Ma 876 snart åter i trafik

226965_1060318397541_148_nNetrail köpte Ma 876 av Green Cargo för att ha som reservdelslok. Men planerna har ändrats. Den här bloggen kan avslöja att 876 snart kommer ut i trafik igen. Loket rustas just nu upp i verkstaden i Eskilstuna. Uppgifterna bekräftas av Netrails ägare. Anledningen till detta är att Ma 825 ännu en gång drabbats av haveri. Lokföraren på tåg 49430 noterade för tre veckor sedan missljud från maskinrummet och när loket skulle bogseras till verkstaden i Nässjö uppstod ett lagerhaveri med brand som följd. Även 2004 brandskadades loket och 2012 krockade det med en traktor i Hestra. 825 är det lok som CFL Cargo hyr för containertrafiken Båramo-Värnamo-Göteborg. Netrail äger även Ma 827. 825 och 827 är bland de äldsta elloken i landet som fortfarande används i kommersiell drift. Av den anledningen köpte Netrail 876 som reservdelslok när Green Cargo sålde av sina Ma-lok. Kanske blir nu 825 istället reservdelslok? ”Lokets öde avgörs av försäkringsbolaget”, meddelar Netrail. 876 levererades till SJ av Asea redan 1954. Loket övertogs av TGOJ 1991 och såldes till Netrail förra året. Ma 825 och 827 är ännu äldre. De var färdigbyggda redan 1953.

Swedtrac kan ta över Åkerstrafik

img9791lnGreen Cargo kommer att lägga ned sin trafik till Åkers styckebruk utanför Strängnäs. Det sker efter sommaren. Tågen mellan Eskilstuna och Åkers styckebruk har körts en dag i veckan, på tisdagar. Green Cargo har inte lyckats få lönsamhet i affären med Åkers Sweden, som är den enda kunden på orten. Företaget förhandlar just nu med andra aktörer för att hitta en lösning. Enligt uppgift ligger Swedtrac bäst till för att ta över trafiken. ”Vi tillverkar en valsprodukt, som på grund av sin vikt på mellan cirka 40-80 ton, har varit kostnadsmässigt svår att placera på annan lösning än järnväg, när vi för flera år sedan undersökte situationen. I dagsläget är situationen förändrad. Vi avser inte att flytta verksamheten utomlands. Det jag har varit tydlig med i leverantörsförhandlingar är att vi ej kan acceptera stora kostnadsökningar på denna transport om vi ska kunna behålla vår konkurrenskraft på världsmarknaden”, skriver Ulrika Scherberg på Åkers Sweden i ett mejl till den här bloggen.

En gång i tiden var det lilla samhället Åkers styckebruk en järnvägsmetropol. Här passerade den gamla Eskilstunabanan från Stockholm och här vek spåret mot Strängnäs av. Anslutningstrafiken till Strängnäs försvann 1983. Sedan dess har linjen fungerat som en ren godsbana. 1997, när den nya Svealandsbanan invigdes, så drogs sträckningen inte via Åkers styckebruk – utan via Strängnäs. Istället för knutpunkt hamnade Åkers styckebruk offside och blev ny slutstation för den gamla sidobanan.

Själv har jag aldrig fått möjligheten att besöka Åkers styckebruk. Trots att jag arbetade på TGOJ under flera år och körde i princip alla Eskilstunaturer, så blev det aldrig så. Därför har jag inga egna bilder från trakten. Joakim Wahlberg har däremot gett mej tillåtelse att publicera en av hans bilder i bloggen. Det tackar jag för. Jag har många gamla TGOJ-kolleger som varit i Åkers styckebruk massor av gånger. Framförallt en kamrat har blivit lite kändis på kuppen. Inte bara som lokförare, utan även som skådespelare. Han medverkade som statist i kultfilmen ”Nionde kompaniet” som kom 1987. Filmen spelades in i Strängnästrakten. Min kollega – som vi kan kalla Sterner, eftersom han faktiskt heter så – gjorde en fin insats när han knuffade ut en polisbil ur en kyrka. Flera scener ur ”Nionde kompaniet” är inspelade i Åkers styckebruk, bland annat när Jerry Williams uppträder på ortens Folkets hus.

Tio år av frågor

10155134_10203415852146340_1116944755_n10 september. Ni får ursäkta att jag tjatar om detta datum. Att skriva har blivit min terapi. Om ni vill slippa läsa ett sorgligt inlägg så ska ni sluta nu. Detta är ingen vacker historia. Det finns bara sorg och saknad. Idag är det exakt tio år sedan min älskade mamma dog. I mitt hjärta bor en sten. En stor, tung, svart sten som jag aldrig blir av med. Den plågar mej varje vecka, ibland varje dag. Den låter mej inte glömma. Ibland grubblar jag, men oftast ställer jag frågor. Till mej själv. Eller rakt ut i tomma intet. Det är frågor som jag aldrig får något svar på. De läsare som följt den här bloggen från starten vet vad det här handlar om. Det är en story som jag inte orkar berätta en gång till. Ni kan klicka på den här länken lokforaren.wordpress.com/2011/07/26/mammas-dod-raddade-mitt-liv/ om ni vill läsa vad som hände den där soliga höstdagen för snart tio år sedan. Det var en dag som radikalt förändrade min syn på livet. Min döda mamma räddade mitt liv. Hur det nu är möjligt.

Nu finns det så många andra dimensioner i den här berättelsen som jag aldrig avslöjat. Egentligen borde jag kanske ha tappat all tilltro till vår Herre. Eller vem det nu är som styr och ställer. Men efter allt som hänt är jag övertygad om att det finns en högre makt. Livet kan inte enbart handla om slump, öde och osannolika tillfälligheter. Det måste finnas ett högre väsen, en hand som styr över liv och död. Men är det en Gud? I så fall har jag några frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på. Varför skänkte du ett liv när du tog ett annat? Var det min mamma som fick betala priset för att Fabian fick leva och bli frisk? Är livet bara ett simpelt nollsummespel? Är detta vad som menas med att Herren ger och Herren tar? Kan du svara på det? Tack på förhand. Sedan har jag några hundra frågor till. Men dem kan vi ta en annan gång.

Nu undrar ni kanske vem Fabian är. Fabian är familjens storebror. Han föddes på hösten 2003. Det blev ingen rolig förlossning. Fabian föddes med syrebrist. Det var kris. Han behandlades på intensivvårdsavdelningen i Lund i flera veckor. Till slut blev han utskriven. Men läkarna kunde fortfarande inte säga hur mycket skada hans lilla hjärna hade tagit. Några veckor senare fick vi veta att Fabian med största sannolikhet skulle bli helt återställd. Det var nog min lyckligaste dag i livet. Sedan vet jag inte exakt hur lång tid det tog innan jag fick det andra beskedet. Det var kanske samma vecka. Mamma hade cancer. Hon hade just fyllt 49 år. Det blev hennes sista födelsedag. Hon hade sett fram emot att bli farmor. Hon hade tusen planer. Hon brukade prata om hur hon och ”Bebben” skulle gå ned till bryggan och fiska när han blev lite äldre. Det blev ingenting av med alla dessa planer. Mamma orkade inte. Sjukdomen åt upp henne inifrån. Och snabbt gick det. En gång hann hon med att vara barnvakt. Det var allt. Ironiskt nog skedde det på sjukhusområdet i Lund. Mamsen låg inlagd för behandling och bodde på lasarettet, bara några meter från platsen där Fabian hade fötts.

Egentligen skulle Fabian ha fått sina första minuter i livet på BB i Karlskrona. Blekinge är vårt hemlandsting. Men Fabians mamma tjatade sej till en förlossning i Lund. Som om hon hade något otrevligt på känn. Så här i efterhand tackar jag dessa högre makter för det. Fabian hade hamnat i Lund även om han hade fötts i Karlskrona. Men vad hade hänt om han hade tvingats tillbringa sina två första timmar i livet i en ambulans? Utgången hade kanske blivit densamma. Kanske inte. Det är en annan fråga som jag aldrig kommer att få veta svaret på. I Lund gick det så snabbt, så snabbt. ”Det går åt helvete!” skrek en läkare. 30 sekunder senare var hela rummet fullt av experter. Det vimlade av barnläkare och hjärnkirurger. Jag tror inte att de resurserna hade funnits i Karlskrona.

Fabian satt framför sin farmor på sjukhuset när hon somnade in. Utgången hade varit given i flera månader. Behandlingen bet inte på den hemska sjukdomen. Efter jul någon gång bestämde sej mamma. Hon bad läkarna sluta med medicinerna. Hon orkade inte kämpa mer. Hon ville få somna in. Bort från smärtorna och bort från ångesten. En vacker lördag i mars var det slut. Just då kändes det som en befrielse. Vi hade hunnit ta farväl. Jag var förberedd på dödsbeskedet. Det var vi nog alla. Bara någon vecka tidigare hade min pappa suttit vid sjukhussängen i timmar och pratat minnen med det som en gång var hans ungdoms kärlek. Skilsmässan tio år tidigare var ett sorgligt kapitel. Innerst inne tror jag aldrig mamma slutade älska pappa. Till slut tror jag att de fann varandra igen, den där kvällen på sjukhuset. På något sätt tror jag det. Sedan gick det några månader. Det blev september. Mamma skulle ha fyllt 50 den där dagen. Det var då allt blev kaos på riktigt.

Idag står jag framför mammas gravsten. Det är inte så ofta som jag går hit. Det beror inte på att jag inte vill eller hinner. Verkligen inte. Jag orkar bara inte. Saknaden blir för stor, tankarna för många. Idag vill jag bara minnas mamma för alla våra lyckliga stunder tillsammans. Men hur jag än bär mej åt så dyker de upp i skallen. Frågorna utan svar.

222817_1953462125576_2767794_n

Veolia tiger – men hur länge?

Arbetsmiljöverket har för avsikt att förbjuda ensamarbetande lokförare på Öresundstågen från den 28 april. Veolia fick fram till den 21 mars att yttra sej över det planerade beslutet. Någon sådan skrivelse har dock inte inkommit till verket. Därmed borde väl allt vara frid och fröjd? Skyddsombudet får igenom sitt krav att inga tåg får avgå utan ombordpersonal? Arbetsmiljöverket lär ju knappast ändra uppfattning av sej självt. Klubbat och klart? Nej, det tror jag definitivt inte. Här ligger inte bara en hund begravd, det handlar om en hel kennel. Veolia backar knappast självmant i en så viktig fråga. Det handlar om både pengar och prestige. Exakt vilka möjligheter företaget har att driva frågan vidare vet jag inte. Jag är tyvärr allt för dåligt insatt i den juridiska gången. Men lita på att sista ordet ännu inte är sagt. Jag misstänker att Veolia sneglar mot Danmark. Där är reglerna visserligen annorlunda, men DSB vill helt avskaffa tågvärdar ombord på många Öresundstågsavgångar. I Sverige planerar Veolia kraftiga neddragningar. Drygt 250 personer är varslade om uppsägning. Företaget har för avsikt att återanställa en del av sina lokförare och tågvärdar på deltidstjänster. Kan verkligen Veolia bemanna samtliga tåg när så många tågvärdar ska bort?

X11 får nytt liv i Göteborg

DSC00822Skånetrafiken valde att sälja sina motorvagnar av X11-modell. Kollegorna på Västtrafik resonerar annorlunda. Det mest troliga är att vagnarna kommer att rustas upp och gångtidförlängas. Vilket för övrigt också gäller Västtrafiks X12 och X14. Det berättar Västtrafiks Jarl Samuelsson i ett mejl till bloggen. ”Vår resandetillväxt är mycket kraftig med en 15-procentig ökning av tågresandet under 2013. Just nu håller vi på att titta över vår trafik mera i detalj fram till år 2020. Västtrafik har som mål att trippla resandet till 2035. Det innebär troligen både gångtidsförlängning av tågparken och köp av nya tåg”, skriver Samuelsson, som är avdelningschef för tåg, spårvagn och båt på Västtrafik.

Västtrafik äger – om jag nu inte är helt ute och cyklar – 23 X11, nio X12 och nio X14. Samtliga X11or byggdes från början som X10. Mellan åren 1993 och 1999 byggdes dock 49 vagnar om, och fick nytt littera. Bland annat utrustades X11 med toalett, något som saknas i X10. Idag kan man, förutom hos Västtrafik, se X11 rulla i trafik för Krösatåg och Norrtåg. I Skåne påbörjades utfasningen av X11 som Pågatåg 2010 och avslutades i september 2013, då det sista tåget med X11 gick på sträckan Åstorp-Helsingborg.

Lokförar-karma

11564_1236008229677_2943261_nHäromkvällen satt jag hemma i soffan och slösurfade med laptopen. Jag ramlade in på Youtube och fick se ett väldigt roligt klipp. Det handlar om hockeyspelaren Steve Sullivan som blev skadad och hånades av en motståndarsupporter, men snabbt fick sin hämnd. På ett högst osannolikt sätt dessutom. Snacka om karma. Då slog det mej att jag själv varit med om en liknande historia. Fast inte som överbetalt NHL-proffs förstås, utan i egenskap av fattig lokförare. Det var annandag påsk för tiotalet år sedan. Jag ankom till Karlskrona med Kustpilen och skulle sluta för dagen. Av turlistan framgick att jag skulle bli avlöst. Någon kollega syntes inte till, så jag stängde dörrarna och kontrollerade att vagnen var tom. När jag skulle aktivera den andra förarhytten, så upptäckte jag en Malmöförare i förstaklassavdelningen. Det var han som skulle ta över tåget efter mej. Han hade åkt pass från Kristianstad. När jag fick veta det så blev jag lite sur. Vi lokförare på Blekinge Kustbana hade en tyst överenskommelse att man som passåkare alltid erbjöd sej att köra tåget, om det kunde hjälpa den ordinarie kollegan att komma hem lite tidigare. I det här fallet hade jag tjänat nästan tre timmar på att kliva av i Karlshamn. ”Det står inte på min turlista att jag ska köra tåg, jag ska åka pass”, snäste Malmöföraren. Han hade helt rätt. Det är ingen skyldighet att vara snäll och hjälpsam.

Tre veckor senare stod jag i Karlshamn och väntade på tåget. Jag var på väg till Karlskrona. Min tjänstgöring började vid 21.10. Jag hade en överliggningstur i Malmö. Jag visste att det var en lokförare från Malmö som skulle komma med tåget som jag stod och väntade på. Denne kollega skulle jag sedan avlösa i Karlskrona och han skulle åka pass med mej tillbaka till Malmö. I normala fall när jag hade den här turen brukade jag erbjuda mej att ta över ansvaret redan när jag klev på tåget i Karlshamn. Malmöföraren kunde då traska rakt över perrongen och sätta sej på det mötande tåget. På så sätt var han ”himma” i Skåne två timmar tidigare än annars.

Vem är det då som rullar in på gamla spår 7 i Karlshamn med Kustpil mot Karlskrona? Jo, samme nitiske paragrafryttare som jag rök ihop med några veckor tidigare. Nu var det tid för hämnd. Jag vinkade glatt åt kollegan när han stannade med tåget. Allt för att han verkligen skulle se att jag fanns med ombord. Jag frågade tågmästaren om det var okej att sätta sej i förstaklassavdelningen. Det var som vanligt inga problem. Nu skulle Malmöföraren få smaka på sin egen medicin. Men sedan slog det mej att jag minsann skulle vara smartare än så. Jag knackade på dörren till förarhytten. Kollegan öppnade. Jag erbjöd mej att ta över tåget. Han undrade om jag verkligen kunde tänka mej att göra det. ”Självklart”, sa jag. ”Man ställer väl upp för en kollega?” Malmöföraren blev alldeles röd i ansiktet. Som han skämdes. Från den dagen insåg även han att fel ibland kan vara rätt.

Till Degerfors med Rc1

283466_10153010163915284_1654941916_nSveriges äldsta Rc-lok kämpar fortfarande på. Rc1, med snart 50 år på nacken, används i princip dagligen på bangårdarna i Malmö, Göteborg, Ånge, Hallsberg och Borlänge. Som linjelok blir de dock allt mer sällsynta. Men igår morse hände det faktiskt. En Rc1 fick agera räddare i nöden när en syster var på dåligt humör. 1026 drog 867 ton tåg de sex milen från Hallsberg till järnverket i Degerfors. Vid middagstid var det dags för hemfärd, som tåg 6612. Då slapp den gamle trotjänaren att jobba så hårt: tåget var 164 meter långt och vägde bara drygt 300 ton.

Rc1 verkar vara loken med minst nio liv. De byggdes av Asea i 20 exemplar och levererades till SJ åren 1967 och 1968. Beteckning var då enbart Rc. Det var först när Rc2 kom som litterat ändrades. Idag finns ett tiotal Rc1 kvar i drift. Just loket på bilden som illustrerar det här inlägget, 1022, går dock inte längre i trafik. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att loken ska ställas av eller skrotas. Flera beslut om detta har också fattats, men alltid rivits upp. Redan i början av 90-talet stod SJ i valet och kvalet om man skulle skicka ”ettorna” till skroten eller kosta på dem en upprustning. Just nu håller Green Cargo på att slopa 120 lok, bland annat Rc4, som är betydligt modernare än Rc1. Ändå får ”ettorna” leva vidare ett tag till. Fördelen med Rc1 är att de flesta är försedda med rangerkoppel och dessutom upplevs som något starkare än sina övriga Rc-syskon. Fråga mej inte varför. Jag har personligen aldrig kört en Rc1. Men kanske kan någon av bloggens läsare förklara detta?