En stor dag

Detta är en stor dag för svensk ishockey. Äntligen slipper vi Djurgårdens IF i elitserien. Jag kan knappt tro att det är sant. Det som som gör det hela ännu mer osannolikt är att det är en gammal Goisare (en Mörrumsspelare, alltså) som sätter spiken i ap-kistan. Jens Bergenström skjuter 2-0 för Leksand och skickar den där Charles (det måste väl ändå vara landets mest misslyckade tränare?) till ett liv i evig skam.

Jens Bergenström dök upp i Mörrum inför säsongen 2000/2001. Då var han ingen stjärna och hade det svårt att hävda sej i allsvenskan. Men han kämpade på. Tre år senare var han en av seriens bästa poängplockare, med 31 mål och 21 målgivande passningar. Man kan säga att det var i Mörrum han la grunden till sina framgångar. Det glädjer mej oerhört en dag som denna.

Jens Bergenström var en av stjärnorna i det bästa hockeylag som en blekingeklubb nånsin ställt på benen. Mörrum vann allsvenskan (ja, faktiskt!) våren 2003 och kvalade till elitserien. Men det var då det. Numera har länets bästa lag fjantiga namn som KHK, Olofström och KRIF. Ja, detta Olofström kan till och med gå upp i allsvenskan i år. Olofström-Apa i en hall med läktare på enbart ena sidan kan bli verklighet till hösten. Du får ursäkta mej, Challe, men jag kan knappt hålla mej för skratt.

 

Detta blir bra – på sikt

Det blev nästan exakt som den här bloggen förutspådde: SJ bildar ett dotterbolag och tar över lokal- och regionaltrafiken i trakterna kring Göteborg. Samtidigt betalar Västtrafik DSB 18 miljoner kronor för att undvika en omedelbar konkurs.

DSB, å sin sida, ska betala ett skadestånd till Västtrafik på nästan en kvarts miljard kronor, eftersom man bryter avtalet i förtid. Mycket pengar kan tyckas, men dessa slantar (och säkert ytterligare några där till) går åt för att pröjsa det nya avtalet med SJ.

Jag tror det här var en bra lösning, den bästa möjliga. Men vi måste ge SJ tid. Det är i ett svårt läge man kommer in. Det är inte bara sommar och sol som står för dörren. Folk ska ha semester också. Och efter sommaren börjar de nya pendeltågen, X61, levereras. Då ska samtliga lokförare ha utbildning på dessa vagnar, eftersom den så kallade Ale-pendeln drar igång framåt vintern.

Dessutom tar SJ över redan den 1 maj, om en månad. En synnerligen kort tid för ett övertagande, om ni frågar mej. Mycket är säkert förberett. Men massor återstår att göra. När Veolia tog över Öresundstågstrafiken fick man ett halvår på sej. Även det var i kortaste laget, visade det sej. Nu var kanske den trafiken lite mer komplicerad, men ändå.

En annan sak att beakta är att SJ i Göteborg inte längre är riktigt samma väloljade maskineri som det var när Västtrafik beslutade om en upphandling och gav uppdraget åt DSB. I och med upphandlingen slog Västtrafik nämligen sönder en väl fungerade organisation. Flera av medarbetarna som satt på nyckelpositioner hos SJ är nu borta.

Så visst finns det orosmoln på tåghimlen över Göteborg. Men vi ska inte måla fan på väggen. Det finns fortfarande en kompetens hos SJ som du inte finner nån annanstans i detta järnvägsland. Är det nåt bolag som kan reda ut den här soppan, så är det gamla hederliga SJ. Men som sagt, vi får nog ha lite tålamod.

SJ stänger resebutiker

SJ stänger ytterligare några av sina resebutiker. Den här gången handlar det om butikerna i Hässleholm, Halmstad, Borås, Trollhättan, Växjö och Falköping. Det är naturligtvis en tråkig utveckling som försämrar servicen ytterligare. Men den är inte oväntad. Allt fler väljer att köpa sina biljetter på andra ställen än ”i luckan”.

Själv minns jag när biljettförsäljningen ännu var öppen på järnvägsstationen i Karlshamn. Det var tågklarerarna som skötte även den lilla saken. De trivdes med det. Men de fick inte fortsätta. De tillhörde Banverket och kunde förstås inte sitta och sälja biljetter åt SJ. Fast att de gärna gjorde det, så fick de inte.

Några år senare öppnade länstrafiken åter försäljningen i stationshuset, men den lades ned efter något år. Idag är det kioskinnehavaren som står för (den begränsade) biljettförsäljningen i Karlshamn.

En helt annan sak: idag klockan 13.30 har Västtrafik kallat till presskonferens…

SJ tar över i sommar

Bloggen har tittat lite i spåkulan. Var nyfiken på hur saker och ting kommer att utveckla sej här på baksidan. I göteborgsområdet, alltså. Det var faktiskt en del intressanta saker som framträdde. När jag nu tittar närmare i spåkulan så upptäcker jag att den har formen av en kaffekopp. Hoppsan! Jag sitter på mitt hotellrum och lapar java. Jag tänkte att det kunde vara dags att göra en samlad bedömning av några tips till bloggen, viskningar i korridorerna och en del fakta som dykt upp längs vägen.

DSB har som bekant beslutat sej för att kasta in handduken. Nu blir det SJ som tar över igen. Övertagandet kommer att offentliggöras inom några veckor. DSB får våren och eventuellt sommaren på sej att avveckla sin roll i trafiken. Västtrafik, det vill säga skattebetalarna, kommer att få skjuta till ytterligare tiotalet miljoner för att hålla liv i DSB fram tills det att SJ kan ta över. Allt för att undvika en konkurs och den cirkus som det skulle innebära.

SJ å sin sida kommer möjligen att bilda ett nytt dotterbolag, som man gjort med Stockholmståg och Norrlandståg. Kanske kommer det nya bolaget att heta SJ Västtåg? Det är egentligen bara på en punkt som spåku…förlåt, kaffekoppen…är lite otydlig: kommer SJ att ta över hela trafiken, eller bara delar av den? Kanske hamnar regionaltrafiken hos SJ och pendeltågen hos nån annan? Personligen har jag svårt att tro att man skulle dela upp trafiken på ett sånt sätt, men som sagt: kaffekoppen ger inget tydligt svar på den punkten.

Frågan är ju bara varför SJ helt plötsligt skulle vara intresserat av den trafik som man tidigare inte ens la anbud på? Det handlar om pengar, förstås. Antingen har Västtrafik fått krypa till korset och öppna jätteplånboken Allan, eller så har SJ lyckats förhandla fram en lösning där man själva kan vara med och påverka biljetthanteringen och ta del av eventuella förtjänster.

Tidigare goda relationer mellan SJs och Västtrafiks företrädare spelar naturligtvis också en stor roll i sammanhanget. Dessa går inte på något sätt i världen att jämföra med exempelvis Skånetrafikens avoga inställning till det statliga järnvägsbolaget. I Skåne och sedermera i hela södra Sverige jagades SJ bort med blåslampa.

966 svek aldrig

Sveriges järnvägsmuseum har bestämt sej: det är Ma-lok 966 man önskar bevara för eftervärlden. I mina öron låter det som ett utmärkt val. Denna maskin, tillsammans med 965, är det lok som jag kört överlägset flest gånger på TGOJ. Vet inte hur många gånger jag klargjort detta lok, växlat ut henne från uppställningsspåren i Skandiahamnen och kopplat på containervagnarna till Helsingborg. Otaliga är gångerna jag nervöst bitit på naglarna när jag närmat mej Båstad regniga nätter i oktober. Men 966 svek aldrig. Hon tuggade sej upp för åsen utan minsta problem.

Loket är det näst sist byggda av Ma-loken. Bara 967 är nyare. Båda loken levererades till SJ 1960, men 967 har stått avställd som reservdelslok i Eskilstuna i några år. 966, däremot, var i drift fram tills för bara en månad sen. Den 28 februari drog hon sin sista kopparpendel, och fick äntligen vila efter 52 års hårt slit.

Man kan förstås invända att järnvägsmuseet borde bevarat något av de ursprungliga TGOJ-loken istället. För mej spelar inte det nån större roll. Är tämligen säker på att ett av dessa lok så småningom hamnar hos GBBJ i Grängesberg. Så var tanken på TGOJs tid, jag hoppas det ”löftet” fortfarande gäller.

Pantat

Städpersonalen i Karlskrona samlade tomburkar hela året. Sen hade de fest. Ibland blev vi lokförare också bjudna. Därför försökte vi hjälpa till så gott det gick med insamlingen. En kollega blev lite väl hjälpsam.

När han en fredagskväll bytte ände på Kustpilentåget i Kristianstad och gick igenom tåget, upptäckte han en massa pantflaskor och burkar i tåget. Han samlade upp det som låg och skräpade på golvet. När han kom fram i hytten hade han famnen full. Men vart skulle han göra av alla flaskorna och burkarna? Det fanns bara en plats där de stod bra: i framfönstret.

Det blev inte så lyckat. En resenär längs linjen hade upptäckt att lokföraren satt och söp i sin hytt och ringt polisen. När tåget stannade i Karlshamn stod det två nitiska konstaplar på perrongen. De ville inte åka med. Däremot ville de ta ett allvarligt snack med hr lokförare. Han fick lämna ett utandningsprov. Det visade förstås ingenting onormalt. Kollegan förklarade situationen. Poliserna lämnade platsen. Skrattande.

Blå blev gul – kul!

Sven var väldigt blå. Inte politiskt sett. Utan fotbollsmässigt. Han var lokförare och höll på Malmö FF. Det fanns inget annat i hans liv. Han såg alla hemmamatcher. Tog ledig för att kunna åka på bortamatcherna. Låg sömnlös efter en förlust. Hans bror var likadan.

En gång blev Sven inlagd på sjukhus. Det var nåt han skulle operera. Inget allvarligt, men ändå tillräckligt komplicerat för att han skulle tvingas bli kvar på sjukhuset en dryg vecka. Sven bad sin bror ta in posten under tiden han själv inte var hemma.

På SJ i Malmö såg förstås kollegorna chansen att skoja lite. De ringde till IFK Malmö – de värsta och bittraste rivalerna till MFF – och skrev in Sven som medlem. Hans bror kom som vanligt dagen efter för att plocka in posten. Och upptäckte till sin stora fasa ett kuvert med IFK Malmös logotyp, adresserat till sin bror.

Han kunde inte låta bli att öppna kuvertet. Han plockade upp medlemskortet och läste i brevet: ”Bäste Sven, välkommen till oss i IFK Malmö…”

Svens bror satte sej chockad ned. Tog sej för pannan. Det kom en tår.

”Fan, brorsan ljög. Det var alltså nåt allvarligt fel på honom ändå. Jag får skynda mej upp på lasarettet så jag hinner träffa honom åtminstone en gång till…”

Veteranbussen räddade oss

Banarbetet var förberett i minsta detalj. Information hade gått ut till samtlig personal. Jobbet var planerat sedan flera månader tillbaka. En buss var beställd och skulle ersätta tåget på sträckan Sölvesborg-Kristianstad.

När tåget snirklade sej in mot Sölvesborg den där söndagsmorgonen för snart tio år sen så fattade tågmästaren mikrofonen och gjorde sitt utrop. ”Bussen inväntar utanför stationshuset” avslutade hon. Vi stannade med Y2an vid perrongen. Stationsområdet såg oroväckande öde ut. Nåja, vi var två minuter före tiden, så bussen kommer nog snart.

Folk klev av. De slet med sin packning. Fyra unga killar var på väg till fotbolls-EM och skulle se på match samma kväll. Ett ungt par skulle med ett plan till Västindien på bröllopsresa. Tiden gick. Det var nåt som inte stämde.

Jag ringde trafikkontoret och förklarade situationen. De skulle kolla upp saken och återkomma. Det visade sej att busschauffören kört för tidigt från Sölvesborg. Nu kunde han inte vända eftersom han hade en annan körning i Kristianstad. Trafikkontoret försökte ringa efter taxi. Det visade sej vara lättare sagt än gjort. Taxi Sölvesborg öppnade först klockan 13. Taxi i Karlshamn kunde skicka en bil. En. Från Kristianstad kom ytterligare en. Det räckte ju inte på långa vägar.

Då händer det oväntade. En man som länge stått och betraktat detta spektakel kommer fram och presenterar sej. ”Jo, jag tyckte det var konstigt, detta med bussen. Den körde precis när ni rullade in”. Han fortsatte: “Jag förstår att ni har problem, men jag kanske kan hjälpa er. Jag har en kompis som äger en veteranbuss. Ska jag ringa honom?” Vi nästan föll på knä. Ja, för Guds skull, gör det!

En halvtimme senare stod det en fin SJ-buss från tidigt 60-tal på stationsområdet. Blänkande och med små flaggor längst upp i fronten. Och med en chaufför i stilig uniform, med mössa och allt. Vilken succé det blev. Folk blev visserligen en timme försenade, men det gjorde inget. De som skulle med flyg utomlands kom iväg som de skulle. Alla var på strålande humör den förmiddagen. Tänk vad en gammal buss kan betyda mycket.

Visst fan…

…jag skulle ju hinna med att blogga lite också. Hur jag ska lyckas peta in nån järnvägsanknytning i det här inlägget vet jag inte. Jag får hoppas jag kommer på nåt under tiden jag skriver.

Dagen har jag tillbringat på ett tak. Farsan behövde hjälp att lägga pannor. Kan ju inte ta så lång tid, tänkte jag. Men det kunde det. Tack och lov var jag inte ensam på taket. Bror min slet hårt. Precis som syster. Och kära hustrun. Plus några vänner till. Nu är man helt ledbruten i kroppen. En lokförare är inte van vid denna typ av arbete. Även om syster ansåg att jag skulle lösa av henne med dagens tyngsta jobb ”eftersom du ju är lokförare”. Det är bra att hon har så höga tankar om yrket.

Väl hemma igen hade storebror bestämt med en kompis att han skulle sova över.  Det fick bli pizza till kvällsmat för killarna. Det är ju trots allt lördag. Själv klämde jag en gyrossallad. Därefter tog jag en synnerligen meriterande seger i Monopol mot dessa båda åtta-åringar. Det som kändes lite konstigt var att segern grundlades tack vare fyra hus på Djurgården. Tvi, tvi, tvi… Kändes lite bättre när jag upptäckte att Apa IF åter förlorade i kvalet till elitserien.

Nu sitter jag här och skriver en massa dravvel i väntan på att nåt tågrelaterat ska dyka upp i skallen. Jag tar en liten paus, tror jag…

 

 

…nä, det går inte. Får ta nya tag i morgon. Eller nya tåg kanske man ska säga i denna spalt. Höres.

 

 

Grattis, GC-kollegor!

Komprimerad tjänst införs nu även på Green Cargo. Det som för bara ett drygt år sen var totalt omöjligt, stred mot arbetstidsbestämmelserna och dessutom var en fara för den personliga hälsan, genomförs alltså nu. Jag kan bara gratulera mina kollegor på GC.

Jag har själv arbetat på detta sätt i fem år och har under denna tid inte varit sjukskriven en enda dag. Har man möjligheten att vara hemifrån i en vecka, så är detta sätt att arbeta en fantastisk förmån. Man har semester varannan vecka. Man har gott om tid att ladda om batterierna.

Faktum är att jag  nuförtiden aldrig är så hysteriskt trött som jag kunde vara tidigare. Sömnig, javisst. Men den där genombrutala tröttheten som kommer efter veckor av skiftesarbete och tidiga morgonar och nattslit, ja den förekommer inte längre.

Visst kan jag ibland jobba många timmar under min arbetsvecka. Inte tal om annat. Men jag jobbar och jag sover. Jag gör inte så mycket annat. Behöver inte tänka på ungarna som ska till skolan eller ogräset som ska rensas ur rabatterna.

Det Green Cargo nu gör är att man inför en så kallad bemanningspool. Lokförarna arbetar som vanligt på sin hemstation, varannan vecka, men kan när som helst bli utlånade till en annan ort där behov finnes. Jag vet att denna tanke föddes av TGOJs fack när bolaget införlivades i Green Cargo för ett drygt år sen. Kul att den nu blir verklighet.

Jag kan bara rekommendera mina kollegor att söka till den här poolen. Jag tror inte ni kommer att ångra er.