Fadäsen som värmde

Överliggning. Klockan ringer 03.30. Kroppen skriker: somna om, somna om! Men nej, upp ska man. Tittar ut. Snöstorm. Klär på mig. Får en torr fralla från igår. Kämpar mig fram de 700 meterna till stationen. Pulsar i snön. Skakar av kylan. Kommer fram. Min vagn står på spår 3. Ser att fjärren redan lagt tågväg från spår 1.

Ringer upp och påtalar den lilla fadäsen. ”Jaha, men vad ska jag göra åt det då?” Du får väl ta tillbaka tågvägen, försöker jag. ”Nej, det kan jag inte göra. Jag måste ringa föraren först”.

Föraren? Jag tittar mig omkring på stationen. Den är helt öde. Snön yr i stormen. Jag ser inte en människa. Jag tänker att tågklareraren nog bara är lite yrvaken. Men hon framhärdar.

”Vi får absolut inte ta tillbaka tågvägen utan att först ringa föraren”.

Men kära du, han ligger ju och sover. Han ska inte köra på flera timmar. Honom kan du inte ringa. Då blir det tyst i luren. Sedan säger tågklareraren:

”Jag måste nog prata med min handledare…

Då kunde jag inte låta bli att le lite. Såg nämligen mig själv i tågklareraren. Minns den (glada) tiden när jag var ny på järnvägen. Allt var en obegriplig röra av förkortningar och suspekta benämningar. Den morgonen blev jag varm inombords, trots den stränga kylan.

En ovanlig dag

Idag är en ovanlig dag. Går här hemma helt molalena. I normala fall är det fullt upp med Alice och killarna. Men Alice är på dagis och killarna ska jag hämta om en liten stund.

Anledningen till ensamheten är förstås att jag kom hem tidigare än planerat efter den senaste arbetsveckan. Skulle ha ankommit Trelleborg 3.30 i natt, men tack vare stormen fick jag köra ett annat tåg och hann således hem redan igår kväll.

Nu går jag här och njuter av tillvaron. Har ätit frukost i lugn och ro, satt på kaffe och sitter just nu under täcket i soffan och bloggar. Tittar ut och inser att jag har stormen att tacka för ytterligare en sak: löven från de 26 äppelträden är borta! Jag har haft dåligt samvete för att jag inte räfsat upp dem, men nu löste sej den lilla saken av sej självt. Blir nog grannen som sliter sitt hår istället…

Men sysslolös får man aldrig vara. Hustrun ringde nyss. Hon beordrade dammsugning. Sen hörde Den Vimsige av sej. Han har köpt ny bil och behöver skjuts till bilhandlaren i eftermiddag. Håhåjaja.

Hurra för stormen!

Igår fruktade jag resan från Göteborg till Nässjö. Men den gick över förväntan. Jag ankom det småländska höglandet 20 minuter tidigare än jag skulle. Obegripligt, egentligen. Det blåste nämligen duktigt. Precis som befarat.

Strax norr om Alingsås såg jag hur signalerna slocknade på det andra spåret. Sedan följde ett koppel av stillastående tåg. X2or, en X40 och flera godståg. Men jag fick rulla vidare. Förutom en liten fadäs när en mellanblocksignal plötsligt slog om till stopp, så gick färden oförskämt bra.

I Falköping började det snöa. När jag gick ut för att hänga av kopplet lämnade jag dörren öppen. Dumt nog. Blåsten gjorde nämligen att snön inte kom uppifrån, utan från sidan. När jag kom tillbaka upp i loket hade det alltså snöat i hytten. Jag säger då det…

Snöstormen friskade i, men resan till Nässjö gick över all förväntan. Mitt tåg måste ha varit det enda i hela södra Sverige som var före tiden i natt. Åtminstone kändes det så när jag belåten kröp ned mellan lakanen.

Idag skulle jag egentligen ha åkt pass tillbaka till Göteborg för att köra ett tåg till Trelleborg. Men det tåget är inställt. Så istället fick jag hämta 42415 på bangården i Nässjö och köra det till Trelleborg. Tåget hade stått uppställt sedan i natt när kollegan ankom från Älvsjö. Han kom inte längre eftersom linjen söderut mot Alvesta var avstängd.

Nu blir det alltså istället jag som får styra ekipaget mot Skåne. Men jag deppar inte. Jag skulle egentligen ha ankommit Trelleborg tisdag morgon 3.30. Tack vare stormen och den här lilla rockaden är jag nog framme betydligt tidigare än så. Friveckan förlängs med ytterligare några timmar. Mumma!

Fast egentligen borde jag inte ta ut segern i förskott. Har nu stått i över en timme vid mellanblocksignal Tunneby N3. Klockan är snart 14.30. Jag har en radda av tåg framför mej. Tågklareraren har enkelspårsdrift en bit och på ett annat ställe måste han köra tågen mot stopp. Det finns således en överhängande risk att detta blir en synnerligen lång eftermiddag.

Men varför klaga? Jag har varmt och skönt i loket. Det finns gott om köttbullar kvar från igår. Kaffet står på bryggning och nötterna och apelsinen ligger kvar i väskan. Dessutom hinner jag blogga lite.

Ut i stormen!

SMHI varnar folk för att ge sej ut i stormen. Jag befinner mej mitt i stormens öga, i Göteborg. Jag gör tvärtom. Jag kastar mej ut i ovädret om en halvtimme. Strömmen i lägenheten har precis kommit tillbaka. Den försvann i samma ögonblick som jag satte kastrullen på plattan och skulle värma min gulaschsoppa.

Nu ska jag ut och köra tåg. Från Göteborg till Nässjö, via Falköping. Känns som om denna linje är den enda som är öppen för tillfället. På TV och i radio berättar de hela tiden om hur många tåg som är inställda.

Jag har gjort det här förr. Det gäller att vara förberedd. Man kan få stopp precis var som helst. Och man kan få stå stilla precis hur länge som helst. Blir linjen spänningslös fungerar som bekant ingenting på loket.

Mobiltelefonen är laddad. Precis som reservtelefonen. Jag har värmeljus och tändstickor med mej. Plus varma kläder. Jag har mat som inte behöver värmas. Ett kilo köttbullar, en apelsin och en påse nötter ska väl räcka en stund. Två liter vatten kånkar jag med mej också. Innan jag åker iväg från Gbco gäller det att kontrollera i maskinrummet så att det finns bromsskor. Men just den saken ska nog inte bli några problem. Norrmännen brukar vara bra på att skicka med bromsskor. Bromsskor, om nån undrar, måste användas för att säkra tåget mot rullning om man blir stående länge längs linjen.

Nåväl, nu är det dags. Ut i stormen. Önska mej lycka till.

En spya vid infarten

Kycklingspetten var för jäkla goda. För att inte tala om jordnötssåsen. Lämnade kollegan och thaistället i Alingsås mätt och belåten. Hamnade längst fram i pendeltåget och snackade lite strunt med en annan kollega. Var ute och hjälpte honom att kontrollera strömavtagarna efter ett larm från fjärren.

Somnade som en stock när jag kom tillbaka till lägenheten i Göteborg, men när jag vaknade var det nåt som inte stämde. Jag frös ena stunden och svettades den andra. Jag kände att nån jäkelskap var på gång i kroppen. Tre nya poäng till Gnaget piggade dock upp avsevärt. Richard Gynge är grym nu!

Vid 23-tiden kom taxin. Chauffören skulle absolut bjuda på glass. Det var ju PRECIS vad jag var sugen på… Nåväl, han menade bara väl. En snäll kille, det där. Fick en Redbull också, som vanligt.

Väl på loket förstod jag att det här blir ingen rolig natt. Fyra timmars körning hade jag framför mej. Plus ett obegripligt uppehåll på två och en halv timme i Halmstad. Det var nåt med magen. Jag mådde pyton. Tog några alvedon men det hjälpte föga.

I Halmstad höll det inte längre. Jag var tvungen att stanna vid infartssignalen och kasta mej ut ur loket.  Jag vill inte påstå att det blev ett kärt återseende. Men grillspetten dök i alla fall upp igen. I lite annan form kanske.

Hade jag jobbat kvar på SJ hade jag begärt avbyte direkt. Men var fanns närmaste Cargonet-förare? Ja, inte i Halmstad i alla fall. Jag fick bita ihop. Tåget måste fram.

Jag var helt darrig i benen när jag klättrade upp i El 16 2212 igen. Rullade vidare i sakta mak genom Halmstad. Tack och lov hade jag nog vunnit lite medlidande hos mina kamrater tågklarerarna, för sen låg det, i princip, tågväg ända in i stoppbocken i Trelleborg.

Det var ingen rolig natt. Men man får se det positivt. Grillspetten kunde ha kommit ur andra änden. Eller ändan, kanske man ska säga i det här fallet.

”Vaffö stå vi hä?”

Det är inte lätt att vara nykär. Var på väg norrut och närmade mej Avesta Krylbo. Telefonen ringde. Det var HON. Jag fipplade nervöst med mobilen och svarade. Samtidigt varnade orienteringstavlan för en 40-nedsättning en kilometer längre fram. 200 meter efter orienteringstavlan passerade jag den fristående försignalen: ”vänta kör 40”.

ATCn pep till och 40 hoppade upp över i huvudindikatorn. ”Det är lugnt” tänkte jag. Det var ännu långt till infartssignalen. Men det var naturligtvis inte signalen som ATC varnade för, utan 40-nedsättningen. Jag fick en rejäl driftbroms i nedförsbacken. Jag kvitterade på panelen, men tåget var 620 meter långt och ute var det 20 minusgrader. Bromsen ville inte lossa så snabbt som jag önskade.

Jag såg hur skyddssektionen närmade sej. Jag kände direkt att det här kommer att gå åt helsike. Mycket riktigt. Jag stannade med ett ryck. Mitt i skyddssektionen. Allting tystnade. Ventilatorer, kompressor, rubbet. Ridå.

Där satt jag med mobilen i näven och försökte förklara att det nog inte var läge att prata just nu. Men det värsta var inte att jag just parkerat tåget i en skyddssektion. Det värsta var att Den Vimsige vaknat och stack ut huvudet genom fönstret i Hilton. ”Vaffö stå vi hää?”

Jag sa åt honom att kontaktledningen var spänningslös och att han skulle gå och lägga sej igen. Men han gick inte på den lätte finten. ”Det dä se ju ut som en nedkopplingstavla…”

Jag ringde fjärren i Gävle och förklarade situationen. Nån ström gick inte att koppla in. Det var bara att begära hjälplok. Tur i oturen var att Green Cargo höll på att växla med en V5a på bangården i Avesta Krylbo. Det tog bara fem minuter så kom kollegorna och drog fram oss de få meterna som behövdes. Vi kunde fortsätta färden.

Hur gick det då med tjejen som ringde? Jodå, ganska bra, får man säga. Idag är vi man och hustru.