Varför ställs ingen till svars?

DSB First gick med mångmiljonförlust och drog sej ur Öresundstågstrafiken. Istället fick Veolia ta över, nästan som över en natt. Nu visar det sej vad den notan slutar på. Enligt ett inslag i TV4 igår ska Veolia ha 30 procent mer betalt än vad som var den ursprungliga dealen med DSB First. Bara för Blekinges lilla länstrafikbolag innebär detta cirka 15 miljoner mer om året som skattebetalarna får bidra med. En rejäl smäll således. Och då snackar vi bara Blekinge. Skattebetalarna i Skåne, Halland och Småland har också gått på samma mina.

Länstrafikbolagen hävdar att de inte hade något val. DSB First stod på randen till konkurs. De var tvungna att snabbt hitta en lösning. Och den kostade. Så långt är jag helt på deras linje.

Men den stora skandalen i hela denna kostsamma cirkus är ju hur upphandlingen av Öresundstågstrafiken genomfördes från början. De gemensamma länstrafikbolagen i södra Sverige, med Skånetrafiken i spetsen, jublade över DSB Firsts låga anbud och gjorde vågen över att nån ville köra så billigt. Ja, det var verkligen fantastiskt. Det var så fantastiskt att alla som kan nåt om järnvägstrafik begrep att det här kommer inte att fungera. SJ överklagade till och med hela upphandlingen. Men ingen lyssnade. Varken på fotfolket eller på SJ. Och mycket riktigt: det gick två år. Sen var det god natt.

Resultatet av detta skådespel fick också till följd att SJ inte längre lägger några anbud i upphandlad trafik. En aktör har alltså försvunnit från marknaden. Och vad innebär det för konkurrensen i stort? Ja, inte har den ökat i alla fall. Rätta mej om jag har fel, men poängen med hela den här avregleringen var väl att konkurrensen skulle öka, inte minska?

Naturligtvis bär DSB First en stor del av skulden i den här soppan. Men det största ansvaret vilar trots allt på de olika länstrafikbolagen, de som genomförde den här upphandlingen. Inte i en enda artikel, inte i ett enda TV-inslag, inte i en enda intervju har jag sett nån som ställt dessa länstrafikbolagsdirektörer till svars. Inget ansvar har utkrävts. Inga huvuden har behövt rulla. Det är bara pengarna som gjort det. Rullat alltså. Och fortsätter göra.

Denna dynghög är vad våra vänner journalisterna borde gräva i. Men det kräver att man kan sitt ämne. Och då blir allt mycket svårare. Då är det betydligt lättare att göra en skandal av ett SJ-tåg som blivit åtta minuter försenat.

Slutet närmar sej

Det är bara att inse att allting har en ände. Även Ma-loken, som har två. Både fram- och bakände. Skämt åsido, slutet närmar sej obönhörligen för dessa kämpar. Läser i Postvagnen att Green Cargo nu besutat skrota samtliga Ma-lok utom de fem multipelkörbara som är i bäst skick. Har ingen anledning att betvivla dessa uppgifter. Det verkar logiskt på många sätt.

Ma-loken är dyra att hålla liv i och snart är flera av dem mogna för revision. Ett annat problem som jag känner till från min tid på TGOJ är att det numera är svårt att finna kompetent verkstadspersonal. Dagens mekaniker är utbildade på att plugga in en dator och läsa av felkoder. När det gäller underhåll av dessa 50-talsprodukter behövs ingen dator. Snarare svetsaggregat och slägga.

När nu dessutom transportvolymerna minskar hos Green Cargo, så minskar naturligtvis också behovet av lok. Frågan är hur länge de fem sista loken tillåts rulla. Inte så länge, skulle jag tippa. Det är bara att hoppas att nåt eller några bevaras till eftervärlden. Jag vet att museiföreningen i Grängesberg var lovade att få ett. Men det löftet härhör sej från TGOJ-tiden. Jag vet inte om det gäller längre.

Någon försäljning till andra godsbolag tror jag inte kommer att bli aktuell. Inbillar mej att Green Cargo inte är så pigga på det, av konkurrensskäl. Jag tror inte heller att konkurrenterna är intresserade av ett sånt köp. Underhållskostnaderna lär ju inte bli lägre bara för att loken byter ägare.

Hur som helst är jag tacksam över att ha fått köra de här loken. Jag har beskrivit dess fina egenskaper så många gånger här i bloggen, så det tänker jag inte göra igen.

Detta spårspring

Vad är det med rockband och järnvägsspår? Varför måste de alltid stå eller komma promenerande på en banvall när de ska fotograferas? Vet inte hur många gånger jag sett såna bilder. Häromdagen var det dags igen. Ni hittar den här http://livekarusellen.se/skane-blekinge/band/valentino

Är det fotograferna som inte har bättre fantasi? Är det banden och artisterna själva som absolut propsar på att få ställa sej i makadamen? Jag blir då inte klok på detta tilltag. Rent teoretiskt sett skulle de ju kunna begära tillstånd. Men jag betvivlar att så skett ens nån enstaka gång.

Vi som jobbar på järnvägen vet ju följderna av detta beteende. Folk i allmänhet tror att man faktiskt får springa omkring hur som helst på järnvägsspåren. Och så gör de det. Plötsligt en dag kommer jag körande med mitt tåg och så är det god natt.

Fast å andra sidan: kan allas vår älskade statsminister ströva fritt omkring i spåret så kan väl debit och kredit göra det också..? http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritik-mot-borgerlig-ralspromenad_422713.svd

Varning: nostalgi

Som nog ingen av bloggens läsare missat vid det här laget, så är jag ett stort fan av TGOJ. Jag arbetade på det gamla malmfraktarbolaget i nästan tre och ett halvt år. Det finns ingenting jag ångrar med det valet. Möjligtvis att jag inte sökte jobb hos dem tidigare. Men som så många andra lokförare på SJ och Green Cargo inbillade även jag mej att alla andra företag var oseriösa tattarbolag. Nu vet jag att det inte är så.

TGOJ hade en egen fjärrblockeringscentral. Den låg i Skogstorp utanför Eskilstuna och nedlades 2002, har jag för mej. I Järnvägshistoriskt forum hittade jag ett underbart inlägg med bilder från denna fjärr. Bilderna sveper över hela byggnadens levnad, från uppförande till rivning. Inlägget finner ni här http://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=98933

Jag kan inte låta bli att fundera över hur det hade varit att jobba på TGOJ på den tiden Bt- och Ma-loken var det modernaste som fanns att uppbringa i detta land.

Ledig vecka?

Ibland undrar jag vilken vecka som är den lediga. Är det den vecka jag befinner mej i hemmet eller den vecka jag tillbringar på hotell i Göteborg? Idag har jag funnit svaret. Friveckan måste vara den vecka när jag kör tåg. Det är då jag vilar upp mej. Då kan jag ha sovmorgon nästan varje dag. Äta en god frukost i lugn och ro. Jag kan ta en promenad på stan och få lite tid för mej själv.

När jag är hemma är det hårda bud, ska ni veta. 6.50 ringer klockan. Storebror ska till skolan. Frukosten ska på bordet. Skolväskan packas. Sen ska hela ligan in i bilen. Killarna går bra. Det är värre med Alice. Henne får man jaga rätt på i trädgården. Det gäller att vara ute i god tid. Klockan 8.00 ringer det in. Då ska storebror vara på plats i skolan.

Den här dagen har följt samma mönster som alltid annars. Med en väsentlig skillnad: Alice har fått rabies. Eller nåt. Hon är helt galen. Det spelar ingen roll vad jag försöker sysselsätta henne med. Hon hoppar. Hon bits. Hon rymmer. Jag vet snart inte vad jag ska ta mej till med henne.

Lillebror har en kompis på besök. Det är tur att Wilmer är van vid hundar. När han och hans mamma kom blev de nämligen överfallna av en 25-kilo tung busmaskin med propeller där bak. Jag försökte hålla tillbaka henne. Men det är som att försöka stoppa tåget. (Där fick vi in en liten järnvägsanknytning också!)

Nåväl. I eftermiddag får det bli en rejäl runda i skogen. Hjälper inte det för att lugna ned Alice så vet jag inte vad jag gör. Jag får skriva in mej på ett hem. Eller så får jag ringa personalfördelaren och be om lite extrajobb. Ja, egentligen borde man kanske kalla det extravila.

”En liten plesent”

Det kan ha varit kring 1997. Eller möjligen 1998. Stinsen hade just övergett jobbet som lokaltågklarerare och börjat på fjärren i Malmö. Själv var jag fortfarande kvar på tidningen och letade skandaler. Det skulle dröja ännu några år innan jag fann den rätta vägen. Järnvägen, alltså. Men kinamat gillade jag redan på den tiden. Stinsen också. Eftersom vi arbetade i samma stad så brukade vi slå följe till ett kinahak som vi båda gillade.

Beställningen var alltid den samma. Fyra små rätter. Ja, särskilt små var de nu inte. Dessutom ingick en förrätt. Man fick välja mellan soppa och vårrulle. Det valet var inte svårt. Vårrullarna var stora som termosar. Och goda. Hela kalaset avslutades alltid med friterad banan och glass. Det ingick också. Mätt är fel ord att beskriva hur man kände sej efteråt. Spyfärdig passar bättre. Man fick kämpa för att ens ta sej upp ur stolen.

Första gången vi skulle betala blev vi glada när personalen kom fram med ”en liten plesent”. Det var inte dåligt. Vi tackade så mycket. ”Lubileum” var det visst. Presenten visade sej bestå av en sagohäst i porslin. Både min och Stinsens häst hamnade i kofferten i min bil.

Proceduren upprepade sej nästa gång vi besökte den här restaurangen. Och nästa. Ja, den upprepade sej hela året. Lagret av porslinshästar växte i bagageluckan. Under hela det här året fick vi dras med dessa porslinshästar. När januari månad kom och det nya året var inskjutet pustade vi ut. Jubileumsåret var till ända.

Vi träffades åter på vårt stamställe, Stinsen och jag. Vi beställde och blev precis lika sprängfyllda som vanligt av vårrullen, fläsket, räkorna, kycklingen, biffen och bananen. Vi räckte över pengarna och kämpade oss mot dörren. Vi hann inte så långt.

”Hellana kanse vilja ha liten plesent?”

Åh nej… Det var visst jubileum det här året också. Eller så drog kinesen en rövare. Han hade nog köpt in för många porslinshästar.

Som en knockad boxare

04.30. Och här sitter man. Uuuu…vad kroppen skriker efter att få krypa ned i sängen igen. Det här med tidiga morgonpass är sannerligen inte min kopp te. Klockan ringde redan för en timme sen. Som en knockad boxare vinglade jag upp och stängde av väckningssignalen på telefonen.

Jag hann med en dusch och fick min frukostpåse med mej från hotellet innan jag nu dricker min andra kopp kaffe framför datorn i orderrummet på jobbet. Idag bär det iväg till Uddevalla. Men framför allt bär det iväg hemåt. Att en vecka kan gå så här fort begriper jag inte. Tyvärr går den ännu snabbare när man är ledig. Så snart sitter man här igen.

Tidiga arbetspass hör till jobbet, så jag klagar inte. Det är bara det att man nästan hunnit vänja sej av med att stiga upp i denna okristerliga tid på dygnet. Varken på TGOJ eller under tiden med Cargonets tåg har vi haft några tidiga turer. Det har mest handlat om kvällar och nätter. De här tidiga passen brukar vara kopplade till persontågen. Och det är ju på den sidan man arbetar för tillfället. Så det är bara att gilla läget.

Nu tar jag en kopp kaffe till. Höres.

Röksignaler?

Att täckningen på mobiltelefonen kan vara lite si och så på tåg är ju inget nytt. Hur många gånger har man inte suttit och svurit över just det? Både som lokförare och som vanlig resenär. Man har funderat över varför det alltid fungerar längs vägarna men sällan några längre sträckor längs järnvägarna?

Nåväl. I min mobiltelefon är det normala förhållandet att det står ”endast nödsamtal” när den inte kan nå Telenors eget nät. Det innebär att det finns ett annat nät tillgängligt. I Norrland har jag varit med om ”ingen täckning”. Då går det inte ens att ringa nödsamtal. Men det är ju i Norrland det.

Döm därför av min förvåning när jag häromdagen fick upp just ”ingen täckning” hela vägen – järnvägen alltså – mellan Velanda och Upphärad, söder om Trollhättan. Mobilen var helt död. Noll signal. Nada. Zero. Och nu snackar vi ändå om en hyfsat tätbefolkad del av landet.

Tack och lov fungerade Mobisir, järnvägens eget mobiltelefonnät. Lägger det också av så vet jag inte vad man gör om det händer nåt. Kanske lika bra att ta med tändstickor och sur ved nästa gång man ska åt det hållet. Röksignaler måste väl ändå fungera?

Brofobi

Jag har blivit lite hemligt förälskad. I Vänersborg av alla ställen. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på den hopplöst omoderna men väldigt charmfulla stationsmiljön, kanske på den synnerligen goda kebabsåsen som serveras på det nyblivna stamstället. Jag vet i alla fall vad kärleken inte beror på: den hemska järnvägsbron med den gigantiska cementklumpen som motvikt. Jag är livrädd och ber till Gud varje gång jag åker under klumpen och över bron. En vacker dag kommer den där bautastenen att lossna och falla rakt ned på mej. Jag bara vet det.

För övrigt har jag nog lite brofobi. Den öppningsbara bron över Göta älv i Göteborg är inte heller rolig. För att inte tala om den gamla skraltiga så kallade bron över Olskroken. Där kändes det som om man körde i luften, i tomma intet. Men den bron är tack och lov borta nu och ersatt med en modernare skapelse.

Vänersborg, var det ja. Har blivit en hel del körning hit den senaste tiden. Det är skönt med lite variation till pendeltågen. Igår hade jag min första överliggning i Vänersborg. Strand hotell var ett helt OK ställe. Lite 50-talsinfluerat så där. Med riktiga rumsnycklar och allt.

När jag vaknade vid femtiden hade det snöat. Det blåste snålt när jag gick ut för att klargöra och växla fram X31an. Det är konstigt med dessa Öresundståg. I ena hytten fungerade inte värmen alls. Jag fick sitta med kofta, jacka och handskar på för att inte förfrysa mej. I den andra hytten gick värmen inte att stänga av. Jag fick klä av mej så mycket kläder jag kunde utan att genera tågvärden. På stationerna med resandeutbyte fick jag passa på att öppna sidofönstrena för att svalka mej och för att få in lite luft.

Nej, jag har inte tråkigt

En missuppfattning bland vänner och bekanta är att det måste vara världens tråkigaste jobb att vara lokförare. Så är det inte. Det är väldigt sällan som jag haft tråkigt på jobbet under mina drygt elva år som lokförare. Men det är inte alltid så lätt att förklara för en icke järnvägsanställd varför man trivs så bra med sitt yrkesval. Det tar för lång tid. Det blir för svårt att förklara allt man måste kunna utan att komma in på järnvägens alldeles speciella, komplexa problematik.

Hur som helst: idag fyller den här bloggen ett halvår. Hipp hipp hurra för det! Jag har skrivit inlägg varje dag sen den 22 juli. Det har inte varit några som helst problem att hitta saker att skriva om. Jag har dessutom fortfarande ett lager av anekdoter, minnen och andra uppslag att ösa ur. Det om något tycker jag visar att det trots allt händer ganska mycket längs spåren.

Fram tills nu – söndag klockan 11.53 – kan bloggen stoltsera med 45389 läsare. Det är ungefär 45000 fler än jag hade räknat med. Jag kan bara tacka och ta emot. Nu tar vi sats mot ett nytt halvår. Ha det.