Green Cargo vill sälja Re-loken

Vissa saker har man svårt att tro på när man hör dem första gången. Så var det med nyheten om Cooptågen, som ni kunde läsa i den här bloggen i höstas. Häromdagen sprang jag på en ny grej som lät konstig. Efter noggranna kontroller vet jag nu att uppgifterna stämmer: Green Cargo planerar att försöka sälja sina 16 Re-lok. Det sker inte av kvalitetsskäl. Anledningen är rent ekonomisk. De 16 elloken, i nummerserien 1423-1438, är bara två, tre år gamla. De används i de så kallade ståltågen Borlänge-Luleå och Borlänge-Oxelösund.

Green Cargo bekräftar att man börjat se sej omkring efter tänkbara köpare. Man är dock tydlig med att man inte kommer att sälja loken till någon av sina konkurrenter i Sverige. ”Vi ser en stor möjlighet att kunna sänka våra kapitalkostnader samt att ta ytterligare ett steg i vår strävan att enhetliggöra vår lokflotta”, skriver Green Cargo i ett mejl till den här bloggen.

Loken kostade Green Cargo ungefär en halv miljard kronor när de köptes in 2010. Inköpet skedde i samband med tecknandet av ett tioårigt transportavtal med SSAB. De nya loken skulle bidra till att koldioxidutsläppen minskades med 15 procent, enligt en artikel i Ny Teknik. Hur det nu blir med denna överenskommelse med SSAB vet jag faktiskt inte. Rimligtvis borde en omförhandling av avtalet var på gång.

Re-loken är Green Cargos typbeteckning på det lok som allmänt kallas Traxx. Flera bolag använder sej av denna maskin. Bland annat Hector Rail, Rush Rail och Cargonet. Loket har lika många namn som användare. El 19, 185 och 241 är bara några av dem.

Väte växer i Trelleborg

Trelleborgs hamn kan vara på väg att ta över all rangering av vagnar i egen regi, ungefär på samma sätt som skett i Skandiahamnen i Göteborg. Det menar åtminstone en tipsare till den här bloggen. Jag har försökt få uppgifterna bekräftade vid både ett och två tillfällen, men Trelleborgs hamn tiger som muren om sina planer. Som gammal murvel vet jag vad det brukar innebära. Nåväl, vi ska inte dra några slutsatser av denna tystnad. Men helt klart blåser förändringens vindar i Sveriges sydligaste hamn. En del av växlingsarbetet har hamnen redan tagit över och handlat upp. Företaget Väte Trafik AB rangerar vid kombiterminalen åt TX Logistik, som kör två tåg om dagen till Trelleborg och två därifrån. Destinationerna är Årsta och Eskilstuna. Förutom Väte växlar även Hector Rail och Green Cargo i hamnen. Men om bara tre veckor tar Väte över även Hector Rails rangering, åtta tåg i veckan till och från Borlänge. Sedan tidigare har Väte terminaluppdrag åt Arriva på flera platser runt om i Skåne. Företaget erbjuder även så kallad depåservice, som städning och fekalietömning av vagnar. Väte använder två ”danskdieslar” från Tågkraft för att klara växlingen i Trelleborg.

Första ”kameravagnen” i trafik

Efter flera år av tillståndsansökningar och överklaganden rullar nu det första Öresundståget med kameraövervakning. Vagnsätt 4351 togs idag i trafik efter att ha fått 18 videokameror monterade. Så småningom ska samtliga av de drygt 100 vagnarna få kameror installerade. Länsstyrelsen i Skåne sa först nej till övervakning i tågen, men både Förvaltningsrätten och Kammarrätten gick på Skånetrafikens linje. Därefter har samtliga länsstyrelser i södra Sverige gett sitt medgivande i frågan.

Anledningen till kameraövervakningen i Öresundstågen är de ständigt ökande antalet bråk ombord. Tågvärdarna rapporterade under en kort tid om flera hundra fall av hot, våld och rån. Situationen blev till slut så allvarlig att Arbetsmiljöverket förbjöd tågvärdarna att arbeta ensamma ombord på X31orna. Det inspelade materielet kommer att sparas i fem dagar, sedan spelas det över om inte inspelningen stoppas. Resenärerna övervakas på samtliga platser i tåget, utom på toaletterna.

Kalmar nästa för ”invaliden”

Idag bär det iväg till Kalmar. Det blir passåkning både dit och därifrån. Men hem kommer vi först i morgon eftermiddag. Alvestaförarna sköter nämligen reservhållningen åt Kalmarpersonalen. Idag ska vi ut och åka på en bana som jag faktiskt aldrig kört på tidigare. Det handlar om sträckan mellan Kalmar och Mönsterås. Det blir trevligt. I Mönsterås blir det lite växling på pappersbruket innan vi åker tillbaka till Kalmar och bäddar ned oss på hotellet.

I morgon gör vi samma resa. Dessutom kör vi ett lokalgodståg till Nybro. Det blir en lång tur. Den slutar inte förrän vid 17.30-tiden i morgon. Vi får se hur detta ska gå. Man är liksom ingen ungdom längre, den saken är klar. Jag spelar innebandy flera gånger i veckan för att hålla flåset uppe. Men nu börjar kroppen protestera. Bara den här hösten och vintern har jag dragits med flera skavanker än jag gjort de senaste 20 åren. Jag sträckte mej först i låret. Sen stukade jag foten och var borta från spel i ett par veckor. Därefter bröt jag en tå. Det var inte roligt. Igår sträckte jag mej i vadmuskeln. Det gick att spela vidare på halvfart. Igår kändes det inte så farligt, men idag på morgonen var det inte roligt att ta sej ur sängen. Nej, nu får det vara slut på gnällandet. Jag får skylla mej själv. Jag skulle kanske återuppta schackspelarkarriären istället?

Magi fixade resan

Det var kvällens sista tåg. Det var mörkt ute. Och regnigt. Och blåsigt. Det var vinter i Blekinge, helt enkelt. Femton minuter försenad stannade jag till med Kustpilen vid den gamla perrongen i Mörrum. Vi hade fått vänta på ett X2000-tåg i Hässleholm, eftersom vi var den sista förbindelsen mot Karlskrona. I Mörrum stod en ensam resenär. Det var ju synd. Vi hade nämligen ingen avstigande. Det hade tågmästarinnan redan kollat upp. Vi hade kunnat tjäna några minuter om det inte vore för denne ende resenär. Jag tittade ut genom fönstret för att invänta handsignalen ”avgång”. Jag såg hur tågmästaren diskuterade nåt med mannen. Till slut klev de två ombord på tåget och vi kunde fortsätta vår färd.

Sju minuter senare stannade vi i Karlshamn. Mannen från Mörrum steg ur tåget, skakade hand med tågmästarinnan och försvann bort i mörkret. Det var nåt mystiskt med hela situationen. När vi åter rullade iväg efter det korta stoppet i min hemstad så kom tågmästarinnan fram i förarhytten. Hon skakade på huvudet. Sen började hon att berätta vad som hänt.

Den mystiske mannen visade sej vara trollkarl. Innan han klev på tåget i Mörrum hade han varit ärlig och sagt som det var. Han hade inga pengar men skulle behöva åka med till stan. Karlshamn, alltså. Han erbjöd sej att trolla istället för att köpa biljett. Det lät spännande, tyckte tågmästarinnan. Hon fick sej en helt egen föreställning i vestibulen. Pennor försvann spårlöst. Ett kexchocklad låg plötsligt nedstoppat i tågmästarinnans ficka. En fastbunden ring blev åter fri. Det var oförklarligt. Trollkarlen var duktig. Riktigt duktig, till och med. Några pengar kunde han dock inte trolla fram. Ingen biljett heller. Men en sak kan vi inte ta ifrån honom: han visste hur man tar sej fram här i livet.

En seger inte bara för Torolf

Min kollega Torolf Jansson har aspergers. Han har varit lokförare i nästan 30 år och skött sitt jobb exemplariskt. Ändå ville Transportstyrelsen plocka från Torolf hans lokförarbehörighet. Processen har pågått länge nu. Jag vill inte sätta mej över läkarvetenskapen, men exakt hur mycket vet den om lokförarjobbet? Aspergers är inget stort hinder, snarare en tillgång i detta yrke. Åtminstone som jag ser det.

Torolf Jansson blev förstås bestört när Transportstyrelsen kom med sitt beslut. Jag kan själv tänka mej in i hans situation. Hur skulle jag ha reagerat? Jag som älskar mitt jobb och som inte kan tänka mej att arbeta med nåt annat? Torolf överklagade till Kammarrätten och fick rätt efter en grundlig utredning. Men inte ens då gav sej Transportstyrelsens läkare. Nu har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast att det är helt i sin ordning att Torolf fortsätter att köra tåg. Frågan är vem Transportstyrelsen nu ska överklaga hos? Visserligen har högsta instans redan sagt sitt, men kanske kan EU ta upp fallet? Eller Gud fader? Han har kanske en åsikt i ärendet? Nån väg måste det väl ändå finnas för en myndighet att fortsätta djävlas med en sketen lokförare som haft fräckheten att opponera sej?

Nåväl. Jag är glad för Torolfs skull. Och för alla andra lokförare med aspergers. Jag misstänker att det finns en hel del såna där ute längs spåren. Min syster menar att även jag har fått en släng av aspergers. Jag vet inte om hon skojar. Men när jag läser om symptomen så tror jag hon har rätt.

Konkurrenten ställer upp

Häromdagen berättade jag lite om TGOJs personalvagn Hilton, som jag tillbringat mycket tid i. Tyvärr hade jag inga egna bilder på denna ombyggda resgodsvagn. Jag fick istället illustrera inlägget med en bild från Ragunda. Den bilden knäppte jag för övrigt i samma ögonblick som en räv sprang över spåret. Tittar man noga så ser man räven. Nåväl. Jag efterlyste bilder på Hilton, som jag kan använda i bloggen. Det rasslade till så var hela mejlboxen full av foton. Jag publicerar två av dem. De kommer för övrigt från en lokförare på Rush Rail. Hans bolag och mitt är konkurrenter. Själva är vi bara två kollegor som hjälper varandra. Konkurrensen överlåter vi mer än gärna till bolagens direktörer och landets politiker.

Sent tåg kom tidigt

Trafikinformationen i lokalradion är inte mycket att hurra för. För några månader sedan meddelade man krasst att tågen var inställda på sträckan Hässleholm-Karlskrona. Folk fick ta bussen istället. De som kom på, alltså. Resten fick vänta på nästa buss. Eller ta bilen. I många fall helt i onödan, visade det sej. Tågen var nämligen inte alls inställda mellan Hässleholm och Karlskrona. Utan bara på en del av sträckan: Ronneby-Karlskrona.

Idag var det dags igen. Kära hustrun hade just lämnat busiga Alice på dagis och satt sej i bilen för att köra till järnvägsstationen. ”Tågtrafiken på Blekinge Kustbana dras idag med kraftiga förseningar” meddelade lokalradion. Kära hustrun svor en ramsa. Nu skulle hon komma för sent till dagens viktiga förhandling. Hon gjorde sej ingen brådska till stationen. Köpte kaffe i kiosken. Pratade strunt med några kollegor. Men vad ser hon? Tåget står ju inne vid perrongen. Det var inte alls försenat. Kära hustrun fick lägga benen på ryggen för att hinna med. Tåget avgick nämligen precis som det skulle, i exakt rätt avgångstid.

Detta påminner mej om ett av mina första år som lokförare. Min syster, som då dagligen pendlade med Kustpilen, klagade allt som oftast på SJ och de, som hon tyckte, ständiga förseningarna. En dag ringde hon och var ironisk. ”Kan du tänka dej, bror, idag avgick tåget nästan i rätt tid!” Jag sa inget. Men jag visste bättre. Detta var nämligen en riktig katastrofdag på järnvägen. Tåget som min syster satte sej på var inte det tåg som hon trodde hon åkte med.  Utan det som skulle ha avgått för en timme sedan. Det var 62 minuter försenat…

Veden var full av splitter

TX Logistik rullade förbi utanför fönstret med ett massavedståg häromdagen. Jag skulle just kliva in i bilen för att köra hem till min gode vän Konduktören för att dricka kaffe. Det var som vanligt ett Traxxlok som drog tåget. Längst bak gick ett diesellok. Det är så det brukar se ut när TX befinner sej på de här breddgraderna. Dieselloket är ett måste, eftersom sträckan till Mörrums Bruk inte är elektrifierad. Är det kanske jag som inbillar mej, eller har TX börjat köra oftare på Blekinge Kustbana? Kanske är det bara jag som varit hemma osedvanligt mycket den senaste tiden och haft möjlighet att se TX-tågen. En gång hann jag knäppa en bild när jag stod och väntade vid en järnvägsövergång. Då var det inte samma lok som häromdagen. TX har nog flera snarlika tågsätt som de åker omkring med.

Nåväl, Konduktören hade förstås saker att berätta om massavedstågen till Mörrums Bruk. Där har han själv varit med och växlat hundratals gånger. Bruket byggdes på 60-talet och järnvägstransporterna kom genast igång. Bruket köpte mycket ved från Tyskland, eftersom flera svåra stormar dragit fram där. Men det blev ingen bra affär. Veden var full av splitter. Det var visst ett krig eller två som dragit fram. Maskinerna på Mörrums Bruk gick sönder på grund av allt metallskrot. Dessutom kunde tyskarna inte lasta vagnarna ordentligt, enligt Konduktören. Lasten saknade underlägg, så truckarna kunde inte lyfta av hela buntarna. Det blev ett evigt plockande med pinnarna.

Minns jag rätt så sa Konduktören att det fick plats 27 vagnar vid avlastningsområdet vid bruket. Det var ett långt tåg jag såg häromdagen, så TX hade nog max antal vagnar med sej. Konduktören bekymrade sej lite över den stackars lokföraren. ”Det tar ju långt tid att lossa ett sånt tåg. Ska han sitta på loket och vänta så länge?” Jag påpekade att lokföraren kanske tog en taxi till ett hotell och fick sin vilotid.

Klockan var 19.30 när TX-tåget åter passerade i mörkret utanför fönstret. Tomt, antar jag. Tidpunkten minns jag väl, eftersom Kära hustrun just hade besegrat mej i Yatzy. Inte bra. Men det händer inte så ofta, tack och lov. Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Nu blir det innebandy. Ha det.

SJ storstädar – äntligen

SJ storstädar just nu hundra av de sittvagnar, som.inte ingick i bolagets stora personvagnsupprustning. Arbetet har redan påbörjats i Hagalund, men kommer också att genomföras i Malmö och Göteborg. Jobbet beräknas vara klart under våren. Ett arbetslag på tre-fyra personer behöver cirka 30 timmar per vagn för att genomföra städningen. Det handlar således om en rejäl uppfräschning. Totalt har SJ 140 vagnar, som inte byggts om. De resterande 40 är inte i samma stora behov av denna minisanering, men kommer även de att få en extra grundstädning.

Att SJ nu gör denna satsning är välkommet. Det borde vara en självklarhet att hålla vagnarna rena och fina. Tyvärr har det varit lite si och så med den saken de senaste åren. När jag var placerad i Helsingborg körde vi lok och vagnar till Kristianstad. I en av vagnarna hade någon spottat ut en snusprilla, som satt fast på den ena väggen, inne i ett hörn. Vi slog vad om hur länge den skulle få sitta kvar. Ingen lyckades pricka in rätt svar. Prillan satt lääänge, om vi säger så. Jag tror det handlade om år, faktiskt.