Protrain tar över Mjölbyutbildning

12794495_10208731215467101_4325863194664377893_nTCC, Transport Competence Center, kommer inte längre att vara utförare av lokförarutbildningen i Mjölby. Istället blir det Protrain som tar över i augusti. Utbildningens huvudman, Östsvenska Yrkeshögskolan, valde för några veckor sedan att inte förnya avtalet med TCC. TCC har tidigare motsatt sej den nya 44-veckorsutbildningen som tagits fram av Almega, SJ, Green Cargo, Transdev och Hector Rail. Östsvenska Yrkeshögskolan har fått två kursstarter beviljade, den första i augusti och den andra i februari. Protrain räknar med 30 elever i varje kurs. TCC har enligt uppgift haft svårt att fylla antalet utbildningsplatser i Mjölby, vilket gjort att lönsamheten varit dålig. Protrains VD KarlJohan Börjeson är dock hoppfull. ”Det är bra tryck på besöksfrekvensen på vår hemsida och i telefonen här på kontoret. Som jag bedömer situationen kommer vi att kunna fylla utbildningsplatserna”. Börjeson vill ogärna jämföra TCC med Protrain. ”Jag pratar helst om mitt eget företag. För vår del jobbar vi mycket med att försöka förstå marknanden och anpassa oss efter deras behov. Vi kommer att jobba aggresivt med marknadsföringen av utbildningen”. Redan idag är det Protrains anställda som sköter utbildningen av lokförare i Mjölby, men det sker som underentreprenör till TCC. Tidigare var Mjölby kommun huvudman, men från och med augusti månads intagning blir det Östsvenska Yrkeshögskolan som tar över.

Jag är trött på tröttheten

DSC_1411Jag är trött. Jag är så vansinnigt trött. Jag är trött på mörkret. Jag är trött på regnet. Jag är trött på Td och Sgnss. Jag är trött på riksväg 15. Jag är trött på febern. Jag är trött på saknaden. Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att inte orka. Jag är trött på att sova. Jag är trött på Älmhult. Jag är trött på skeppet som sakta sjunker. Jag är trött på landstingspolitiker. Jag är trött på innebandyklubborna som stått oanvända i en månad. Jag är trött på tröttheten som kramar varje uns av glädje och lust ur kroppen. Jag är trött på en hockeyklubb i förfall. Jag är trött på ett land fullt av egoister. Jag är trött på att inte längre orka svara när det ringer från 010. Jag är trött på en influensa som aldrig bryter ut. Jag är trött på att inte orka blogga. Jag är trött på stenbumlingar. Jag är trött på vattenläckor. Jag är trött på att se livets låga släckas. Jag är trött på att se ett hus förfalla. Jag är trött på att inte orka. Jag är trött på handlingsförlamning. Jag är trött på bensinräkningar. Jag är trött på Toy. Jag är trött på alla kilona. Jag är trött på fett och olja. Jag är trött på förseningar. Jag är trött på övertid. Jag är trött på alvedon. Jag är trött på utbrända gravljus. Jag är trött på det engagemang som flytt. Jag är trött på att inte orka bry mej. Jag är trött på allt. Jag är trött. Jag är så vansinnigt trött.

Var det ”Brynte” som blåste förbi?

Häromdagen snubblade jag över ett Youtubeklipp. Det var en musikvideo, som jag aldrig sett tidigare. Låten har jag förstås hört många gånger. Den är över 20 år gammal och håller fortfarande hög klass. Men musikvideon till ”Tusen dagar härifrån” har jag tydligen missat. När Jakob Hellman och Per Persson sjöng om Little Richard, rubel och Moskva satt jag som förstummad. Minnesbilderna och associationerna fullständigt exploderade fram. Videon är inspelad i en underbart charmig miljö, som påminner om en plats jag själv känner igen så väl, nämligen Musikforums gamla lokal i Karlshamn. Vore det inte för tågen som rullar bara några meter bakom ryggen på Per Persson och de andra i ”Packet” så kunde man nästan tro att klippet är inspelat i just Karlshamn, men så är det naturligtvis inte. Platsen är istället Ljusdal. Året är 1991.

1991 hade jag fått mitt första, fasta journalistjobb. Det var på en liten endagarstidning som hette Blekinge Posten. På våren vann Sverige hockey-VM, men i höstens Canada Cup gick det sämre. Jag och kompisarna följde turneringen med stort intresse, trots att matcherna spelades nattetid. Kanada vann turneringen efter finalseger över USA. Wayne Gretzky var fortfarande världens bäste hockeyspelare. Några månader senare skulle den här bloggaren komma att rycka in vid underrättelseplutonen vid F17 för tolv månaders militärtjänstgöring. Men det var inte då, utan några år tidigare, som jag klev in på detta Musikforum för att intervjua rockbandet Wilmer X. Jag var sommarvikarie på Sydöstran. Det blev mitt livs sämsta intervju. När jag promenerade därifrån skämdes jag som en hund över min okunnighet och över min slarviga research. Det blev en läxa för livet. Jag minns inte om det blev någon artikel i tidningen eller om jag bara gick hem till redaktionen och bröt ihop. Musikforums kultförklarade byggnad fick stå kvar till 1998. Då revs huset för att ge plats åt en parkering som ingen använder.

I Ljusdal däremot har man inte rivit lokalen där Perssons Pack spelade in sin rockvideo. Tack och lov. Då som nu kallas platsen för Järnvägs. Det är ett konstigt namn. Järnvägs vadå? Järnvägspuben? Järnvägscafét? Järnvägsstudion? Nej, bara Järnvägs, kort och gott. Idag ryms en restaurang och pub i fastigheten. Mycket är förstås annorlunda jämfört med den där höstdagen 1991. Men avståndet till järnvägen är detsamma. Tågen svischar fortfarande förbi tätt utanför fönsterna. När Per och Jakob sjunger om tusen dagar så ser man hur ett södergående stålämneståg dundrar förbi. Det är ett tåg som jag själv kört många, många gånger. Även förbi Ljusdal. Förutom malmtågen är stålämnena de tyngsta tågen som rullar i Green Cargos regi. Vagnvikterna kan uppgå till 3200 ton. Kanske är det ”Brynte”, Kenneth eller Pelle B som helt oväntat blir en ofrivillig del i videon. Eller någon annan av kollegorna i Långsele, som jag fick förmånen att jobba med under vintern och våren 2014. Jag vet förstås inte hur trafikupplägget såg ut 1991, men 23 år senare var det i alla fall Långseleförarna som bemannade de flesta stålämnestågen förbi Ljusdal.

Turerna var bland de tuffaste jag upplevt på Green Cargo. Framförallt natten söderut från Långsele till Bollnäs var hemsk. Tjänstgöringen började vid ett-tiden, om jag minns rätt. Sedan följde sju eller åtta timmar påfrestande koncentrationsövningar. De höga tågvikterna gjorde att man inte vågade slappna av en sekund. Hastigheten är bara 80 på de lastade stålämnestågen, så det tar sin lilla tid att komma fram till Bollnäs. Tågen är så tunga att de måste gå i slingan utanför Ånge. Det går därför inte att byta förare i Ånge. Den som sätter sej i stolen i Långsele får vackert sitta kvar hela vägen, förbi Ljusdal, ned till Bollnäs. Någonstans längs vägen brukar det finnas ett halvtimmeslångt uppehåll inlagt för att föraren ska kunna sträcka på benen.

Själv brukade jag hoppa över det uppehållet. Egentligen borde jag kanske ha stannat för att vila lite, men sängen och hotellfrukosten lockade oftast mer än ett sidospår i Vallsta. En gång fick jag ändå göra ett ofrivilligt stopp, just som jag börjat känna doften av lakan och stekt bacon. Det var på det nya dubbelspåret söder om Ljusdal. Tågklareraren rapporterade tjuvbroms på vagn 32. Naturligtvis. Det är aldrig vagn två eller tre som drabbas, utan alltid de längst bak. Det var tidig morgon, men redan säkert 25 grader varmt när jag promenerade bakåt. Jag höll tummarna för att detektorn räknat rätt, så att det inte var den sista vagnen som drabbats av tjuvbromsen. I så fall skulle det bli problem om jag tvingades stänga av bromsen. Jag var genomsvettig när jag kom till aktern av tågen. Jo, nog var det varmt alltid. Inte bara i pannan. Bromsblocken nästan glödde på vagn 32. I övrigt såg vagnen frisk ut. Jag vred om avstängningshandtaget och såg hur bromsen släppte.

Första gången jag passerade Ljusdal som lokförare var 2008. Då var jag anställd av TGOJ. Vi körde tåg mellan Göteborg och Vännäs. Det var bra tjänstgöring. Vi hade en personalvagn med oss. Vi var två förare som delade på arbetet. En sov, en körde. Jag brukade kampera ihop med Den Vimsige. Det var utanför Ljusdal någonstans som jag för första gången fick erfara vad sträng kyla kan göra med långa tåg. Att köra motorvagnar eller andra korta resandetåg i plusgrader är en sak, att sitta på ett 600-meterståg i 30 minusgrader något helt annat. Den där natten i skogen utanför Ljusdal bromsade jag några hekto. Det blev en tvärnit. Hela huvudledningen tömdes. Jag var helt säker på slangbrott, men Den Vimsige visste bättre, efter alla 80-talsvintrar som utlånad från Sävenäs till Ånge. Det var bara att vänta och låta kompressorn fylla upp huvudledningen igen. Det tog tid. Lång tid. Några timmar senare inträffade samma sak ännu en gång. Denna gång söder om Ramsjö. Vi bestämde oss för att lämna 200 meter vagnar på godsbangården i Ånge. Vi var tvungna, annars hade vi aldrig lyckats ta oss fram med resten av tåget till Vännäs.

När det gäller Musikforum i Karlshamn har föreningen fått en ny lokal. Det är lite komiskt att den numera inryms i en gammal lokverkstad – bara några meter från ett trafikerat järnvägsspår. Där har garanterat ingen av Långselekollegorna passerat.

Bomben: Cargolink lägger ned

För en vecka sedan kunde den här bloggen avslöja att Statens Jernbanetilsyn i Norge hotade att dra in Cargolinks trafiktillstånd. Anledningen var allvarliga säkerhetsbrister. Idag briserar nästa bomb: Cargolink har beslutat avveckla verksamheten. Cargolink kommer att försöka upprättahålla sin trafik till 18 mars. Dålig ekonomi och orimliga myndighetskrav uppges vara orsaken till avvecklingen, enligt ett brev till de anställda i Trainlink. Trainlink ingår precis som Cargolink i Autolinkkoncernen. Samtliga lokförare är anställda via Trainlink. Cargonet hoppas enligt sitt intranät kunna ta över Cargolinks lok och kunder. Cargolink använder Traxx- och T66-lok.

SJ planerar avgift i resebutiker

10801839_10204011483499938_4403597654913152580_nSJ publicerade idag sitt bokslut för 2015. Nettomsättningen sjönk till drygt nio miljarder kronor, men rörelseresultatet ökade till 625 miljoner kronor och resultatet till 471 miljoner. ”SJ fortsätter att stärka koncernen med ett förbättrat resultat under 2015 trots att vi haft fler konkurrenter på spåret än tidigare. Samtidigt har vi lyckats väl i våra ambitioner att utveckla både effektivare arbetssätt och kundförbättringar”, säger SJs VD Crister Fritzson. Några av de åtgärder som SJ genomförde under 2015 var att slopa biljettautomaterna på en rad orter. Man avskaffade också möjligheten att köpa biljett ombord på tågen. Kunderna hänvisas i allt större utsträckning till digitala köp. Tidigare har SJ lagt ned samtliga resebutiker i landet, förutom de i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men även dessa kvarvarande resebutiker står inför förändringar. Personalen i resebutikerna benämns inte längre resesäljare, utan kundvärdar. En källa till bloggen uppger att SJ vill införa en ”serviceavgift” i resebutikerna. 150 kronor är ett obekräftat belopp som nämnts. Avgiften är kopplad till en rad servicefunktioner, bland annat biljettköp. Förändringen är planerad att genomföras efter sommaren. SJ har förutom detta också beslutat att dra ned på bemanningen av sina snabb-, IC- och regionaltåg. X2- och X55-tågen kommer från maj att rulla med enbart två ombordare, mot tidigare tre eller till och med fyra. Anledningen till de senaste årens dramatiska förändringar är den ökade konkurrensen på Sveriges järnvägsspår. Bland annat har Hongkongföretaget MTR börjat köra tåg mellan Göteborg och Stockholm.

Green Cargo kör Lidltåg

SONY DSCGreen Cargo har tagit över det så kallade Lidltåget som rullar tre dagar i veckan mellan Lübeck i Tyskland och Rosersberg i Stockholm. Tåget kördes tidigare av TX Logistik, men när detta företag fick sitt trafiktillstånd indraget i september, valde Spedition Bode att tillfälligt anlita Hector Rail. Efter en ny upphandling av trafiken, där även Hector Rail deltog, gick affären till tyska Kombiverkehr. Kombiverkehr är en stor intermodal operatör i Europa. För själva tågdragningen anlitar man DB Schenker i Tyskland och Danmark och Green Cargo i Sverige. Bytet av operatör har skett nästan som i smyg. Green Cargo har till exempel inte gått ut med någon information, inte ens internt. Lidltåget har plats för 38 trailers. Tåget rullar 120 mil på 24 timmar och hinner under den tiden också med ett stopp i Helsingborg för av- och tillkoppling.

En tävling utan vinnare

12605425_828694003942952_2374859765742388028_oIkväll är det dags för semifinal i det populära TV-programmet På Spåret. Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl möter Thomas Nordegren och Louise Epstein. Det blir nog ett spännande möte. Hur det slutar kan kvitta. Min favorit i årets upplaga av På Spåret är den förre partiledaren Göran Hägglund, som briljerat med sin kunskap. Han har även visat upp en humoristisk sida som nog få kände till. Hägglund, i par med skolverkets generaldirektör Anna Ekström, är redan klara för final. Med anledning av kvällens semifinal passar det bra att publicera en teckning som Max Gustafson gjort. Den kan vi skratta åt. Verkligheten är tyvärr inte lika rolig. Socialdemokraterna lovade inför valet 2014 att återförstatliga järnvägsunderhållet. Så har det dock inte blivit. Kompetensen att hantera dessa frågor finns inte längre kvar inom Trafikverket. Vid sammanslagningen av Banverket och Vägverket försvann en stor del av den järnvägskunniga personalen ut i tomma intet. Bortskrämda eller uppsagda på grund av allmän upphandlingshysteri. Därmed fortsätter cirkusen på spåren. Någon större förbättring kan vi inte förvänta oss. Politiska principer är nämligen mycket viktigare än ett fungerande järnvägssystem.

http://www.maxgustafson.se