Rekord igen – men missen svider

Så har ännu ett år passerat. Detta är årets sista dag. Då brukar det passa bra med diverse summeringar. WordPress ställer som vanligt samman en mängd statistik. Förmodligen finns det ingen annan än jag själv som är särskilt intresserad av dessa siffror. I den bifogade sammanställning kan man hursomhelst läsa att den här bloggen under 2014 haft drygt 520000 visningar fram tills igår. Idag tillkommer nog ytterligare ett tusental. Det ger ett snitt på cirka 43000 i månaden eller 1400 per dag. Utvecklingen har stadigt gått uppåt sedan starten i juli 2011.

2011: 39 372
2012: 214 288
2013: 392 446
2014: 520 000

Det blev alltså besöksrekord i år igen. För mej som har bloggandet som bisyssla är det naturligtvis väldig roligt. Men häromdagen fick jag faktiskt en tankeställare, som gjorde att jag började ifrågasätta min egen professionalitet. Börjar jag månne tappa stinget? Börjar jag bli blödig på gamla dar? I min mejlkorg damp det nämligen ned en kopia av ett e-brev som skickats ut till samtliga anställda på Veolia. En personalfördelare gick igenom dagens sjukskrivningar med diverse kommentarer om namngivna tågvärdar. Jag fick det här tipset flera dagar före det att nyheten dök upp i tidningar och i TV. Jag lät bli att skriva, framförallt av hänsyn till de utpekade tågvärdarna, men också för att jag känner personalfördelaren som skrev mejlet. Jag har jobbat tillsammans med henne på SJ och vet att detta var ett misstag, och absolut ingen djävulsk Veoliasammansvärjning, som det spekulerats om på andra håll. Jag kan naturligtvis inte försvara utskicket. Det var grymt klantigt gjort, men jag vet samtidigt att den här typen av information förekommer på i princip alla företag. Jag är helt säker på att Veolias personalfördelare idag mår lika dåligt som de utpekade tågvärdarna. Trots detta var det naturligtvis en felbedömning av mej att inte ta upp ämnet i bloggen, det inser jag nu med facit i hand.

För en lokförare spelar det absolut ingen roll. Men för en journalist svider det. Även om det är många år sedan jag arbetade som reporter, så finns det yrkesskador som aldrig går ur kroppen. Önskan att berätta en bra historia, viljan att vara först med en nyhet, förhoppningen att göra världen lite, lite bättre. Det sitter i ryggmärgen på nåt sätt. Nyhetsrapporteringen sker reflexmässigt. I mitt tidigare liv, som reporter, hade jag inga problem att ta upp saker som egentligen kanske var för bra för mitt eget bästa. Det handlar om trovärdighet. Som läsare måste man kunna förvänta sej att få veta sanningen, även om ämnet är känsligt. Som lokförare är det betydligt svårare att aldrig blunda. Jag försöker skriva även om händelser som gör att jag kanske inte blir så populär, varken hos arbetsgivare eller kollegor. Jag vill gärna att bloggen ska uppfattas som seriös. Jag jobbar faktiskt ganska hårt med det. Skvaller och lösa rykten vill jag helst undvika. Att berätta något som inte stämmer känns inte bra. Ibland går man dock på minor. Det kan bero på många saker. Gemensamt för alla felsteg är att det alltid finns en lärdom att dra. Därför är jag glad att det går längre och längre mellan gångerna som den här bloggen är helt ute och reser. Tyvärr gjorde jag nog en missbedömning i det senaste Veoliafallet. Jag tog för stor hänsyn. För er där ute i cyberspace spelar det förmodligen ingen roll alls, men i min stolta själ sitter misstaget som en liten tagg.

The Louvre Museum has 8.5 million visitors per year. This blog was viewed about 520,000 times in 2014. If it were an exhibit at the Louvre Museum, it would take about 22 days for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Jag gillar Rc bäst

Det finns nackdelar med att tjänstgöra i Green Cargos bemanningspool. Att vara hemifrån en hel vecka kan ibland vara påfrestande. Men fördelarna överväger nackdelarna. Med råge dessutom, om ni frågar mej. Framförallt uppskattar jag den sammanhängande ledigheten. En annan sak som jag gillar är att jobbet ofta blir väldigt varierat. Ibland växlar man i Värö, ibland kör man tåg i Ånge, ibland puttrar man ut med en spärrfärd på en igenväxt sidobana. Detta ställer naturligtvis stora krav på oss som lokförare. Det gäller att hålla sej uppdaterad. Inte bara på banorna, bangårdarna och alla de lokala föreskrifterna. Det gäller också loken. Green Cargo använder sej av en rad olika lok. Fem av dem rullar lite extra flitigt: elektroloken Rc, Rd och Re samt dieselloken Td och T44. Under en arbetsvecka kan det hända att man får köra dem allihop.

Själv gillar jag Rc bäst. Där känner jag mej tryggast. Jag måste ha framfört tåg med Rc-lok i flera tusen mil genom årens lopp. Rc-loken krånglar nästan aldrig. Blir något fel så går det oftast att återställa i maskinrummet. Någon gång har jag fått skilja ifrån en motormodul. Då har det inte gått att få upp farten till mer än kanske 20, men tåget har åtminstone kunnat rulla in på en station, där det inte stått i vägen och där hjälpen varit nära. Re-loken är också bra, men jag är nog fortfarande lite ovan vid dem. De är starka och förarmiljön är ypperlig. Tyvärr har de en benägenhet att slira om det blir det minsta halt på spåret. Rd är det lok jag är minst kompis med. Det är omöjligt att ställa in en behaglig temperatur i hytten och dessutom verkar allting sitta löst, i taket och inuti väggarna. Det skramlar och vibrerar och har sej, vilket kan bli ganska påfrestande i längden.

Så hur har då den senaste arbetsveckan sett ut? Tja, den har varit ganska trevlig om jag får säga det själv. Jag har haft överliggning i Eslöv för första gången i mitt liv, jag har segat mej fram i 70 kilometer i timmen med ett oljetåg till Kil, jag har kört i 160 med posttåget, jag har växlat i både Falkenberg och Värö. Jag har till och med hunnit hem och spela innebandy med Bosse och grabbarna, i samband med en rekordlång rast i Halmstad. Med andra ord har det blivit en omväxlande tjänstgöringsvecka. Men vilka lok har jag använt? Jo, följande:

Tisdag: Tåg 9751 Värö-Eslöv, Rd 1078.
Onsdag: Tåg 9750 Eslöv-Värö, Rd 1078.
Torsdag: Tåg 15521 Göteborg-Halmstad, Re 1430.
Fredag: Tåg 4154 Halmstad-Göteborg, Rd 1038. Tåg 9426 Göteborg-Kil, Rc4 1320.
Lördag: Tåg 4002 Kil-Hallsberg, Rc4 1251. Tåg 9845 Hallsberg-Göteborg, Rc4 1297.
Söndag: Tåg 75027 Varberg-Falkenberg, tåg 75028 Falkenberg-Varberg, tåg 9380 Varberg-Värö, samt tåg 9361 Värö-Varberg, T44 348.
Måndag: Växling Värö, samt tåg 75017 Värö-Varberg, T44 340.

Business as usual

Idag är det julafton. Då ska man önska alla sina vänner God Jul. Helst av allt skulle jag vilja skicka personliga julkort till alla som läser den här bloggen. Jag skulle vilja tacka för engagemanget, för alla nyhetstips och för alla insiktsfulla kommentarer. Men det går inte. Det skulle bli väldigt många julkort. Dessutom vet jag inte vilka ni är. En del känner jag förstås. Men den stora massan är och förblir helt anonym. Istället får jag skicka en julhälsning på det här sättet. Det var inte så lätt att hitta en bra bild att illustrera inlägget med. Till slut stod valet mellan ett insnöat Ma-lok i Långsele och en vacker Aseaprodukt i ett vintrigt Ånge. Det fick bli fotot av Aseaprodukten. Som ni ser föreställer bilden Rc4 1290, Sveriges för närvarande enda orangea Rc-lok. Nästa år vid den här tiden så kanske även Rc1 1007 hunnit byta utseende. Har vi riktig tur så kanske detta gäller ytterligare något Rc-lok. Den som lever får se. Hursomhelst. När jag knäppte bilden av 1290 i februari hade jag ännu aldrig kört ett lok i denna klassiska färgsättning. Men där och då var det dags. Rc4 1290 drog drygt 1200 ton i tåg 4590, som jag körde från Ånge till Långsele. Just i dessa två orter tillbringade jag en stor del av året. Framförallt i Ånge. Snöstormarna och minusgraderna plågade mej inte lika mycket som sommarens värmebölja. Det var 33 grader i skuggan i Ånge när chefen skickade dit mej i juli. Då var det svettigt vill jag lova. Dag som natt, inne som ute. Men jag trivdes i Ånge. Både med tjänstgöringen och lokförarkamraterna.

Nåväl. Det är julafton. Nu ska jag iväg till min gamla mormor och önska God Jul. Hon är tyvärr inte så pigg längre. Hon bor på samma äldreboende som min farmor, vars hälsa är ännu sämre. Jag var hos farmor igår och lämnade över en liten julklapp från pojkarna. Detta är två personer som betytt väldigt mycket för mej och det gör ont att se dem i så dåligt skick. Jag skulle bli förvånad om någon av dem får uppleva ytterligare en jul. Sedan, framåt kvällen, blir det julfirande hos min bror och hans flickvän. Det blir nog trevligt. Jag hoppas att alla ni där ute i cyberspace också får en lugn och trivsam jul. Jag vet att många av er arbetar idag, på bangårdar, i tåg och på trafikcentraler. För er är det business as usual. Jag har själv arbetat på julafton många gånger och vet hur det känns. Det är inte roligt, men samtidigt uppstår en lite speciell stämning. Alla är kompisar och blir liksom lite extra vänliga. Det kan vi gott kosta på oss, tycker jag. Nu loggar jag ut för idag. Det får bli en pepparkaka hos mormor. Kanske luktar jag lite på glöggen hos bror. Jag ska nog hinna komma i form till annandagens passåkning till Kil.

100 mil om dagen – i 20 år

Rc1 1007, som snart finns på plats hos Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle, har rullat cirka sex miljoner kilometer. Green Cargos äldsta Rc4 har 8,5 miljoner kilometer på mätaren. Men hur många mil längs de svenska järnvägarna har SJs fordon avverkat? Den frågan ställde jag i bloggen för en vecka sedan. Nu har jag fått svar. En vänligt sinnad kollega på SJ hörde av sej med lite intressanta uppgifter. Den Rc6 som rullat längst är 1334: 7 504 177 kilometer. Av X2-motorvagnarna har 2001 – farfar själv – hunnit med 754 865 mil sedan leveransen 1990. Överhuvudtaget är X2 riktiga slitvargar. 13 vagnar har passerat sju miljoner kilometer, bland annat 2032, som levererades till SJ så sent som 1995. Det innebär att denna vagn i genomsnitt rullat cirka 3000 mil i månaden. Eller hundra mil om dagen. Det kan man kalla svensk kvalitet. Det låter vanvettigt mycket. Har jag verkligen räknat rätt? Jo, tydligen. Av de Rc3 som SJ nyligen hade i sin ägo har 1058 9,2 miljoner kilometer på sitt samvete. Loket har dock betydligt flera år på nacken än X2-sätten. 1058, som idag ägs av Beacon Rail men hyrs av Rush Rail, byggdes av Asea och stod färdigt 1970.

I tomtens säck: ännu en Rc1

För några dagar sedan undertecknade Green Cargo och Sveriges Järnvägsmuseum avtalet som innebär att världens första Rc-lok, 1007, bevaras åt eftervärlden. I köpet ingår också Rc1 1021, som kommer att användas som reservdelslok. Idag kan den här bloggen avslöja att ytterligare minst en Rc1 troligtvis kommer att få fortsatt liv. En av landets mer seriösa museiföreningar ligger just nu i förhandlingar med Green Cargo. Affären väntas slutföras efter jul- och nyårshelgerna. Jag vet vilket lok och vilken förening det handlar om, men har lovat inblandade parter att inte avslöja några detaljer kring den kommande uppgörelsen. En fin julklapp blir det under alla omständigheter till landets alla tågintresserade. Green Cargo har idag bara en Rc1 kvar i drift. Det är det sista loket i den ursprungliga Rc-serien: 1026. Denna 46 år gamla Asea-skapelse rullar idag som växellok i Borlänge, men har den senaste tiden använts en del i tågtjänst på linjen. 1026 fick till och med hjulen svarvade i Malmö så sent som förra veckan, vilket kan tyda på att Green Cargo inte tänker ställa av loket ännu på ett tag.

Kollegan hann med 53 varv runt jorden

Häromdagen berättade jag om Rc1 1007 som nu går i pension efter 47 års slit längs landets järnvägar. 1007 är det allra första Rc-loket och har sedan det levererades till SJ 1967 rullat ungefär sex miljoner kilometer. Nu är loket köpt av Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle dit det väntas levereras inom kort. Vissa av Green Cargos Rc4 har idag 8,5 miljoner kilometer på mätaren och en del av SJs Rc3 hade redan för åtta år sedan rullat över tio miljoner (!) kilometer. Det är intressanta siffror. Själv började jag fundera över hur många kilometer jag själv tillbringat längs de svenska järnvägsspåren. Hade jag skött mina anteckningar i annotationsboken som jag borde, så hade jag vetat. Men nu har jag slarvat, vilket ibland grämer mej. Det hade varit roligt att kunna se tillbaka på tiden som lokförare och vetat exakt vilka fordon jag kört, samt när, var och hur tunga tågen varit. Jag har en anteckningsbok för den typen av uppgifter, men den är nästan aldrig använd.

Om Rc1 1007 kan rulla sex miljoner kilometer innan pensionering, hur långt hinner då en lokförare under sitt yrkesverksamma liv? En Hallsbergskollega, som började sin bana vid SJ vid årsskiftet 1969/70, hade läst blogginlägget häromdagen och hörde av sej med en rolig jämförelse. Kollegan har full koll på exakt hur han jobbat sedan den dagen har började som lokbiträde för 45 år sedan. Den 30 december 2013 stod hans personliga mätare på 2 140 700 kilometer, varav 242 472 utgörs av passresor. Det blir 53 varv runt jorden, meddelar kollegan. Eller nästan tre tur- och returresor till månen. Bara passresorna utgör sex varv runt jorden. Ja, där ser man. Det är tydligt att alla dessa passresor inte är något nytt påfund.

När man talar om gamla lok så är det också viktigt att påpeka att det egentligen bara är skalet som rullat alla dessa miljoner kilometer. I princip alla komponenter är utbytta. ”Jag har inte bytt ut några komponenter. Det är samma njurar, hjärta och höftleder”, meddelar Hallsbergskamraten. Själv har jag nu letat fram min anteckningsbok och lagt ned den i lokförarväskan. Bättre sent än aldrig heter det ju. Den första noteringen kommer att göras fredagen 26 december. Då bär det iväg från Göteborg till Kil – som passåkare.

Pensionär efter sex miljoner kilometer

Igår berättade jag i bloggen om Rc1 1007 som nu avslutat sin 47 år långa bana som pålitlig slitvarg hos Statens Järnvägar och Green Cargo. I fortsättningen väntar ett betydligt mer behagligt pensionärsliv hos Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. I samband med inlägget damp det ned några intressanta frågor, båda i mejlkorgen och i kommentarsfältet. Hur långt har egentligen Rc1 1007 rullat? Vilket Rc-lok har avverkar flest kilometer? Samma frågor, om Rc-loken, dök upp för ett par år sedan när jag berättade om hur långt Ma-loken hade gått. Ma 401 hade då 6168383 kilometer på mätaren, vilket motsvarar åtta tur- och returresor till månen. När det gäller Rc-loken har jag nu fått lite information, som kanske kan vara av intresse. Rc1 1007 har i dagsläget rullat ungefär lika långt som sin kusin, Ma 401, hade gjort i mars 2012, sex miljoner kilometer. Då ska man komma ihåg att 1007 det senaste decenniet mest puttrat omkring på diverse bangårdar, och sällan dragit tåg några längre sträckor. Green Cargos äldsta Rc4, som är byggda i mitten av 1970-talet, har avverkat ungefär 8,5 miljoner kilometer längs de svenska och norska järnvägarna. En kollega berättar att Green Cargo 2006 hade tillgång till SJs lok i sina system. Då fanns det några Rc3 som hade rullat nästan tio miljoner kilometer. Och detta var alltså redan för åtta år sedan. Kollegan påpekar dock att man måste ha i åtanke att det nästan bara är själva plåten i loken som varit med så länge. Alla komponenter, som exempelvis motorerna, är utbytta under årens lopp. Det vore intressant att få veta hur långt SJs olika fordon har rullat idag. Kanske kan någon av bloggens läsare bistå med detta?

1007 tackar för sej hos Green Cargo

Sveriges första Rc-lok har gjort sina sista växlingsdrag. Åtminstone som kommersiellt lok. Om planerna blir som förväntat kommer Rc1 1007 ikväll att rulla från Borlänge till Hallsberg i tåg 5765. Därifrån fortsätter loket sedan till Eskilstuna, som är platsen där Green Cargo samlar avställda lok. Till skillnad från sina övriga systrar i Rc1-familjen kommer dock 1007 inte att skrotas. Loket kommer att hamna hos Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. Exakt datum för leverans är ännu oklart, men eventuellt kommer detta att hinnas med före årsskiftet. När nu 1007 lämnar rampljuset så återstår bara en enda ”etta”, nämligen 1026. Loket fortsätter sin tjänstgöring som växellok i Borlänge. Så sent som förra veckan drog loket tåg på linjen, bland annat mellan Degerfors och Hallsberg.

SJs svar: res överallt för 95 spänn

Priskriget trappas nu upp mellan MTR och SJ. MTR har dragit igång en kampanj där man erbjuder resor mellan Göteborg och Stockholm för 99 kronor. SJ kontrar nu med ett ännu bättre erbjudande: res i hela Sverige för 95 kronor. Dessa biljetter kommer idag att börja delas ut i resebutikerna och från och med imorgon ska resorna kunna bokas via SJs hemsida. Kampanjen gäller på SJs samtliga dagtåg under januari och februari. SJ markerar därmed sin närvaro, inte bara på sträckan Stockholm-Göteborg, utan i större delen av landet. MTR startar sin trafik i mars, utökar den i april och kör för fullt i augusti. Då blir det 90 avgångar i veckan, åtta i varje riktning per vardag. MTR har beställt sex nya motorvagnståg av modellen Flirt från schweiziska Stadler. Tågen har 245 sittplatser och en toppfart på 200 kilometer i timmen. Kampen mellan SJ och MTR har trappats upp allt mer. MTR har bland annat krävt att få tillgång till sj.se för att sälja sina biljetter, men SJ vägrade och fick också rätt av konkurrensverket.

Första tåget blåste förbi i 160

Pågatågen är inte längre enbart en skånsk angelägenhet. Förra året började de lila motorvagnarna att rulla till Markaryd i Småland. Idag var det premiär till Blekinge. Från och med nu trafikeras även Sölvesborg, Mörrum och Karlshamn med Pågatåg. Nu var det inte bara blekingestationerna som invigdes idag. Även i Tjörnarp, mellan Hässleholm och Höör på Södra stambanan, firades i förmiddags att tågen efter 35 år åter stannar i det lilla samhället. Det var livat värre på perrongen. Men alla var inte lika glada. Den ursprungliga tanken var att tågen skulle börja stanna i Tjörnarp från och med den 14 december. Det innebär att tåg 1287, som avgick från Kristianstad 0.03 i natt, skulle bli första tåg med uppehåll vid den nya stationen. Det trodde även ett gäng förväntansfulla resenärer som stod och väntade på perrongen. Informationstavlorna förkunnade att tåg 1287 skulle avgå mot Hyllie 0.38. Men så blev det inte. Lokföraren hade nämligen fått en order att uppehållet skulle bortfalla. Han susade förbi Tjörnarp i 160 kilometer i timmen. Skånetrafiken ville först hinna med dagens högtidliga invigning, innan några uppehåll kunde komma ifråga. Den lilla detaljen hade dock berörda parter glömt att informera om. ”Kvar på plattformen stod ett halvdussin fågelholkar. De får trösta sig med att tåget passerade i rätt tid; de behövde inte vänta på att bli frånåkta. Grattis Skånetrafiken och Trafikverket till innovationen att annonsera tåg och sedan dra in uppehåll, utan att informera presumtiva resenärer”, skriver en lokförarkollega på Facebook.