Jag har inte så många bilder att visa från november. Det har varit en ganska deprimerande månad. Både privat och jobbmässigt. Jag tjänstgjorde en vecka i Hallsberg och fick en vecka med kombinerade turer i Malmö, Helsingborg och Nässjö. Under dessa veckor hände det inte så mycket intressant. Inte mer än det som jag redan har berättat om i bloggen. Skulle det ändå vara något som sticker ut lite, så är det en händelse som inträffade den 18 november. Jag skulle precis rulla iväg med gt 4260 från Helsingborg när växlingspersonalen kom utrusande och berättade att jag var tvungen att ta med ett extra lok. En kollega hade fått lokskada i Hässleholm och behövde hjälp. Jag satt i hytten på Rc4 1314, och fick nu invänta ett Real Railtåg som var på ingång för att kunna ta över det loket och koppla ihop med mitt eget. Jag blev förstås lite försenad. När jag rullade in på godsbangården i Hässleholm, där jag skulle släppa Rc4 1193, så upptäckte jag att det inte var vilket lok som helst som hade fått problem. Det var självaste kultloket 1290, en gång Sveriges enda orangea Rc-lok. Kollegan vittnade om mycket kraftiga vibrationer vid pådrag. Loket har varit inne på verkstad flera gånger för samma fel. Loket fick gå i transport från Hässleholm till Hallsberg och senare samma dygn vidare till centralverkstaden i Örebro. Där har man inte heller hittat felet. Loket måste ut och provköras, för att verkstadspersonalen själva ska kunna uppleva vibrationerna, som kommer och går. En reparatör som jag känner misstänker att det kan handla om ett allvarligt fel. Frågan är hur kostsamt det kommer att bli att åtgärda och om Green Cargo är berett att hosta upp dessa pengar. Det vore för sorgligt om detta skulle vara det sista vi ser av 1290 vid de svenska järnvägarna.
49 år, 6 månader och 17 dagar. Äldre än så blev inte min mamma. Hon somnade in en solig vårdag 2004. Cancern tog hennes liv. 49 år, 6 månader och 17 dagar är också exakt så gammal som jag är just idag, torsdagen den 26 november 2020.
Jag har berättat om min mamma och hennes öde i flera inlägg i den här bloggen. Jag orkar inte rekapitulera det igen, men den korta versionen är att min döda mamma räddade mitt liv. Hur konstigt det än kan låta. Jag kunde ha kört det där tåget. Jag tänker på min mamma varje dag, men en dag som denna blir förstås minnena och tankarna extra påtagliga. Ibland när jag varit nedstämd har jag funderat. Över framtiden och över den hemska sjukdomen som slår så blint. Jag har liksom räknat ned. Kommer jag verkligen att hinna bli äldre än min mamma?
Om mamma hade fått leva så hade hon varit 66 år idag. Pensionär. Hur hade hennes liv sett ut? Hade hon fortsatt att laga lika goda köttfärsbiffar? Hade hon varit stolt över barnbarnen? Hade hon bott kvar vid havet? Hade hon kunnat älska sin sons nuvarande kärlek lika mycket som hon älskade hans gamla? Hade hon någonsin kunnat förlåta sveket? Varför skulle just hon behöva dö? Hon som var så snäll, glad och positiv? Hon som alltid ställde upp för oss andra. Förtjänande hon detta? Det är tusen svåra frågor som dyker upp. Men det finns inga svar, inga utropstecken. Bara frågetecken.
Bilden som illustrerar det här inlägget är tagen vid Mörrumsån. Tidpunkten borde vara i mitten av 70-talet. 1975. Kanske 1976. Jag antar att det är pappa som håller i kameran. Detta var på den tiden när det fortfarande föll snö även i söder. Lille Jonas syns till höger. Det är jag alltså. Det förstod ni nog. Min syster syns till vänster, hängande på stavarna, och däremellan mamma. Britt-Marie. Eller Ida som hon kallades av alla i hennes närhet. Exakt hur Britt-Marie kunde bli en Ida har jag aldrig blivit riktigt klok på. Det är helt ologiskt. Som så mycket annat här i livet.
Personerna på bilden har betytt mycket för mej, precis som själva platsen. Min syster finns alltid nära till hands, stöttande om så behövs. Kritisk när det är befogat. Jag vet inte hur många timmar av de 49 åren, 6 månaderna och 17 dagarna som jag tillbringat just vid denna plats. Men många är det. På vintrarna åkte vi skidor i backarna ned mot vattnet. På somrarna solade och badade vi. Med fika förstås. Mammas hemlagade. När jag blev äldre var detta en av platserna där jag letade fiskedrag som jag sålde tillbaka till turisterna. Vi har fortsatt att besöka samma plats. Jag och Cornelia, ungarna och hundarna. För bad och dragletning. Och avkoppling. Det är en idyllisk plats. Det forsande vattnet kan höras svagt på avstånd. Men förutom forsen är det tyst. Rogivande på något sätt. En plats för eftertanke helt enkelt.
Idag befinner jag mej inte vid Mörrumsån. Inte rent fysiskt i alla fall. Men i tankarna är vi där, jag och mamma. Och kanske några till. Det är varmt, soligt och det luktar kardemummabullar. Pärlsockret har liksom smält lite i värmen i påsen. Men det gör inget. De smakar prima. Vi dricker saft. Min syster har som vanligt fått någonting i ögat. Pappa ligger på rygg och bättrar på brännan på bröstet och i ansiktet. Han kisar mot solen och tuggar på ett grässtrå. Bredvid honom ligger ett cyklop, några Toby och en Mörrumsspinnare. Mamma tittar lite i smyg på den vältränade och snygge mannen som ligger på handduken en meter bort. Hennes stora kärlek. Hennes enda kärlek.
49 år, 6 månader och 17 dagar. Idag är vi just där, mamsen. Vi står sida vid sida en sista gång. Imorgon har jag hunnit förbi. Jag leder, men det är en tävling som du gärna hade fått vinna.
Att köra posttåg är trevligt. För en gång skull får jag känna mej som den viktigaste människan i världen. Åtminstone i järnvägsvärlden. Det är en känsla som en godstågsförare sannerligen inte är bortskämd med. Tågen rusar fram genom natten i 160 kilometer i timmen, utan några som helst uppehåll, annat än när vagnarna ska lastas om eller koppas av eller på. Man slipper förbigångar och möten. Man slipper bli bortglömd av tågtrafikledningen. Alla andra tåg får flytta på sej. Till och med X2000 ibland. Posten har högsta prioritet. 98-tågen slår ut alla andra. Det är Sveriges snabbaste godståg och måste fram, till varje pris. Genom åren har jag kört posttåg på sträckorna Malmö-Nässjö, Göteborg-Hallsberg och Hallsberg-Rosersberg. Men eftersom jag de senaste åren mestadels varit placerad i Eskilstuna, så har posttågskörningen tyvärr varit minimal.
Men så i november blev jag beordrad till bland annat Hallsberg. Och då dök det upp en intressant tur. Jag skulle köra posttåg 9827 Hallsberg-Nässjö. Förutom utgångstågen från Stockholm, Göteborg och Malmö går det även ett tåg Hallsberg-Malmö, med trafikutbyte i Alvesta. Tidigare har jag enbart löst av andra kollegor som antingen ankommit med posttåg, eller växlare som dragit fram tågen ut ur landets olika postterminaler. Men den här gången skulle jag själv växla fram loket från depån i Hallsberg och hämta sju vagnar som skulle synas och bromsprovas.
Jag hade ingenting annat vettigt för mej denna kväll, så jag var tidigt på plats i orderrummet. Jag tittade på tavlan inne hos lokväxlaren och såg att jag skulle få Rc4 1321 med mej på den vida färden söderut. Loket är märkt Rc4P där den sista bokstaven avslöjar att detta handlar om ett postlok. Egentligen är det en helt vanlig Rc4, som växlats upp från 135 till 160. Loket stod parkerat på den så kallade Rakan. Det var uppstartat, klargjort och färdigt. Jag hivade upp väskan och ringde tågklararen och berättade att jag var färdig att växla fram loket till 9827. Jag fick åka på direkten. På Hallsbergs personbangård var jag tvungen att byta körriktning. Jag tog környckeln, D3-låset och direktbromshandtaget och flyttade över till den andra hytten. Sedan bar det iväg åt andra hållet, i ungefär två kilometer, innan jag rullade in på ett spår bredvid postterminalen.
Därifrån fick jag sedan begära lokalfrigivning av växlar och spårspärrar, samt starttillstånd för växling. Jag ringde också till Postnords ansvarsman och frågade om det var okej att köra in loket i posthallen och koppla det till de sju vagnarna. Jodå, det var inga problem. Jag körde emot buffertarna så försiktigt jag kunde, eftersom lastningen av vagnarna var i full gång. Jag hängde på kopplet och kopplade luftslangarna. Jag plockade bort två bromsskor och klättrade upp i loket i väntan på att vagnarna skulle fyllas med luft. Jag såg hur någonting hängde ned i fronten på loket och gick ut för att kontrollera saken. Det var den ena strålkastaren som lossnat och nu hängde och slängde. Jag tänkte att det var lika bra att skruva loss den helt och hållet, och lägga i hytten. Annars skulle hela armaturen garanterat blåsa sönder i vinddraget. Jag ringde in felet till lokledningen, men de var redan informerade. Kollegan som hade haft loket tidigare under dagen hade gjort samma observation.
Jag gjorde ett täthetsprov men nålen på manometern rörde sej inte en millimeter. Perfekt. Jag sänkte trycket i huvudledningen – det som brukar kallas att bromsa – och traskade bakåt. Samtliga av de cylinderformade bromsindikatorerna visade rött. Precis som förväntat. Postvagnarna är som bekant skivbromsade och därmed finns det inga bromsblock att sparka på. Jag klev upp på lastkajen, hälsade på postgubbarna, och noterade att samtliga vagnar utom två nu var stängda, låsta och förreglade. Det såg bra ut. När jag kom fram på loket, så lossade jag bromsen och gick ett nytt varv runt tåget. Jag noterade tillverkningsskyltarna i mässing och blev lite nostalgisk. TGOJ Eskilstuna 2000 stod det. Det var en fin tid det. Men nu hade jag en uppgift att utföra och fick slå all nostalgi ur skallen. Bromsprov. Den här gången lyste det grönt i indikatorerna. Bromsen loss. Bromsen klar.
Jag tog fram föraruppgiften och matade in de rätta ATC-värdena. Postvagnarna bromsar mer än de väger. Det är inte så vanligt med godsvagnar. Jag tittade på den stora klockan i postterminalens tak. 21.48.23. Knappt 20 minuter till avgång alltså. Det slog mej hur otroligt effektivt postpersonalen arbetar. 21.59.38 lastades den sista kärran in i tåget. Prick 22.01 fick jag klart från ansvarsmannen och traskade ut för att kontrollera låset på de två sista vagnarna. 22.03.45 ringde jag 1819 på loktelefonen och gjorde därmed en så kallad klarrapport av tåget. 22.04.55 slog signal H868 om till kör och portarna gick upp. Dags för avgång. Drygt tre minuter före tiden. Posttransporterna fungerar verkligen som ett väloljat schweizerur.
Förr i världen fanns det postpersonal med i vagnarna, som sorterade och stämplade posten under transporttiden. Så kallade postkupéer. Någon sådan personal fanns förstås inte med den här natten. Men långt in på 1990-talet arbetade fortfarande postanställda kvar ombord på tågen. De sista postkupéerna försvann inte förrän i mars 1996. Det var pkp 209-210 Stockholm-Malmö och åter, 401-402 Stockholm-Göteborg och åter samt 952-953 Stockholm-Ånge-Sundsvall och åter. Anledningen till nedläggningen av postkupéerna, efter 134 år, var att Posten i allt större utsträckning hade börjat använda sej av moderna sorteringsmaskiner.
Jag rullade sakta förbi det som måste vara Sveriges kortaste skyddssektion och slingrade mej ut genom växlarna till Västra stambanan. Jag rullade förbi Hallsbergs stationshus och vek av ut mot Skymossen. Persontågen går oftast detta hållet, medan godstågen tar den andra vägen, via rangerbangården. Jag har faktiskt aldrig kört den här sträckningen tidigare, så det var premiär. Vis av tidigare erfarenhet hade jag klarat av alla naturbehov innan jag satte kurs mot Nässjö. Det här tåget brukar som sagt faktiskt gå som tåget. Så även denna natt. Jag behövde inte stanna en enda gång innan det var dags att kliva av i Nässjö. Jag hade nog kunnat fortsätta hela vägen till Malmö om det hade behövts, men man får ju dela med sej av det roliga.
CFL cargo har vuxit rejält de senaste åren och fortsätter på samma spår. Vid årsskiftet kommer företaget att börja köra en helt ny containerpendel mellan Jönköping och Skandiahamnen i Göteborg. Det bekräftar flera källor för bloggen. Tåget kommer att gå varje vardag. CFL räknar med att behöva anställa tre nya lokförare för den nya trafiken. Bakgrunden till detta är att avtalet mellan Green Cargo, PGF Terminal (som driver Båramoterminalen) samt transport- och logistikföretaget GDL har sagts upp. GDL har valt att istället satsa på Jönköping. Ekonomiska faktorer uppges ligga bakom beslutet. Båramopendeln kommer dock att fortsätta rulla, precis som idag, minst fem dagar i veckan med Green Cargo som tågdragare. Tomas Arvidsson, utvecklingsansvarig vid PGF i Båramo utanför Skillingaryd, uppger att man räknar med att fylla tågen med andra kunder än de som kan komma att följa med GDL till Jönköping. PGF kommer nu själva att ta över kundansvar och styrning av lastbilar till terminalen i Båramo, den roll som GDL tidigare har haft. Ett priskrig är därmed att vänta i norra Småland. För CFLs del återstår nu att lösa frågetecken kring bland annat tåglägen. Apropå Båramosäger ett rykte att TX Logistik eventuellt kommer att börja trafikera från Trelleborg. Dessutom finns det planer på ett tåg via HNJ till och från Halmstad. Tomas Arvidsson vill idag inte kommentera någon av dessa uppgifter.
SJ kommer åter att reducera sin trafik. Anledningen är att resandet minskar efter regeringens skärpta regler kopplade till Coronapandemin. Neddragningarna kommer att ske inom kort, enligt uppgifter till bloggen. SJ bekräftar till viss del planerna. ”Inga detaljbeslut är fattade, men vi skapar en beredskap för att kunna både reducera och gå upp igen. Vi kan komma att reducera vissa avgångar som har väldigt lågt resande, av kostnadsskäl”, säger SJs presschef Tobbe Lundell. I ett första skede är det framförallt på sträckorna i den så kallade triangeln – Stockholm, Malmö och Göteborg – som indragningarna kommer att ske. I princip blir det varannan timmes trafik. I ett andra skede, från 13 december, kommer det att bli indragning på samtliga av SJs sju fjärrtågslinjer. Regionaltrafiken berörs inte, enligt bloggens källa. Exakt vilken påverkan detta kommer att få, till exempel för personalen och för jultrafiken, är oklart. ”Just nu är det svårt att förutspå hur julresandet kommer att se ut, eftersom myndigheternas rekommendationer om julfirande/resande inte kommer förrän i början av december. Så jag har inga detaljer att kommunicera just nu”, säger Tobbe Lundell. SJ valde i våras att ställa in en stor mängd tåg, och ungefär 1500 anställda permitterades. Senare kunde SJ lätta på permitteringen och trafiken ökades något. Apropå Coronapandemin har SJ idag också beslutat sluta servera alkohol efter klockan 22 i sina tåg. Bistron och kioskerna kommer att stängas 22.30. Det blir också möjligt för personalen att bära munskydd om så önskas.
TX Logistik växer och utökar trafiken till Eskilstuna. Företaget drog nyligen igång en pendel tre dagar i veckan från tyska Kaldenkirchen via kombiterminalen i Malmö till terminalen i Folkesta utanför Eskilstuna. Kaldenkirchen ligger på den tysk-holländska gränsen. Uppläggets största kund är företaget Westerman som transporterar framförallt lastbilstrailers till och från Sverige. ”Den nya korridoren mellan västra och norra Europa kompletterar vårt nätverk på ett idealiskt sätt”, säger Bernd Weisweiler, chef för affärsutveckling på TX Logistik. Liknande försök med en pendel från ungefär samma område (holländska Venlo) har tidigare gjorts, men då gick tågen till och från Norrköping, med ett annat järnvägsföretag (DB) som tågdragare. Förutom tågen från Tyskland kör också TX Logistik daglig trafik Trelleborg-Eskilstuna. I somras tog företaget även över efter Hector Rail och Tågab när det gäller transporter av Stadlers nya vagnar till Sverige och Norge. TX sköter leveranserna från Trelleborg till Eskilstuna och Oslo. TX Logistik kör också det så kallade Cooptåget Bro-Malmö, trafik som utökades i våras.
I normala fall tillbringar jag mina arbetsveckor långt hemifrån. Jag utgår från en och samma plats och stannar där under hela tjänstgöringsperioden, som brukar sträcka sej från tisdag eftermiddag till tisdag förmiddag. De senaste åren har jag till exempel utgått från Eskilstuna. Mellan varven har jag fått åka en vecka till Ånge eller Kil. Den här hösten har jag blivit kommenderad till Hallsberg. Men just den här veckan skulle jag egentligen ha haft semester. Det var ingen ledighet som jag hade ansökt om. Exakt hur detta gick till vet jag inte. Lite extra ledigt är ju ingenting man avböjer i vanliga fall. Men i november? Nej, tack. Jag kontaktade personalfördelaren för Hallsberg och erbjöd mina tjänster, men för en gång skull såg vakansläget någorlunda stabilt ut. Det var ju typiskt.
Personalfördelaren för Eskilstuna, som för övrigt är en man att lita på, hade dock en lösning. Jag pratade med honom i ett annat ärende och nämnde mitt problem med den oönskade ledigheten. Han scannade snabbt av behovet i södra Sverige och konstaterade att det nog skulle gå att pussla ihop en vecka med i arbete i Malmö, Helsingborg och Nässjö. Det låter kanske lite rörigt, men det blev ett riktigt bra schema. Jag hinner dessutom hem och vända mellan några av turerna, vilket underlättar logistiken med till exempel tvätt och kläder. Däremot var det svårt att finna turer som passade tisdag-tisdag, så istället fick det bli måndag-måndag. Det innebär att jag fick en fridag mindre under min förra ledighetsperiod, men å andra sidan får jag tillbaka den nästa vecka.
Igår kväll började jag således med passåkning till Nässjö. Jag löste av Kopparpendeln och körde den till Hallsberg. Där blev det rast och vila och en kulinarisk måltid signerad Gogges Bodega. Green Cargos finaste restaurang. Den här kvällen serverades det thaibox. Även på tillbakavägen skulle jag köra Kopparpendel. Det gör jag gärna. Kopparpendeln är ett tåg som Green Cargo fick i arv efter TGOJ och som jag kört hundratals gånger, framförallt med Ma-lok, på sträckorna Eskilstuna-Helsingborg och Eskilstuna-Ånge. Den här kvällen var det dock ett Rd-lok som drog. Sträckan var också betydligt kortare än på TGOJ-tiden. Hallsberg-Nässjö. Gt 4325 var sent när det rullade in. Kollegan hade fått vänta på ett mötande Reginatåg i Vedevåg. Tidhållningen rättade dock till sej i Hallsberg, där uppehållet för förarbytet är väl tilltaget. I Nässjö runt midnatt var tåget en halvtimme tidigt, när en helsingborgare tog över spakarna. Jag satt kvar på loket, fast i bakhytten, och åkte baklängesåkning ned till Alvesta och tog bilen de nio milen hem. Jag klev innanför dörren strax efter halv tre och möttes av en sovande dam och två svansviftande.
Nästa arbetspass börjar i Helsingborg i morgon kväll. Onsdag alltså. Då bär det iväg till Nässjö, och sedan tillbaka med samma tåg som jag liftade med till Alvesta i natt. Det vill säga Kopparpendeln. Sedan blir det vila. Vid lunchtid åker jag pass Helsingborg-Nässjö för att därefter köra ännu ett tåg till Hallsberg. Senare på kvällen kvitterar jag ut ett lok i stall och växlar det till postterminalen. Sju vagnar är det som rullar i posttågen Hallsberg-Malmö. I Nässjö blir det överliggning i det som brukar kallas Redet. Det vill säga Green Cargos eget lilla hotell. På fredag morgon kliver jag på pasståget för vidare befordran till… ja, säg det? Jag har inte bestämt riktigt hur jag ska göra. Antingen åker jag hem till Karlshamn eller så kliver jag av i Älmhult och får en rejäl vila. Sent på fredagskvällen har jag nämligen en tur som börjar med passåkning Malmö-Älmhult. Den slutar i Malmö tidigt på lördag morgon.
Även lördagens planer är oklara. Jag kanske stannar i Malmö, eftersom jag senare på kvällen har en Helsingborgstur som inleds med passåkning (igen) till Nässjö. Mer troligt är dock att jag faktiskt åker hem på lördag. På kvällen har nämligen jag och Kära hustrun planer. Det är evigheter sedan vi åt Fajitas. Nästan inga restauranger serverar denna rätt längre. Åtminstone inte i vår trakt, men vi har hittat ett ställe i Växjö. Så på lördag kväll blir det mex-mat och sedan skjutsar Kära hustrun mej till Alvesta, så kan jag genskjuta pasståget till Nässjö.
Även denna natt är det Kopparpendeln som gäller. På söndag blir det långledigt i Helsingborg. På måndag morgon ska jag vara lots åt en kollega som inte har linjekännedom på sträckan öster om Hässleholm och som dessutom behöver få veta hur de olika bangårdarna i Karlshamn ser ut. Jag åker med honom i gt 5136 och hjälper honom iväg med dagens första vagnslasttåg, 5315 till Malmö. Sedan får vi se hur bekväm kollegan känner sej med linjekörningen. Kanske åker jag med till Hässleholm, kanske kliver jag av redan i Karlshamn. Jag hoppas förstås på det sistnämnda.
De 22 nya vagnarna, som Kiruna Wagon bygger åt Södra, kommer snart att sättas i trafik. Den här bloggen kan visa en av de första bilderna av vagntypen, som får litterat Habis 201. Bilden föreställer en testvagn som ska sättas in i produktionen för att utvärderas. Vagnarna kommer att rulla i den så kallade Väröpendeln, som går mellan Varbergs hamn och Värö Bruk flera gånger om dagen. Habis 201 är en ombyggd Rs. Den är 20 meter lång och hela vagnssidan går att öppna. Delar av vagnen är konstruerad med presenning för att få ned vikten. Den nya Habisen ersätter de gamla så kallade Hios-u, som är ombyggda Gb och Gbs och härstammar från 50-talet. Dessa vagnar har varit annorlunda på det sättet att vissa av dem helt saknar broms. Bromssystemet har monterats bort för att minimera kostnaderna för drift och underhåll. Södra räknar med att kunna transportera 25 procent mer pappersmassa tack vare nya vagnar, utan att behöva utöka tåglängderna.
DB kör ikväll det första tåget på sträckan från danska Taulov till Katrineholm. Det är ett helt nytt upplägg som startar. Kombitågen kommer att rulla tre dagar i veckan till att börja med. Upplägget blir enligt vad bloggen erfar detsamma som för övrig DB-trafik i Sverige. Det vill säga 185-lok och inhyrd personal från Trainpool norr om Nässjö. DB kör de så kallade Lidltågen Lübeck-Rosersberg samt en pendel Trelleborg-Hallsberg.
Ord och inga visor. Socialdemokraten Andreas Schönström är inte nöjd med hur den borgerliga regionledningen i Skåne hanterat kollektivtrafiken de senaste månaderna. Han gör en träffande, och lite rolig, sammanfattning: ”Varför är det viktigare att spara pengar än att utöka trafiken och minska smittspridningen? Varför tillåter ni fler resenärer i tågvagnen än i publiken på Malmö Opera? I maj vittnade skåningarna om trängsel i kollektivtrafiken medan Skånetrafiken sa att det inte fanns någon. I juni sa Alliansen att det inte fanns några resenärer och ingen trängsel och därför ville de fortsätta att skära ned på kollektivtrafiken. I juli bad Alliansen alla resenärer, som inte fanns, att resa på de tider och turer som man nyss hade skurit ned på. Detta för att minska trängseln – som man i maj hade sagt inte existerade. Samtidigt delade man ut 50000 munskydd till resenärer som mot förmodan kunde finnas. I augusti erkände man att det ändå fanns en trängsel på grund av alla de resenärer som nu trots allt fanns. Så det behövdes fler fordon. Tyvärr fanns det inga extra fordon. I september fanns plötsligt fler fordon, till de resenärer som man uppgett inte fanns. Så nu kunde man förhindra en trängsel som existerade, trots att den tidigare hade förnekats. Till nämnden gällde dock fortfarande beskedet att bussarna inte fanns. I oktober surade regionledningen över att regeringen inte ville betala statsstöd för en trafik som regionledningen själv några månader tidigare sagt inte behövdes, eftersom det varken fanns resenärer eller trängsel. Trängseln existerar! Fordonen existerar! Men viljan och ledarskapet existerar inte! Stoppa nedskärningarna! Återställ kollektivtrafiken! Trygga resenärerna!”
När jag var utlånad till SJ i Göteborg hände det att färden gick till Vänersborg. Det var ett välkommet avbräck i all pendeltågskörning. Till Vänersborg rullade X31, som Västtrafik lånat av Skånetrafiken. Det var inte så många förare som hade behörighet på X31, så därför hände det titt som tätt att jag fick köra dessa vagnar i tåg till Skövde, Uddevalla och Vänersborg. Just Vänersborg blev ett ställe som jag blev lite småkär i. Varför vet jag inte riktigt. Kanske var det den gamla stationsmiljön som spelade in, kanske det charmiga hotellet där vi ibland övernattade. Kärleken kan också ha berott på en helt annan sak. Nämligen kebebsåsen. Jag brukade beställa en kebabsallad med vitlökssås när jag hade rast i Vänersborg. Sedan satte jag mej i tåget och åt den, ofta i sällskap med en trevlig tågvärd. På det sättet är persontrafiken bättre. Tjänstgöringen blir mer social. Dessutom slipper man de värsta nattpassen. Men jag skulle ändå inte vilja byta tillbaka. Jag har svårt att tänka mej att jag skulle kunna få en bättre tjänst än den jag har idag.
Hursomhelst. När jag första gången beställde min kebabsallad med vitlökssås, så tittade pizzabagaren frågande på mej. ”Vitlökssås?” Ja, just det. Är det några problem med det? Nej, det var det inte. Två veckor senare gick jag till samma pizzeria för att beställa en ny kebabsallad. Med vitlökssås. Nu var det en annan pizzabagare bakom disken. ”Du menar blandad sås?” Nej, jag menar vitlökssås! Vad är detta? Pizzabagaren, som också visade sej vara ägare av restaurangen, tittade konstigt på mej. Han liksom betraktade mej från topp till tå. ”Du kompis, du inte vara från Vänersborg, va?” Nej, det kunde jag ju inte påstå precis. ”Ok, jag förstår. Du få båda såser. Nästa gång du kommer du garanterat vilja ha blandad sås”. Vilken tjatmåns. Men visst, varför inte? Pizzabagaren packade ned två burkar med sås i påsen, tillsammans med en 50 centiliters Cocacola Light. Zero var det ännu ingen som hört talas om. Inte ens i Vänersborg.
På tåget åt jag min sallad och diskuterade världsläget med en av tågvärdarna. Jag vill minnas att hon hade norskt påbrå. Mätt och belåten tryckte jag ned resterna av kartongen, platsbesticken och den tomma colaflaskan i påsen. Då upptäckte jag burken med den blandade såsen. Jag doppade fingret i såsen och smakade. Dra mej baklänges! Vilken god sås! Jag fiskade upp besticken ur påsen igen för att kunna äta upp all såsen, men det var ett projekt dömt att misslyckas. Äta sås med kniv och gaffel är inte det lättaste. Jag hade behövt en sked, men det hade jag förstås ingen. Eller hade jag kanske det? Jag dök in förarhytten och ned i lokförarväskan. I botten av den kan man ibland göra de mest märkliga fynd. Överblivna halstabletter. Gamla plåster. Värktabletter utan omslag. Söndriga pennor. Kvitton och linsburkar. Och ibland också bestick som man lånat på någon station men glömt lämna tillbaka. Jag fann en odiskad gaffel, men den hade jag ingen nytta av. Så jag fick liksom hälla såsen in i munnen och sedan göra rent burken med pekfingret, för att ta tillvara den sista droppen sås. Det låter kanske inte så hygieniskt, men det är sådana vi lokförare är. Det förekommer dessutom värre saker än så i landets lokförarhytter, men vi utelämnar ytterligare detaljer. Det var en väldigt god sås de hade, helt enkelt.
Nästa gång jag klev innanför dörren på pizzerian i Vänersborg, så sprack ägaren upp i ett stort leende. ”Idag du beställa sallad med blandad sås?” Ja, tack. Gärna det. Pizzabagaren nickade nöjt och började hacka salladen och skära upp köttet. Under tiden som han förberedde min mat tittade jag mej omkring i lokalen. Då fick jag också svaret på detta med kebabsåsen. Det hängde en stor, inglasad tavla på ena väggen. Det var en tidningsartikel. Ett helt uppslag ur Dagens Nyheter tror jag. På bilden såg man samme man som jag nyss beställt mat av. Han stod utanför sin restaurang och såg glad ut. Rubriken var: ”Här finns Sveriges godaste kebabsås”. Jag var nog den ende i hela Vänersborg som inte hade hört tals om hans sås. Men nu vet jag. Och jag saknar såsen.
Apropå Vänersborg: minns ni olyckan då en 15-årig flicka klättrade upp på järnvägsbron och fick 16000 volt genom kroppen? Den inträffade i juni 2014. Flickan överlevde som genom ett mirakel, men fick svåra brännskador. Idag har Tanja Kallin hunnit fylla 22 år och kan ses i dokusåpan Paradise Hotel.
I oktober har jag utgått från Eskilstuna. Det lär dröja innan jag åter hamnar på denna plats. Green Cargo har den senaste tiden anställt flera nya lokförare och äntligen hunnit genomföra några kurser med fordonsutbildning på Re-lok. Flera personer är dessutom övertaliga i Norrköping och har erbjudits tjänst i bland annat Eskilstuna. Därmed försvinner tyvärr behovet av inlånad personal. Själv får jag packa väskorna och ge mej iväg till Hallsberg i november. Under oktober hann jag med två arbetspass på min hemstation i Karlshamn. Det var två fridagar som flyttades, så jag kunde åka hem tidigare från Eskilstuna. På det sättet har vi det bra i bemanningspoolen. Är man lite smidig så går det att pussla ihop tillvaron ganska bra. I oktober har jag också genomfört något som inom Green Cargo kallas Luv, lärande i uppföljande verksamhet. Luven ska göras en gång varannat år, till skillnad från bland annat TTJ-kunskaperna som testas varje år. En dag av Luven ägnas åt teori och en åt praktik. Teoridagen avslutas med prov, på både el- och dieselfordon. När det gäller den praktiska delen så åker instruktionsföraren med på en tur och ser om man kan sina saker. För egen del gick färden med T44 från Eskilstuna till Södertälje och Tomteboda. Egentligen körs dessa tåg med ellok, men just denna dag var det brist på fordon. Jag protesterade inte när lokledaren föreslog T44 istället för Rc eller Rd. Det händer nämligen inte så ofta nuförtiden att jag kör T44, så det skadar inte att friska upp kunskaperna emellanåt.
I huvudet på en lokförare 