Rush Rail överger Helsingborg

Rush Rail har slutat trafikera Helsingborg. Företaget har därmed bara två linjer kvar i det så kallade ICS-upplägget. Dels Göteborg-Sundsvall, och dels Malmö-Halmstad-Folkesta-Älvsjö. Helsingborg var länge en viktig del i Intercontainers trafik. Under TGOJ-tiden körde vi vissa perioder två tåg om dagen dit, från såväl Göteborg som Västerås. När ICS-trafiken var som störst trafikerade TGOJ Västerås, Södertälje, Norrköping, Gävle, Borlänge, Göteborg, Helsingborg och Vaggeryd. Rush Rail övertog trafiken 2011. I vintras gick ICS i konkurs, men startade snabbt upp verksamheten igen med ett snarlikt namn. Nyligen köptes ICS upp av Rush Rails huvudägare. En ny VD har också tillsatts. 

Neddragningen i Helsingborg beror inte enbart på lågkonjunkturen. Tidigare lastades och lossades vagnarna i hamnen, men det ändrades. Enligt en uppgift till bloggen blev lyften i hamnen för dyra, så istället flyttades verksamheten till terminalen vid bangården i Ramlösa. Detta blev dock ingen succé. Ett annat problem med Västkustpendeln har varit att Rush Rail vid flera tillfällen fått lämna vagnar i Göteborg, eftersom man använder ”svaga” Rc 3-lok i trafiken över Hallandsåsen. Trots neddragningen kommer ingen lokförare att sägas upp. De två kvarvarande ICS-linjerna uppges gå bra, precis som Rush Rails Trätågsverksamhet.

En vilsen pingvin

En man klev av tåget. Utanför stationshuset fick han syn på en pingvin. Mannen stod länge och betraktade pingvinen på avstånd. Den verkade helt vilse. Mannen visste inte hur han skulle agera. Eftersom han var en sann djurvän ansåg han det helt uteslutet att lämna pingvinen i sticket. Han tog den med till polisstationen. Men där ville de inte veta av pingvinen.

”Ta den med till ett zoo”, rekommenderade en av polismännen.

Det lät som en bra idé. Några dagar senare kom polisen patrullerande på gatan. Då fick han syn på mannen, som fortfarande hade pingvinen i släptåg. Konstapeln gick fram och frågade mannen om han inte hade tagit med pingvinen till zoo.

”Jovisst, svarade mannen. Det var jättetrevligt. Ikväll ska vi gå på bio…”

Södra väljer Green Cargo igen

Egentligen är det Kalmarpersonalen som sköter tågdragningen till pappersmassabruket i Mönsterås. Men på måndag eftermiddag och på tisdag förmiddag är det allt som oftast en lokförare från Alvesta som kör. Jag har övat på Mönsteråsturerna, men aldrig haft dem själv. Trafiken till bruket är omfattande, både vad det gäller transporter av pappersmassa och av kemikalier. Bruket ägs av Södra Cell, som också driver liknande fabriker i Mörrum och Värö. Jag bor bara en halvmil från bruket i Mörrum, dit tågen går varje dag. En gång för länge sedan fick jag åka med på lokomotorn från Karlshamn till Mörrums Bruk. På den tiden fanns det växlingspersonal stationerad i Karlshamn. Själv hade jag ännu inte påbörjat min karriär som lokförare, men intresset fanns uppenbarligen redan på den tiden. Varför berättar jag då detta? Jo, därför att jag läser den glada nyheten att Södra Cell och Green Cargo skrivit ett flerårsavtal om fortsatt samarbete. Avtalet är värt cirka 24 miljoner kronor om året och gäller alla inrikes transporter till och från de tre pappersbruken. Idag är det Green Cargos lokförare i Kristianstad som sköter godstrafiken till och från Mörrums Bruk. Jag har aldrig fått chansen att köra deras turer, men den kanske kommer. Södra Cell är världens tredje största tillverkare av pappersmassa.

Rush Rail vill till Karlskrona

Redan i juni 1992 försvann den reguljära godstrafiken till och från Karlskrona via den så kallade Emmabodabanan. Sedan dess har turerna varit många och långa. Frågan om godstrafik har stötts och blötts otaliga gånger, men någon fart på trafiken har det aldrig blivit. Ett och annat enstaka godståg har förirrat sej ut på banan, men mer än så har det aldrig blivit. För tiotalet år sedan rustades industrispåret till Verkö upp för första gången, i hopp om att någon skulle vilja trafikera det. Men inget hände. Nu har en ny satsning gjorts, som ett gemensamt projekt mellan Karlskrona kommun och EU. Bland annat har Verköspåret elektrifierats.

Den här gången verkar satsningen ha lyckats. Imorgon presenterar Trafikverket sitt förslag till tågplan för 2014. I samrådsutgåvans graf nummer 58 ser jag att ett par intressanta tågnummer dyker upp på sträckan Emmaboda-Karlskrona. Det är Rush Rail som planerar en storskalig trafik till Karlskrona. Enligt deras ansökan blir det tåg till både Skandiahamnen i Göteborg och till Folkesta utanför Eskilstuna. Båda tågen planeras ankomma Karlskrona tidigt på morgonen och avgå igen vid middagstid. Därmed ser det också ut som om kommunen tvingas backa på den, enligt mej, något fjantiga regeln att Verköspåret inte får trafikeras under dagtid. Nu återstår att se om planerna verkligen realiseras, eller förblir en pappersprodukt. När det gäller Karlskrona och Verköspåret kan man nämligen aldrig veta säkert.

Slutfikat på X40

SJ har börjat montera bort såväl kaffe- som varuautomaterna i sina dubbeldäckare. Några nya automater kommer inte att sättas in. Någon gång efter sommaren räknar SJ med att vara klara med demonteringen i samtliga motorvagnar av X40-modell. Anledningen till beslutet är att automaterna krånglat alldeles för ofta och att det nu börjar bli svårt att få tag i reservdelar. Därmed kommer resenärerna i dubbeldäckaren att bli utan möjlighet att köpa kaffe. SJ har inte kunnat finna någon vettig lösning på problemet, varken i form av nya automater eller i form av annan kaffeservering, meddelar man sina anställda via företagets intranät.

Jag blir en reserv-Glenn

Sedan jag anställdes i Green Cargos bemanningspool för ett halvår sedan så har jag tillbringat den mesta arbetstiden på min hemstation. Personalbehovet i Alvesta har varit stort, så utfärderna till andra stationer har än så länge varit få. I vintras tjänstgjorde jag i Helsingborg under några arbetsperioder. Mer än så har det inte blivit. Anställningen på Green Cargo har ändå fungerat väldigt väl. Fördelen med Alvestaturerna är att jag kan komma hem även under min arbetsvecka. Det är en ren bonus, något varken jag eller kollegorna i poolen kan räkna med eftersom vi jobbar på ett komprimerat schema och kan hamna på vilken tjänstgöringsort som helst i landet.

Nu är det dock dags för en liten utlåning för min del. Den närmaste veckan kommer jag att tillbringa hos Glenn och Glenn och Glenn på Sävenäs i Göteborg. Dagen börjar med passåkning till Hallsberg. Sedan kör jag tåg 5657 till Göteborg och slutar i morgon bitti strax efter fyra. Senare i veckan blir det några dragarturer mellan de olika bangårdarna i Göteborg, en sväng fram och tillbaka till Karlstad, ytterligare en vända till Hallsberg samt lite annat smått och gott. Det blir trevligt att åter komma ut lite i världen och se sej omkring. I järnvägsvärlden, alltså. Kära hustrun åker till Indien, Kina och United States of America. Jag får se Alvesta, Hässleholm och Hells… förlåt, Hallsberg. Precis som om det skulle det vara någon skillnad.

Nåväl. Den Vimsige kommer också att tillbringa sin tid i Göteborg den här veckan. I normala fall hade det varit rena bingon. Då är det ingen risk för tristess. Man får garanterat många goda skratt. Men hur det nu blir med detta vet jag inte. Den Vimsige har nämligen träffat en ny livskamrat, som råkar bo i Göteborg. Jag får nog underhålla mej själv den här veckan. Jag packar ned badbyxorna för säkerhets skull. Då är jag brun och fin när jag kommer hem nästa tisdag. Det gäller att kunna göra två flugor på smällen.

Kan man önska tråkigheter?

Tiden går fort när man har roligt. Påstås det. Det kan jag verkligen skriva under på. Var tar veckorna, månaderna och åren egentligen vägen? Tiden bara försvinner, i ett allt snabbare tempo. Den senaste tiden har jag börjat fundera över detta märkliga fenomen. Det måste bero på någon form av åldersnoja. Funderingarna började nämligen komma i vintras, när jag plötsligt ådrog mej den ena skadan efter den andra när jag spelade innebandy. Det var vrickningar och sträckningar och brutna tår och Gud vet allt. Jag har spelat innebandy i 30 år utan att ens vara i närheten av sådana skavanker. Men nu börjar jag alltså bli gammal. Det var slutsatsen jag drog. Och då började det här grubblandet över tiden.

Efter att ha stött och blött denna frågeställning i flera månader i min lilla hjärna så har jag nu kommit fram till varför tiden rinner iväg i detta rasande tempo. Jag har helt enkelt alldeles för roligt, både när jag arbetar och när jag är ledig. Jag trivs som bekant med mitt jobb. Även om jag har en tolvtimmarstur i Alvesta, så bara försvinner tiden iväg. Ena stunden sitter jag i bilen på väg till jobbet, ett ögonblick senare är jag på väg hem. Ibland tjänstgör jag på andra orter än i Alvesta. Det är liksom hela tanken med att ingå i bemanningspoolen. Det gör att jobbet aldrig blir tråkigt. Även vid dessa tillfällen, på andra stationer, tickar klockan oroväckande fort.

Varannan vecka är jag ledig. Då kommer killarna. Då är det full fart. Det är en vecka full av trevligheter. De senaste dagarna har vi hunnit fira midsommar hos svärmor, letat efter drag i Mörrumsån, hälsat på hos både killarnas farfar och gammelfarfar, vi har spelat Playstation och kubb, haft myskväll och sett Indiana Jones-film, varit på restaurang och gått skogspromenader med Alice. Plus en massa annat kul. Det vilar sällan några ledsamheter i den här familjen.

Ibland tänker jag att om jag hade haft ett jobb som jag inte trivdes med, så hade nog tiden gått sakta. Hade jag haft ett tråkigt liv så hade det nog känts annorlunda. Inbillar jag mej. Men kan man verkligen önska sej en dos tråkighet? Nej, det vågar jag naturligtvis inte göra. Tänk om jag fastnar i tråkighetsträsket? Fy för den lede. Jag får försöka stå ut och se fram emot knappt 13 nya år som lokförare. Det känns som igår när jag satt bakom skolbänken i Mjölby, med ”Mojja” och de andra kurskamraterna. Om 13 år sedan var i går, så borde imorgon vara år 2026. Intressant. Men också lite skrämmande.

Alla järnvägar bär till Rom…a

Första gången jag besökte museijärnvägen på Gotland var i maj 2009. Jag och Kära hustrun bilade omkring på den vackra ön och ”råkade” komma förbi Dalhem. Sommartrafiken hade ännu inte kommit igång, men några entusiaster var i full gång med diverse arbeten utanför Hesselby station. När de av en slump fick veta att det var en riktig lokförare från fastlandet som kom på besök, så öppnades alla dörrar. Bokstavligt talat. Vi fick en exklusiv rundvandring på området. Vi fick åka en sväng på banan i en motordressin. Dessutom fick jag provköra Z4p 320, som på 1970-talet rullade mellan Karlshamn och Ryd, innan den byggdes om och hamnade på Gotland. Järnvägskamraterna berättade om föreningens framtidsplaner. Hur de drömde om att kunna förlänga den korta banan hela vägen ned till Roma. I Roma åt för övrigt jag och Kära hustrun de största pizzorna vi någonsin sett. Hur som helst, planerna lät orealistiska, men jag imponerades över engagemanget och drivet som fanns i föreningen Gotlandståget.

När vi två år senare kom tillbaka till Gotland kunde vi förstås inte låta bli att besöka museet i Dalhem. Den här gången hade vi våra två busfrön med. Det var på sommaren, så trafiken på järnvägen var i full gång. Vi köpte biljetter och åkte till Munkebos och vände. Det var ett ånglok som drog. Med i tåget gick också några godsvagnar. Det var en fin tågsammansättning. Även en lokomotor medföljde, för att kunna växla runt ångloket i Munkebos.

Nu har det gått ytterligare två år. Jag läser den glada nyheten att föreningen nu lyckats bygga järnväg hela vägen till Tule. Det som en gång för inte så länge sedan var en spårstump, är nu en bana på nästan tre kilometer. Och det slutar inte där. Någon gång under nästa år räknar Gotlandståget med att kunna öppna för trafik till Roma. Jag tycker det låter fantastiskt. Det ska bli ett sant nöje att ta färjan tillbaka till Gotland. Tänk att kunna ställa bilen i Dalhem och åter åka tåg till den gamla järnvägsknuten Roma. Det har inte varit möjligt sedan 1950-talet. Har vi riktig tur så kanske pizzerian vid stora vägen fortfarande har öppet. Det blir smaskens.

Fel blev väldigt rätt

Vintern 2000 genomgick jag urvalstester till lokförare. Tvärtemot vad många tror så var det ett ganska gediget och omfattande program som skulle klaras av. Ett av momenten gick ut på att testa simultankapaciteten. Jag minns inte exakt hur just det testet gick till. Jag kommer dock ihåg att jag satt vid en dator inne på ett kontor, som i normala fall härbärgerade den ansvariga för lokförartesterna. Nu hade hon lämnat rummet för att jag skulle få lugn och ro. Jag slet med testet. Jag skulle trycka på en speciell knapp på tangentbordet varje gång de gröna ränderna nådde varandra, på en annan knapp när de två röda varianterna gick ihop. Samtidigt skulle jag para ihop siffror genom att dra streck på ett papper. En spökröst läste en berättelse som jag senare skulle återge. Ungefär på detta sätt har jag för mej att testet gick till. Det var enkla uppgifter, men allt skulle göras samtidigt och på tid, så då blev det genast lite knivigare. Plötsligt ringde det på en telefon i andra änden av kontoret. Var det meningen att jag skulle svara? Var detta också en del i testet? Jag lyfte på luren och förklarade att personen som söktes för tillfället var oanträffbar. Jag noterade ett namn och ett telefonnummer. Jag satte mej åter vid datorn och fortsatte med uppgifterna. Några minuter senare var prövningen avslutad. Kvinnan som skötte ruljansen konstaterade att jag lyckats bra med testet. Det var ju skönt. Så fick hon syn på min papperslapp på sitt skrivbord. ”Vad är detta?” frågade hon. Jag förklarade. Hon blev alldeles röd i ansiktet. Men inte av ilska. Hon skämdes. Det visade sej nämligen att hon hade glömt att stänga av sin telefon. Det var inte alls meningen att den skulle ringa. Än mindre att jag skulle svara. Testledaren konstaterade, smått imponerad: ”Det blir nog en bra lokförare av dej”.

Det är tanken som räknas

När jag påbörjade min anställning hos SJ för snart 13 år sedan så hade jag 15 mil till min nya arbetsplats. Det gick förstås inte att pendla varje dag, så jag fick skaffa en övernattningslägenhet. Men hemkär som jag är så blev det ändå väldigt många resor mellan Malmö och Karlshamn. Minst tre, fyra gånger i veckan klev jag in i Kustpilen, sjönk ned i de fantastiskt sköna fåtöljerna och njöt av komforten. Resan tog två timmar, enkel väg. Visst kunde det ibland vara kämpigt att pendla så långt, men i stort sett gick det bra. Det blev väldigt mycket kaffedrickande under dessa resor. Det rådde en viss familjär stämning ombord på Kustpilen. Tågmästarna bjöd alltid på kaffe. Ibland kunde man få nåt litet tilltugg också. Jag älskade kaffet på Kustpilen. Det var nåt speciellt med smaken. Jag antog att det berodde på kaffesorten. Jag måste ha druckit hundra liter av detta synnerligen goda kaffe.

Jag förklarade för min chef i Malmö att jag var bosatt i Blekinge och gärna tog en stationering i Karlskrona om det skulle uppstå en vakans. Det dröjde inte så länge förrän jag blev kallad till Y2-utbildning. Den glädje som jag kände när jag upptäckte denna kallelse i mitt postfack kommer jag aldrig att glömma. Anledningen till det orkar jag inte redogöra för igen. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen.

Fordonsutbildningen påbörjades i slutet av hösten. Minns jag rätt så pågick den i drygt två veckor. Under den tiden hann vi dricka ännu mera kaffe. Både jag och den andra eleven svepte massor av koppar god java. Själva utbildningen pågick nattetid, eftersom tillgången till fordon var begränsad under dagarna. Det gjorde att åtgången på Kustpilenkaffe blev ännu större. Det märkliga var att instruktionsföraren inte drack en endaste kopp under hela denna tid som vi tillbringade ombord på Y2. Egentligen var det inget konstigt med det. Kunniga på området påstår ju att det finns kollegor som faktiskt inte dricker kaffe. Det märkliga i denna kråksång var dock att instruktionsföraren drack massor av kaffe när vi befann oss inne på kontoret. Till slut kunde vi inte låta bli att fråga om detta besynnerliga beteende. Det skulle vi kanske inte ha gjort, för efter det blev smaken liksom en helt annan.

”Jag älskade också kaffet. Men en dag när jag promenerade förbi verkstaden fick jag se hur vattentankarna såg ut på insidan. Det var ingen vacker syn, det var det verkligen inte. Då förstod jag varifrån den unika smaken kom…”