Den Vimsige hörde av sej. Han satt på en stubbe i skogen och väntade på en kompis. Han hade börjat fundera på den gången vi fick åka taxi till Skellefteå. ”Kan du inte skriva om det i bloggen?” föreslog han.
En utmärkt idé.
Allting började med att vi ankom Piteå med ett tåg från Vännäs. För en gång skull hade vi inte Hilton med oss, utan ”bruningen”. Det var en vanlig passvagn som TGOJ lånat av kamraterna på GBBJ i Grängesberg. Den använde vi som personalvagn när Hilton var ute på andra uppdrag.
Problemet i Piteå var att det inte fanns någon 1000-voltspost. Och eftersom detta var på vintern, så riskerade hela vagnen att frysa sönder om vi inte kopplade den till post. Vi fick låta loket stå igång, för att försörja vagnen med ström. Växlingsgubbarna lovade att titta till loket med jämna mellanrum.
Lördag morgon klockan 6 var det avgång. Den Vimsige och jag var på plats på bangården en timme tidigare. Vi kunde snabbt konstatera att loket inte mådde så bra… Det var helt dött. Tre volt kvar i batteriet, typ. God natt!
Kontaktledningen hade förstås blivit spänningslös under natten, kompressorn slutat gå, huvudbrytaren gett upp och strömavtagarna rasat ned. Ingen ström, ingen laddning. Ingen laddning, ingen batterispänning.
Vad gör vi nu då?
Jag drog mej till minnes att man kan mata omriktarlok ”bakvägen”. Det fick jag nämligen göra en gång efter en överliggning i Hässleholm för att få igång maskineriet. Kortfattat går det ut på att man matar omriktaren med ström från tågvärmekretsen istället för från transformatorn. Då får man igång lokets hjälputrustning, som kompressor, batteriladdning och fläktar.
Vi lånade ett Green Cargo-lok, kopplade 800 volt till vårt lok och la alla reglage rätt. Men batterispänningen var för svag. Batteriet orkade inte dra de få reläer som behövdes för att kunna ta emot matningen från det andra loket. Det var bara att lägga ned det projektet.
Transportcenter i Eskilstuna bläddrade i sina loklistor. Det tog en stund, eftersom listorna som vanligt var totalt obegripliga för alla utom lokledaren själv…;-) Till slut kom TC i alla fall fram till att vi hade ett reservlok stående i Skellefteå. Det var bara att beställa en taxi.
Jodå, där stod en gammal Ma parkerad. Den hade nog stått ett tag, eftersom den var helt insnöad. Undrar hur de batterierna mår? Vi grävde oss in i loket och slog på hjälpkompressorn. Inga problem. Efter någon minut var den gamle trotjänaren satt under spänning. Vi klargjorde loket och började rulla. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, fick Den Vimsige för sej att öppna dörren in till maskinrummet. ”Herregud, stanna loket!” beordrade han.
Hela maskinrummet var plötsligt fullt av snö. Och det fortsatte att snöa från taket. Kollegan som ställt av loket hade inte stängt ventilationsluckorna i taket. Och vi hade inte heller noterat att de var öppna. Vi var stressade och loket var ju helt insnöat. Det var alltså mörkt i de glipor som uppstår när luckorna är öppna. Men när vi fick igång loket och började köra drog snön in. I massor, på grund av undertrycket som uppstår. Det var detta som Den Vimsige, tack och lov, hade upptäckt.
Vi fick ägna en stund åt att skotta snö i maskinrummet. Vi befarade att hela loket skulle kortslutas när som helst, men det gjorde det inte. Vi kunde rulla vidare. 100 kilometer i timmen, ingen ATC på banan, tam-sträcka och halvtaskig linjekännedom. Men vi var ju två på loket. Vi tog det lugnt till Bastuträsk.
Väl framme i Piteå växlade vi ihop tåget. Det var då den verkliga katastrofen inträffade. Den Vimsige skulle hämta sina allra käraste ägodelar på det havererade loket. Det vill säga tio skivor med dansbandsmusik. Texas, Lasse Stefanz och Torsten Lennartz och allt vad banden hette. Han la skivorna på bufferten på Ma-loket och började gå på bromsen. Sen glömde han skivorna…
I höjd med Arnemark upptäckte Den Vimsige sitt misstag. I Nyfors stannade vi till vid en signal i stopp. Knäckt gick Den Vimsige bak i ”bruningen” och somnade. Jag tror aldrig han har sovit så länge som han gjorde den dagen. Om det berodde på skivorna eller nåt annat ska vi låta vara osagt.
Resten av resan gick bra. Vi hade ett relativt långt uppehåll i Vännäs för tillkoppling av vagnar. När vi ankom Göteborg dagen efter tror jag till och med att tåget var i rätt tid.
Nu kanske ni tycker att det här blev en väldigt lång berättelse. Då ska ni veta att jag ändå utelämnat vissa delar. Man kan väl säga att det är censuren som slagit till. Vi får se om jag vågar återkomma till de delarna. Nu orkar ni förmodligen ändå inte läsa mer.
I huvudet på en lokförare 