag ha legat kvar i sängen i ytterligare en timme i eftermiddags? Telefonen ringde. Det var kollegan som kört 9834 från Göteborg. Han hade just fått klartecken från postpersonalen i Hallsberg och berättade att han var på gång att lämna postterminalen. Jag tog en kopp kaffe till i handen och traskade ut till avbytesplatsen. Min lokförarkamrat hade legat borta i nästan ett dygn och hade bråttom hem.

När jag väl hade snirklat mej igenom alla växlarna i Hallsberg och kom ut på linjen så gick det snabbt att få upp farten. Jag mötte nästan inga andra tåg, vilket var lite förvånande. Däremot trodde jag att jag mötte en massa andra tåg, och svor långa ramsor över alla Helljus-Hitlers som vägrade blända av. De starka ljusen var dock inte tåg, utan upplysta platser där det arbetades frenetiskt i spåret. Faktum är att det var enkelspårsdrift under ganska långa sträckor hela vägen mellan Hallsberg och Södertälje. Det är bra att det jobbas i spåren. Trots förtreten med de starka ljusen. När jag närmade mej Gnesta, så ringde tågklareraren upp och berättade att han ställt signalerna till stopp och att jag var tvungen att stanna. Några arbetare i Vingåkertrakten hade upptäckt en skada på rälsen och misstänkte att det var jag som hade orsakat den. Genast satte tankeverksamheten igång. Hur ser bangården ut i Gnesta? Hur gör jag enklast för att växla ur en vagn? Var kan jag sätta den? Åt vilket håll ligger växlarna? Jag började närma mej driftplatsen och tog några hack på D3an, för att slipa en tvärnit. Jag passerade en mellanblocksignal men inget hände i förindikatorn. Skulle jag inte stanna i Gnesta? Hade jag missuppfattat tågklareraren? För säkerhets skull ringde jag tillbaka för att kontrollera saken. Nej, det behövdes inget stopp. Gubbarna i Vingåker hade blåst faran över.

Jag tänkte att jag får passa på och njuta av den här sortens tjänstgöring så länge det går. Det är nämligen lite oroväckande uppgifter som läckt ut från arbetat med tågplanen för 2020. Postnord är inte helt positiva till sina tilldelade tåglägen och hotar till och med att i framtiden dra in ännu flera posttåg än de på sträckan Rosersberg-Sundsvall. Är det bara jag som tycker det är en konstig ordning? Att det viktigaste av allt nuförtiden tycks vara att folk kan välja om de vill åka med ett grått, rött, grönt eller till och med blått tåg? En tom Kinaraket värderas högre i Trafikverkets obegripliga prioriteringskarusell än nästan alla andra tåg? Allt i den heliga valfrihetens namn. Ja, det är sådana saker man som lokförare sitter och funderar över om nätterna. Men nu närmade jag mej Stockholms C och blev tvungen att koncentrera mej på annat. Det är korta signalavstånd och mycket annan information som ska tas in. Jag kör ju inte den här sträckan så ofta, så då gäller det att vara extra alert.

När jag passerade spökstationen i Karlberg, så ringde jag postväxlingen i Rosersberg och meddelade min ankomst. Jag beställde en taxi i en app och nästan innan jag visste ordet av så var jag framme i Rosersberg. Det var första gången jag körde ett posttåg hit. Tidigare har det enbart handlat om så kallade kombitåg. Postväxlaren hade förklarat den enkla proceduren. ”Kör till postterminalens slut och bromsa ned tåget, så kommer jag och tar över”. Man tackar. Kunde ju knappast vara mer simpelt. 50 meter bort fanns dessutom en grind ut från området, och där stod redan taxin och väntade. Vilken bingo. En halvtimme senare låg jag nedbäddad på Comfort Hotell på Kungsbron. På förmiddagen bar det iväg tillbaka till Eskilstuna. Den här gången slapp jag inte passåkningen.

Blåsta spån

Häromnatten jobbade jag extra på min hemstation. Jag behöver vara ledig senare i månaden, så det passade bra att flytta en fridag. De flesta av kollegorna i Karlshamn vill helst slippa nattväxlingen mellan fredag och lördag, men jag tycker turen är ganska bra. Arbetstiderna är 21-05.30. Man är alltså ledig hela fredagen och i princip hela lördagen, även om man naturligtvis måste sova några timmar på förmiddagen. Det så kallade kneget går ut på att köra 25 vagnar med tomcontainers den knappa milen till pappersbruket i Mörrum. Sedan lastas vagnarna med bark, flis eller sågspån och dras tillbaka i tre omgångar. Delarna växlas ihop på bangården i Stilleryd, bromsprovas och görs klara för avgång. Oftast är slutstationen Nykvarn utanför Södertälje.

Jag har gjort det här arbetet många gånger. Fredagens tjänstgöring följde samma mönster. Med ett litet undantag. Kära hustrun dök nämligen upp mitt i natten med en termos kaffe. När man växlat in vagnarna första gången så brukar det ta två, tre timmar innan lastningen är klar. Det kan vara lite segt att vänta, så denna kväll kopplade jag av loket och puttrade iväg till den gamla klädmarknaden, där det går en grusväg, och parkerade loket. Jag fick sällskap i Tdn i en timme ungefär. Sedan var det dags att återvända till pappersbruket. Den här natten var det sågspån som skulle lastas. Jag hade bestämt med ungdomarna i lastmaskinerna att de skulle lasta nio vagnar i första omgången, och sedan åtta i andra och åtta i tredje. En lastare åkte förbi och gjorde tummen upp. De var färdiga. Jag synade och bromsprovade vagnarna. Jag tog ett djupt andetag och kände den underbara doften av nysågat trä.

Jag begärde tågväg till Karlshamn och fick åka direkt. Trafiken på Blekinge Kustbana är inte så omfattande på nätterna. En och en halv timme senare var jag tillbaka vid pappersbruket. Då var andra tredjedelen nästan färdiglastad. Jag satt på loket och studerade de två lastmaskinerna som körde fram och tillbaka. De höll på med en sista finjustering. Den går ut på att de lägger ett lager med blöt bark ovanpå sågspånen och trycker till med undersidan av skopan. Varför gör de då på det sättet? Jo, det ska jag förklara. Jag misstänker att jag själv kan vara en del av anledningen till detta.

En natt för fyra år sedan gjorde jag nämligen exakt samma arbete. Fast då var platsen en annan. Närmare bestämt vid bruket i Värö, som också ingår i Södra-koncernen. Framåt morgonen skickade jag iväg tåget med spån norrut mot Göteborg och Hallsberg. Jag ställde av T44an och körde tillbaka till Varberg i Green Cargos tjänstebil. Jag promenerade till Hotell Gästis och somnade gott. På eftermiddagen var det dags att börja arbeta igen. När jag kom in i personallokalerna, så berättade kollegorna att lokalradion hade pratat om mej. Jag blev helt paff. Om mej!? Vid närmare granskning så visade det sej att det var tåget de hade pratat om. Det som jag hade växlat ihop och skickat iväg. När tåget hade kommit fram till sin slutstation, så undrade kunden varför vagnarna bara var lastade till hälften? Ja, det kunde man naturligtvis fråga sej. Nog hade vagnarna känts väldigt fullastade när jag drog dem med dieselloket några timmar tidigare.

Lokalradion hade svaret. Arga resenärer från Åsa hade ringt in till redaktionen och berättat att två av morgonens Öresundståg hade blåst rakt förbi perrongen i hög fart. Ungefär i samma veva började trafikledningen i Göteborg att få samtal från snopna lokförare som berättade att det rådde extrem halka på Västkustbanan norr om Varberg. Till synes av oförklarlig anledning. Om resenärerna på perrongen i Åsa lagt ihop ett och ett så hade de möjligen kunnat lista ut orsaken. Om de tittat ned så hade de noterat att hela området var täckt av ett tunt lager med någonting som såg ut som sågspån. Sågspån? Hade det regnet sågspån under natten? Ja, faktiskt. I lokalradion berättade Trafikverket att det tidigare under morgonen hade rullat förbi ett fliståg som tappat en del av lasten. Det var inte riktigt sant. Det var sågspån. Men nästan rätt var det. Och när det gäller Trafikverkets presstjänst så får man vara glad för det lilla. Minns bara historien om spöktåget i Habo…

Godset tar tåget från Storuman

Inlandsbanan kommer att starta reguljär godstrafik från Storuman och ut på tvärbanan mot kusten. Timmertågen kommer att fortsätta att gå som vanligt i egna avgångar, men nu vill dotterbolaget Inlandståg och Storumanterminalen även kunna transportera andra laster, som gas och sopor från Norge. Den nya trafiken är tänkt att starta i höst. Till en början blir det två avgångar i veckan åt varje håll. ”Vi måste börja i liten skala för att få det här att börja växa, för att bli större och större”, säger Johnny Holmgren, projektledare vid Storumanterminalen, till lokalradion i Västerbotten.

Apropå Inlandsbanan: resandet fortsätter att öka. Nästan 15000 resenärer åkte mellan Mora och Gällivare den här sommaren. Det är en ökning med 18 procent från förra året och över 50 procent fler än 2016. I genomsnitt innebär det att drygt 200 personer om dagen reste med Inlandsbanans fyra avgångar. Vecka 28 blev den bästa veckan, med 1927 resenärer. ”Trenden att ”hemestra” har fått fler att vilja upptäcka vårt exotiska inland och allt vad det har att erbjuda. En önskan att minska sitt klimatavtryck tror jag också är en bidragande orsak till att fler vill resa med oss. Eftersom våra tankanläggningar för förnyelsebart bränsle, HVO, nu kommit på plats och våra persontåg kan drivas helt fossilfritt gör att resan på Inlandsbanan blir ännu mer attraktiv ur ett hållbarhetsperspektiv”, säger Peter Ekholm, VD på Inlandsbanan.

Green Cargo fortsätter att omsätta höga chefer. Peter Hagert blir ny HR-direktör efter Sohana Josefsson som slutade för ett år sedan. 59-åringen är utbildad civilekonom och har tidigare arbetat inom bland annat Ericsson och Sheraton men kommer närmast från en tjänst som operativ chef på bussbolaget Nobina. Ingo Paas, 55, blir ny IT-direktör. Paas har en bakgrund inom bland annat ICA, Ericsson, Adidas och Apoteket Hjärtat. Ytterligare förändringar väntas inom kort offentliggöras.

Min månad: augusti 2019

Jaha, så sitter man här igen och undrar vad som hände. Det var ju nyss maj med Gotlandsresor och omledningståg och fina blommor på fruktträden. Och nu, plötsligt, september. Höst. Var tog sommaren vägen? Ja, säg det. Augusti försvann lika snabbt som juni och juli. För egen del började månaden i Ånge och slutade i Eskilstuna. Däremellan blev det tre veckors semester. Och för en gång skull blev det faktiskt semester. Alla måsten i hem och trädgård var redan avklarade så nu var det full fokus på vila och återhämtning. I år fick jag och Kära hustrun också ledigt tillsammans. Det är inte alltid det blir så. På det sättet får man vara nöjd med sin semester. Men tiden går så rasande fort. Innan jag visste ordet av satt jag åter på ett Traxxlok på väg mot Borlänge. Och på tal om Borlänge. Just nu står jag framför en röd signal i Vrena och skriver detta inlägg. Min kollega på gt 9132, på väg till dalametropolen, råkade igår kväll riva kontaktledningen mellan Nyköping och Vrena så nu är gubbarna ute och arbetar för fulla muggar. Men där slog faktiskt signalen om! Grön och fin är den, precis som den sommar som flytt.