Kustbanan invigs i smyg

Söndagen den 19 augusti återinvigs Blekinge Kustbana. Då står den nya driftplatsen Ångsågsmossen, öster om Karlshamn, klar. Men banan kommer att smyginvigas redan på lördagen, då det kommer att gå ett tåg (eller spärrfärd) Karlshamn-Karlskrona. Anledningen är förstås att det måste finnas en vagn på plats i Karlskrona på söndagsmorgonen. Tåg 11143 med den nya avgångstiden 07.48 blir det första tåget att lämna Karlskrona på ett halvår.

Ångsågsmossens driftplats kommer att användas för tågmöte första gången vid 13.30-tiden, när tåg 11140 möter tåg 11173. Även Nättrabys gamla sidospår kommer åter till heders. Spåret har visserligen används då och då vid kraftiga tågförseningar, men nu blir det tågmöte i Nättraby i princip varje timme.

En som blir glad över öppnandet av BKB är allas vår vän och charmör Den Vimsige. Nu slipper han sätta sej på snigelbussen när han ska iväg och jobba. Kära hustrun pendlar också. Men för henne spelar det mindre roll. Hon tycker det fungerat bra med bussersättningen. Det gör nog de flesta, om vi ska vara ärliga.

Liten fråga…

Varför säger de i radion och skriver i tidningarna att ”Öresundsbron stängdes för all trafik” när det som hänt egentligen är att ”Öresundsbron stängdes för all biltrafik”? Vet herr och fru reporter inte att det går tåg över bron? Om svar anhålles. Tack.

I väntans tider

En ung fröken klagade hos hyresvärden. Hon bodde precis bredvid järnvägen och påstod att hon ramlade ur sängen varje gång ett tåg passerade. Hyresvärden trodde henne inte. Han gick med in i lägenheten och la sej i sängen. Enligt tidtabellen skulle det strax komma ett tåg. I samma ögonblick går dörren upp och in i lägenheten stiger den unga frökens pojkvän. Han blir naturligtvis fly förbannad och undrar varför i hela fridens namn det ligger en främmande karl i fästmöns säng. Hyresvärden skruvar lite besvärat på sej:

”Tror du mej om jag säger att jag väntar på ett tåg..?”

Korkat eller inte?

Den Vimsige hörde av sej. Han var upprörd. Jag hade missuppfattat hela saken häromdagen. Han var verkligen INTE klädd i blå täckjacka och Leejeans när han var med och la makadam på Boråsbanan. Detta skedde ju i mitten eller möjligen i slutet av 1980-talet. Sådana kläder var helt ute då. Nej, den blåa täckjackan och Leejeansen användes när han körde fast med ett Volvotåg i backen efter Almedal – i början av 80-talet. Ja, det var ju en helt annan femma. Jag ber om ursäkt för denna oerhörda missuppfattning.

Detta leder oss dock in på en annan intressant frågeställning. Den Vimsige har genom åren jag känt honom skrutit med att han minsann aldrig ”korkat” i nån uppförsbacke, hur tungt tåg han än har haft. Har vi med en mytoman att göra? En opålitlig lögnare? Kan det vara så illa? Det finns bara en sak att göra: ställa Den Vimsige mot väggen. Han försöker förklara:

”Ja, alltså, tåget stannade, det gjorde det. Men jag gick ut – i min blåa täckjacka – och tog sand i banvallen och la på spåret. Sanden på de två Du-loken var förstås slut, som alltid. Sen fick jag rull på tåget igen. Jag behövde inte ringa efter hjälp. Därmed anser jag inte att jag fastnade i backen”.

Nåväl, vi får väl köpa den förklaringen. Men tro nu inte att denne modemedvetne lokman aldrig har klantat sej, som han försöker ge sken av med ovanstående resonemang. Jag frågade honom hur det var den gången i Karlskrona när han skulle växla fram en Y1a och det hade kommit lite snö på en spårspärr… Jag fick inget svar på den frågan. Den Vimsige fick väldigt bråttom iväg och var tvungen att avsluta samtalet.

Å andra sidan påstår vissa att jag själv har gjort precis samma tabbe, fast med en T44 i Norrköping. Det vill ni säkert inte läsa om. Jag avslutar här, innan det blir alldeles för pinsamt.

Är det bara pengar som saknas?

Trafikverket ställer in all tågtrafik på sträckan Borås-Skene. 6000 slipers måste omedelbart bytas på en sträcka av 15 kilometer. Det upptäcktes vid en rutinkontroll häromdagen. Ja, vad säger man? Är det inte lite konstigt att man upptäcker en sån sak först när en lokförare ringer in och rapporterar en solkurva? Har man inga löpande kontroller av banans skick? Eller är det kanske så att de tunga godstågen som varit omledda över Viskadalsbanan helt enkelt tagit knäcken på redan halvdåliga slipers?

Det må vara hur det vill med den saken. Skadan är redan skedd. Jag som kört på denna bana hela sommaren kan bara säga att jag inte är ett dugg förvånad över det som nu hänt. Sträckor som inlandsbanan och gamla Emmabodabanan till Karlskrona har fått utstå mycket spott och spe. Faktum är att standarden på dessa sträckor varit högre än den mellan Varberg och Borås.

Nu kan jag bara rekommendera Trafikverket att genast ordna med en inspektion av banan mellan Herrljunga och Borås. Som jag ser det är banstandarden här minst lika dålig som på Viskadalsbanan, ja kanske ännu sämre på vissa ställen. Sidospåret i Ljung trodde jag till exempel var nedlagt ända tills en dag när jag upptäckte att jag skulle ha ett tågmöte där. Jag rullade in på det totalt igenväxta spåret, fick nästan inte stopp på X12an, trots att jag bara höll kanske15 kilometer i timmen vid perrongkanten. Perrong och perrong, förresten. Den påminde mer om en igenväxt grushög.

Frågan är hur staten och Trafikverket kan låta saker och ting gå så här långt? Handlar det verkligen bara om uteblivna resurser? Eller finns kanske också en del av svaren i bristande kompetens och dålig organisation?

Den Vimsige = Den Snygge

Den Vimsige ringde. Han var nostalgisk. Han hade kört till Borås fram och tillbaka från Göteborg. Han undrade om jag visste vem som hade lagt makadamen på Boråsbanan. Eftersom det var just Den Vimsige som frågade så var det inte så svårt att lista ut svaret. Stolt berättade han att han även hade varit med om att lägga spåret.

”Gobbana (gubbarna, alltså) behövde en T44 för att få luft till spårbytesmaskinen, så det var mitt jobb att sköta dieselloket. Jag gjorde inte ett skvatt på en hel vecka. Jag kopplade loket till spårbytesmaskinen och sen skötte jobbet sej själv. Jag stod bara och glodde. Det var det bästa jobbet jag haft”.

Den Vimsige var med om samma arbete mellan Mellerud och Kornsjö. Lokförarna hade ännu inte fått uniformer. Vår vän från Blekinge gick omkring i ljusblå täckjacka och Leejeans. Han var bara sååå snygg. Detta är hans egna ord, alltså, men det förstod ni nog. En gång sket det sej dock. Då kände sej inte Den Vimsige så manlig längre.

Jobbet drog ut på tiden, och gubbarna i arbetslaget gjorde inga försök att skynda sej. Tvärtom, övertiden tickade ju på. Men Den Vimsige var stressad. ”För helvete, gobba, nu får ni lägga på en rem. Annars tar jag T44an och kör hem. Jag måste hämta ungarna på dagis”. Det blev tyst och arbetet stannade upp. Gubbarna betraktade Den Vimsige uppifrån och ned. Till slut så en av dem:

”Hörde vi rätt? Hämta ungarna?! Har du ingen fru?!”

Samma jobb men annan lön

SJ är i full gång med att rekrytera såväl lokförare som tågvärdar till sitt dotterbolag i Göteborg, det så kallade Götalandståg. Men de nyanställda kommer inte att få ta del av samma goda förmåner som sina arbetskamrater. De nya tjejerna och killarna anställs på ”SJ-villkor”, medan de som redan finns i företaget omfattas av det gamla DSB-avtalet.

Det innebär till exempel lägre lön och andra arbetstidsbestämmelser för de som nu anställs. Jag förstår varför SJ vill ha det på det här sättet. Ska man tjäna pengar på avtalstrafiken gäller det att få ned kostnaderna. Det gamla gardet, som följde med vid övergången den 1 maj, kan man inte göra nåt åt. Deras villkor är skyddade i ett år, enligt lagen om anställningsskydd.

Nu är inte sista ordet sagt i frågan. Men enligt facket är SJ stenhårda på just den här punkten. Så vitt jag vet är detta något helt nytt i järnvägsbranschen. Ett bolag, två avtal. Jag undrar hur det ska gå till rent praktiskt? Lokförare 1 kan köra tur A. Men lokförare 2 kan inte göra det. Turen är för lång för honom och innehåller dessutom kvartstid. Blir han sjuk kan man inte sätta in vem som helst som ersättare. Först måste man gå till botten med i vilket avtal han är anställd.

Skojarchefen

En före detta chef på inlandsbanan var en riktig skämtare. Han var dessutom lokförare och ibland tröttnade han på kontorstjänsten. Då beordrade han ut sej själv som förare på nån av Y1orna. En gång när han stannade med tåget på den synnerligen höga och, som det kan tyckas, lite skrangliga bron vid Storstupet norr om Orsa, hördes som vanligt ett sorl av beundran från kupén. Ni förstår kanske varför när ni tittar på bilden här intill som jag hittade på herjedalen.se. Folk ställde sej upp med sina kameror och började ta bilder. Vår vän chefen såg sin chans och kunde inte låta bli att greppa mikrofonen som satt precis framför honom. Med så mycket panik som möjligt i rösten vädjade han: ”Nej, nej, nej! För Guds skull, inte alla på samma sida!”

En tiondels sekund senare satt 50 personer åter på sina platser i rälsbussen. Tysta och skräckslagna. Längst fram satt en lokförare och skrattade för sej själv .

Protestmarsch

Att köra tåg är faktiskt inte så tråkigt som en och annan tycks tro. Därmed inte sagt att man aldrig har tråkigt som lokförare. Idag har varit en sån dag. Jag har haft så mördande tråkigt att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Vad gör man en hel dag i en stad där man inte känner en endaste av de 66 273 invånarna? Svar: man gör inte ett skit. Man har tråkigt, helt enkelt.

Det är detta som är problemet med de korta förmiddagsturerna för oss som är inhyrd personal. Eftermiddagspassen är längre och bättre på det sättet att man slipper slå ihjäl en massa dödtid. Man jobbar och sover, helt enkelt. Kollegorna älskar förmiddagsturerna. De åker hem efter avslutat förvärv och har i princip hela dagen ledig. Det är inte riktigt lika roligt att traska tillbaka till ett hotell.

Idag slutade jag redan halv nio. Jag åt en rejäl frukost och somnade gott under täcket i ett par timmar. Vaknande och slösurfade lite på nätet. Promenerade en sväng. Gick inom kontoret och drack en kopp kaffe. Samspråkade med en kollega som jag tänkt byta en tur med. Åt lunchbuffé på stamstället. La mej åter på sängen med laptopen. Köpte en tidning. Klockan hade vid det här laget blivit halv sju på kvällen. Tänkte att Canal Plus säkert visar fotboll, så jag slog på TVn. Gav upp allt hopp om mänsligheten när jag insåg vilken match de visade. Så tråkigt vägrar jag bara ha att jag ligger och glor på Skansens IF i två timmar. Jag tog en ny promenad. En ren protestmarsch.

Strövade omkring i stan, utan mål och mening. Pratade i telefon med Den Vimsige. Han var glad för samtalet, så att han kunde få lite rast i slitet med den nya altanen. Huxflux har han fått lite brådis med att få den klar. Det har säkert ingenting med den där tjejen att göra som lovade att komma hem till honom och dricka gin och tonic när altanen är färdig. Jag strövade vidare och kom fram till vägskyddsanläggningen vid Järnvägsgatan. Då blev jag lite glad. Detta är nämligen en av få kvarvarande anläggningar av gammal modell. Jag har ett sjukligt intresse för den här typen av gamla grejer. Nåt tåg kom inte, men jag tog en bild ändå.

Imorgon har jag en ny förmiddagstur. Vad jag ska göra på eftermiddagen har jag ingen aning om. På onsdag väntar sista arbetspasset innan semestern. Den kommer verkligen lägligt. Då ska jag ha allt annat än tråkigt, det kan ni lita på.

Bilden av ett jubileum

Idag är det exakt ett år sen jag började skriva på den här bloggen. Det har förstås firats å det grövsta hela helgen. Jag har fått möjligheten att stiga upp i ottan, som jag älskar, både igår och idag. Jag har kasat omkring fram och tillbaka till Borås. Fått äran att framföra Alingsåspendeln och som grädde på moset och lök på laxen fått det ärofyllda prestigeuppdraget att spaka lokaltåget till Kungsbacka. Jag har firat med en exklusiv kebabsallad på stans flottaste restaurang och druckit den finaste årgångscolan.

Ni förstår kanske att jag är lite ironisk nu. Jag har nämligen slitit hårt hela helgen. Utan minsta firande. Lite festligt blev det i och för sej när kära hustrun kom på besök. I lördags kväll blev det en rejäl köttbit på Jensens. Jag drack den största Pepsin jag skådat. Det var säkert en liter (!) i glaset.

Men, som sagt, idag är det jubileum. Jag har lyckats med ett av de mål som jag satte upp när jag startade den här bloggen. Nämligen att uppdatera den varje dag. Jag hoppas jag kunnat visa att lokföraryrket allt som oftast är både kul och omväxlande och inte ett dugg tråkigt. Trots sjukdomar och semestrar har ni dagligen fått stå ut med mitt tragglande. I fortsättningen kan jag inte lova att fortsätta vara så flitig, men jag ska försöka.

Nästan 130000 läsare har klickat in på den här bloggen sedan starten. Det är en siffra som jag är väldigt överraskad och glad över. Det började lite försiktigt med ett par tusen läsare i månaden och har sedan ökat succesivt. De senaste månaderna har varit ganska stabila. Läsekretsen består numera av cirka 20 000 klickare i månaden. Inte mycket jämfört med Blondinbella, men fullt tillräckligt för Lokförarjonas.

Den högsta dagsnoteringen kom faktiskt på min födelsedag. Jag berättade om en tågmästare som visste hur man fick ut fyllehundar ur tåget. Inlägget lästes av 3700 personer. En annan väldigt bra notering skedde så sent som i fredags när jag skrev om ”SJ”, tågvärden med den fantastiska inställningen och serviceandan. Just den här tågvärden arbetade för övrigt på tåget som jag just ankom med från Göteborg. Hon hade inte förväntat sej att hennes insats skulle få en sån enorm spridning, sa hon. Nej, det hade inte jag heller. Läsekretsen har överraskat mej många gånger. Jag kan bara lyfta på hatten och tacka er alla.