Pendlarna blir besvikna

Om ett år återinvigs den så kallade Emmabodabanan mellan Karlskrona och Emmaboda. Trafiken har då varit avstängd i 18 månader. Upprustningen av den drygt fem mil långa banan har kostat närmare en miljard (!) kronor och innebär bland annat att sträckan utrustas med fjärrblockering och ny kontaktledning. Dessutom byggs flertalet av de minsta och farligaste järnvägsövergångarna bort.

Det är vackert så. Det råder inga som helst tvivel om att en upprustning var befogad. Banan har varit i riktigt dåligt skick. Senast jag själv körde tåg på sträckan var i juni 2007. Då var hastigheten så låg som 65 på vissa ställen. Det jag ifrågasätter är nivån man valt att lägga sej på. Och den kostnad som detta medför. Banan rustas till exempel för att möjligöra tågfärder i 160 kilometer i timmen. Detta trots att det inom överskådlig tid inte kommer att gå några tåg på banan som får framföras snabbare än i 140.

Dessutom tror jag att många karlskronabor kommer att bli besvikna när banan åter öppnas. Jag har själv bekanta som pendlar på sträckan och som ser fram emot att kunna åka direkttåg till Växjö och Kalmar. Så kommer det inte att bli. Det kommer inte heller att bli Öresundståg som trafikerar sträckan, inte ens i enstaka avgångar. Blekingarna och smålänningarna får nöja sej med gamla pågatåg från Skåne. Visserligen uppfräschade, men ändå.

Turtätheten ökar dock markant. Det är bra. Det blir timmestrafik till Emmaboda. Men där är det stopp. Pendlarna som ska vidare tvingas byta tåg. Tidsbesparingen som upprustningen innebär går förlorad i väntetid i Emmaboda. På sikt är det tänkt att tågen från Karlskrona ska gå vidare mot Kalmar. Men det innebär att en mötesstation först måste byggas i Trekanten. En sån satsning ligger minst tre år framåt i tiden.

Sen till en annan sak: idag framförs i princip inga godståg på banan. Det har det inte gjort sen 1992, om jag minns rätt. Ändå har det varje gång banan varit nedläggningshotad talats om satsningar på godstrafiken. Det har varit fisktransporter och Gud vet allt som varit så nääära att dra igång. Sanningen är att det enbart varit ett politiskt spel för att rädda banan. Idag finns inga konkreta planer på godstrafik. Bara framtida förhoppningar om ”motorvägar till sjöss”. Detta trots att spåret ut till Verkö faktiskt rustas upp. Det är verkligen en paradox. Hur Karlskrona kommun fått EU att bekosta den delen begriper jag inte.

Annonser

En hundradels sekund i Skene

Året är 2012. Det är maj. Den unge lokomotivföraren greppar sin mobilkamera. Han trycker av. En hundradel senare har mobiltelefonen av märket Sony Ericsson W715 förevigat ett litet stycke historia. Fotot i sej blir inget mästerverk. Men det ger ändå en liten bild av nåt som är på väg att försvinna i det allt modernare järnvägs-Sverige.

Så skulle det nog ha låtit om Hans Villius fått bestämma. Men nu är det inte han, utan nyss nämnde lokomotivförare som författar dessa rader. Vi kan kalla honom ung, för sån känner han sej. Hans personnummer skvallrar om nåt annat. Men det talar vi tyst om en dag som denna.

Lokomotivföraren trycker på avtryckaren på sin mobilkamera klockan 16.29. Det är tisdag den 29 maj. Platsen är Skene, i Marks kommun i Västra Götalands län. Här bor 5800 människor. Tåget heter 3871 och utgörs idag, likt de flesta andra dagar, av en motorvagn av modellen X12.

X12an har just stannat mjukt och fint. Är det nåt som lokomotivföraren med kameran kan så är det att köra den här typen av motorvagn. Det har han gjort sedan tidernas begynnelse. Tre personer kliver av. Lika många går på. Den unga tågvärdinnan konstaterar skämtsamt att det var ju bra ”för statistikens skull”.

Tågklareraren tittar ut från sin expedition. Hon ser att det mötande tåget är på väg in. Så bra. Då kan hon lägga om växeln och ställa kör i tågvägen för 3871. Tåg 3846 från Varberg mot Borås rullar in jämsides med lokomotivföraren från Blekinge. De båda kollegorna hälsar glatt på varandra. Som de alltid gör, dessa lokomotivförare. Men det är inte bara en hälsning. Det är även ett K-möte. Det åligger de båda förarna att kontrollera att mötande tåg verkligen inkommit på driftplatsen.

Tågklareraren kommer ut med sin signalstav. Kanske är det hennes bil som står parkerad utanför stationshuset. Hon för staven fram och åter över sitt huvud. Det är signalen för körtillstånd. Lokomotivföraren på tåg 3871 mot Varberg visar med handsignalen ”klart” att han uppfattat stinsens vevande. Han tittar i backspegeln och konstaterar att inga rörelser är synliga vid dörrarna. Han stänger, startar ventilatorerna och lossar bromsen. X12an rullar sakta framåt. Vår vän lokomotivföraren vinkar glatt även åt tågklareraren. Men denna gång saknar hälsningen betydelse. Åtminstone i formell mening. Föraren vill bara säga tack och hej. Stinsen vinkar tillbaka. Lika glatt.

X31 rullar vidare

SJ tänker om när det gäller sina två kvarvarande Öresundståg, 4332 och 4334. X31orna skulle egentligen avvecklas den 17 juni, men nu har bolaget beslutat sej för att fortsätta köra vagnarna på Kust till kustbanan fram till december. Den ursprungliga planen var att sätta in lok och vagnar i de två dagliga tågen mellan Göteborg och Växjö, fordon som blir över när SJ tar sina nya Reginor i trafik. Problemet är att det i Växjö numera (i princip) saknas möjligheten att gå runt med loket.

Vad som händer med SJs X31 nästa år är oklart. Det är dock inte helt givet att vagnarna kommer att säljas eller hyras ut, enligt en källa till bloggen.

Rapportskrivning á 1952

Arbetsgivarna runt om i landet vill gärna att vi skriver rapporter. Ju fler, desto bättre. Det brukar tjatas om det vid varje fortbildningstillfälle. Själv tillhör jag nog de sämsta rapportskrivarna. Men några stycken har jag lämnat in under årens lopp. En avvikelserapport blir ofta väldigt formell och tråkigt skriven. Jag vet inte om det var bättre på den fronten förr, men en rapport som valsat runt i lokförarkåren, förmodligen sedan den skrevs 1952 (!), är den som ni ser här bredvid. Första gången jag läste den var på glasväggen utanför lokledarens rum på TGOJ. Då skrattade jag så att jag nästan grät. Nu snurrar den åter runt, denna gång på internet. Denne gamle kollega visste hur man ska uttrycka sej! Så här skriver han, bland annat:

Tåg 3775 den 26.2.52 Fordon litt Dk 432.

Händelsen tillgick sålunda: Tåg 3775 och renen färdades i samma riktning på samma spår, båda ovetandes om varandra, från Håk mot Lin (Håmåjokk mot Linaälv). Så snart renen iakttogs företogs full bromsning i syfte att få tågets hastighet att bliva lika med renens, eller mindre. Under inväntan härpå förminskades ändock avståndet till renen oupphörligt. Då biträdet H.H Larsson bedömde saken så att en omkörning var oundviklig grep denne signallinan och gav signalen ”flyglarm” med tanke att renen då skulle gömma sig i den närbelägna skogen. Denna signal missuppfattades av den unga renen, vilken i stället för att taga ett enda räddade steg åt höger tog två ödesdigra steg åt vänster med påföljd att renen kom mitt framför loket i det ögonblick då omkörning icke med några medel stod att förhindra. Den beräknade omkörningen blev istället en överkörning.

Upptåg var det enda jag såg

Så där, ja. Då var man tillbaka på svensk mark. Jag och kära hustrun har tillbringat en vecka på lyxhotell i Turkiet. Det var en försenad bröllopsresa. Den hanns inte med förra året. Men nu har vi glassat oss riktigt bland tyska miljonärer och nyrika ryssar. Hotellet hade för övrigt samma förtjusande namn som kära hustrun. Det var ett konstigt sammanträffande. Däremot har jag inte sett ett endaste tåg eller en endaste järnväg på en hel vecka. Det känns lite konstigt. Kära hustruns alla upptåg är det närmaste jag har kommit…

Men bloggen har uppdaterats varje dag. Det hoppas jag att ni har märkt. Det är jag lite stolt över att ha hunnit med faktiskt. Jag har ju haft så otroligt mycket att stå i där nere vid Medelhavet. Inte nog med att man ska hinna med att sola, man ska både äta och bada också… Voine, voine vilket slit. Det var först igår det blev lite panik. Vi var tvungna att lämna rummet vid tolv. Vi hade räknat med att kunna ha det lite längre. Därför fick det bli en nödlösning i bloggen. Hoppas ni har överseende med det.

Tänk vad internet är fantastiskt. Man tar sin lilla laptop med sej, loggar in på det trådlösa nätverket och sätter sej bekvämt på balkongen med en gin och to… jag menar, en Cola i näven. Sen är det bara att surfa runt och skriva, precis som om jag satt hemma i köket.

Veckan i Turkiet gjorde susen. Nu är man åter redo för en otroligt ansträngande arbetsperiod: det vill säga två turer… Sen väntar ännu en ledig vecka. Jag säger då det. Vilket bra jobb man har.

Hon fattade inte

Idag blir det inte många rader publicerade här i bloggen. Anledningen till det ber jag att få återkomma till under morgondagen. Men en liten rolig (?) historia kan ju alltid hinnas med.

Blondinen hamnade bredvid en äldre man på tåget. Hon undrade vad han jobbade med. Han svarade:

”Jag är professor.”
”Ååh, i vad då?” undrade flickan.
”I historia”.
”Vad festligt! Kan du inte berätta en?”

Jag vågar inte ha en åsikt

Det kom några mejl till bloggen. Avsändarna vill att jag tar upp frågan om det nya signalsystemet ERTMS. Det kan jag göra. Men någon riktig åsikt har jag inte i ämnet. Jag är allt för dåligt påläst för att våga mej på det. Men vissa saker kan man ju ändå tycka vara lite märkliga.

För er som inte riktigt hängt med i debatten den senaste veckan, så är det ju på det viset att införandet av det nya systemet, som bland mycket annat ska ersätta dagens ATC, skjuts på framtiden. Problemen har hopat sej på alla fronter där man försökt införa detta system. Men inte nog med det: det har blivit bekymmer även på banor som egentligen inte alls borde vara berörda av ERTMS. Nya fordon levereras nämligen med denna nya finess och måste översätta den information som det gamla systemet ger. Det är där det spökar.

Nog om bakgrunden. För egen del gör det absolut ingenting att införandet av systemet på exempelvis södra stambanan skjuts upp. Jag tycker ATC fungerar bra. Men tanken med ERTMS är att underlätta den gränsöverskridande trafiken. ERTMS ska nämligen införas i hela Europa, i princip. En av motiveringarna till beslutet är att ”samma förare ska kunna köra hela vägen från Kiruna till Neapel”. Ja, det låter nåt det. Men i så fall måste det nog till förändringar i arbetstidsbestämmelserna. Eller kanske ska de också ”EU-anpassas”?

Just EU-anpassning är ett ord som förekommer ofta i debatten. Den svenska tågtrafiken ska EU-anpassas, sägs det. Jag undrar vad det innebär egentligen? Ska vi sänka våra transportvolymer till den nivå som råder i övriga Europa?