Spillkråkan och grillspetten

549405_10200629582331336_1759210683_nGårdagens lilla tävling här i bloggen blev en veritabel dundersuccé. Inte nog med att 30-talet läsare svarade rätt på frågan, jag fick dessutom in förslag på en rad andra fåglar som också platsar i järnvägssammanhang. Vid ett par tillfällen låg jag nästan dubbelvikt av skratt. Det verkar finnas flera än jag där ute med denna typ av sjuka humor…

Nåja. Frågan löd alltså: vilken fågel är slarvigast i världen? Rätt svar är havsörn. Uttalas som bekant hafsörn. Hafs, hafsig, ja ni fattar. Väldigt roligt. Jag hade knappt hunnit trycka på ”Publicera” förrän det pep till i mejlkorgen. En läsare i Borlänge (Jan-Erik Hedlöf, grattis!) hann därmed först och belönas med detta synnerliga prestigefyllda pris. En t-shirt från TGOJ. Rätt svar fortsatte sedan att dimpa ned med jämna mellanrum under kvällen och natten. En del lämnade svar via mitt Facebook-konto, andra via kommentatorsfunktionen i bloggen. Men nu var det via mejl jag ville ha svar, så då får det bli så.

”Johan” på Malmöfjärren tyckte att rätt svar borde vara Spillkråka. Samma förslag fick jag även från en kollega på Tågab. Det var väldigt roliga gissningar, nästan bättre än själva originalsvaret. Framförallt ”Johan” var snabb på tangenterna. Hade hans svar kommit några minuter tidigare så hade han nog fått vinna tävlingen. En gammal kollega, som jag jobbat ihop med både på SJ och TGOJ, hörde av sej och ville berätta om en annan pippi som ibland syns till vid järnvägen. Det händer ju då och då att fåglar kommer för nära kontaktledningen. Nej, det är inte hackspetten. Däremot den lite mer sällsynta grillspetten…

Ta chansen!

Apropå ett inlägg i den här bloggen för några veckor sedan, så tänkte jag idag tillhandahålla en liten tävling. Det blir den första i bloggens historia. Den som först svarar rätt vinner ett synnerligen fint och värdefullt pris: en exklusiv och helt oanvänd märkeströja tillverkad av en känd designer från Paris. (Nu överdrev jag kanske lite, men en svart t-shirt i storlek large från det gamla insomnade malmfraktarbolaget TGOJ blir det i alla fall). Mejla svaret till lokforaren@hotmail.com

Vad är det då för fråga jag vill ha svar på, kanske ni undrar. Ja, frågan är ju en springande punkt i det hela, så här kommer den: vilken fågel är den slarvigaste i världen?

Observera att frågan ställs av en tramsig lokförare och inte av en seriös fågelskådare. Nu säger jag som Loket: lycka till!

A-dagen

733886_10200618620257291_989807075_nD-dagen är nog ganska bekant. Men hur många känner till A-dagen? Inte många, gissar jag. Åtminstone inte utanför Green Cargo. A-dagen tillkom i samband med det krisavtal som tecknades mellan facken och arbetsledningen och som innebär 80 procent arbetstid med 90 procents lön och 100 procent pensionsavsättning. Det innebär en extra fridag i veckan. I våra arbetsschema betecknas denna ledighet som A-dag. Jag antar att förkortningen står för avtalsdag. Idag har jag haft en A-dag. En sån infaller varannan tisdag. Meningarna om detta krisavtal går isär bland kollegorna på Green Cargo. Själv är jag positiv, om det kan hjälpa till att rädda kamraternas jobb och företagets förmåga till återhämtning när konjunkturen vänder.

Denna A-dag har jag tillbringat med diverse göromål. Eftersom fridagen tillkommit lite hastigt och lustigt och kan försvinna lika snabbt, så innebär det att killarna inte klampar in i farstun förrän i morgon bitti. Alice och jag har haft denna dag helt för oss själva. Kära hustrun är som bekant på resa nånstans på andra sidan jordklotet. A-dagen har blivit Alice-dagen. Åtminstone i det här hemmet. Det blev en lång promenad i skogen ute vid havet idag. Vi brukar gömma saker som Alice får leta upp. Som hon älskar det, Alice. Hon trivs när hon får arbeta. Och så ska hon bada. I varenda litet vattendrag ska hon ned. Här har hon ett helt hav att bada i. Jag fattar inte att hon inte fryser.

Själv hann jag med ett besök på stans bästa thaiställe och åt en smaskig buffé. Kära hustrun är inte lika förtjust i dessa delikatesser, så det gäller att passa på när hon inte är hemma. Om några dagar kliver hon innanför dörren, och då blir det ordningen på torpet igen. Sallad, alltså. Farmor och farfar fick också ett hastigt besök i eftermiddags. Jag vet inte hur många tusen koppar kaffe jag druckit hos dem genom årens lopp. Jag minns att farmor var stolt när jag blev lokförare. På hennes tid var det nog något väldigt stort att köra tåg. Hon har tacklat av lite de senaste åren. Mitt jobb har hon dock fortfarande full koll på. Hon vet att jag kör godståg nu igen.

Nåväl. Nu blir det hockey på TV. Gnaget tar emot Växjö på Hovet. Vinner vi idag så tror jag på slutspel. Annars blir det svårt. Förutom tre poäng så räknar jag med att Blomdahl och grabbarna får in några riktigt fula smällar på den där Robert Rosén. Honom gillar jag inte. Tyvärr hinner jag inte se slutet av matchen. Det blir några timmars innebandy med grabbarna. Ja, så kan en A-dag se ut. Imorgon infaller en vanlig fridag. Det blir något helt annat det. Eller inte.

Pesten slår till även hos SJ

Pest och kolera och ebola. Nu har världen drabbats av en ny farsot. Hästkött. Var slår den till nästa gång? Världen håller andan. Inte ens gamla hederliga SJ klarar sej undan denna epidemi. Idag meddelar SJ sina anställda att alla produkter i deras sortiment som innehåller köttbullar dras in med omedelbar verkan. Nu måste det utredas om det kan finnas spår av hästkött även hos SJ. Bolaget skriver dock att detta sker enbart som en ren säkerhetsåtgärd. Det finns inga bekräftade uppgifter på att SJs köttbullar skulle innehålla hästkött. Själv kan jag bara tillägga att jag tycker hästkött är gott. Som liten gosse bjöds det ofta på så kallat hamburgerkött till mackan hemma hos farmor och farfar. Är det därför jag har blivit som jag blivit? Det förklarar saken. Jäkla farmor. Så se upp, gott folk. Snart slår denna moderna variant av pest till i en korv nära dej!

Den promenerande lokföraren

Idag får ni ursäkta om den här bloggaren inte är på topp. Det har nämligen varit en jobbig dag detta. Den jobbigaste på länge. Att väckarklockan skulle ringa redan vid 4.30 var jag inställd på. Att personalstyrningen i Hallsberg en timme senare ringde och meddelade att min kollega blivit hastigt sjuk kom däremot som en brutal överraskning. De undrade om jag kunde tänka mej att ta den första delen av turen själv? Tja, vad gör man? Lojal som man är så ställer man upp. ”Men det får ta den tid det tar”, betonade jag. Det blev ett evigt springande fram och tillbaka när jag skulle växla ihop tåg 6119 i Älmhult. Uppsikt i rörelseriktningen är A och O, som bekant. Tack vare att jag varit tidigt på plats på jobbet, så kunde jag ändå avgå i rätt tid.

I Olofström blev det ännu mera traskande. På den övre bangården hängde jag av 20 vagnar, men för att kunna komma runt med de övriga sex som jag skulle ha med mej till Olofströms Nedre, så var jag tvungen att dela på ekipaget. Det stod nämligen tomvagnar uppställda överallt, så det var enda sättet att lösa problemet. Jag tryckte in de sex vagnarna på spår 4 på Nedre och tog med mej de så kallade Gentvagnarna tillbaka till Övre. Där ställde jag i ordning tåg 6122. Jag gick på bromsen, som man säger, och jag gick på loss-syningen. Vid det här laget kändes det som om jag promenerat omkring i flera mil. Och då hade klockan ändå inte ens slagit elva på förmiddagen. Det var skönt att sätta sej bakom reglagen på det ena Td-loket och dra iväg till Älmhult. Äntligen fick jag vila mina stackars utarbetade ben lite grand.

I stationshuset mitt emot det gamla Ikeavaruhuset beställde jag kebabsallad. I personallokalen, som ligger vägg i vägg med restaurangen, drack jag kaffe. Det smakade smaskens. Vid det här laget hade personalstyrningen dessutom lyckats skrämma liv i en kollega, som tagit bilen ned till Olofström och mött upp. Under tiden jag åkte iväg till Älmhult, så växlade han klart tåg 9460, Olofström-Göteborg. När jag återvände med den ensamma Tdn hade vi i princip bara att koppla ihop loken, bromsa tåget och avgå mot Alvesta. Det var skönt att äntligen rulla in på bangården i denna småländska metropol. Sällan har väl den bangården varit så efterlängtad… Men tro inte att jobbet var avslutat för det. Nej, loken skulle tankas också. Och ställas av. Vilket naturligtvis föll på min lott. Nu är klockan snart 18.30 och jag börjar se stjärnor, så trött är jag. Nu går jag och lägger mej en stund. I morgon bitti är det dags igen. Nu är jag inne på det så kallade upploppet. Vid 13-draget går jag på min veckolånga ledighet. Det ska bli skönt.

En hälg att minnas

166715_10200598466833468_511918895_nNågon naturmänniska har jag aldrig varit, även om jag lärt mej att uppskatta skogen, lugnet och soluppgångarna sedan jag började som lokförare. Men ibland ser man saker som gör en fullständigt mållös. I morse klargjorde jag och kollegan de två Td-loken i Alvesta och satte kurs mot Älmhult. Norr om Vislanda såg vi på avstånd hur någoting stort rörde sej i spåret. Kollegan tog några hack på D3an och tutade. Det var två tågintresserade älgar, utan reflexvästar, som stod och spanade in tågen längs södra Stambanan. Sakta, som i protest, flyttade de sej åt sidan. Kollegan berättade att en bonde brukade tippa ut betor på andra sidan spåren. Det var nog dit älgarna var på väg.

I Älmhult växlade vi in loken på bangården för att hämta vagnarna som kommit upp från Gent under natten. Det var elva vagnar till den övre fabriken och bara tre till den nedre. Klockan var strax efter åtta på morgonen när tåg 6137 rullade ut på banan ned mot Olofström. Vi var lite tidiga, men eftersom tågklareraren redan fanns på plats i Olofström så gick det bra att åka iväg. Jag satt och halvslumrade i loket när plötsligt två nya älgar reste sej upp på ett kalhygge utanför Hökön. Sen fick jag syn på ytterligare en älg. Och ännu en. Det var inte illa. Men vad händer? Vad är det vi ser? Plötsligt står sju älgar och glor på oss. Sju! Kollegan stirrar lika häpet som jag på älgarna. Han har kört på banan sedan 80-talet och aldrig varit med om nåt liknande. Jag slängde upp mobiltelefonen, men innan jag hunnit komma till sans och få rätt på kameran så hade vi passerat platsen. Det blev ett uselt foto. Helt älgfritt. Minnesbilden är dock glasklar. Jag önskar att ni också kunde se den. Imorgon kommer jag åter att passera platsen. Då ska jag vara redo med kameran.

SJ-akademi tas över

SJ lägger som bekant ned sin Service Academy. En stor del av verksamheten fortsätter dock. Det är utbildningsföretaget Minerva som tar över och bildar ett nytt dotterbolag. Den tidigare rektorn vid SJ Service Academy, Malin Ericsson, blir VD i det nya bolaget. 18 personer följer med från SJ till Minerva Academy, som blir det nya företagsnamnet. Verksamheten kommer att fortsätta som tidigare i Solna. Konferens- och restaurangdelen vid SJ Service Academy omfattas inte av Minervas övertagande. Vad som händer med dessa delar är i nuläget oklart. Diskussioner förs med både interna och externa intressenter. Både SJ och Minerva har behov av konferens- och restaurangverksamhet. Den kommer därför att drivas vidare till 1 april, kanske ännu längre.