Juni månad har jag tillbringat som utlånad till Green Cargos åkstation i Eskilstuna. Det har varit underbara veckor. Att jobba så här års kan verkligen vara en fröjd. Det är varmt och skönt även om nätterna. Och ljust. Det går alldeles utmärkt att glida omkring i shorts och t-shirt oavsett tid på dygnet. Ibland tänker jag att det är synd att ta semester när arbetsförhållandena är som bäst. Det är ju i typ november man vill krypa ned under täcket och glömma allt vad lövhalka och tågkörning och radioloksväxling heter. När det gäller bloggandet blev juni också en intressant månad. Den 10 juni kunde ”I huvudet på en lokförare”avslöja att SL tänker avskaffa alla tågvärdar vid Stockholms pendeltåg. Det blev ett ramaskri när inlägget publicerades och några timmar senare hade alla större tidningar skrivit artiklar i ämnet. Protester mot beslutet har naturligtvis inte uteblivit. Bland annat organiserar fackförbundet Seko just nu en kampanj för att få SL att tänka om, och skyddsombuden vid MTR letar febrilt efter möjligheter att upphäva beslutet. De gör helt rätt i att protestera. Det är inget snack om att tågvärdarna behövs. Den saken behöver vi inte ens diskutera. På den punkten tror jag alla lokförare är överens. Tyvärr har MTR och SL totalt snöat in på tunnelbanan och kommer med den ena märkliga liknelsen efter den andra. Det tråkiga i den här kråksången är att SL garanterat aldrig kommer att backa. Tågvärdarna ska bort. Jag tror aldrig att Kristoffer Tamsons och hans gäng kommer att vika sej. Om han så får en pistol mot tinningen och tusen argument emot sej, så kommer han att låta prestige gå före sunt förnuft. Slaget i Stockholm är förlorat – men det kommer framtida strider. Nu gäller det för lokförarna och tågvärdarna att visa att man inte accepterar vad som helst och låter sej köras över hur som helst. Protesterna är också viktiga i ett annat avseende: personalen i Stockholm måste stå upp för sina kollegor runt omkring i landet. Ni kan vara säkra på att giriga upphandlare i till exempel Skåne och Göteborg just nu sitter och slickar sej om munnen och följer utvecklingen i huvudstaden.
Blekinges trafikpolitiker har hamnat i ordentligt blåsväder. Företrädare för Region Blekinge och Trafikverket har nämligen undertecknat ett avtal som går ut på att avsevärt korta restiderna mellan Karlskrona och Malmö. Målet är att en sådan resa ska ta max två timmar. För detta krävs omfattande linjerätningar vid Blekinge Kustbana. Konsekvenserna av förändringarna har inte kommunicerats utan dök upp som en smärre chock häromdagen när Blekinge Läns Tidning kunde avslöja utredningen som ligger till grund för de nya planerna. Tågen försvinner helt från Bräkne-Hoby, och Öresundstågen kommer inte längre att trafikera Mörrum. Inte bara allmänheten togs på sängen, utan också en majoritet av Blekinges politiker. ”Jag är oerhört upprörd över att man inte tar någon hänsyn alls mer än till Karlskrona”, säger till exempel Karlshamns kommunalråd Per-Ola Mattsson. Johan Olsson, Icahandlare i Bräkne-Hoby, är lika förbannad. ”Jag förstår inte hur våra politiker i regionen tänker. Blekinge är större än Karlskrona och våra skattepengar är lika mycket värda var vi än bor i länet. Det kan väl inte vara viktigare att några få företagspersoner kan åka snabbt till Malmö än att den stora majoriteten ska kunna pendla till sina jobb inom länet”, säger Johan Olsson.
När det gäller den planerade linjerätningen öster om Karlshamn, så dras den nya sträckningen förbi Bräkne-Hoby. Väster om Karlshamn kommer banan att vika av i Vekerum för att sedan ansluta på BKB strax utanför Sölvesborg. Banan från Vekerum förbi Mörrum till den plats (i Skörsemo) där Sydostlänken kommer att vika av mot Olofström blir kvar. Däremot kommer sträckan från Skörsemo till Sölvesborg att rivas upp. Underhållskostnaderna beräknas bli för höga. Eventuellt kommer ett helt nytt spår istället att anläggas från Skörsemo som anslutar till den nya sträckningen. I annat fall kommer det inte att vara möjligt att köra godståg från Olofström vidare mot Malmö utan att först göra rundgång.
Enligt BLT var Trafikverket mycket tydliga med vad linjerätningarna skulle innebära för Bräkne-Hoby och Mörrums del. Ändå valde Region Blekinge att inte bara skriva på avtalet, utan också vara med och samfinansiera delar av projektet. Moderaten Johan Sandberg är en av de politiker som varit med om att fatta beslutet. ”Jag medger att vi tog en risk, men inom regionen hade vi en överenskommelse om att det ändå var viktigt att skriva under för att komma med i den nationella planen”, säger Sandberg.
Trafikverkets regionchef Lennart Andersson bekräftar att man fått en begäran från Region Blekinge och nu arbetar hårt för att få in projektet i nästa nationella plan. ”Sista ordet är inte sagt. Vi hoppas kunna påverka Trafikverket i nästa steg”, säger Johan Sandberg. Exakt hur detta ska gå till vet han inte. Men han har en egen idé hur problemet kan lösas. ”Om det blir så att Trafikverket går vidare med planen och gör utbyggnaden av banan för att få den rakare och snabbare. Då blir det ju gammal räls över. Då kan vi ta rälsstumparna och lägga till för att knyta på den nuvarande sträckan och köra lokaltrafik på den, exempelvis Pågatåg och de snabba Öresundstågen kan trafikera den nya banan till Malmö”.
Enligt uppgifter till den här bloggen har dock blekingarna börjat tveka om Pågatåg längs hela BKB. Pågatågen till Karlshamn har inte blivit någon succé och i ett framtida scenario finns de inte längre med. Pengarna kommer istället att satsas på lokaltågstrafik Karlshamn-Älmhult på den nya Sydostlänken. Skulle byggandet av Sydostlänken av någon anledning inte bli av, utan enbart linjerätningen Vekerum-Sölvesborg, kommer även sträckan Skörsemo-Vekerum att rivas upp. Då blir Mörrum, i likhet med Bräkne-Hoby, helt utan tågtrafik.
Min gamla lokförarportfölj har åter kommit till heders. Det skedde inför den arbetsperiod som började med passåkning till Eskilstuna i tisdags förra veckan och som avslutades i natt när jag körde den så kallade Höglandspendeln från Skandiahamnen till Jönköping. Bakgrunden är att jag har börjat få värk i axlarna. Jag misstänker att orsaken till detta är att jag de senaste 14 åren släpat omkring på en ryggsäck som av någon outgrundlig anledning bara blivit tyngre och tyngre. En lekman kan tycka att det borde vara tvärtom. Digitaliseringen har tagit fart och till och med vi lokförare har blivit tilldelade läsplattor och andra elektroniska verktyg. Men nej. Ryggsäcken har inte blivit lättare. Med facit i hand har jag nog också burit den fel. Allt som oftast har väskan fått hänga på enbart höger axel. När sedan värken började komma smygande, så åkte den över på vänster axel. En månad senare började jag få ont även där.
Så vad göra? Jag måste vila mina axlar. Jag drog mej till minnes att jag en gång på Öresundstågstiden fick samma typ av rullväska som tågvärdarna. Men den har aldrig blivit använd. Dels för att den nog rullar extremt dåligt i sten och makadam, dels för att jag vill slippa bli förväxlad med en flygvärdinna. Mina farhågor är de samma idag, så alternativet rullväska föll bort. Men kanske skulle jag kunna använda min gamla lokförarportfölj? Om jag bara kunde minnas var jag ställt den. Efter en stunds letande fann jag den i en garderob i yngste sonens rum. Den var full av diverse trollerisaker. Kort, tärningar, lådor. Rep och konstiga burkar. Bågar som skiftar storlek. Jag tömde ut allting i en pappåse och studerade min gamla portfölj i skinn. Eller om det är läder. Jodå, den skulle nog kunna duga.
Jag blev lite nostalgisk. Jag kommer ihåg när jag började min anställning på SJ i Malmö i mars 2001. Jag fick kvittera ut en enorm ryggsäck som tjänsteväska. Den var stor som en container och rymde ett mindre bohag. Det var inga problem att få plats med det som behövdes. Däremot var den lika opraktisk som stor. De äldre kollegorna i Malmö hade en helt annan typ av väska, en slags svart portfölj som såg alldeles lagom stor ut. Dessa väskor såg gamla ut. Jag tippade att de var från 70-talet. Kanske ännu äldre. Vissa hade SJs köttstämpel inpräntad, andra hade till och med det bevingade hjulet. Jag ringde till SJs förråd i Gävle och frågade om det fanns något sätt att komma över en portfölj av denna typ. Döm om min förvåning när tjänstemannen i andra änden av telefonlinjen meddelade att portföljen fanns kvar i lager och att han kunde skicka en.
Detta var alltså i slutet av 2001. Jag vet inte hur länge SJs portfölj gick att beställa. Jag inbillar mej att jag fick en av de sista. Väskan hade till och med SJs nya logga. Portföljen gjorde god tjänst under hela min tid vid SJ. I augusti 2007 började jag min anställning vid TGOJ och fick då samma typ av ryggsäck som den som Green Cargo fortfarande använder. Portföljen blev dock inte sysslolös. Jag hade kvar en timanställning vid SJ fram tills i januari 2009, då DSB First tog över Öresundstågstrafiken. Därefter ställdes portföljen undan, och där i garderoben har den sedan stått och samlat damm tills den behövdes i samband med den där fiaskoartade trolleriuppvisningen förra sommaren.
Jag började plocka över alla pinaler från ryggsäcken till portföljen. Jag lade undan det som absolut inte behövdes och försökte förmå mej själv att faktiskt slänga alla bra-att-ha-grejer som aldrig är bra-att-ha. Till det undanstädade hamnade till exempel handhavandeboken till Y1. I papperskorgen hamnade en telefonlista från 2012 gällande Produktionsområde södra Norrland samt en otydbar, handritad karta över Nykvarn med diverse spår och signalbeteckningar.
Allt av värde fick plats i min skinnportfölj. Det var ju bra. Så för första gången på många år fick den följa med på resa. För 20 år sedan, när jag började tjäna statsverket, ägde var och varannan lokförare en sådan väska. Den väckte inga reaktioner. Men idag är läget ett annat. Flera av mina kollegor har kommenterat den fina gamla väskan. En chef trodde till och med att det var en bandyportfölj. Jag fick svära på heder och samvete att det visserligen kanske fanns kaffe i väskan, men garanterat inga andra blandningar. En annan kamrat blev så förtjust i min portfölj att han också ville ha en. Min rekommendation blev Tradera. Där har jag sett att liknande väskor säljs. Men de är inte billiga. Prislappen kan ibland sluta på så mycket som tusen spänn. Det verkade inte bekymra kamraten.
Portföljen fick följa med i stålämneståget till Borlänge och bo över på hotell. Den fick finåka i ett Rd-lok till Gävle. Den fick uppleva bastuvärmen i ett överliggningsrum i Storvik. Den fick se sin ägare bli nästan tårögd av tacksamhet över en burk drickyoghurt som en snäll kollega medvetet lämnat kvar i Rc4 1196 när det blivit fel i livsmedelslogistiken. Portföljen hade rast i Oxelösund hos hela Green Cargos trevligaste växlingspersonal. Vi körde timmer till Norrköping. Den fanns med på ett hörn när gruppchefen i Eskilstuna ordnade grillfest i samband med Sveriges möte med Slovakien i EM. Väskan åkte pass till Göteborg och fick beröm av en tågmästare. Den avslutade hela arbetsveckan med en tripp till Jönköping och ny övernattning på hotell. Nu är den återbördad till hemmet utanför Karlshamn. Men den här gången slipper den bli inlåst och bortglömd i en garderob. Nästa vecka väntar nya äventyr.
En av Inlandsbanans nya Lint-motorvagnar har nu fått toaletten monterad och är i princip färdig för slutleverans till Sverige. Vagnen väntas anlända till Sverige redan i sommar, om inte problem uppstår med transporten som går från Polen via Tyskland till Sverige. Den Y41, som blir det svenska litterat, som nu är färdig är den vagn som tidigare visats upp för press och allmänhet i Sverige. Motorvagnen har en enklare inredning än de övriga fyra ”Lintarna” och är tänkt att användas främst i pendeltrafik och vid andra kortare resor. Från början var det meningen att denna Y41 inte skulle utrustas med toalett, men när vagnen krockade med en bil i Buresjön under en testkörning, var Inlandsbanan och dotterbolaget Inlandståg, tvungna att sända den tillbaka till Polen för reparation. Beslut togs då att installera toalett även i denna enhet. Den första av de övriga vagnarna, som också befinner sej i Polen för upprustning, väntas till Sverige någon gång i höst, enligt Inlandstågs VD Maria Cederberg.
Nationaldagen kan firas på många vis. Med flaggor, folkdräkter och dans. Själv firande jag den på ett alldeles eget sätt. Järnvägens sätt. Stillastående i värmen med ett godståg under en spänningslös kontaktledning. Felsökning pågår. Prognos oklar. Jippie. Detta låter inte så roligt, och det var det förstås inte heller. Men man måste vara positiv. Situationen kunde ha varit så ofantligt mycket värre. Tänk er -30 någonstans i Norrland och två kilometer till närmaste minsta lilla grusväg. Då är det liksom livet som står på spel. Nu var det bara svetten som rann och humöret som sjönk som en bromssko. Tack och lov kunde jag också stanna tåget – 19133 från Borlänge – på bästa tänkbara ställe. På ett rakspår som inte lutar. Inne på en station med dubbelspår. Jag stod inte i vägen. Tåget kunde inte rulla iväg.
Platsen var Folkesta utanför Eskilstuna. Det var tur att linjespänningen inte försvann en minut tidigare, för då hade jag fått stopp i den branta uppförsbacken efter Rekarne. Det hade varit en helt annan kopp te. Men hur lång tid skulle nu detta ta? Vi lokförare har lärt oss att alltid räkna med värsta tänkbara scenario. Förra gången jag råkade ut för en händelse som liknade denna var för ett par månader sedan. Jag satt i Långsele och väntade på ett tåg som jag skulle köra till Vännäs. Tåget stod kvar i Ånge, eftersom ett ”mindre fel” hade uppstått i kontaktledningen utanför Dockmyr. Detta ”mindre fel” tog 15 timmar att åtgärda.
Jag tänkte att jag kan inte sitta här i bastun i kanske 10-15 timmar. Men kanske har vi ett personalrum någonstans vid Folkestaterminalen? Jag har själv aldrig varit där och växlat, så jag ringde till en kollega för att undersöka saken. Hon svarade att det hade vi inte. Hon trodde inte heller att det fanns någon annanstans att ta vägen. Det var ju som sagt Sveriges nationaldag och terminalen var sannolikt obemannad. Däremot hade jag en sagolik tur eftersom kollegan råkade befinna sej i trakten med sin alldeles egna, rullande överliggningsskåpbil. Hon skulle åka och äta i Torshälla, och erbjöd sej att plocka upp mej, om vi bara kunde hitta en bra väg fram till platsen där jag fått göra halt. Det visade sej gå en liten grusväg bara 50 meter in i skogen, men naturligtvis var det ett staket i vägen. En liten bit längre fram såg det dock ut som om staketet tog slut. Parkeringsbromsen hade jag redan tryckt in på loket, innan jag bröt batterispänningen. Jag placerade ut några bromsskor och låste dörrarna till loket. Sedan var det bara att arbeta sej fram genom grönskan till den lilla grusvägen.
Kollegan och jag åt hamburgare. Sedan fick jag skjuts till personallokalerna i Eskilstuna. Tågklareraren hade fått mitt mobilnummer och skulle ringa när banan åter var farbar. Jag lånade en av Green Cargos tjänstebilar och körde till hotellet. Jag hann bara innanför dörren i lobbyn innan telefonen ringde. Det var inte tågklareraren, men väl Green Cargos driftledare i Hallsberg. Beskedet från Trafikverket var att det nu gick att trafikera sträckan Folkesta-Eskilstuna med diesellok. De hade dessutom fått tag i en förare till T44an. Det råkade vara samme man som häromdagen sågs kånka omkring på ett cykelhjul i halva Sörmland.
Kollegan och jag bodde på samma hotell, så han fick skjuts till lokstallet. Det gick snabbt att starta upp det gamla dieselloket och begära starttillstånd för spärrfärden till Folkesta. Tågklareraren var med på noterna. Sånt är alltid viktigt. Min tyske vän kopplade ihop loket med det strandade tåget. Själv gick jag och plockade bort bromsskorna. Vi gjorde ett bromsprov och kunde sedan fortsätta som 19133, tre timmar försenade. I Eskilstuna kopplade vi bort T44an och jag tog spänning på det svarta Traxxloket, som Green Cargo numera hyr av Bure. Äntligen kunde färden fortsätta ned mot Oxelösund. Egentligen kliver man av i Eskilstuna när man kommer från Borlänge med stålämnestågen, men den här dagen var lite speciell. Jag skulle fortsätta hela vägen. Nu hade jag både fått äta, dricka kaffe och pusta ut lite, så det var inga problem att köra vidare.
I Oxelösund blev det en snabbvändning. Jag hann med en ny kopp kaffe och samspråkade lite med den alltid lika trevliga personalen. Sedan bar det iväg norrut. På grund av – eller kanske snarare tack vare – elfelet så var det nästan inga andra tåg ute på sträckan Flen-Eskilstuna, vilket innebar att jag faktiskt bara blev en dryg timme försenad. I samma ögonblick som jag stannade i Eskilstuna för förarbyte, så öppnade Trafikverket ett av spåren till Folkesta, och godståg 9132 kunde rulla vidare mot Borlänge. Jag tittade på klockan. Det blev ingen övertid på 10-15 timmar. Det blev ännu en nationaldag att minnas – men för en gång skull inte på grund av dåligt väder.
Trafikförvaltningen i Stockholm vill avskaffa tågvärdarna på pendeltågen. Just nu ligger ett förslag på trafiknämndens bord, som går ut på att pendeltågen byggs om och får kameraövervakade dörrar. På så sätt kan lokföraren själv sköta manövrering och efterkontroll vid dörrstängning. ”Den tekniska lösningen för övervakning av av- och påstigning kommer att medföra att tågvärdarna successivt kan fasas in i andra befattningar hos trafikutövaren”, skriver Trafikförvaltningen i ett tjänsteutlåtande som bloggen fått ta del av. Trafikförvaltningen är en del av Region Stockholm och ansvarar för bland annat SL-trafiken. Om förslaget vinner gehör kommer ombyggnaden att påbörjas redan i höst och beräknas vara klar under 2023. MTR hoppas kunna erbjuda tågvärdarna andra arbetsuppgifter, inom pendeltågen eller i något av systerföretagen. För cirka 20 år sedan fick den dåvarande operatören för pendeltågen – Citypendeln – beskedet att tågen inte fick rulla utan ombordpersonal, men enligt MTRs ledning går inte denna dom att tillämpa på dagens situation. Fordonen är annorlunda, liksom järnvägsföretaget.
Trafikförvaltningen skriver så här om bakgrunden till sitt förslag, under rubriken Övervägande och motivering: ”Pendeltågsverksamheten behöver liksom all annan verksamhet kontinuerligt utvecklas för att vara modern, attraktiv och effektiv. I uppdragsavtalet med trafikutövaren är därför explicit angivet att trafikutövaren proaktivt ska utarbeta förslag till förbättringar och effektiviseringar. Trafikutövaren och SL har mot den bakgrunden utrett en teknisk lösning för säker dörrstängning och avgångsrutiner med hjälp av fordonsmonterade kameror och monitorer. När den tekniska lösningen är genomförd finns goda förutsättningar för en effektivare drift av pendeltågsverksamheten utan att göra avkall på säkerhet. Den tekniska utrustningen innebär att pendeltågen kan framföras utan tågvärd ombord:”
En säckpipespelande kollega ankom till Oxelösund häromdagen med ett stålämneståg. Han skulle ha rast i ett par timmar och kände för att hitta på något. Det var väldigt bra väder, så varför inte cykla en runda? Det står ju ändå en cykel och samlar damm i ställverksrummet bland alla gamla Siemensprylar. Sagt och gjort. Kollegan trampade iväg. Han cyklade runt i halva Oxelösund och kikade på de fina omgivningarna vid havet. När det var mindre än en timme kvar till avgång, så bedömde kollegan att han var 6,5 kilometer bort och att det var dags att vända åter mot stationen. Han svängde runt vid en grusplan i skogen och trampade till ordentligt några gånger för att få upp farten. Då sa det pang. Punktering. Kollegan hade ingen aning om var han befann sej. Bara att det var i Sörmland någonstans. Och att han under inga omständigheter skulle hinna traska hela vägen tillbaka till bangården. Nu var goda råd dyra.
Kollegan har skött sina blanketter rätt i hela sin karriär, så järnvägs-Guden är med honom. En gubbe kom körande i en bil med ett släp fullt av trädgårdsavfall. Vår vän lokföraren sträckte upp handen och visade stopp. Gubben vinkade glatt och körde vidare. Kanske tog det några sekunder för polletten att trilla ned. Efter hundra meter stannade han nämligen. Med sin tyska brytning förklarade kollegan situationen. Achtung. Punktering. Tåg. Viktigt. Gubben fattade galoppen. Cykeln åkte upp på släpet och lokföraren – denna dag utan säckpipa, men som alltid med ett glatt humör – tog plats i framsätet. Han kom fram i precis rätt tid och tåget kunde avgå utan försening. Slutet gott, allting gott? Nej, inte riktigt.
Det dåliga samvetet gnagde i kollegan där han satt i sitt Re-lok. Han hade förstört växlingspersonalens cykel och lämnat tillbaka den obrukbar. Så gör man inte. När kollegan kom tillbaka till Eskilstuna, så träffade han en annan lokförare, som även råkar vara bloggare. Vi kan kalla honom Jonas. Eller Jonte. Jonte låter bättre i en skriven text som denna. Jonte skulle just lösa av ett annat stålämneståg på spår 23 på Gredby och fick en extra order med sej på vägen. Förutom alla de begränsningar för godståg 9133 som listades i tågordersystemet, skulle han också skruva loss ett cykelhjul och ta med tillbaka till Eskilstuna.
Det lät som ett simpelt uppdrag. Väl på plats i ställverksrummet i Oxelösund hade Jonte först svårt att fokusera på sin viktiga uppgift. Detta är ett rum med anor. Ställverket är en sista rest av det gamla CTC-systemet som infördes av TGOJ på 50-talet och som fortfarande styr en del av bangården i Oxelösund. Men nu var det cykelhjul inlägget skulle handla om. Jonte och hans vänner letade febrilt efter verktyg som gick att använda. Ingenting verkade fungera. Hjulet satt som berget. En slags minitågklarerare, som egentligen inte är tågklarerare, men som sköter ställverksmanövreringen i Oxelösund, föreslog att det kanske gick att använda samma gigantiska skiftnyckel som brukas vid byte av till exempel slangkopplingar. Skaftet är säkert en meter långt, så häveffekten är enorm. Jonte släpade fram det tunga verktyget. Denna skiftnyckel måste väga lika mycket som hela cykeln. Men skulle den gå att skruva in så långt som det behövdes? De två muttrarna på hjulet var bara cirka två centimeter i diameter. Jodå, det gick. Men det var på millimetern.
Cykelhjulet levererades enligt plan och hämtades upp av kollegan med det dåliga samvetet. Han letade rätt på en cykelhandlare och köpte en ny slang. Han promenerade till stationen, för där hade han sett att det fanns en slags automatisk cykelpump. Men den var ur drift. Typiskt. Jakten på luft gick vidare och till slut fick den stackars lokföraren napp. Han torkade svetten ur pannan och pustade ut. Nästa dag skulle han själv köra ett tåg tillbaka till Oxelösund. Då skulle ordningen bli återställd. Så om ni de senaste dagarna har sett en man i lokförarkläder som släpat omkring på ett cykelhjul gata upp och gata ned i värmen i Eskilstuna, så vet ni nu varför.
Maj blev en minnesvärd månad för den här bloggaren. Inte så mycket med anledning av jobbet faktiskt. Visserligen gjorde han några slitsamma arbetspass med Vännäs, Göteborg och Hallsberg som utgångsorter, och visserligen körde han några växlingsturer på sin hemstation i Karlshamn. Men framförallt firade han. Bloggaren fyllde nämligen 25 år – för andra gången i sitt liv. Detsamma gällde hans Kära Hustru, som är veckan yngre. Tillsammans med sina två busfrö till hundar åkte sällskapet till Visby för att njuta av våren och äta svindyra köttbitar på jättelika tallrikar. Det blev en synnerligen trevlig weekend med långa kvällspromenader genom en lagom öde stad. Det blev också ett besök på öns flygmuseum och bloggaren fick något vått i ögonvrån när han upptäckte en gammal kompis i J35 Draken. Vovvarna badade i Fårösund medan husse och matte njöt av det vackra vädret. Inte ett endaste litet tåg, eller den minsta lilla järnväg syntes till. Gratulationerna trillade in i jämn takt under högtidsdagen. Vännen och kollegan Den Vimsige gjorde som vanligt den kanske bästa sammanfattningen, när han ringde från Långsele, på sitt lite kärva och ärliga sätt. ”Jaha, nu är du också framme vid slänten. Ska detta verkligen vara något att fira?” Andra försökte vara mer positiva, och det var kanske tur det. Åldersnojan har börjat komma smygande. Bloggaren gjorde en chockerande upptäckt när han en dag i förra veckan träffade en klasskamrat och knappt kände igenom honom på grund av alla rynkor och den gråa kalufsen. Lite tröst fick dock jubilaren när personalfördelaren i Eskilstuna hörde av sej och berättade att lokförarens tjänster är önskvärda i Sörmland i juni.
I huvudet på en lokförare 