Den promenerande lokföraren

Är man i Norrköping ska man gå på promenad. Det är sedan gammalt. Det visste redan Ulf Lundell på sin tid. Häromdagen var det min tur att traska omkring i ”Peking”. Jag är inte stegräknarkillen precis, men jag skulle gissa att det blev uppåt fem kilometer i det brännande solskenet. Förhoppningsvis tappade jag några hekto fläsk och förhoppningsvis bättrade jag på solbrännan lite. Man vill ju gärna vara till sin fördel nu när man åker hem till Kära hustrun och ska vara ledig i nästan fem veckor. Nu var det förstås inga nöjespromenader jag var ute på i Norrköping. Så roligt är det inte att gå. Framförallt inte i den här värmen. Men en av lokförarens många okända arbetsuppgifter är just att gå. Ibland har vi till och med ”gångtid” inlagd i turlistorna. Så man får bita ihop och se det hela som betald motion.

Den här fredagen åkte jag pass från Eskilstuna till Norrköping. Jag traskade från orderrummet till centralen och tog plats i övervåningen på en ER1. Väl framme blev det en ny promenad. Denna gång från stationen till godsbangården. Utan uns till skugga. Uppdraget denna kväll var att köra ett 37 vagnar långt timmertåg. Vagnarna skulle till Hallstavik, men själv skulle jag kliva av i Eskilstuna. Just detta med veden och timret verkar vara en nisch som växer. Tidigare körde kollegorna i TGOJ-land mest stål och plåt och containers, men nu blir det även sågtimmer och massaved. Mycket går förstås till Braviken utanför Norrköping. Det är tre omlopp som passerar Braviken. Två går varje vecka, det tredje lite då och då. Tågen kommer från hela landet. Även terminalen i Kjula utanför Eskilstuna används flitigt. Förra veckan när jag arbetade hade jag en växlingstur som gick ut på att hämta ett lastat timmertåg på den terminalen. Även tidigare i år, när jag var utlånad till Vännäs, så fick jag ofta köra timmertåg. Jag blev faktiskt lite förvånad över hur relativt omfattande Green Cargos trafik är med stockarna. Jag trodde Hector Rail hade sopat rent på den fronten. Inte ens de gamla Laaps-vagnarna som tidigare användes i transporterna åt Södra, har fått vila. Tanken i januari var att de skulle ställas av på diverse platser i landet, bland annat längs Inlandsbanan, men det kom snabbt kontraorder.

Hursomhelst. Nu satt jag i orderrummet i Norrköping och pustade. Någon direkt svalka kände jag inte av. Det var, om möjligt, ännu varmare inomhus än utomhus. Jag skrev ut min tågorder och kontrollerade vilka lok som skulle användas. Detta är alltid ett orosmoment i Norrköping. Här finns varken uppställningsplaner eller lokväxlare. Det är total anarki som råder. Förra gången jag var här stod nio Rc- och Rd-lok parkerade huller om buller, på Krökarna och Gillingarna. Ofta går det inte heller att ta det lok eller de loken som står bäst till. Att växla fram och koppla ihop två lok kan därför ta timmar. Som gjort för förseningar. Den här gången hade jag noterat att det stod tre Rc-lok på yttre Gillingen. Det såg jag när jag traskade från stationen. Utanför fönstret i orderrummet stod ytterligare en Rc och en Rm. Enligt loklistan skulle jag köra 1306 och 1192. 1192 stod bra till. Den var parkerad bredvid Rm-loket. Men vilket av de tre loken på Gillingen var 1306? Garanterat det längst in. Jag tog sats för en ny promenad. Den här gången behövde jag dock inte gå så långt. På avstånd såg jag att det nu bara var ett lok kvar av de ursprungliga tre. Det måste vara 1306. Bingo!

I samma ögonblick som jag blev glad över att nu ha funnit rätt lok, och kommit till insikt att det var en baggis att koppla ihop dem, smög sej en annan känsla på. 1306 och 1192? Är det verkligen lok med radiostyrning? Nej, det är det inte. Nu förstod jag plötsligt varför jag hade så gott om tid i Norrköping. Pasståget som jag hade åkt med rullade in redan vid 17.30-draget och mitt tåg – 19312 – skulle inte avgå förrän vid 21.25. De lastade vagnarna hade stått hela dagen på bangården i Norrköping och behövde därför bromsprovas. Det var en annan av mina uppgifter denna svettiga fredag. I normala fall sköts detta lätt och smidigt med hjälp av lokets radiostyrningsutrustning. Man spänner fast lådan med de olika knapparna och joysticken på magen och lägger till en broms. Sedan traskar man bakåt och kontrollerar att bromsen går till på samtliga vagnar. Därefter lossar man bromsen med radiostyrningen och promenerar framåt. På vägen tillbaka till loket synar man åter bromsarna, men denna gång för att se att de är loss. Men: om man är ensam och står i aktern av tåget, och saknar radiostyrning på något av loken, så går det inte att lossa bromsarna, hur mycket man än skulle vilja. Det måste göras manuellt i hytten. Så då är det bara att traska fram hela vägen igen, manövrera D3-ventilen, och sedan göra om hela proceduren.

Jag startade upp 1192 och kände hur ACn började blåsa kalluft i ansiktet. Jag förklarade för tågklareraren att jag skulle multa med loket på yttre Gillingen och fick en växlingsväg. 20 minuter senare var jag klar med alla kopplingar. Svetten rann, så det var skönt att komma in i kylan i hytten. Jag tittade på klockan. Det var gott om tid till avgång. Fotbollen hade börjat, så jag startade upp surfplattan som vi fått av Green Cargo. Det är verkligen en uppfinning som underlättat tillvaron för oss lokförare. Efter en kvart var det dags att begära växlingsväg från uppställningsspåret till spår 24 på godsbangården. Där fanns mina 37 Lnps. Jag kopplade ihop 1192 med vagnarna, plockade ihop alla mina grejer och flyttade över dem i det andra loket. Sedan var det bara att vänta tills huvudledningstrycket var uppe på fem kilo. Jag gjorde en täthetskontroll och lade sedan till en broms. Tåget var 548 meter långt. 1,1 kilometer senare var jag åter tillbaka och kunde lossa bromsen. Ytterligare 1,1 kilometer senare var jag ännu en gång tillbaka i 1306, plaskblöt men äntligen färdig med alla mina sysslor. Jag tog en bit papper och torkade svetten ur pannan. Jag hann även se slutet av fotbollsmatchen och dricka en halv liter vatten. Sedan var det dags för avgång.

Tågklareraren släppte iväg mej lite tidigt. Sådant är alltid tacksamt. Det är svårt att hinna göra en ordentlig retardationskontroll innan Åby, så den fick vänta. Jag gjorde en enkel provbromsning, för att känna att jag kunde styra huvudledningstrycket. Efter den långa uppförsbacken efter Åby hade jag dock fått upp farten till 90, som var dagens största tillåtna hastighet. Jag bromsade, men fick bara upp 52 i retardationstal. Det var illa. Jag ökade åter farten till 90, och provade igen. Samma visa. 52. Bara att sätta ned hastigheten. Men hur mycket? Jag läste ATC-tabellen baklänges och fick fram att 52 i retardation motsvarar 63 i bromsprocent. Jag bläddrade i den digitala linjeboken. 63 på C-bana ger bara 70. Jag matade in de nya värdena i ATC-panelen och meddelade min nya sth till driftledningen. Det var som sagt fredagkväll och inte så många andra tåg ute, så jag var nog inte i vägen.

I Flen hade jag stopp i infartssignalen. Det var TX Logistiks långa kombitåg som skulle slingra sej ut genom växlarna. Tågklareraren i Stockholm ringde och meddelade att jag skulle få stå en stund i Flen i väntan på mötande tåg. Jag fick grönt i signalen och började köra. Då ringde det igen. Det var samma tkl. Kollegan på TX hade sett att någonting stack ut från fjärde vagnen i mitt tåg. Genast började tankarna att fladdra. Hur gör jag om jag måste växla ur en vagn? Jag som saknar radiolok? Och borde jag inte ha sett att en stock stack ut när jag bromsprovade tåget i Norrköping? Har jag blivit blind nu också, och inte bara döv?

Jag drog in hela tåget på stationen och satte på mej reflexvästen. Något lite svalare hade det kanske blivit ute, men inte mycket, trots att klockan nu var närmare 22. När jag närmade mej vagn fyra, så såg jag hur en stock stack ut. Ajajaj. Det var ingen vacker syn. Men jag kunde strax dra en lättnadens suck. Det var bara en stor bit bark som hade blåst loss i fartvinden. Det var en enkel match att riva loss den från stocken. Färden kunde därmed fortsätta norrut, mot Eskilstuna. Avbytande förare från Gävle stod på plats på centralen, och inte vid godsbangården där personalbytena i normala fall sker. Jag fick en kilometer närmare att promenera till hotellet. Det kändes bra. Mina stackars fötter hade fått mer än tillräckligt med aktivitet denna dag.

5 tankar på “Den promenerande lokföraren

  1. Tuffa bud i Mellerud, men värre vare i Gällivare.
    Trevlig berättelse. Det är alltid lika roligt att läsa om dina öden och äventyr.
    Bernt

  2. Bra att du har lite murvelblod kvar i ådrorna. Så man/ vi som läser om dina små bravader har nöje av och väntar på dem. Hade de skrivits på kanslisvenska så hade det nog inte varit så många följare som nu spänt väntar på nästa lilla essä. Intressant att läsa om din dag. Trevlig semester förresten.

    • Helt rätt! I detta fallet stod tåget uppbackat på två bromsskor i aktern, så för att få loss dessa var jag tvungen att köra fram tåget en liten bit. Det rullade då lätt och fint, så det fick bli ”loss nr 1”. Inte helt by the book, men, men.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s