Året var 2015

415668_4985287359312_491559092_oVid den här tidpunkten på året hör det till god ton att önska alla man känner ett riktigt Gott Nytt År. Det vill jag också göra. Men jag vänder mej inte i första hand till vänner och bekanta – utan till er läsare av den här bloggen. Jag tackar och bockar för att ni orkat stå ut med mej i ännu ett år. Det är trevligt – och mycket motiverande – att se att ni är så många. 40000 i månaden för att vara exakt. Helst skulle jag vilja skriva personliga hälsningar till Eder alla, men det går ju inte. Så det får göras på detta vis istället. Med nyårshälsningar brukar följa en vacker vinterbild. Jag hade önskat att jag hade en någorlunda aktuell sådan att visa. Tyvärr har chefen envisats med att skicka runt mej på olika platser i södra Sverige under hela året. Jag har knappt sett en snöflinga de senaste tolv månaderna, så därför får det bli en gammal bild som illustrerar den här nyårshälsningen. Bilden är från 11 december 2012. Platsen är Boxholm. Rd 1093 ska strax avgå mot Nässjö med lokalgodståg 6335. I hytten ser man hur min käre vän och kollega, Den Vimsige i egen låg person, håller på att göra klart för körning. Han har precis gått emot vagnarna och därför inte hunnit byta strömavtagare.

2015 handlade som sagt om södra Sverige för min del. Även om jag saknat snön och kollegorna i Ånge, så har året mest varit positivt. Jag har aldrig tidigare under mitt lokförarliv kunnat tillbringa så mycket tid i hemmet som under detta år. Ofta hann jag hem en sväng även under mina arbetsveckor. Till stor glädje för Alice och Kära hustrun förstås. Så här såg mitt tjänstgöringsår ut i grova drag:

Vecka 2: Varberg.
Vecka 4: Varberg
Vecka 6: Varberg.
Vecka 8: Varberg.
Vecka 10: Varberg.
Vecka 12: Göteborg.
Vecka 14: Varberg.
Vecka 16: Varberg och Göteborg.
Vecka 18: Varberg.
Vecka 20: Varberg.
Vecka 22: Varberg.
Vecka 24: Alvesta.
Vecka 26: Alvesta
Vecka 28: Alvesta
Vecka 29: Östersund (Inlandsbanan)
Vecka 30: Malmö
Vecka 32 Semester
Vecka 34 Semester
Vecka 36: Malmö (D-skydd)
Vecka 38: Malmö (D-skydd)
Vecka 40: Malmö (D-skydd)
Vecka 42: Malmö (D-skydd)
Vecka 44: Alvesta och Kristianstad
Vecka 46: Kristianstad
Vecka 48: Kristianstad
Vecka 50: Alvesta
Vecka 52: Semester

När det gäller nyhetsåret 2015 så har det präglats av både smått och stort. Några händelser som verkligen sticker ut är naturligtvis TX Logistiks indragna trafiktillstånd, flyktingströmmarna över Öresund och pendeltågsupphandlingen i Stockholm. Jag har inte skrivit så många inlägg om problemen med Öresundstågen eller om MTRs seger i kungliga huvudstaden. Det beror på att så många andra gjort det. Jag har inte känt att jag har så mycket nytt att tillföra. Det är ingen mening att ta upp saker som alla redan känner till. Men utvecklingen blir intressant att följa, både i Stockholm och vid Öresund. Att behöva bygga staket och murar runt vårt land känns inte bra. Åtminstone inte i mitt lilla röda hjärta. Jag inser naturligtvis problematiken, men någonting måste ha gått allvarligt fel om vi inte anser oss ha råd att erbjuda en hyfsat trygg tillvaro för barn som sett de mest fruktansvärda syner och flyr för sina liv.

När det gäller pendeltågsupphandlingen i Stockholm, så undrar jag om sista ordet är sagt. Dagens Nyheter har avslöjat att MTR flera gånger uppmanats att sänka sitt anbud, för att kunna vara med i det fortsatta racet. Inga andra företag har fått sådana uppmaningar. Det luktar riggad upphandling lång väg. SL ville ha MTR som ny operatör till varje pris. Affären handlar om miljardbelopp, men i slutändan var det bara några miljoner om året som skiljde SJs bud från MTRs. SJ har förstås överklagat upphandlingen. Det brukar vara omöjligt att få rätt i den typen av rättsprocesser, men den här gången tror jag faktiskt att SJ har en chans att gå segrande ur striden. Vad som då händer vet jag inte. Kanske måste hela upphandlingen göras om? Även om den går att snabba upp, så lär trafikstarten för det nya avalet komma att skjutas på framtiden.

När det gäller TX Logistik däremot, så har jag skrivit desto mer. Jag skäms inte för att säga att den här bloggen varit nyhetsledande i  TX-affären. Under nästa år hoppas jag kunna fortsätta berätta vad som händer med TX Logistik. Förhoppningsvis återfår företaget sitt trafiktillstånd och kan återuppta den gemensamma kampen mot lastbilstrafiken.

Annonser

SJ Nytt kan läggas ned i sommar

1150955_10208302799596972_3460399234260495709_nSJ planerar att lägga ned sin personaltidning SJ Nytt. Från och med halvårsskiftet 2016 finns inte längre några medel avsatta hos SJ för tryck och distribution. ”Koncernledningen ska intervjuas och medarbetarna få en enkät om vilken info de behöver – och därefter blir det gissningsvis någon form av digital produkt med annat innehåll än idag. SJ driver ju generellt digitalisering som en strategi för att sänka kostnadsnivån”, skriver SJ Nytts chefredaktör Ylva Tägt i ett mejl till bloggen. SJ Nytt är en av Sveriges mest uppskattade och prisbelönta personaltidningar. Så sent som i maj 2011 utsågs SJ Nytt till den bästa av dem alla av föreningen RIM, Redaktörer Interna Medier. Motiveringen löd: ”Här får personalen ta plats och breda ut sig i både text och bild. Människorna står i centrum när stort och smått blandas om vartannat, i en snygg och genomarbetad form. SJ Nytt signalerar en tydlig vilja att finnas till för sina läsare, inte minst genom att ta upp aktuella problem i ett företag det stormat kring.” SJ Nytt har även utsetts till ”Årets Nyskapare”.

Klappjakten kom tidigt i år

2015 börjar lida mot sitt slut. Det har varit ett år fullt av positiva och roliga inslag. Men 2015 har också inneburit en del tråkigheter. Detta var nämligen året då den stora klappjakten tog vid. Då menar jag inte julklappar, utan jakten på personer som misstänks ha tipsat den här bloggen om nyheter och uppslag. Det är en mycket allvarlig utveckling. Personligen ser jag det som en bekräftelse. Bloggen växer och blir allt större. Trovärdigheten ifrågasätts nästan aldrig. Det finns egentligen ingen anledning för ett företag att kommentera felaktigheter som sprids inom en liten grupp. Sanningen däremot kan många gånger vara obekväm. Som journalist vet jag värdet av källskydd och ingen som hör av sej till mej behöver vara rädd att avslöjas. Många av Sveriges järnvägsföretag letar dock febrilt efter läckor. Tyvärr är det läckor som många gånger inte finns.

På ett sätt kan jag naturligtvis förstå företag som TX Logistik, Hector Rail och Rush Rail. Ingen vill ge bort några konkurrensfördelar i onödan. Alla vill läsa om andra, ingen vill läsa om sej själv. Nu är det inte bara dessa bolag det handlar om. Det finns även enstaka chefer inom mitt eget företag Green Cargo som anser att jag omedelbart borde sluta blogga. Jag är för kritisk. Jag berättar för mycket. ”Kan han inte bara hålla käften och köra sina tåg?” Vissa bolag scannar sina mejlservrar i en desperat jakt på läckor. Ett företag har till och med övervägt att stämma den här bloggen. Exakt på vilka grunder vet jag inte. Det vet de nog inte ens själva. Någon stämningsansökan har jag inte heller sett skymten av. Förmodligen handlar det bara om ett sätt att skrämma sin personal till tystnad. Som ni märker fungerar den taktiken dåligt.

Det som är riktigt tråkigt i sammanhanget är att många kollegor oskyldigt pekas ut och misstänkliggörs. En stor del av nyheterna i den här bloggen skrivs inte efter tips av järnvägsanställd personal. Företagsledningarna runt om i landet förstår inte att många av deras ”hemligheter” finns att läsa i offentliga handlingar som vem som helst kan begära ut, bara man vet var man ska leta. Jag vill gärna kunna berätta saker som folk inte redan känner till. Jag vill skriva om sånt som inte redan dryftats avigt och rätt på andra internetsidor. Att sitta och vänta på ett pressmeddelande är meningslöst. Men att vara först är inte gratis. Det handlar om ett otacksamt, tidskrävande och högst oglamouröst, journalistiskt arbete. Det handlar om att läsa utredningar och rapporter. Det handlar om att lägga pussel av små bitar av information. Få människor – förutom min egen Kära hustru – förstår nog hur många timmars arbete som ligger bakom ”I huvudet på en lokförare”. En annan viktig del att känna till är att det i alla sammanhang finns en motpart. Det behöver nödvändigtvis inte vara anställda inom den egna organisationen som sitter inne med information.

Även om de allra flesta läsare som hör av sej är positiva och kommer med uppmuntrande ord, så finns det också kollegor som tror att jag snudd på hatar just deras företag. Den situationen uppstod till exempel i höstas när jag i flera inlägg berättade om TX Logistiks indragna trafiktillstånd och vilka effekter det skulle komma att få. Eftersom jag var först med nästan alla nyheter i soppan kring TX, så anklagades jag för att ha ett personlig agg mot TX. Vissa ansåg till och med att det var jag som var boven, inte Transportstyrelsen. En liknande situation har uppstått i mitt förhållande till Rush Rail. Det är något som jag verkligen beklagar. Många av kollegorna på Rush Rail har jag tidigare arbetat tillsammans med på TGOJ. Rush Rail är ett företag som jag faktiskt gillar och önskar all framgång. Det är nog inte så många andra inom Green Cargo som gör det. Jag vet inte vad som gör Rush Rail så charmigt. Kanske är det ursprunget (i TGOJ), kanske är det uppstickarens kamp mot överheten. Det lilla företagets strid mot konkurrenter och myndigheter. Jag tror inte att jag presenterat en enda negativ åsikt om Rush Rail. Däremot har jag berättat en rad nyheter om företaget, positiva som negativa. Det räcker tydligen för att göra mej till en mycket dålig människa.

Hector Rails anställda har fått veta i ett veckobrev att man absolut inte bör ha kontakt med mej eftersom jag är anställd av Green Cargo. Det är en tråkig inställning. Jag försöker hålla bloggen så opartisk och fristående som möjligt. Det är till exempel därför jag har valt att avstå från reklam. Vissa järnvägsföretag har också erbjudit mej att hjälpa till med deras eget, interna informationsarbete. Jag har tackat nej till alla sådana förslag. Hector Rails – och även Rush Rails – åsikt att jag skulle vara en slags GC-agent utsänd på hemligt uppdrag, är också komisk i det avseendet att många kollegor inom Green Cargo anser att jag ger det egna företaget för få fördelar.

Ibland undrar jag hur vissa järnvägsföretag resonerar i kontakten med exempelvis journalister och bloggare. Att leka tysta leken och inte svara på mejl är ingen bra idé. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit till bolag och bett om en kommentar i olika ärenden. Företagen tycks tro att om de låtsas som om det regnar och inte svarar så blir det ingen artikel. Så är det naturligtvis inte. SJ är ett föredöme i denna fråga. De svarar nästan alltid snabbt och sakligt, även om frågorna många gånger kan vara av negativ karaktär. Därmed lyckas de också få ut sina budskap och sina argument på ett bra sätt. Det tar ofta udden ur de värsta skandalerna. Om jag hade fått råda landets järnvägsföretag så skulle jag rekommendera lite mindre pekpinnar och lite mer kommunikation.

Den ofrivillige julmarodören

325701_3080244414429_1879716266_oSandbäckaren är en trevlig kollega. För några år sedan gick han i pension efter många år som lokförare vid SJ. Idag kör han extra på Transdev. Häromdagen tjänstgjorde jag och Sandbäckaren som rälsbussförare när museiföreningen Östra Skånes Järnvägar var på utflykt till Halmstad. Det var en körning åt Trafikverket. Ni kunde för övrigt läsa om just den resan i den här bloggen i söndags. När Sandbäckaren körde satt jag på en pall bredvid motorhuven för att hjälpa till med uppsikten och ha koll på signalbeskeden. Det är alltid bra att ha en kollega som bisittare när man kör fordon utan ATC. När jag körde gjorde vi tvärtom. Det får dock inte bli för många ”experter” i hytten. Då är det lätt att tappa fokus. Tyvärr har körningar med museifordon en tendens att samla både debit och kredit i hytten. Framförallt i de gamla motorvagnarna, där det bara är att kliva rakt in.

Sandbäckaren och jag diskuterade julen, samtidigt som de två motorvagnarna kämpade sej norrut, förbi Vittsjö och Emmaljunga. Vi mindes alla julaftnar vi jobbat. I växling. På resandetåg. I godståg. Ofta långt hemifrån. Inte sällan på ett hotellrum, där personalen för länge sedan checkat ut och gått hem för att fira jul med sina familjer. Hur många gånger har man inte suttit själv med en jultallrik i en nedsläckt hotellobby och funderat över ensamheten och baksidorna med lokförarjobbet? Man kan onekligen bli deprimerad för mindre.

Nåja. När vi passerade Markaryd kom Sandbäckaren att tänka på en gång när han skulle hämta eller lämna vagnar i Strömsnäsbruk. Banan dit viker av i just Markaryd. Vagnuttagningarna till Strömsnäsbruk upphörde någon gång i slutet av 90-talet, så Sandbäckarens historia har några år på nacken. Han växlade med dieselloket fram och tillbaka på bangården i Strömsnäs. Lokalbefolkningen kallar den så, den lilla orten i södra Småland. Strömsnäs, rätt och slätt. Handelsföreningen hade som vanligt i jultider hängt upp en bedårande vacker julbelysning längs den enda affärsgatan. Plötsligt såg Sandbäckaren hur hundratals lampor rasade i backen. Det blev kolsvart. Han förstod inte vad som hade hänt. Var det sabotage? Eller ett pojkstreck? Kanske en ren olycka? Sandbäckaren arbetade vidare. En stund senare klarnade bilden. Vår trevlige kollega upptäckte nämligen att någon bundit fast en vajer i ena rälen. Det var samma räl som han passerat ett antal gånger med loket och vagnarna. Till slut hade vajern brustit. I andra änden av vajern satt – julbelysningen. Aj då.

Nu hade Sandbäckaren ingen direkt skuld i det inträffade. Men för säkerhets skull så ringde han ändå till sin arbetsledare i Hässleholm och förklarade läget. ”Jag har kört ned julbelysningen på affärsgatan i Strömsnäsbruk”. Han hörde själv hur galet det lät. Julbelysning? Ett lok på en gata? Sandbäckaren fick reda ut saken lite närmare. Arbetsledaren suckade och svor. Mer än så hände inte. Kollegan var varken chockad, ledsen, frustrerad, desillusionerad eller kränkt över det som inträffat. Något skäl för tagande ur säkerhetstjänst förelåg alltså inte. Han återvände med vagnuttagningen till Hässleholm. Några dagar senare kunde man läsa i lokaltidningen om ett misstänkt fall av sabotage i Strömsnäsbruk. Handelsföreningens ordförande var rasande. Polisen hade inga spår efter gärningsmannen. Varken polisen eller handelsföreningen tycktes uppenbarligen ha en aning om att det faktiskt rullade tåg på de gamla spåren. Fallet avskrevs så småningom i brist på spaningsuppslag.

Så kan det alltså gå till i jultider. För övrigt vet jag att det heter kreti och pleti. Men det lät roligare med debit och kredit. Nu önskar jag alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul. Det gäller alla andra också för den delen. Nu loggar jag ut några dagar. Jag lovar att inte sabotera några julbelysningar.

Hjältarna är några helt andra

DSC_1322Kan man få dåligt samvete av att jobba ideellt? Ja, faktiskt. Halva onsdagen och hela torsdagen tillbringades nämligen med diverse förberedelser och rälsbusskörning – samtidigt som Green Cargo plågas av den värsta personalbristen i mannaminne. Det känns inte bra att säga nej till en desperat personalfördelare och ett företag i akut behov av hjälp. Men vad gör man? Har man lovat museiföreningen att ställa upp så har man. Det går omöjligen att vara på två ställen eller göra två saker samtidigt, oavsett hur bra simultankapaciteten råkar vara.

DSC_1307Det har blivit några dagar med rälsbusskörning den här hösten och vintern. Efter flera år av konstant tidsbrist så har jag äntligen lyckats komma loss från vardagens alla måsten. Åtminstone vid några tillfällen. Den här gången, i torsdags, handlade det om en körning åt Trafikverket från Hässleholm till Halmstad. Det var en kombinerad inspektions- och julfestresa. Resenärerna hade fått plats i en vagn, men för säkerhets skull tog vi två med oss: Y7 1193 och Y8 1064. Tåget avgick från Kristianstad strax före tio på förmiddagen. Personalstyrkan bestod av fyra personer, varav två var lokförare. Det var jag och en kollega, som numera kör för Transdev, men som tidigare tjänat SJ under större delen av sitt järnvägsliv. I Hässleholm klev resenärerna på. De hade matlådor med sej till oss. Det var snällt. Själva hade de käkat sin kycklingsallad på sitt kontor före avfärden. Dessutom lastades hela vagnen full med diverse andra godsaker. Pepparkakor, lussekatter, julmust, choklad.

Färden gick via den så kallade Markarydsbanan, som våra resenärer varit med att bygga om och rusta upp. Green Cargos gruppchefer och personalfördelare hann ringa ett par, tre gånger och fråga om jag hade möjlighet att jobba lite extra. Karlshamn kanske? Eller Mönsterås? Olofström då? Nej, tyvärr kunde jag inte det. I Bjärnum stannade vi för trafkutbyte. Vi hade påstigande. Vagnarna gick som två schweizerur. Det är skönt att komma bort från Åhusbanans sth 40 och få ”sota ur” rälsbussarna. Eftersom vagnarna saknar ATC får de inte gå fortare än 80. Annars är den största tillåtna hastigheten 115 för Y6-Y8. Det är en trevlig upplevelse att tuffa fram med de gamla motorvagnarna. Alla som ser tåget blir glada. Många vinkar glatt. De som hinner plockar fram mobiler och kameror för att fotografera.

DSC_1289Vi turades om att köra. Vi kan kalla min kollega för Sandbäckaren. Jag körde till Hässleholm, han till Halmstad. Jag tog över i Halmstad, bytte ände på motorvagnarna och gav en lussekatt till en tågvärd på Transdev. Hon hade varit med ett tag i branschen och mindes de gamla vagnarna som hon åkt mellan Skövde och Karlsborg. Jag körde till Markaryd. Sedan bytte vi förare igen. I Hässleholm klev jag av och satte mej på ett Pågatåg för att åka pass till Kristianstad. Det var nog första gången någonsin jag åkte pass i samband med tjänstgöring för en museiföreningen. Anledningen till passåkningen var att det enligt körplanen skulle ta två timmar att komma från Hässleholm till Kristianstad med rälsbusståget. Jag behövde vara hemma till 19, så den tiden fanns inte. Sandbäckaren fick själv köra motorvagnarna i mål. Väl framme fick han hjälp att dela tåget och växla in vagnarna i lokstallet. Själv upptäckte jag att föraren av Pågatåget som jag skulle åka med var en gammal elev som jag hade haft under SJ-tiden för tiotalet år sedan. Det blev ett trevligt återseende. Vi bytte några ord. Det verkar vara rörigt på Arriva också. Jag säger då det.

Onsdagen ägnades åt förberedelser. Föreningens maskinchef gick igenom vagnarna. Y7 och Y8 fick det bli, med Y6 som reservvagn om något strular. Jag och Sandbäckaren hjälpte till med det lilla vi kunde. Som till exempel att tanka de tre rälsbussarna och prova så att det fungerade att koppla ihop dem. Torsdagens föreställning blev själva finalen, efter veckor av otacksamt slit med vagnar och trafikplanering. Alla som är engagerade i någon av landets museiföreningar vet vad detta handlar om. Det är ett oglamouröst jobb som sker i det tysta. När lok och vagnar växlas fram är de skinande rena och nystädade. Lokföraren har finaste uniformsmössan på. Det är skratt och glada miner. Men bakom kulisserna finns de verkliga hjältarna. De får sällan någon tid i rampljuset, men det är de som gör skitjobbet som är grunden för all museiverksamhet. Mitt eget tekniska kunnande är begränsat. Min uppgift är att framföra tåget tryggt och säkert. Helst ska jag kunna felsöka lite också, om olyckan är framme. Vi har alla vår uppgift i det maskineri som krävs för att kunna bedriva museitågstrafik. Min del är den glassiga. De verkliga hjältarna är några helt andra.

Turistchef tar över Inlandsbanan

dncktzufjh0nvz622do2Inlandsbanan har fått en ny VD, efter Otto Nilsson som slutar efter fem år. Han efterträds av Peter Ekholm, som hämtas från turistnäringen. Det uppger Inlandsbanans intranät. Den nye chefen har tidigare arbetat för Skistar och Destination Vemdalen, där han varit sportchef i Klövsjö och projektledare för det så kallade Snötåget. Ekholm tillträder 1 februari och blir VD även för Inlandsbanans två dotterbolag, Inlandståget och Destination Inlandsbanan. Otto Nilsson har rekryterats till Strukton Rail i Stockholm, där han har sin familj. Innan Nilsson blev VD för Inlandsbanan var han avdelningschef på Statens Haverikommission – och vandrarhemsägare. När det gäller Snötåget så är detta ett samarbete mellan just Inlandsbanan och Destination Vemdalen. Tvärtemot vad många tror rullar persontågen på Inlandsbanan även under vintern. Med start om några dagar blir det en daglig förbindelse med Y1 mellan Mora och Östersund. Denna trafik kommer, precis som tidigare år, att pågå fram till april. Förra säsongen åkte 8000 personer med rälsbussen. Det var ett rekordår. Ökningen ser ut att fortsätta även den här säsongen. Bokningsläget pekar på en ökning med 28 procent. Förutom Snötåget rullar även ett nattåg på Inlandsbanan en gång i veckan.

Lite tisdagsnytt

Hector Rail kommer att fortsätta dra Snälltåget åt Transdev och Merresor i ytterligare åtta år. Det meddelar en kollega inom Hector Rail.

Precis som den här bloggen var inne på redan i augusti blev det Grenland Rail som ställde upp och hjälpte Rush Rail med delar av den så kallade Moelventrafiken. Rush tog över efter TX Logistik, men har fortfarande inget eget norskt trafiktillstånd. Rushtågen rullar nu i Norge på Grenlands licens och kommer så att göra i minst tre månader. Vissa av Moelvens timmertåg har tagits över av Cargonet.