Ett skepp kommer lastat…

…med två stycken lokomotiv av senaste modell. Traxx säger en del. El 19 säger vissa på Cargonet. Från Tyskland anlände de till Trelleborg. Och där har loken stått på bangården i ett par dagar.

I Postvagnen diskuterades vilket bolag som skulle ha loken. Peterson Rail gissade en del skribenter på. Bloggen kan härmed högtidligt avslöja att båda loken är Cargonets.

Själv fick jag äran att bogsera det ena loket från Trelleborg till Göteborg i 41976 igår kväll. Tåget fortsatte sedan, efter sedvanligt förarbyte i Mölndal, till Oslo där Cargonet imorse tog hand om det nya loket. Med varm hand får man förmoda. Ikväll tar en av mina kollegor med sig det andra av de två loken i Trelleborg och gör samma resa.

Det kan sannerligen behövas lite förstärkning på El 19-sidan. Cargonet har för tillfället bara tre sådana lok i trafik. Resten står på verkstad med hjulproblem. Därför blir det mycket körning med El 16 nuförtiden. Och inte mig emot. Har lite svårt för sådana däringa nymodigheter. Tacka vet jag svartvit TV… 🙂

Fångad – men bara på bild

Idag går Den Vimsige av sin arbetsvecka. Själv har jag just gått på och kört ett tåg från Trelleborg till Göteborg. Den Vimsige har de senaste dagarna gjort några vändor på Älmhult och tar idag på förmiddagen bilen de tio milen hem. Igår fastnade den fotoskygge individen på bild. Egentligen var det nog mest tåget som kom med på bild, men tittar man noga kan man se en skymt även av Den Vimsige.

http://www.postvagnen.com/forum/index.php?id=526646&PHPSESSID=58f87af06d4caf45731bd83e04eca209

Hursomhelst, en bra bild tycker jag det är. Gillar bilder som är tagna med teleobjektiv. Ger ett kompakt och tight intryck. Dessutom gillar jag El16 mer och mer. Både att köra och titta på.

Gubbjävlar

En gång, jag tror det var 2006, under det öppna huset på järnvägsmuseet i Kristianstad passade även SJ på att visa upp lite av sina grejer. Har för mig att vi hade en X2a, en sovvagn och ett Rc-lok på bangården. Folk fick komma in i maskinerna och titta och därför behövdes en guide på varje fordon.

Kollegan på Rc-loket ville ha lite vila, så jag tog över en stund. Gick ju bra. Folk frågade mest frågor som ”hur många vagnar kan man dra?”. Eller ”hur många hästkrafter finns det i det här loket?” Men så dök det upp två äldre gentlemän i hytten. Började ställa frågor om strömriktare och transformatorlindningar och boggierevisioner. ”Har ni mycket problem med induktion?” Eeh? Det gick ju runt i skallen på mig. Försökte prata om annat. Den lätte gick inte. Till slut föll de två ut i skratt. Det visade sig att det var två pensionerade instruktionsförare. ”Vi ville bara se om du kunde nåt” flinade de.

Gubbjävlar, sa jag. Sen bjöd jag dem på kaffe. Kollegor emellan.

Dramatik på låg nivå

Det är inte mycket som händer i byn. Men plötsligt… ett nedsläckt tåg! Maken till dramatik har inte skådats sedan nån krossade en ruta på skolan.  Vad kan nu ha hänt? Har tåget havererat på vår lilla station? Eller är hela banan strömlös? Vilken tur att tåget åtminstone kunde ta sig in till perrongen. Står det vagnar överallt, mån tro?

Finns det nån av bloggens läsare som sitter inne med svaren kanske? Hör av er i så fall. En hel by vill veta!

Jag fattar inte

Ibland blir man bra förvånad. Lördagarna brukar vara riktigt usla dagar här på bloggen. Nästan inga läsare alls. Så publicerar man ett inlägg som legat färdigförfattat ett tag, mest för att man inte kommer på nåt annat att skriva. Och vad händer? Det blir läsarrekord på bloggen!

Jag har länge försökt se ett mönster. Vilka dagar som är bra och vilken typ av inlägg som är populära. Men det går inte. Trodde jag hade kommit på nåt med just lördagarna, men så sker detta… jag fattar ingenting.

Till och med Sydsvenskan hörde av sig och frågade om de fick citera bloggen. Ännu har jag inte sett nåt i tidningen eller på nätet. Och det är väl inte säkert att det blir nåt citat heller. Men ändå.

Nu slutar jag grubbla över det. Hustrun har gjort äggröra till frukost. Mums!

Knäckt. Totalt knäckt.

Under en period när jag arbetade i Karlskrona var jag i behov av lite extra kosing. Men det var dåligt med övertidsmöjligheter. Så jag bad personalfördelaren att fixa några extrapass i Malmö istället. Sagt och gjort. Han ringde och frågade om jag kunde ta en överliggning i Ystad. Visst. Men jag hade ingen aning om vad jag just tackat ja till.

Det visade sig att jag skulle köra sista tåget till Ystad under Malmöfestivalens avslutningsdag. Ingen annan ville. Folk hade tagit semester. Sjukat sig. Begärt föräldrarledigt. You name it. Kom ned till perrongen i god tid före avgång. Herregud… var är tåget nånstans? Jo, där borta bakom en enorm folkmassa skymtade jag två multade X11or. Eller om det var tre.

När jag väl hade tagit mig in i hytten och skulle köra så visade det sig att samtliga dörrar hade nödöppnats. Och tågvärdarna satt i bakhytten och tryckte. Gick ut och försökte återställa. Men i samma takt som jag återställde, öppnades dörrarna igen. Och jag förstår folk. Packade sillar har ett universum av utrymme i jämförelse med detta. Kom iväg 35 minuter sent. Hann nästan till Östervärn – det vill säga första hållplatsen – innan nån drog i nödbromsen. Ni kan ju själva föreställa er hur kul det var att ge sig in i denna mängd av människor och försöka tränga sig fram. Där tappade vi 20 minuter till…

I Oxie var det dags igen. Nån hade svimmat i trängseln och vi fick ringa efter ambulans. Innan Svedala var det slagsmål på tåget. Polis tillkallades. I Skurup stod ett gäng och hade laddat upp med makadamstenar som de kastade mot tåget och krossade säkert tio sidorutor. Dessutom försökte en galning slå sig in i förarhytten. Totalt utflippad. Hög som en skyskrapa. Jag ringde fjärren och sa att nu får ni nog fälla ut härifrån annars blir det ny ambulansfärd. ”Jaja, kör mot stopp om du vill, bara du kommer iväg!”

Vid det här laget var jag totalt slut i skallen. Ett rent nervvrak. Hur sena vi nu hade hunnit bli har jag glömt. Men det måste ha handlat om flera timmar. När jag rullar in i Ystad och går igenom tåget sitter det kvar säkert tio personer som ska till Simrishamn. Jag förklarar att de måste gå av. Då tar den ena upp en hundralapp och ger mig och sluddrar: ”Äh, kör till Simrishamn nu”.

Då ringde jag trafikkontoret och sa att nu orkar jag inte mer. Jag går härifrån. Jag skulle egentligen ha ställt av vagnarna. De på kontoret var ju väl medvetna om hur min kväll varit så de bara höll med. ”Ja, gör det”. Några timmar senare skulle jag köra samma vagnar tillbaka till Malmö. När jag kom tillbaka till stationen var vagnarna avställda, undanväxlade och städade. Hur det gått till vet jag inte. Förmodligen hade trafikkontoret fått ringa ut nån av kollegorna som bor i Ystad.

Ja, så kan en fredagskväll se ut på pendeltågen… nu förstår ni kanske varför jag trivs bäst på godssidan.

Nu lyder jag Den Vimsiges råd!

Driver nån med mig? Eller spökar det möjligen i Falköping? Nåt skumt är det i alla fall. Tre gånger har jag nu kommit från Nässjöhållet och rullat igenom skyddssektionen in mot Falköping. Alla tre gångerna har samma sak inträffat: det är omöjligt att få i huvudbrytaren igen. Ingen felindikering visar sig heller. Tvingas rulla in på stationen, ta ned bågen och slå ifrån batteriet. Trycka ur alla motorskydden och i med dem igen. Och så igång med skiten. Då fungerar det.

Det märkliga i kråksången är att detta inträffat med tre olika lok. Jag har frågat runt lite bland mina kollegor. Ingen har varit med om detta. Och det är just i den här skyddssektionen jag råkar illa ut. Ingen annanstans uppenbarar sig detta fenomen.

Ändå följer jag föreskrifterna för El 16 till punkt och pricka. Slår ifrån ventilatorerna och trycker ur huvudbrytaren. Igår stängde jag till och med av kompressorn. Men hjälpte det? Nej. Nästa gång får jag döda ACn, kokplattan och radion också. Kanske lika bra att plocka ur batteriet ur ficklampan också.

Eller så lyder jag bara Den Vimsiges råd: ”Gör som jag, det vill säga inte ett skit… Det fungerar alltid”.

Surkorven och fotografen

En gång för länge sedan när jag jobbade på tidningen skulle två av mina kollegor åka på reportageresa till Sälen. En resa på sisådär 85 mil. Sagt och gjort. De rullade iväg med bilen. Fotografen körde, reportern satt bredvid. Just den här reportern var väldigt intresserad av järnvägar och tåg.

De åkte en bit, pratade om ditten och datten. Men plötsligt tystnade reportern. Svarade inte på tilltal. Satt bara och glodde ut genom sidofönstret. En timme gick. Fotografen försökte få kontakt. Men möttes bara av svar typ ”mmm…”. Så han gav upp. Han får väl sitta där och sura då, tänkte fotografen. Det gick en timme till. Plötsligt drämde reportern näven i plasten framför sig och konstaterade glatt:

”Ja, det kunde jag ge mig fan på…det är ju en gammal banvall!”

Bättre än alvedon

Huvudvärk. Det var ingen bra start på dagen. Alvedon, frukost och kaffe. Inget hjälper. Samlar ihop pinalerna och checkar ut. Lufsar mot stationen. Det är då jag får se henne. Jag stannar upp och beundrar formerna, uppifrån och ned. Vilken skönhet. Det är tidigt, men jag kan inte låta bli: jag bestiger henne…

El16 2205 påminner mej om TGOJ. Detta var ett av deras lok. Jag ler för mej själv. Blir varm i hjärtat. Och huvudvärken är borta.