Rush Rail vill ha Di8

DSC00671När Rush Rail tar över trätågen vid årsskiftet ökar behovet av diesellok. Därför planerar företaget nu att köpa eller hyra två Di8or av Cargonet. Representanter för Rush Rail kommer att göra ett besök i Norge för att studera loken närmare. Bland annat kommer man att följa med Cargonet i körningen till Gardermoen utanför Oslo, dit det går tunga tåg med flygbränsle.

De två Di8-loken är tänkta att användas i Rush Rails containertrafik, till bland annat Norrköping. Idag dras dessa tåg av T66or. Av dessa fem dieslar kommer de flesta att behövas i det så kallade trätågsupplägget som drar igång vid årsskiftet. Ett eller möjligen två lok räknar Rush Rail med att kunna hyra ut, till exempelvis Infranord.

Jag har själv kört Di8 vid några tillfällen. Det är ett bra linjelok, men lite bökigt att växla med. Man sitter på höger sida och kör, vilket ställer till en del bekymmer i Sverige där framförallt dvärgsignaler kan vara svåra att upptäcka. Rush Rail har tänkt använda loken i både tågdragning och i växling. Vid radiolokskörning bortfaller naturligtvis siktproblemet från förarhytten.

Blir det ingen affär med Cargonet finns en plan B hos Rush Rail: nämligen att införskaffa TMZ-lok från Baneservice.

En epok går i graven

Jag vet inte hur många gånger jag har bott på hotell City i Nässjö. Men många gånger har det blivit. Så sent som igår checkade jag ut och hängde nyckeln på den lilla kroken utanför rum nr 3. Kvällen innan hade chefen bjudit på en hejdundrade julfest. Jag och kollegorna åkte buss långt ut i skogen, åt av alla läckerheterna på julbordet och sköljde ned dem med både öl och vin och likör och konjak och kaffe. Den Vimsige skötte sej någorlunda väl. När vi kom tillbaka med bussen till Nässjö blev det eftersittning på kontoret med lite rester som blivit över efter förfesten. Sedan somnade jag gott på hotell City.

Jag tror inte det finns någon lokförare i hela södra Sverige som inte övernattat på detta originella hotell. Många gånger har jag svurit över den enkla standarden. Ibland har kudden varit full av hårstrå, ibland har man kliat sej frågande i huvudet över schackmönstret i duschen. Man har blivit galen över oväsendet utanför fönstret. Hört godstågen bromsa in om nätterna för förarbyte. Hört kollegorna smälla i dörrarna och prata högt i korridorerna.

Nu är det slut på allt detta. En epok går i graven. Hotell City stänger den 2 januari. Hotellet, som funnits till hands för alla järnvägare sedan Jesu Kristus gick på vattnet, bommar igen. ISS meddelar att beläggningen helt enkelt blivit för dålig sedan Green Cargo för ett par år sedan byggde en egen lokal på andra sidan bangården. Denna byggnad rymmer numera även en viss ”hotelldel” där kollegorna på Green Cargo övernattar.

Trafficare tog över hotell City när SJ bolagiserades 2001. Därefter övergick verksamheten till ISS. Den sista december i år går hyresavtalet med fastighetsägaren ut. ISS väljer att inte förlänga det. Vad som nu kommer att hända med de 28 rummen är oklart, men någon ny hotellverksamhet lär det inte bli tal om. En uppgift säger att ägaren vill försöka hyra ut rummen på långtid till diverse företag.

Idag fäller jag en tår. Det är en liten bit järnvägshistoria som försvinner. Men hotelldirektören på hotell Högland är nog glad. Nu får han ensamrätt på övernattningar i Nässjö.

Personal tvingas till Hässleholm

Arriva, som kör Pågatågen i Skåne, öppnar Hässleholm som åkstation den 9 december. Ett 20-tal lokförare och lika många tågvärdar får därmed en ny placeringsort. Drygt hälften av tjänsten i Hässleholm flyttas över från Malmö och resten från Helsingborg. Arriva har inte lyckats få all personal att flytta på frivillig väg, utan viss tvångsning har skett. Anledningen till att Arriva nu öppnar Hässleholm som åkstation är för att spara pengar. Enligt en källa till bloggen handlar det också om att förbereda sej inför den nya trafiken i Pågatåg Nordost, som drar igång om ett år.

Till sommaren kommer Skånebanan (Hässleholm-Helsingborg) att stängas av i flera månader. Det handlar om etapp 2 i upprustningen av sträckan. Tidigare har man bytt spår, nu kommer Trafikverket bland annat att byta ut kontaktledningen på sträckan Hässleholm-Klippan. Den största tillåtna hastigheten kommer på sikt att höjas från 130 till 160 kilometer i timmen. Under avstängningen kommer personalen i Hässleholm att återgå till sina tidigare stationeringsorter. Exakt hur det ska gå till rent praktiskt har jag ingen aning om.

SJ inför personlarm

Det allt hårdare samhällsklimatet och de ständigt ökande bråken ombord på tågen får nu konsekvenser även för SJs personal. Såväl ombordpersonalen som lokförarna kommer att utrustas med personlarm. Larmet kommer att installeras i personalens mobiltelefoner. I hotfulla situationer ska det räcka med en enkel knapptryckning för att larma SJs trafikledning. Larmet kommer sedan att kopplas direkt vidare till 112, utan bedömning. Dessutom skickas ett meddelande till annan personal i närheten av den nödställde.

För att ytterligare öka säkerheten för sin personal har SJ tecknat avtal med Jernhusen om ökad tillgänglighet på ordningsvakter och väktare. Företaget betonar dock att ordningsvakterna och väktarna inte ska användas i de rent polisiära ärendena, utan mer ska ses som ett komplement.

Otacksamma jäklar

I morse skulle en kollega köra ett Öresundståg till Karlskrona. Igår kväll hade det varit ”signalfel” i trakterna, så kollegan räknade med att få vända tåget redan i Ronneby, som brukligt är i fall som dessa. Han blev glad när fjärrtågklareraren meddelade att signalfelet nu var avhjälpt, så det var fritt fram att köra hela vägen till Karlskrona. Men säg den glädje som varar. Vid infartssignalen i Karlskrona visade det sej att felet plötsligt dykt upp igen. Eller om det kanske aldrig hade försvunnit. Jag vet inte. Kollegan fick vända tillbaka till Ronneby. Resenärerna i det fullsatta tåget, som redan varit i Karlskronas utkanter och vänt, fick snällt kliva av och ställa sej ute i den bistra blekingemorgonen och vänta på en buss som kanske skulle komma. Det blev förstås kaos på stationen. Kollegan meddelar på Facebook: ”Säger någon att du ska bli första tåg igenom – tro dem inte!”

Exakt vad ”signalfelet” bestod i den här gången vet jag inte. Men resultatet av felet blev i alla fall att vägskyddsanläggningen vid det så kallade Kungsmarksområdet inte fungerade. Det är ungefär på detta ställe som banan från Karlskrona delar sej, mot Emmaboda och mot Kristianstad. På banan mot Emmaboda pågår just nu ett (ifrågasatt) upprustningsarbete. Möjligen kan detta arbete ha orsakat ”signalfelet”.

Just i detta nu, vid lunchtid, läser jag att felet är åtgärdat och tågen åter börjat rulla som de ska. Ännu en kollega har därmed fått det glada beskedet att han ”blir första tåg igenom…”

Min minst sagt luttrade kollega, som fick vända med sitt tåg, rapporterar från platsen att resenärerna var allt annat än glada i morse. Jag säger då det. Är det inte konstigt vad folk är otacksamma nuförtiden? Tänk så mycket resa de fick för pengarna idag. Helt gratis bjöds de på en åktur mellan Karlskrona och Ronneby. De fick se den vackra blekingska naturen svischa förbi. De fick uppleva den fantastiska gemenskapen som bara kan uppstå i ett försenat tåg. De fick frisk luft i sina lungor när de väntade på den fina och ombonade bussen, som kördes fram bara för deras skull.

Nåväl. En annan av bloggens källor rapporterar från verkligheten att hon tycker det är märkligt att man i lokalradions trafiknyheter uppger att det är signalfel ”på sträckan Hässleholm-Karlskrona”. En lite mer precis information än så har man väl rätt att kräva? Det finns en hel del pendlare som reser mellan till exempel Kristianstad och Karlshamn. Många av dem valde att ta bilen i morse, trots att tågen på denna sträcka inte alls berördes av detta ”signalfel”.

Inte alla hästar hemma

I januari berättade jag om ett antal fruktansvärt fula sagohästar som min gode vän Stinsen och jag fick varje gång vi besökte kinarestaurangen Nan-King. (Ständigt detta Nan-King… har inte kineser väldigt dålig fantasi?!) Det var ”lubileum” av nåt slag på restaurangen det året. Och året därpå. Jag vet inte hur många hästar vi fick. Men många var det. Nu är det nog 15 år sen vi fick den sista sagohästen, så hela saken har nästan fallit i glömska. Och alla hästarna är sedan länge försvunna. Saknade av ingen.

Som den trogne läsaren av den här bloggen känner till, så har jag just nu semester i väntan på att min nya anställning på Green Cargo ska påbörjas. Jag passar därför på att utföra diverse göromål. Bland annat har jag hjälpt min gamle farmor och farfar att köra en del skräp till soptippen. När jag lyfte in en av alla lådor med gamla prydnadssaker i bilen, så såg jag en bekant syn. Längst ned låg två blåaktiga kartonger som fick mej att stanna upp. Vad i hela fridens namn, är det inte..? Jodå. Sagohästar. Med stämpel på kartongen från Nan-King och allt. Snabbt la jag beslag på sagohästarna. De slapp åka med till tippen. Kära hustrun, som tyckte historian om den ”lilla plesenten” var väldigt rolig när jag skrev om den första gången, blev förstås eld och lågor när jag kom hem från soptippen och hon äntligen fick se dessa hästar i verkligheten.

Idag träffade jag Stinsen och hans pappa Konduktören. Vi var på hockeyderby i gamla fina Jössarinken. Därifrån har jag för övrigt väldigt många goda minnen. Framför allt minns jag alla gånger som vårt kära hemmalag krossat besserwissrarna i Karlskrona. Förra hösten slapp dessa stöddiga typer undan med 0-4 i röven inför drygt 2000 åskådare. Senare under säsongen gick Konkursade Hockey Klubben, eller vad nu KHK står för, upp i allsvenskan. Det var en sorgens dag i Mörrum.

Nåväl, det var ett sidospår. Efter matchen idag frågade jag Stinsen om han kanske ville ha en av de två återfunna sagohästarna? Han tackade så mycket, men avböjde erbjudandet. Han berättade att han brukade ställa upp sina färgglada porslinshästar i övernattningslägenheten i Malmö, som han delade med några andra tågklarerare, tågmästare och lokförare. Åtminstone en av kollegorna uppskattade hästarna, minns Stinsen. Den kollegan arbetar på Arriva idag. Kanske vill han ha en häst..?

Skyddsombudens dubbelspel

När jag för några veckor sedan skrev det här inlägget https://lokforaren.wordpress.com/2012/11/02/lonefragan-kan-bli-nasta-krig/ så visste jag inte vilka ömma tår jag trampade på. Jag konstaterade att tågvärdarna på Veolia var på väg att förhandla bort sej själva och sina goda villkor. Idag har jag fått en bekräftelse på att de misstankarna var riktiga.

För att göra den här soppan någorlunda begriplig måste man känna till bakgrunden. Huvudskyddsombuden på Veolia har länge krävt ett förbud mot ensamarbete för tågvärdarna på Öresundstågen. Hoten, våldet och rånen blev för många. Arbetsmiljöverket var också inställt på att fatta ett sådant beslut. Ensamarbetande tågvärdar skulle under kvällar och nätter förbjudas att visera biljetter, avvisa resenärer och utfärda kontrollavgifter. Det framgår av en skrivelse som den här bloggen tagit del av. Veolia fick möjlighet att inkomma med ett yttrande till det planerade beslutet. Men vad hände i detta avgörande skede? Jo, huvudskyddsombuden skriver helt oväntat till Arbetsmiljöverket och tar tillbaka kravet på förbud mot ensamarbete!

Anledningen till denna kovändning påstås vara att Veolia beslutat bemanna upp vissa risktåg. En så kallad flexgrupp på åtta-tio personer ska sköta om denna extra bemanning. Det låter som en väldigt liten grupp i mina öron. Hur många tåg har de möjlighet att förstärka? Även vakter ska kunna kallas in när det behövs. För dessa två ändamål har länstrafikbolagen i södra Sverige beviljat ytterligare fem miljoner kronor om året i anslag.

Hade huvudskyddsombuden hållit fast vid sitt krav så hade Arbetsmiljöverket av allt att döma fattat beslut om dubbelbemanning på samtliga tåg under kvälls- och nattetid. Men vad hade det inneburit? Huvudskyddsombuden hade inte fått sina sparkade tågvärdskollegor tillbaka. Det finns det inga pengar till. Istället för att bemanna upp tågen med flera tågvärdar, hade Skånetrafiken och kanske även de andra länstrafikbolagen valt att lägga ut riskmomenten på andra yrkeskategorier. Tågvärdarna hade tvingats fortsätta att arbeta ensamma, fast med radikalt minskade arbetsuppgifter. Och med minskade arbetsuppgifter kommer lägre status. Med lägre status kommer lägre lön. Kanske inte i ett första skede, men definitivt på lite längre sikt. Kanske i nästa upphandling?

Jag är övertygad om att det var just detta som huvudskyddsombuden insåg. Förutom att agera som skyddsombud har de även vägt in en rent facklig aspekt. Det bekräftas av det brev som ett av skyddsombuden skriver till sina arbetskamrater på Veolia. ”Som en del upptäckt har våra kollegor på Arriva fått ett beslut som förbjuder dem att utföra ensamarbete om man inte är två http://www.sydsvenskan.se/skane/ensamarbete-stoppas-tag/ Detta innebär inte per automatik att politiker och trafikhuvudmän väljer den självklara vägen att gå – det vill säga att bemanna upp med tågvärdar. Detta kan medföra större förändringar och inskränkningar i vår roll som tågvärd – vem vet?! Detta har vi vägt in i vår bedömning”, skriver huvudskyddsombudet.

Frågan är om huvudskyddsombuden kunnat agera annorlunda? Jag är inte så säker på det. De har utkämpat ett hårt slag det senaste halvåret. Jag har hela tiden stått på tågvärdarnas sida i den här kampen. Jag har skrivit massor av inlägg i ämnet. Men ju längre tiden har lidit, ju mer har jag insett vilken hopplös strid det handlar om. Motståndaren har inte bara varit Veolia, utan också ett helt politiskt system. Skickligt har huvudskyddsombuden – och även facken för den delen – manövrerats ut och motats in i ett hörn. Visst har de fått igenom en del förändringar, men de stora vinnarna tycks ändå vara Skånetrafiken.