Fadäsen som värmde

Överliggning. Klockan ringer 03.30. Kroppen skriker: somna om, somna om! Men nej, upp ska man. Tittar ut. Snöstorm. Klär på mig. Får en torr fralla från igår. Kämpar mig fram de 700 meterna till stationen. Pulsar i snön. Skakar av kylan. Kommer fram. Min vagn står på spår 3. Ser att fjärren redan lagt tågväg från spår 1.

Ringer upp och påtalar den lilla fadäsen. ”Jaha, men vad ska jag göra åt det då?” Du får väl ta tillbaka tågvägen, försöker jag. ”Nej, det kan jag inte göra. Jag måste ringa föraren först”.

Föraren? Jag tittar mig omkring på stationen. Den är helt öde. Snön yr i stormen. Jag ser inte en människa. Jag tänker att tågklareraren nog bara är lite yrvaken. Men hon framhärdar.

”Vi får absolut inte ta tillbaka tågvägen utan att först ringa föraren”.

Men kära du, han ligger ju och sover. Han ska inte köra på flera timmar. Honom kan du inte ringa. Då blir det tyst i luren. Sedan säger tågklareraren:

”Jag måste nog prata med min handledare…

Då kunde jag inte låta bli att le lite. Såg nämligen mig själv i tågklareraren. Minns den (glada) tiden när jag var ny på järnvägen. Allt var en obegriplig röra av förkortningar och suspekta benämningar. Den morgonen blev jag varm inombords, trots den stränga kylan.

En ovanlig dag

Idag är en ovanlig dag. Går här hemma helt molalena. I normala fall är det fullt upp med Alice och killarna. Men Alice är på dagis och killarna ska jag hämta om en liten stund.

Anledningen till ensamheten är förstås att jag kom hem tidigare än planerat efter den senaste arbetsveckan. Skulle ha ankommit Trelleborg 3.30 i natt, men tack vare stormen fick jag köra ett annat tåg och hann således hem redan igår kväll.

Nu går jag här och njuter av tillvaron. Har ätit frukost i lugn och ro, satt på kaffe och sitter just nu under täcket i soffan och bloggar. Tittar ut och inser att jag har stormen att tacka för ytterligare en sak: löven från de 26 äppelträden är borta! Jag har haft dåligt samvete för att jag inte räfsat upp dem, men nu löste sej den lilla saken av sej självt. Blir nog grannen som sliter sitt hår istället…

Men sysslolös får man aldrig vara. Hustrun ringde nyss. Hon beordrade dammsugning. Sen hörde Den Vimsige av sej. Han har köpt ny bil och behöver skjuts till bilhandlaren i eftermiddag. Håhåjaja.

Hurra för stormen!

Igår fruktade jag resan från Göteborg till Nässjö. Men den gick över förväntan. Jag ankom det småländska höglandet 20 minuter tidigare än jag skulle. Obegripligt, egentligen. Det blåste nämligen duktigt. Precis som befarat.

Strax norr om Alingsås såg jag hur signalerna slocknade på det andra spåret. Sedan följde ett koppel av stillastående tåg. X2or, en X40 och flera godståg. Men jag fick rulla vidare. Förutom en liten fadäs när en mellanblocksignal plötsligt slog om till stopp, så gick färden oförskämt bra.

I Falköping började det snöa. När jag gick ut för att hänga av kopplet lämnade jag dörren öppen. Dumt nog. Blåsten gjorde nämligen att snön inte kom uppifrån, utan från sidan. När jag kom tillbaka upp i loket hade det alltså snöat i hytten. Jag säger då det…

Snöstormen friskade i, men resan till Nässjö gick över all förväntan. Mitt tåg måste ha varit det enda i hela södra Sverige som var före tiden i natt. Åtminstone kändes det så när jag belåten kröp ned mellan lakanen.

Idag skulle jag egentligen ha åkt pass tillbaka till Göteborg för att köra ett tåg till Trelleborg. Men det tåget är inställt. Så istället fick jag hämta 42415 på bangården i Nässjö och köra det till Trelleborg. Tåget hade stått uppställt sedan i natt när kollegan ankom från Älvsjö. Han kom inte längre eftersom linjen söderut mot Alvesta var avstängd.

Nu blir det alltså istället jag som får styra ekipaget mot Skåne. Men jag deppar inte. Jag skulle egentligen ha ankommit Trelleborg tisdag morgon 3.30. Tack vare stormen och den här lilla rockaden är jag nog framme betydligt tidigare än så. Friveckan förlängs med ytterligare några timmar. Mumma!

Fast egentligen borde jag inte ta ut segern i förskott. Har nu stått i över en timme vid mellanblocksignal Tunneby N3. Klockan är snart 14.30. Jag har en radda av tåg framför mej. Tågklareraren har enkelspårsdrift en bit och på ett annat ställe måste han köra tågen mot stopp. Det finns således en överhängande risk att detta blir en synnerligen lång eftermiddag.

Men varför klaga? Jag har varmt och skönt i loket. Det finns gott om köttbullar kvar från igår. Kaffet står på bryggning och nötterna och apelsinen ligger kvar i väskan. Dessutom hinner jag blogga lite.

Ut i stormen!

SMHI varnar folk för att ge sej ut i stormen. Jag befinner mej mitt i stormens öga, i Göteborg. Jag gör tvärtom. Jag kastar mej ut i ovädret om en halvtimme. Strömmen i lägenheten har precis kommit tillbaka. Den försvann i samma ögonblick som jag satte kastrullen på plattan och skulle värma min gulaschsoppa.

Nu ska jag ut och köra tåg. Från Göteborg till Nässjö, via Falköping. Känns som om denna linje är den enda som är öppen för tillfället. På TV och i radio berättar de hela tiden om hur många tåg som är inställda.

Jag har gjort det här förr. Det gäller att vara förberedd. Man kan få stopp precis var som helst. Och man kan få stå stilla precis hur länge som helst. Blir linjen spänningslös fungerar som bekant ingenting på loket.

Mobiltelefonen är laddad. Precis som reservtelefonen. Jag har värmeljus och tändstickor med mej. Plus varma kläder. Jag har mat som inte behöver värmas. Ett kilo köttbullar, en apelsin och en påse nötter ska väl räcka en stund. Två liter vatten kånkar jag med mej också. Innan jag åker iväg från Gbco gäller det att kontrollera i maskinrummet så att det finns bromsskor. Men just den saken ska nog inte bli några problem. Norrmännen brukar vara bra på att skicka med bromsskor. Bromsskor, om nån undrar, måste användas för att säkra tåget mot rullning om man blir stående länge längs linjen.

Nåväl, nu är det dags. Ut i stormen. Önska mej lycka till.

En spya vid infarten

Kycklingspetten var för jäkla goda. För att inte tala om jordnötssåsen. Lämnade kollegan och thaistället i Alingsås mätt och belåten. Hamnade längst fram i pendeltåget och snackade lite strunt med en annan kollega. Var ute och hjälpte honom att kontrollera strömavtagarna efter ett larm från fjärren.

Somnade som en stock när jag kom tillbaka till lägenheten i Göteborg, men när jag vaknade var det nåt som inte stämde. Jag frös ena stunden och svettades den andra. Jag kände att nån jäkelskap var på gång i kroppen. Tre nya poäng till Gnaget piggade dock upp avsevärt. Richard Gynge är grym nu!

Vid 23-tiden kom taxin. Chauffören skulle absolut bjuda på glass. Det var ju PRECIS vad jag var sugen på… Nåväl, han menade bara väl. En snäll kille, det där. Fick en Redbull också, som vanligt.

Väl på loket förstod jag att det här blir ingen rolig natt. Fyra timmars körning hade jag framför mej. Plus ett obegripligt uppehåll på två och en halv timme i Halmstad. Det var nåt med magen. Jag mådde pyton. Tog några alvedon men det hjälpte föga.

I Halmstad höll det inte längre. Jag var tvungen att stanna vid infartssignalen och kasta mej ut ur loket.  Jag vill inte påstå att det blev ett kärt återseende. Men grillspetten dök i alla fall upp igen. I lite annan form kanske.

Hade jag jobbat kvar på SJ hade jag begärt avbyte direkt. Men var fanns närmaste Cargonet-förare? Ja, inte i Halmstad i alla fall. Jag fick bita ihop. Tåget måste fram.

Jag var helt darrig i benen när jag klättrade upp i El 16 2212 igen. Rullade vidare i sakta mak genom Halmstad. Tack och lov hade jag nog vunnit lite medlidande hos mina kamrater tågklarerarna, för sen låg det, i princip, tågväg ända in i stoppbocken i Trelleborg.

Det var ingen rolig natt. Men man får se det positivt. Grillspetten kunde ha kommit ur andra änden. Eller ändan, kanske man ska säga i det här fallet.

”Vaffö stå vi hä?”

Det är inte lätt att vara nykär. Var på väg norrut och närmade mej Avesta Krylbo. Telefonen ringde. Det var HON. Jag fipplade nervöst med mobilen och svarade. Samtidigt varnade orienteringstavlan för en 40-nedsättning en kilometer längre fram. 200 meter efter orienteringstavlan passerade jag den fristående försignalen: ”vänta kör 40”.

ATCn pep till och 40 hoppade upp över i huvudindikatorn. ”Det är lugnt” tänkte jag. Det var ännu långt till infartssignalen. Men det var naturligtvis inte signalen som ATC varnade för, utan 40-nedsättningen. Jag fick en rejäl driftbroms i nedförsbacken. Jag kvitterade på panelen, men tåget var 620 meter långt och ute var det 20 minusgrader. Bromsen ville inte lossa så snabbt som jag önskade.

Jag såg hur skyddssektionen närmade sej. Jag kände direkt att det här kommer att gå åt helsike. Mycket riktigt. Jag stannade med ett ryck. Mitt i skyddssektionen. Allting tystnade. Ventilatorer, kompressor, rubbet. Ridå.

Där satt jag med mobilen i näven och försökte förklara att det nog inte var läge att prata just nu. Men det värsta var inte att jag just parkerat tåget i en skyddssektion. Det värsta var att Den Vimsige vaknat och stack ut huvudet genom fönstret i Hilton. ”Vaffö stå vi hää?”

Jag sa åt honom att kontaktledningen var spänningslös och att han skulle gå och lägga sej igen. Men han gick inte på den lätte finten. ”Det dä se ju ut som en nedkopplingstavla…”

Jag ringde fjärren i Gävle och förklarade situationen. Nån ström gick inte att koppla in. Det var bara att begära hjälplok. Tur i oturen var att Green Cargo höll på att växla med en V5a på bangården i Avesta Krylbo. Det tog bara fem minuter så kom kollegorna och drog fram oss de få meterna som behövdes. Vi kunde fortsätta färden.

Hur gick det då med tjejen som ringde? Jodå, ganska bra, får man säga. Idag är vi man och hustru.

Hur ligger det till, egentligen?

Här kommer en fråga som riktar sej främst till mina lokförarkollegor på Arriva: hur lång är typutbildningen på Regina om man redan har utbildning på X31? Detta var ju aktuellt för några år sen när Skånetrafiken lånade in Reginavagnar till Pågatågstrafiken. Vad jag vill minnas fanns det så många likheter mellan de två fordonen att utbildningen kunde kortas ned ganska radikalt. Stämmer detta eller minns jag fel?

Snöskottning i maskinrummet

Den Vimsige hörde av sej. Han satt på en stubbe i skogen och väntade på en kompis. Han hade börjat fundera på den gången vi fick åka taxi till Skellefteå. ”Kan du inte skriva om det i bloggen?” föreslog han.

En utmärkt idé.

Allting började med att vi ankom Piteå med ett tåg från Vännäs. För en gång skull hade vi inte Hilton med oss, utan ”bruningen”. Det var en vanlig passvagn som TGOJ lånat av kamraterna på GBBJ i Grängesberg. Den använde vi som personalvagn när Hilton var ute på andra uppdrag.

Problemet i Piteå var att det inte fanns någon 1000-voltspost. Och eftersom detta var på vintern, så riskerade hela vagnen att frysa sönder om vi inte kopplade den till post. Vi fick låta loket stå igång, för att försörja vagnen med ström. Växlingsgubbarna lovade att titta till loket med jämna mellanrum.

Lördag morgon klockan 6 var det avgång. Den Vimsige och jag var på plats på bangården en timme tidigare. Vi kunde snabbt konstatera att loket inte mådde så bra… Det var helt dött. Tre volt kvar i batteriet, typ. God natt!

Kontaktledningen hade förstås blivit spänningslös under natten, kompressorn slutat gå, huvudbrytaren gett upp och strömavtagarna rasat ned. Ingen ström, ingen laddning. Ingen laddning, ingen batterispänning.

Vad gör vi nu då?

Jag drog mej till minnes att man kan mata omriktarlok ”bakvägen”. Det fick jag nämligen göra en gång efter en överliggning i Hässleholm för att få igång maskineriet. Kortfattat går det ut på att man matar omriktaren med ström från tågvärmekretsen istället för från transformatorn. Då får man igång lokets hjälputrustning, som kompressor, batteriladdning och fläktar.

Vi lånade ett Green Cargo-lok, kopplade 800 volt till vårt lok och la alla reglage rätt. Men batterispänningen var för svag. Batteriet orkade inte dra de få reläer som behövdes för att kunna ta emot matningen från det andra loket. Det var bara att lägga ned det projektet.

Transportcenter i Eskilstuna bläddrade i sina loklistor. Det tog en stund, eftersom listorna som vanligt var totalt obegripliga för alla utom lokledaren själv…;-) Till slut kom TC i alla fall fram till att vi hade ett reservlok stående i Skellefteå. Det var bara att beställa en taxi.

Jodå, där stod en gammal Ma parkerad. Den hade nog stått ett tag, eftersom den var helt insnöad. Undrar hur de batterierna mår? Vi grävde oss in i loket och slog på hjälpkompressorn. Inga problem. Efter någon minut var den gamle trotjänaren satt under spänning. Vi klargjorde loket och började rulla. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, fick Den Vimsige för sej att öppna dörren in till maskinrummet. ”Herregud, stanna loket!” beordrade han.

Hela maskinrummet var plötsligt fullt av snö. Och det fortsatte att snöa från taket. Kollegan som ställt av loket hade inte stängt ventilationsluckorna i taket. Och vi hade inte heller noterat att de var öppna. Vi var stressade och loket var ju helt insnöat. Det var alltså mörkt i de glipor som uppstår när luckorna är öppna. Men när vi fick igång loket och började köra drog snön in. I massor, på grund av undertrycket som uppstår. Det var detta som Den Vimsige, tack och lov, hade upptäckt.

Vi fick ägna en stund åt att skotta snö i maskinrummet. Vi befarade att hela loket skulle kortslutas när som helst, men det gjorde det inte. Vi kunde rulla vidare. 100 kilometer i timmen, ingen ATC på banan, tam-sträcka och halvtaskig linjekännedom. Men vi var ju två på loket. Vi tog det lugnt till Bastuträsk.

Väl framme i Piteå växlade vi ihop tåget. Det var då den verkliga katastrofen inträffade. Den Vimsige skulle hämta sina allra käraste ägodelar på det havererade loket. Det vill säga tio skivor med dansbandsmusik. Texas, Lasse Stefanz och Torsten Lennartz och allt vad banden hette. Han la skivorna på bufferten på Ma-loket och började gå på bromsen. Sen glömde han skivorna…

I höjd med Arnemark upptäckte Den Vimsige sitt misstag. I Nyfors stannade vi till vid en signal i stopp. Knäckt gick Den Vimsige bak i ”bruningen” och somnade. Jag tror aldrig han har sovit så länge som han gjorde den dagen. Om det berodde på skivorna eller nåt annat ska vi låta vara osagt.

Resten av resan gick bra. Vi hade ett relativt långt uppehåll i Vännäs för tillkoppling av vagnar. När vi ankom Göteborg dagen efter tror jag till och med att tåget var i rätt tid.

Nu kanske ni tycker att det här blev en väldigt lång berättelse. Då ska ni veta att jag ändå utelämnat vissa delar. Man kan väl säga att det är censuren som slagit till. Vi får se om jag vågar återkomma till de delarna. Nu orkar ni förmodligen ändå inte läsa mer.

Nollor!

Rullade in i Hässleholm på spår 2, på väg mot Kristianstad. Med mig hade jag lok och fyra vagnar, varav den ena var en manövervagn. Det var därifrån jag satt och körde. Nu är tingens ordning sådana att kommer man in i Hässleholm och har stopp, så är flera av ATC-avstånden helt felmätta.

Vid tio-övervakning får man tre nollor i ATC-systemets förindikator. I normala fall är det först när man börjar närma sej signalen som man måste passa sej för nollorna. Men i Hässleholm är det annorlunda. ATC ger driftbroms lååångt ifrån signalen, såvida man inte kommit ned under tio kilometer i timmen.

Det var just detta som hände den här dagen. Jag var försenad med tåget och ville naturligtvis köra in lite tid. Det straffade sej i Hässleholm. Pang! Driftbroms och tåget stannade med ett gigantiskt ryck, som det alltid gör när man är oförsiktig vid körning från manövervagnen.

Med ett motorvagnståg hade det bara varit att lossa bromsen och rulla framåt igen. Men dörrarna på vanliga personvagnar är konstruerade så att de går att öppna utifrån, även om förreglingen ligger till. Fråga mej inte varför. Bara halva tåget hade kommit in till perrong, men naturligtvis så började resenärerna som stod där att öppna dörrarna och kliva in i vagnarna.

Det blev total kaos. Jag kunde inte släppa dörrförreglingen eftersom risken då fanns att folk gick rakt ut i tomma intet, i de bakersta vagnarna. Jag kunde inte köra fram med tåget, eftersom folk höll på att kliva av och på i den främre delen av tåget. Tågklareraren ringde och var vansinnig för att jag ”hängde ut” och stod i vägen för en massa andra tåg. Vilket elände.

Det är då det händer.

En kollega på Green Cargo, som åkt pass med mitt tåg, går förbi utanför förarfönstret, som är öppet. Kollegan är naturligtvis väl medveten om den knixiga tio-övervakningen i Hässleholm. Han tittar på mej, skakar på huvudet och konstaterar:

”Det är många nollor i hytten idag…”