En poolares vardag

Ibland får jag frågor hur mina arbetsveckor i Green Cargos bemanningspool kan se ut. Det är framförallt kollegor som är nyfikna. Men även högst normala människor, som släkt och vänner, undrar. Att jag tjänstgör varannan vecka har de flesta fått kläm på. Det är lite svårare att snabbt förklara exakt hur jag arbetar. Här kommer därför en genomgång av den senaste veckans ”slit” i Göteborg.

Tisdag, 23 juli
Sävenäs, tur 4803, 19.23-
Första arbetsdagen inleddes som vanligt med en rejäl sovmorgon, för att orka med nattens övningar. Behövde inte åka hemifrån förrän vid 15.30. Skönt. Ankom Sävenäs i lagom tid för att hinna med alla bestyr. Åtminstone trodde jag det. Hade en del väskor att släpa på. Ville inte boka upp hotellrummet bara för att sätta in lite kläder. Jag checkar in i morgon istället, så blir chefen glad. Gick ut för att hämta mina två lok och upptäckte att klargöringsturen var indragen på grund av personalbrist. Jag fick själv skrämma liv i de gamla Rc2orna, 1126 och 1128. Tåg 4560 avgick därmed sent från Göteborg. I Hallsberg hade förseningen vuxit till en timme. Jag ringde upp föraren som jag skulle avlösa några timmar senare. Hon var tidig. Typiskt. Jag som behövde sova. Jag fick en timme ovanpå täcket. Visserligen hade klockan passerat midnatt, men jag hade ändå bara tillgång till en så kallad dagbädd. Vilket innebär att jag under inga omständigheter får krypa ned under täcket. Fråga mej inte varför.

Onsdag 24 juli
Sävenäs, tur 4804/2501, -7.21/18.18-23.18
Klockan var strax före två när jag avlöste min kvinnliga kollega. Det var en ljum sommarnatt. Jag lät sidofönstret vara öppet en lång stund. Den friska luften strömmade in i hytten och rufsade om i håret. Tåget, som kom från Ånge, var bara 99 meter långt. Det känns inte bra. Såna tåg kan inte vara någon bra affär för bolaget. I Skövde kokade jag gulaschsoppa. I Herrljunga drack jag kaffe. I Alingsås skulle jag enligt tidtabellen stå stilla i en timme, på grund av diverse banarbeten. Jag fick dock rulla förbi denna station, och åkte istället in på sidospåret i Floda. Ett pendeltåg passerade 5.02 och ytterligare en motorvagn susade förbi innan jag såg hur signalen framför mej gick om till ”kör 40”. Perfekt. Snart framme. Trodde jag. Men i Lerum körde det ihop sej. Den stackars tågklareraren hade alldeles för många tåg att härbärgera och alldeles för få spår. Jag fick gå mot stopp och ta rygg på en kollega som redan stod parkerad på spår 3. Hans tåg var bara 400 meter långt, så vi fick plats båda två. Det blev ingen tidsförtjänst. Jag ankom Sävenäs i rätt tid, tog pendeltåget till centralen och proppade i mej en rejäl frukost innan jag somnade. Vid middagstid tog jag en promenad genom Göteborg och märkte absolut ingenting av den påstådda fotbollsfebern. På kvällen var det dags att åter bege sej iväg till jobbet. Det var lättjobbat. Jag körde ett tåg till Alingsås och blev avlöst av samme Hallsbergsbroder som jag liftade med till Halmstad för ett tag sedan. Sedan skulle jag egentligen bara ha åkt pass med ett pendeltåg till Sävenäs för att sluta. Men jag tog ett senare tåg och hann med en fika hemma hos Potatisknölen och hans nya kärlek, som jag känner sedan tiden på TGOJ.

Torsdag 25 juli
Sävenäs, tur 4803, 19.23-
Åt frukost tillsammans med Den Vimsige. Sedan åkte vi och badade i Askim, ute vid havet. Vi var nästan ensamma på stranden. Anledningen var nog att det var molnigt inne i stan. Vid kusten var det dock strålande solsken. Den Vimsige hade inga badbyxor med sej, så han fick stanna på land. Efter några timmar åkte vi tillbaka till hotellet. Vi käkade en sen lunch tillsammans med en gammal TGOJ-kollega som nu jobbar på Rush Rail. (Sssch… berätta inte för chefen att vi umgås med sånt folk). Sedan var det åter dags att packa jobbväskan. Jag körde samma tåg som för några dagar sedan, 4560 till Hallsberg. Den här gången kom jag iväg i rätt tid och rullade till och med in på slutstationen före tiden. Där vidtog dock stor cirkus.

Fredag 26 juli
Sävenäs, tur 4804/6001, -7.21/19.23-
Anledningen till förvirringen skrev jag om i bloggen förra veckan. Mitt tåg tillbaka till Göteborg var ungefär fem timmar försenat. Vad jag däremot inte berättat är vad som hände när jag just hade publicerat mitt blogginlägg och skulle krypa ned mellan lakanen. En vänlig Hallsbergskollega, som hade sin bil på parkeringen, erbjöd sej att skjutsa iväg mej till en nattöppen mack, så att jag kunde handla. Det var vänligt gjort. Vid halv sju på morgonen ringde kamraten på 14053 som jag skulle lösa av. Jag åt min frukost, som jag köpt på macken några timmar tidigare. Resan ned mot baksidan gick som på räls. När jag rullade in på Sävenäs var jag ”bara” drygt tre timmar försenad. Jag sov några timmar och gick sedan runt hörnet vid hotellet och åt en kebabsallad. Jag köpte en kopp kaffe och satte mej vid datorn en stund. Jag satte kurs mot Sävenäs och checkade av loklistan. Jag hickade till. Rc1 1016. Då var alltså timmen slagen. Efter snart 13 år vid järnvägen skulle jag nu få köra en Rc1. Trodde jag. Senare visade det sej att loket bara skulle gå i transport till Hallsberg. Det var en helt vanlig Rc4 som drog tåg 4560. Det blev en liten besvikelse.

Lördag 27 juli
Sävenäs, tur 6002, -12.04
Egentligen skulle jag inte avgå från Hallsberg förrän vid åttatiden på morgonen. Tåget var dock färdigväxlat redan vid tre. Jag hade svårt att somna och hade dessutom en annan plan med dagen. Jag kontrollerade med Hallsbergs- och Göteborgsfjärren om de hade några invändningar mot att släppa iväg ett fyra timmar tidigt tåg. Det gick bra. Därmed ankom jag Sävenäs redan strax efter sju. Jag slängde mej in i en buss, bytte till ett Öresundståg i Mölndal och satte mej i bilen i Halmstad. Klockan elva klev jag innanför dörren i hemmet.

Söndag 28 juli
Sävenäs, tur 6807, 23.15-
Det blev en hel dag hemma, till glädje för Alice och Kära hustrun. Man får nog säga att detta var den bästa ”jobbhelgen” på länge. Jag behövde inte åka hemifrån förrän framåt midnatt. Turen började nämligen med passåkning från Göteborg till Halmstad. Det blev inget tågåkande för min del. Istället tog jag bilen de 15 milen tillbaka till Halmstad, där jag löste av en kollega vid halv tre på natten.

Måndag 29 juli
Sävenäs, tur 6808/7423, -05.10/20.16-
Resan gick bra, det var grönt i varenda signal hela vägen från Halmstad till Sävenäs. Jag tog spårvagnen tillbaka till hotellet, så slapp chefen den taxiräkningen. Dock ankom jag hotellet något tidigt, så den riktiga frukostbuffén var inte framdukad. Jag fick nöja mej med lite fil, skinka och juice. Eftermiddagsrutinen blev den vanliga. Revelj 14.30, lunch 15.30, kaffe framför datorn 16.30. Vid 18-tiden slumrade jag åter till. Ibland undrar jag hur mycket en människa kan sova utan att ta skada? 19.45 satte jag mej på pendeltåget. Tio minuter senare var jag på plats på min arbetsplats. Ännu en gång väntade Hallsberg. Jag klargjorde loket, begärde växlingsväg och rullade emot vagnarna. Jag fick föraruppgiften av en växlare. Han hjälpte mej att bromsa tåget. Efter ett kort stopp på den så kallade I-gruppen bar det iväg norrut. Vid midnatt rullade jag in i Hallsberg. En Gävlekollega löste av mej. Han skulle köra tåget till Storvik. Därifrån fortsatte ekipaget sedan till Ånge.

Tisdag 30 juli
Sävenäs, tur 7424, -19.48
Avgångstiden till Kil var 03.00. Men jag kom iväg en timme före tiden. Jag såg hur den mörka natten förvandlades till ljus morgon. Jag passerade Laxå, Degerfors och Kristinehamn. Jag mötte Cargonettåget till Älmhult. Det var en El 16 som drog. Detta tåg har jag själv kört många gånger. Fast inte på dessa breddgrader, utan från Jönköping till Älmhult. I Kil parkerade jag tåget i väntan på avlösande kollega. Hotellet hade ännu inte hunnit sätta fram frukosten, så jag fick leta upp en gammal apelsin i väskan. Dagens lunch intogs på samma ställe, Kils hotell. Det serverades fläsk och raggmunk. Det blev mest fläsk för min del. Jag hämtade en kopp kaffe i personallokalerna, i väntan på tåget som jag skulle åka pass med till Grums. På väggarna hänger massor av gamla bilder från förr och porträtt på kollegor, nya och gamla. Jag gillar det. Jag kan studera sådana foton i timmar. I Grums fick jag själv syna och bromsprova tåg 4651. Det var drygt 1200 ton i vagnvikt, men det kändes som det dubbla när jag efter många om och men kämpade mej iväg från Grums. Jag begriper inte hur Gruvöns lilla lokomotor orkade dra in hela det här lasset på stationen. Klockan var 19.30 när jag äntligen ankom till Sävenäs. Det känns inte helt lyckat att sluta så sent inför en fridag. Inte när man har tre, fyra timmars resväg hem. Men jag protesterar inte. Inte den här gången. Det har jag inte mage till, eftersom jag var hemma under i princip hela helgen. Därmed var ytterligare en jobbvecka till ända. Jag hoppas att ni fått en liten inblick i hur min arbetsvardag ser ut.

Personalbrist hotar på Gotland

Landets museiföreningar har det inte lätt. Jag har beskrivit problemen många gånger här i bloggen. Jag är själv medlem i flera sådana föreningar, och vet hur svårt styrelsen ibland har att få folk att ställa upp och hjälpa till. Förra helgen tvingades Nora Bergslags Veteranjärnväg ställa in sin trafik på grund av personalbrist. Lika illa kan det gå på Gotland. Föreningen Gotlandståget ropar på hjälp för att slippa ställa in trafik i augusti. ”Vi vill verkligen undvika att ställa in en trafikdag. För en del uppdrag behövs ingen utbildning, till exempel biljettförsäljare och butiksförsäljare. Om du är intresserad av att hjälpa till kolla på vår hemsida vilka tjänster som är vakanta”, skriver Gotlandståget.

Utan hjul till Storuman

Igår berättade jag om mitt lilla äventyr med den havererade kokplattan. Idag tänkte jag fortsätta på den inslagna linjen, bara för att ni riktigt ska förstå vilken stor betydelse kokplattan har för en lokförare. Häromdagen satt jag, Den Vimsige och en annan gammal TGOJ-kollega och åt lunch på ett kinaställe i Göteborg. Kamraten arbetar numera för Rush Rail. Han berättade om det så kallade Vectronloket, som han ofta körde för några månader sedan när Rush Rail hade det till låns. Kollegan la ut texten. Berättade detaljer. Visst krånglade loket ibland, med tidsödande omstarter som följd. Men det drog bra. Väldigt bra. En gång hade kollegan kommit upp mot Regumatorp efter Skövde med ett tåg på 2000 ton. Det är en ökänd, lång backe där man brukar tappa fart. Kollegan hade ett 100-tåg. När han kom upp för backen hade han 105 på hastighetsmätaren. Det var inte illa. Den Vimsige lät sej dock inte imponeras över utläggningen. ”Finns det kokplatta i loket?” Nej, det fanns det inte. Därmed var det ett skitlok. Enligt Den Vimsige.

En annan kollega som visste betydelsen av kokplattan var Bengt Andersson. Namnet kanske inte säger er någonting. Men om jag skriver Staffan och Bengt, Sant och Sånt och Julkul så kanske det ringer en klocka. Bengt var inte bara skådespelare, han var också lokförare. Det berättas en historia om när Bengt en tidig vintermorgon skulle hämta ut en T44a från lokstallet i Vännäs. Han skulle köra till Storuman. Det snöade och blåste ute och klockan var inte mer än halv tre på morgonen. Trött och yrvaken hivade Bengt sej upp på loket i det stora stallet. Han gjorde en fasansfull upptäckt. Det fanns ingen kokplatta! Skandal. Han rusade in på kontoret, ringde och väckte lokledaren och gav honom tidernas utskällning. ”Hur är ni funtade? Hade ni tänkt att skicka iväg mej i det här loket? Ända till Storuman, utan platta? Ni är inte riktigt kloka!” Lokledaren hukade. När lokförare Andersson hämtade andan i sin långa utskällning passade lokledaren på att fråga hur skicket i övrigt verkade vara på T44an. ”Jodå, men vad spelar det för roll?” Lokledaren frågade lite försynt om Andersson möjligen inte noterat att loket utan kokplatta dessutom saknade boggier? Det stod uppställt i lokstallet för reparation. Storumanloket stod på spåret bredvid…

Jag vet inte hur mycket sanning det finns i den här storyn. Jag träffade en kollega i Hallsberg i går natt, som tidigare jobbat i Vännäs. Han hade säkert vetat, men jag glömde fråga honom. Tyvärr finns inte huvudpersonen själv i livet, så någon förstahandsinformation går inte längre att få. Bengt Andersson avled 12 december 2007, 85 år gammal. Parallellt med sina uppdrag i TV och på film så fortsatte han att tjänstgöra som lokförare hela tiden fram till sin pensionering.

Jag kokade – men inte vattnet

Det finns många saker som kan göra en lokförare på dåligt humör. Trilskande växlar, krånglande signaler, klagande resenärer, dåligt insatta politiker, Aftonbladets så kallade nyhetsredaktion, regnväder, oförstående chefer och väckarklockor som ringer 02.30. Men det finns en sak som överskuggar allt detta. Det är när kokplattan inte fungerar i hytten. Det är inte mycket lyx vi lokförare kan glädja oss över i de gamla lokomotiven. Det finns inte ens radio i alla lok. Har man tur finns luftkonditionering. Har man riktig röta fungerar den också. Ofta är kokplattan vår ende lille vän i den mörka natten. Ibland kan man bli stående i flera timmar på ett sidospår långt ute i skogen. Det är ovärderligt att kunna värma lite soppa eller koka en kopp kaffe i lokförarmuggen.

I natt var det dags för denne annars så lugne och kontrollerade bloggare att få ett vredesutbrott. Det inträffade i höjd med Skövde på Västra stambanan vid halvsex-tiden. Jag hade lämnat Hallsberg vid 4.20. Jag längtade efter kaffe. Jag drog ut på processen. Allt för att kunna njuta riktigt ordentligt. Jag åt en apelsin och lite nötter. Jag drack vatten och studerade den vackra sommarmorgonen. I trakterna av Väring gick det inte att stå emot längre. Muggen, med namn och ursprunglig stationeringsort, åkte fram. Här skulle det äntligen drickas kaffe. Jag fyllde muggen med vatten och vred strömställaren till kokplattan i botten. Den röda lampan i indikeringspanelen tändes. Snart så… Tio minuter senare började jag ana oråd. Det hände liksom ingenting på kokplattan. Man brukar se hur ångan stiger. Ibland blir det imma på fönstret på biträdessidan. Jag kände med handen. Plattan var kall som en vinterdag i Jokkmokk. Jag stelnade till. Ingen värme, inget kaffe. Vad i hela fridens namn gör jag nu? Hur ska jag få mitt kaffe? Kan jag begära hjälpfordon? Ringa en vän? Stanna tåget och knacka på hos en okänd? Vägra köra? Kontakta facket? Klaga hos regeringen? Skriva till EU? Hjärnan gick onekligen på högvarv. Ingen lösning var i sikte. Jag blev på allt sämre humör. Hur kan företaget skicka ut sån här skrot i trafik? Rc4 1192. En ovän för livet.

Strax efter Alingsås ringde det på telefonen. Det var fjärrtågklareraren i Göteborg. Hon meddelade att hon tyvärr var tvungen att parkera mej ett par minuter i Norsesund. En kollega hade fått problem med sitt lok lite längre fram. Kanske hade även han en kokplatta som krånglade och vägrade köra vidare? Därmed var bara det ena spåret farbart. Jag skulle få möta två tåg i Norsesund. I normala fall muttrar man lite irriterat för sej själv när man får ett sådant besked. Men nu kopplade hjärnan blixtsnabbt. I samma ögonblick som tåget stannade i Norsesund, var jag på plats i bakhytten med muggen och vattenflaskan. Snabbt på med kokplattan. Det första tåget svischade förbi. Locket till min mugg har försvunnit, så istället fick jag lägga repblocket ovanpå koppen. Allt för att snabba på värmningen av vattnet. En halv minut senare passerade även tåg nummer två. Jag tittade ut genom dörren. Signalen slog om. Det var inte bra. Jag fick ta muggen och det ljumna vattnet med mej fram. Jag vill gärna ha riktigt varmt kaffe. Det fick jag inte den här morgonen. Men jag fick kaffe. Till slut. Jag kände hur humöret kom åter. 1192 vill jag dock inte veta av flera gånger. Åtminstone inte innan maskinen tagits in på verkstad.

Kollegan köpte ut åt mej

Häromdagen var tidsbrist ett problem för den här bloggaren. Idag är det tvärtom. Jag har all tid i världen att fabulera ihop några rader som förhoppningsvis ska uppfattas som intressanta. Jag ankom precis Hallsberg med tåg 4560 från Göteborg. Om ett par timmar skulle jag köra tillbaka till Göteborg. Var det tänkt. Men så blir det inte. Mitt tåg har inte ens lämnat Ånge ännu. Det var visst problem med en bärlina i en kontaktledningsstolpe. Dessutom havererade ett dieselok, som annars kanske hade kunnat vara till nytta. En olycka kommer sällan ensam, som det brukar heta. Därmed kan jag räkna med en nätt liten försening på minst fem timmar. Istället för att lämna Hallsberg strax efter klockan två i natt, så kanske jag kommer iväg vid sju i morgon bitti. Det kan bli ännu senare. Försenade tåg brukar ha en förmåga att bli ännu mer försenade. Allt enligt Trafikverkets princip att rättidiga tåg har företräde.

Nåja, jag får bita ihop. Personalstyraren har ordnat ett riktigt rum i överliggningsbyggnaden istället för den dagbädd som jag egentligen hade tillgång till. Problemet är bara att jag sovit i princip hela dagen för att orka med den här natten. Dessutom uppstår andra små bekymmer. Mat, till exempel. Jag har ett äpple, en Nettoapelsin av usel kvalitet samt en liten påse nötter i ryggsäcken. Jag börjar redan bli hungrig. Hur ska jag klara mej i ytterligare kanske 13-14 timmar? Alla restauranger och affärer är stängda i Hallsberg vid den här tidpunkten. Det vet jag säkert. Det har jag nämligen bittert fått erfara en annan gång. Visserligen står det en varuautomat i personallokalerna, men för att kunna handla i den måste man äga en speciell sorts kort. Vilket jag naturligtvis inte gör. Tack och lov har nu en kollega på kontoret förbarmat sej över mitt öde. Han har ”köpt ut” en delikat portion kyckling i röd curry. Den kostade 29 spänn. Det var så mycket pengar jag lyckades skramla ihop i byxfickorna. Det är ingen LCHF-kost vi snackar om här, men vad gör man? Är det kris så är det. Det är sannerligen många typer av problem man ställs inför som lokförare. Nu har jag åtminstone löst matfrågan. Nu ska jag göra ett tappert försök att sova också. Vi får se hur det går. Kanske hjälper det att sätta sej en stund i massagestolen som står utanför dörren i datasalen? Den borde väl få kroppen att slappna av? Jag chansar på det.

Rälsbuss kan hamna i Landeryd

Rälsbussen Y8 1076 och släpvagnen UBF7 2069 kan komma att hamna hos museiföreningen i Landeryd. Företrädare för föreningen kommer att åka till Karlskoga på fredag för att inspektera de två fordonen, i sällskap med vagnarnas ägare. Landeryds Järnvägsmuseum har länge sökt efter liknande fordon, och kan nu ha fått napp. Ägaren till de två vagnarna, den smått legendariske bromsinstruktören Kurt ”Blomman” Blomqvist, säger att han gärna ser att fordonen kommer till användning. Uppgörelsen beräknas bli klar inom en vecka. 1076 och 2069 har inte använts i trafik på flera år. Då handlade det om sommartrafik mellan Bofors och Strömtorp. Vagnarna uppges dock vara i gott skick. Ägaren har startat upp fordonen med jämna mellanrum. Idag finns 1076 och 2069 bakom lås och bom i ett industriområde i Karlskoga. Långt från klottrare och andra vandaler.

459 000 tack!

Så har ännu ett år förflutit. För ett år sedan satt jag på ett hotellrum i Borås. Kära hustrun hade semester och kom för att hälsa på. Det livade upp en aning. Den veckan körde jag X12 och X14 till Herrljunga, Uddevalla, Varberg och Göteborg. Det var bra tjänstgöring. Men det är trots allt ombord på godstågen som jag trivs allra bäst. Några månader senare fick jag möjligheten att börja i Green Cargos bemanningspool. Det har jag inte ångrat. Inte en sekund. Det har blivit bingo. Det är verkligen mycket som hunnit hända det senaste året. Varför berättar jag då detta? Jo, av den enkla anledningen att den här bloggen idag fyller år. Det är exakt två år sedan jag startade den. Hurra, hurra!

Det är ofattbart att två år kan gå så fort. Jag minns det som igår när jag satt på ett hotell i Jönköping och skrev mitt första inlägg. Det var samma dag som tragedin på Utöya. Ironiskt nog var det just en norrman som avlöste mej den dagen, på Cargonettåget som jag kört från Älmhult. Han hade nog inte riktigt förstått allvaret i situationen. Han hade tillbringat eftermiddagen i ett shoppingscenter. Famnen var full av grejer som han hade handlat i Jönköping. Minns jag rätt så var det påsar från både Clas Olson och Kjell och Company. I en annan kasse tyckte jag det skramlade från några flaskor. Det var nog sockerdricka.

Under bloggens första levnadsår räknade jag in 130 000 besökare. Nu har ytterligare ett år förflutit. Bloggen har växt. Just i detta nu räknar jag in 459 104 träffar. Det innebär 330 000 klick till den här bloggen bara det senaste året. Jag tackar eder alla. Tyvärr kommer jag kanske att göra er besvikna. I fortsättningen kan jag nämligen inte lova att uppdatera bloggen varje dag. Det var en målsättning som jag hade under det första året. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas i ytterligare tolv månader. Men det gick det också. Trots sjukdomar, semester och övertidstjänstgöring. Att kunna fortsätta på den inslagna vägen under ett tredje år känns dock som ett helt omöjligt projekt. Bloggandet tar allt mer tid. Det är inga problem under de veckor som jag arbetar. Då finns det oftast gott om tid mellan turerna. Det är värre under ledighetsperioderna. Det dåliga samvetet smyger sej på allt oftare. Just ni sliter till exempel Kära hustrun med disken i köket, medan jag slappar i soffan med laptopen i knäet. Det känns inte bra. Men även om jag inte kommer att kunna uppdatera bloggen exakt varje dag, så hoppas jag att ni fortsätter att besöka den här sidan.

”Nedlagd” bana kontrollmäts

Visserligen är tågtrafiken till och från Malung på Västerdalsbanan nedlagd sedan länge. Det hindrar dock inte Trafikverket och Infranord från att kontrollmäta standarden på banan. Idag rullade den så kallade mätvagnen in i Malung, draget av ett av Rush Rails diesellok. Det rapporterar en förvånad kollega från detta dansbandsmusikens mecka. Han hade till och med sinnesnärvaro att knäppa en bild som jag fått tillåtelse att använda i bloggen.

Västerdalsbanan är drygt tolv mil lång, och går från Repbäcken utanför Borlänge till Malung. I december 2011 lades persontrafiken ned. Godstågen vänder i Rågsveden, tre mil från Malung. Green Cargo kör flis från Rågsveden. Från Vansbro har nu timmertågstrafiken kommit igång, med Rush Rail som operatör. Rush Rail tog över det så kallade Trätågsupplägget i januari, men saknade ERTMS-utrustade lok. Därför användes under flera månader lastbilar för timmertransporterna.

Västerdalsbanan var en av de första banorna som utrustades med det nya säkerhetssystemet ERTMS. Ironiskt nog blev också detta en av anledningarna till att persontrafiken försvann. Banunderhållet var för dåligt och investeringskostnaden för fordonen blev för hög. Det har talats om belopp på 20 miljoner kronor för ERTMS-ombyggnad. En summa som varken staten eller länstrafikbolaget var beredda att satsa.

Nåt att skrämma barnen med

Nyhetstorka är något som brukar drabba alla nyhetsredaktioner den här tiden på året. TV och tidningar och radioprogram fylls med diverse märkliga inslag. Här hemma vill till exempel lokaltidningen skriva en artikel om en viss bloggande lokförare. En reporter hörde av sej förra veckan, men då jobbade jag, så den planen sprack. Vi får se om reportern hör av sej igen. Nyhetstorka, alltså. Egentligen tror jag inte att nyhetstorkan existerar. Jag vet av egen erfarenhet att det händer spännande saker även under sommaren. Det gäller bara att anstränga sej lite extra, att gräva lite djupare. Men sånt tar tid och ofta är redaktionerna dåligt bemannade under sommaren. Dessutom är många av journalisterna vikarier, som är ovana vid rutiner och sitt bevakningsområde. Det är inte lätt att hinna bygga upp ett kontaktnät på några veckor eller ens på några månader.

Det råder ingen nyhetstorka i den här bloggen heller. Däremot råder det tidsbrist. Idag har jag knappt hunnit läsa mina mejl. Jag har klippt gräset, tvättat husfasaden och tagit med hela familjen till ett topphemligt ställe vid Mörrumsån där vi letade fiskedrag i över en timme. Åh, vad Alice och storebror trivs i ån! Dessutom dök svärmor och ”gammeldansken” in på oväntat besök. Ikväll har vi grillat kött och spelat kubb. Nu, äntligen, har jag tid att sätta mej framför laptopen. Men vad ska jag skriva om? Det är den stora frågan.

Det får bli en nödlösning. Jag fick en bild skickad till mej. Den är tagen i Alvesta i fredags för en vecka sedan. Filuren som hänger ut ur fönstret på Td-loket råkar vara den här bloggaren. Loket och 511 meter vagnar utgör tåg 9453, med slutstation Olofström. I normala fall brukar det vara två lok som drar, men just denna dag hade den andra maskinen fått bli kvar i Älmhult efter förmiddagens övningar. En kollega behövde det för att kunna köra ett extratåg med vagnar som var typ tolv dagar försenat från Belgien.

Mannen bakom kameran i Alvesta är en gammal kollega, som plåtat tåg i hela sitt liv. Nu har han gått i pension från det forna statsverket men extraknäcker lite på Veolia. Det var kul att se honom. Han brukar skicka julkort, med fina motiv från den svenska järnvägen. Årets julkort föreställde snälltåg (har det funnits styggtåg!?) 283 i Sandbäck på Blekinge Kustbana den 2 december 1973. Bilden som illustrerar det här meningslösa inlägget kommer nog aldrig att användas till julkort. Snarare att skrämma barnen med. Man får vara glad för det lilla.

Ordningen återställs

I januari, när kvartstrafiken till Älvängen drog igång från Göteborg, tvingades Trafikverket och Västtrafik att ändra upplägget på Kungsbackapendeln. Femminutersvändningarna flyttades från Kungsbacka till Göteborg. På så sätt frigjordes ytterligare ett spår på Göteborgs C. De senaste månaderna har spår 15 och 16 byggts om. Arbetena beräknas vara färdiga i början av augusti. Ombyggnaden möjliggör en effektivare användning av de båda spåren. Därför flyttas nu femminutersvändningarna tillbaka till Kungsbacka. Vändtiden i Göteborg blir ungefär en halvtimme. Precis lagom för att personalen ska hinna in på kontoret och hämta en kopp kaffe.