Sista X11an går 8 september

1233386_506090902817124_1543369760_nSöndagen den 8 september blir sista dagen med X11 i Pågatågstrafik. Motorvagnarna kommer att trafikera linjen Åstorp-Helsingborg under större delen av dagen. Avgången 19.12 som tåg 1881 från Åstorp blir den sista någonsin med X11 som Pågatåg. I fortsättningen blir det X61 som gäller för hela slanten. ”Vill man åka med X11 en sista gång kan man göra det hela dagen på sträckan mellan Åstorp och Helsingborg. Vi kommer att ha en gästbok hos tågvärden som man kan skriva en hälsning eller ett minne i om man vill”, meddelar Skånetrafiken i ett mejl till bloggen.

De första Pågatågen levererades som X10 under 1982 och sattes i trafik runt Malmö i januari 1983. När vagnarna flera år senare byggdes om ändrades litterat till X11. Jag har åkt och kört denna typ av motorvagn säkert tusen gånger. När jag bodde i Stockholm i slutet av 80- och i början av 90-talet var det X10 och X1 som gällde i pendeltågen. När jag började som lokförare var X11 det första fordonet som jag fick utbildning på. Under det första året som lokförare körde jag inget annat än Pågatåg, kors och tvärs i Skåne. Det var bra tjänst. Väldigt effektiv, utan kvartstid. Och faktiskt ganska varierande. Linjerna som då trafikerades var Malmö-Höör, Malmö-Ystad, Helsingborg-Åstorp, Malmö-Helsingborg via Teckomatorp och så småningom Malmö-Ängelholm via Landskrona. Dessutom hände det då och då att SJ körde X11 som reserv för Y2orna mellan Kristianstad och Helsingborg.

Totalt har 26 X11 använts i Pågatågstrafiken. Samtliga kommer att säljas till Transitio, ett bolag som ägs gemensamt av landets länstrafikbolag. Redan idag kan gamla Pågatåg ses på flera platser i landet. Skånetrafikens före detta X11or rullar i trafik som både Norrtåg och Krösatåg. I december återkommer några av vagnarna till Skåne som just Krösatåg, då linjen Hässleholm-Växjö invigs.

Annonser

Det handlar inte om gnäll

Igår kunde den här bloggen berätta att skyddsombuden på Veolia kräver ett omedelbart stopp för Öresundstågens lokförare att jobba ensamma ombord. Riskerna har blivit för stora. Framförallt på det psykiska planet. Sedan publiceringen igår har debattens vågor gått höga i diverse forum. Jag hör och läser de mest korkade argument för att tillåta tågen att rulla utan tågvärdar. De flesta som uttalar sej har inte den blekaste aning om hur verkligheten kan se ut ombord på ett Öresundståg år 2013. De jämför med bussar och spårvagnar. De tycker att dagens lokförare är gnälliga och kissar i byxorna när de kör på en älg. Det är inte det saken handlar om. På tågen i Skåne råder ett klimat som blivit allt råare och brutalare för varje år. Kollegor som jag pratar med, som tjänstgjort på pendeltågen i både Stockholm och Göteborg, hävdar bestämt att situationen i Skåne är värre än någon annan stans i landet. Fråga mej inte varför. Jag har ingen anledning att betvivla detta. Jag har själv varit med om situationer på Öresundstågen där jag tackat Gud att jag haft tågvärdar med ombord. Det handlar inte om enstaka gånger, utan är ett mönster som blir allt vanligare. Därför förstår jag skyddsombuden på Veolia till fullo. Det handlar varken om fackligt tjafs eller desperata försök att rädda tågvärdarnas anställningar. Det handlar om arbetsmiljö, inget annat.

Jag har varit med om folk som satt eld i papperskorgar, nödöppnat dörrarna i farten, dragit i nödbromsen tre, fyra gånger inom loppet av fem minuter. Jag har sett folk som svimmat av värmeslag i trängseln, jag har haft totalt sönderdrogade brottslingar med kniv som gått bärsärk i tåget. Vad hade jag som lokförare gjort i dessa situationer om inte tågvärdarna hade funnits? Hur hade jag hanterat läget? Och värre saker än så kan hända. Jag vågar knappt tänka tanken att ensam ansvara för kanske 700 panikslagna resenärer i ett tåg som brinner i en tunnel. Eller tvingas ta mikrofonen och meddela folk att jag just kört ihjäl två barn på en järnvägsövergång. Om det sistnämnda händer så kan jag garantera att det inte dröjer längre än tio minuter innan den första uppretade resenären bankar på förardörren. ”Varför tar det sån tid? Varför får vi ingen information? Jag måste med ett flyg, se till att ta mej härifrån omedelbart! Ja, men sitt inte bara där! Gör nåt, människa! Jag har faktiskt betalat för den här biljetten! Förbannade jävla SJ, släpp ut oss!”

Rätt utbildade är tågvärdarna en oerhörd resurs. Inte bara för oss lokförare, utan även för resenärerna ombord på tåget. Tydligen finns ett förbud att köra Reginamotorvagnar utan ombordpersonal. Jag förstår inte skillnaden på en Regina eller ett Öresundståg. Eller för den delen en X10. Motorvagn som motorvagn. I princip anser jag att inga tåg borde tillåtas avgå utan tågvärd.

Man kan naturligtvis jämföra med andra yrkesgrupper, som har ännu sämre arbetsmiljö. Det är tråkigt för dem, men skyddsombuden på Veolia kan förstås bara ta ansvar för sin personal. Nu handlar det om pengar, som allting annat i dessa tider. Lite hårddraget kan man säga att alla älskar tåg, men ingen vill betala. Om länstrafikbolagen tvingas pröjsa operatörerna för utökad bemanning så kan följden bli att avgångar ställs in. Pengarna kan liksom inte räcka till allt. Det är inte bra, men ändå den näst bästa lösningen. Personalen måste kunna känna sej trygg på sin arbetsplats. Hellre det än att köra ett tåg mitt i natten med elva resande. Det allra bästa vore förstås om landets politiker insåg att en fungerande järnvägstrafik faktiskt kostar pengar och skjuter till de medel som krävs. Men lär det hända? Skulle inte tro det.

Ombud kräver stopp för ensam förare

Skyddsombuden på Veolia kräver ett omedelbart stopp för ensamarbetande lokförare. Det framgår av en skrivelse till Arbetsmiljöverket som den här bloggen tagit del av. Antalet Öresundståg som går utan ombordpersonal har ökat dramatiskt den senaste tiden, från 10-20 i månaden till över 40. Skyddsombuden kräver också att Veolia ändrar i de interna föreskrifter, som reglerar möjligheten för lokförare att framföra tåg helt ensamma. Att själv ansvara för 700 personer i ett 160 meter långt tåg kan, vid olyckor och andra incidenter, få katastrofala följder för lokförarens psykiska hälsa, menar skyddsombuden. Dessutom kan enbart vetskapen om risken för till exempel bränder eller personpåkörningar göra att en ensamarbetande lokförare mår mycket dåligt. Angående självmordsförsök och andra påkörningar, som ökar kraftigt på järnvägen, skriver skyddsombuden:

”Dels kan föraren vid ett sådant tillfälle skadas fysiskt, men den psykiska skadan är nära på 100-procentig. Ett chocktillstånd kan te sig på många olika sätt och man vet inte förrän man själv blir drabbad hur man reagerar. En del märks det inte på förrän efter flera dagar medan vissa blir apatiska och handlingsförlamade direkt. Vem ska ta hand om tåget, det vill säga larma tågklarerare samt informera passagerarna på ett lugnande sätt? Hur ska en ensamarbetande lokförare som nyss kört ihjäl en person kunna lugna uppretade passagerare som av olika anledningar kräver att få komma till sin slutdestination direkt?”

Skyddsombuden förstår att tåg måste kunna framföras utan ombordpersonal, i nödlägen. Till exempel när medarbetare insjuknar under resans gång. Men då ska tågen tömmas på resenärer och framföras som tjänstetåg. Till skillnad från många andra järnvägsbolag behöver inte Veolia betala viten när man väljer att köra tåg utan ombordpersonal. Uppgörelsen mellan Veolia och länstrafikbolagen liknar inget vanligt avtal, utan sker på ”löpande räkning”. Avtalet tillkom hastigt när DSB First hotade med att dra sej ur Öresundstågstrafiken i Sverige.

Till minne av Kiruna C

DSC00219Om några dagar stannar det sista tåget vid Kirunas centralstation. Den pampiga byggnaden kommer att rivas. Anledningen är att malmbrytningen orsakar sprickor i marken. En ny tillfällig bangård har byggts ett par kilometer längre norrut. Den nya permanenta stationen kommer inte att kunna vara klar förrän tidigast 2017. Rivningsbeslutet har varit känt i flera år, men när nu den sista dagen närmar sej så känns det ändå lite sorgligt. Jag antar att det klassiska järnvägshotellet, som ligger granne med Kiruna C, också kommer att gå samma öde till mötes.

Här har jag övernattat flera gånger. Den sista gången det begav sej var den 5 augusti 2010. Det var en solig torsdag. Jag avgick från Luleå sent på onsdagskvällen med LKABs så kallade insatståg. Minns jag rätt bestod lasten av gas, diesel och bentonit. Det var ett tungt tåg. 2400 ton. Det behövdes två lok för att dra hela ekipaget. I Gällivare kopplade jag över loken till radiostyrning och växlade undan en del av tågsättet. Framåt morgonkröken ankom jag Kiruna C, där växlingspersonalen tog över tåget. Jag checkade in på järnvägshotellet och fick sova fram till lunch. Det var ett charmigt hotell. Absolut inte modernt och fint, men ändå mysigt på något sätt. Jag fick ett rum på översta våningen, med sluttande tak och ett murverk mitt i rummet.

Tjänstgöringen i Norrland var bra. Vi lokförare blev väldigt förvånade när TGOJ snuvade Green Cargo på den här trafiken. Ironiskt nog misstänker jag att detta blev början till slutet för TGOJ. Men det är min högst personliga teori. TGOJ planerade att bygga upp en egen grupp med lokförare i norr, men under uppstarten blev det jag, Den Vimsige och resten av kollegorna som var placerade i Göteborg som fick äran att köra tågen mellan Luleå och Kiruna. Det rådde nämligen en viss övertalighet i Göteborg vid denna tidpunkt.

Den sommaren, 2010, blev minnesvärd. En gång när jag tjänstgjorde i Luleå kom Kära hustrun på besök. Hon har kompisar i stan och passade på att hälsa på när jag ändå befann mej i trakten. Vi åkte ut i skärgården där kompisarna har en stuga. Vi spelade spel långt in på natten och badade i Bottenviken, precis där Lule Älv mynnar ut i havet. En annan dag fick jag åka med en kollega i ett Iore-lok som drog ett 8000 ton tungt tåg. Det var intressant att få se hur malmen töms ur vagnarna i Sandskär, förbi Svartön och långt ut i Luleå skärgård.

Det var här uppe, på Malmbanan, som jag fick min radioutbildning på Rc-loket. Instruktören hette Thomas och var från Malmberget. Han berättade om den stundtals brutala rivaliteten mellan Gällivare och Malmberget. En nyanställd kollega – Tobias – var också med under utbildningen. Han hade sagt upp sej från Hector Rail för att börja på TGOJ. Han var provanställd och undrade hur framtiden skulle bli. Både Thomas och jag lugnade honom. Ingen av oss kunde ju veta vilket tråkigt besked som skulle komma bara någon månad senare. Jag har ofta undrat hur det gick för Tobias. Jag hoppas att även han fick följa med över till Green Cargo.

DSC00215

Larmet gick – inte

Larmet gick i Karlskrona i morse. En kraftig ljudsignal ljöd över staden under flera timmar. Ungefär som när ”Viktigt meddelande till allmänheten” signaleras. Vad hade då hänt? Var det krig på gång? En ny u-båt på grund? Ett gasutsläpp? Eller ännu värre: hockeyspelare på stan?! Nej, inte alls. Det var bara tyfonen på ett Öresundståg som hade hängt upp sej. Bara och bara förresten. Som lokförare vet jag allt för väl hur tutan på ett Öresundståg låter. Det sitter en liten manöverpanel vid sidofönstret i hytten. Knappen med tutan har en liten förhöjning. Varför vet jag inte. Men den är väldigt lätt att komma åt av misstag, när man står vid fönstret. Vilket händer då och då. En gång råkade jag nudda knappen när tåget stod inne vid perrongen på Knutpunkten. Det ekade i huvudet i flera dagar efteråt.

Idag var det alltså karlskroniterna som fick sin sovmorgon förstörd. Polisen och räddningstjänsten meddelar att de blivit nedringda av oroliga och uppretade invånare. Oljudet satte igång redan före sex och höll på till sju. Då blev det tyst. Vid åtta drog tutan igång igen. Jag säger då det. Vilket öde. Tänk att få sovmorgonen förstörd? Kan det bli värre? Förmodligen inte. Som Karlshamnsbo kan jag dock inte låta bli att le lite elakt i smyg. Ni vet ju vilken glädje som är den enda sanna…

En sommar i bilder

Imorgon söndag slutar rälsbussarna rulla på den norra delen av Inlandsbanan. Årets turisttrafik är över för den här gången. Nu tar godstågen över trafiken norr om Östersund. På den södra delen, ned till Mora, kommer dock Y1orna att fortsätta gå under stora delar av hösten och vintern. Själv fick jag glädjen att tjänstgöra på Inlandsbanan även det här året. Jag tror att det var sjätte eller sjunde gången som jag gjorde det. Jag hoppas att jag behövs även nästa år. Det ryktas redan om utökad trafik på Mora, eftersom anslutningståget från Kristinehamn blev en sådan succé. Vi får hoppas på det. Som vanligt passade jag även i år på att knäppa en del bilder med mobilkameran. Det dyker ständigt upp nya motiv längs denna bana. Så här i sommartrafikens elfte timme tänkte jag att det kunde passa att dela med mej av bilderna.

1


Bosse och Inga-Britt, två av alla underbara kollegor som jag mött under mina år som lokförare på Inlandsbanan. Den här dagen var Bosse med eftersom det var första gången som jag körde på sträckan Sorsele-Gällivare. Jag har åkt sträckan tidigare och fått så kallad linjekännedom, men det var många år sedan.

30

Vilhelmina. Lokföraren har däckat av all den goda maten, som dagen till ära bestod av viltskavsgryta.

2

Världens mest hygieniska djur. Den här gången hann jag stanna.

3

Inlandsbanan är full av tavlor som jag inte sett någon annanstans. Den här försvann från det övriga järnvägsnätet typ 1902. Vet faktiskt inte om den fortfarande är giltig. Här skulle (ska?) man som lokförare ge upprepade ”Tåg kommer” vid dimma.

4

Rund märktävla. Har jag sett tidigare, men det var länge sedan.

5

Blåbären var stora om fina vid polcirkeln.

6

Baksidan med Inlandsbanan. Renkollisioner är oundvikliga. Den här stackaren hann hoppa åt sidan, men sprang rakt in i en hög med slipers och bröt ena benet. Han fick tyvärr avlivas.

7

Den kombinerade väg- och järnvägsbron över Pite Älv. Resenärerna brukar uppskatta att själva promenera över bron, ”jagade” av tåget.

8

Kollegan Bosse i samspråk med tågklareraren i Moskosel, strax före avgång söderut.

9

Renviken ligger i väglöst land. Det har jag tidigare berättat om i bloggen. Här saktade jag ned tåget för att knäppa en bild, men det gick sådär. Jag lyckades bara fånga halva stationen…

10

Ledig dag. Tillbringades med en kopp kaffe vid Storsjön, med utsikt över Frösön. Dessutom hann jag med en rejäl sovmorgon, tvätta och få thaimassage.

11

Rush Rails T66 i Mora. Antar att det är detta lok som bolaget använder i trafiken till Sveg.

12

Storstupet. No words needed.

13

Regn och rusk. Men fika i Fågelsjö måste vi ha!

14

Vardag i Sveg. Y1an har ankommit från Mora. Tågklareraren lastar in styckegods. Folk sträcker på benen. Några kliver av tåget, andra går på. Lokföraren hämtar kaffe på tågexpeditionen.

15

Bagagekärra av klassisk modell.

16

Trippel Y1 i Vilhelmina.

17

Rälsbussen från Östersund har ankommit Storuman. Precis som godståget med timmer- och gasvagnar, som rullat hela vägen på tvärbanan från Hällnäs. Tågklareraren byter om till växlarkläder och åker med Green Cargo-föraren till Vinlidsberg, en terminal som ligger några kilometer söder om Storuman.

18

Repblockshumor a la Östersund.

19

Naturen är nära.

20

Badstopp i Varjisträsk i Lappland, långt, långt upp i norr. 22 grader i vattnet. Inte illa.

21

Den här bilden har jag visat tidigare. Det är snudd på omöjligt att knäppa bra bilder med mobilen. Men den här är jag nöjd med. Platsen är Porjus.

22

Y1, rött hus, vita knutar, blå och gul flagga, skog. Kan det bli mer svenskt än så här?

23

Mörka moln över Sorsele.

24

Biogasvagnen Amanda pustar ut i Ulriksfors. Med soppatorsk. När får vi se denna motorvagn i trafik nästa gång?

25

Sista biljetten i Moskosel.

26

Dagens första fikastopp, i Jämtlands Sikås.

27

Tågmöte i Sorsele.

28

En tavla med gamla bilder i personallokalerna i Storuman. Jag kan inte låta bli att fascineras av bilderna. Varje år står jag här som ett fån och glor på väggen.

29

Matstopp i Vaikijaur. Är ingen älskare av fisk, trots att jag är född och uppväxt ett stenkast från Mörrumsån, med allt vad det innebär. Men Kents röding som serverades i Vakijaur är bland det godaste jag ätit i hela mitt liv!

Tunga bördor – men nödvändiga

1209094_10201760134834442_1916870437_nDet är inte bara ansvaret som är tungt att bära för en lokförare. Min tjänsteväska blir också allt tyngre. Jag vet inte om det är musklerna i kroppen som blir färre, eller grejerna i ryggsäcken som blir fler. Men tyngre blir den, den saken är helt klart. Jag bestämde mej för att tömma väskan hemma på köksgolvet. Som ni ser blev det en hel del prylar. Ändå fick jag inte med allt på bilden. Green Cargos ”lilla gröna”, två mobilladdare och en hop kläder hamnade till exempel på köksbordet istället för på golvet. Jag vet inte vad hela denna samling grejer väger, men det handlar säkert om åtskilliga kilo. Det är kanske inte så konstigt att jag ibland har ont i ryggen och nacken? Hur som helst: detta är min jobbväska. Hur andras ser ut vet jag inte. Vissa saker är jag skyldig att medföra, andra är bara ”bra att ha”. För den oinvigde kan kanske flera av prylarna verka onödiga. Men jag vet att de kan behövas. Det finns ingenting på bilden som jag skulle vilja eller våga lämna hemma.

Reflexväst
Plånbok, almanacka och ID-kort
Necessär
Gaffel
Nötter (nödproviant)
Vattenflaska
Öronproppar
Linser (som reserv för glasögonen)
Pennor
Block
Handskar
Reservtelefon med handsfree
Mätbläck för vagnssyning
Låsspray
Huvudvärkstabletter
Blankett ”Uppgift till förare”
Handhavandeinstruktioner och lokala platsföreskrifter
Turlistor
JTF-blanketter
Diverse nycklar
Lokförarmugg med sked och kaffe
Linjebok
Dator med USB-modem
Värmeljus och tändstickor (kan rädda liv)