En vanlig dag

Onsdagarna betyder personalbyte. A-laget (det är vi, alltså) åker hem från Göteborg. Fyra andra kollegor (däribland Den Vimsige) anländer för att jobba den kommande veckan. Så har det hållit på i nästan ett år nu. Vi har till och med lärt känna tjejerna i hotellreceptionen. ”Då syns vi om en vecka, ha en trevlig ledighet” brukar de säga när vi lämnar in våra nyckelkort. En av dem hälsade till och med på mej på stan när jag åkte spårvagn häromdagen. En annan av tjejerna brukar sticka till mej en kvällstidning i smyg då och då. Det är väl förmåner man får som trogen kund, antar jag. Nu har jag bara ett arbetspass kvar att jobba i Göteborg innan jag börjar på mitt nya jobb. Pendeltågskörningen ska bli skön att slippa. Men det fina hotellet och den trevliga personalen kommer jag nog att sakna.

I natt slutade jag min tjänstgöring redan vid ett-tiden. Tyvärr hade sista Öresundståget söderut redan avgått, så det blev till att krypa ned mellan lakanen istället för att åka hem. Sedan var frågan om jag skulle skynda mej hem med 5.42-tåget eller sova ut, äta en god frukost och åka 9.42. Det fick bli alternativ 2. Fyra timmar senare klev jag innanför dörren, satte ifrån mej väskan och åkte och hämtade killarna och Alice.

På kvällen blev det en timmes innebandyspel med Bosse och gänget. Nu sitter jag som vanligt i soffan och försöker få ihop nåt intressant till bloggen. Det går inget vidare, känner jag. Men nu vet ni i alla fall hur en helt vanlig dag brukar se ut när jag kommer hem efter en arbetsvecka.

En riktig poolare

Vi har varit överens ett tag nu, jag och min nya arbetsgivare. Men något anställningskontrakt har inte kunnat upprättas. Först skulle den samlade läkarvetenskapen säga sitt. Igår kom så domen: jag är frisk som en nötkärna. Dagen till ära hade den nya chefen gjort sej besväret att åka ned från Hallsberg till Göteborg för att kunna överlämna anställningskontraktet. Under högtidliga former – det vill säga två grillade i papper med mycket senap – skedde det formella undertecknandet. Den första december börjar jag min anställning i Green Cargos lokförarpool.

Vad är då detta för pool, undrar ni kanske. Förenklat kan man säga att den kommer att fungera som ett internt bemanningsföretag inom Green Cargo. Jag får min anställningsort i Alvesta, men kan när som helst skickas iväg på diverse uppdrag runt omkring i landet. Redan när TGOJ gick in i Green Cargo för två år sedan fanns planer på en sån här pool. I den vevan träffade jag av en slump den blivande chefen för poolen och förklarade att jag var väldigt intresserad av att börja i den. Om den nu skulle bli av, alltså. Nu blir den av och jag finns med på tåget. Det känns väldigt bra, det måste jag erkänna. Det ska bli skönt att äntligen få köra godståg igen. Jag har saknat det.

Jag kommer att fortsätta arbeta som jag gör idag, det vill säga varannan vecka. Större delen av december månad kommer dock att ägnas åt utbildning. Bland annat på Td- och Rd-lok. Sedan får vi se vart hän skutan bär. Min stora dröm har jag berättat om tidigare i bloggen. Förhoppningsvis har jag nu kommit ett steg närmare att förverkliga den.

Cirkus Vintertid

Första gången klockan blev 02.17 hände inget. Jag avgick som planerat med tåg 3009 mot Kungsbacka. Det var när jag knappt en timme senare kom tillbaka till Göteborg som cirkusen satte igång. Jag gjorde klart i rätt ände i de två motorvagnarna och var redo att åter ge mej iväg till Kungsbacka. Stationsuret hade nu slagit 02.17 för andra gången denna klock-tillbaka-vridnings-natt. Men signalen ville inte slå om till grönt. Så jag ringde tågklareraren. Hon förklarade att 2.17-tåget (3009 alltså) redan hade avgått. Jo, det visste jag ju, eftersom det var jag som körde det. Det tågnumret var förbrukat. Jag förklarade att jag nu skulle köra tåg 3013. ”Jaha, men det avgår ju inte förrän om en timme, vid 3.17,” muttrade tågklareraren.

En lång diskussion vidtog. Jag förklarade att vi fått information om att Västtrafik inte ändrar sin klocka förrän vid fyra. Den lilla saken hade inte nått fram till Trafikverket. Inte till tågklareraren i alla fall. Så där stod vi nu, med ett tåg fullt med fyllehundar, Hallowenfirare och nattjobbare. Jag släpptes iväg, på nåder, som tåg 3013. Men detta var bara ett sätt att skjuta problemen framför oss.

När jag för andra gången denna natt kom tillbaka till Göteborg var klockan 4.12, enligt Västtrafik. Men inte enligt de uppskattningsvis 60 huttrande resenärerna som stod och väntade på perrongen. Och inte enligt Trafikverket heller. De hade gjort som de flesta andra, vridit klockan tillbaka när den blev 03. I deras värld var alltså klockan inte 4.12, utan 3.12. Och 3.17 avgår som bekant sista pendeltåget till Kungsbacka. Det var till och med skyltat så på spår 15.

När jag rullar in med tåget från Kungsbacka väller folk på de två vagnarna, i tron att tåget kommer att vända tillbaka mot norra Halland. Nu vidtar en allt annat än rolig halvtimme för mej och tågvärdarna. Hur förklarar man att 3.17-tåget avgick för en timme sedan? Hur säger man på ett fint sätt att det bara är att börja promenera hemåt eller ringa efter en taxi? Hur får man folk att förstå att det faktiskt inte går att köra samma tåg två gånger? Det blev förstås kaos. En del vägrade lämna tåget. Andra skrek och slog omkring sej. För en gång skulle måste jag erkänna att jag kände en viss förståelse.

Västtrafik hade informerat på sin hemsida om hur trafiken den här natten skulle komma att se ut. Men naturligtvis är det inte alla som besöker denna sida varje gång de ska ut och åka tåg. Det var som uppgjort för problem. Nästa år föreslår jag att Västtrafik ber SJ att köra ett extratåg. Sånt måste dock administreras i god tid. Det pappersarbetet är inget som låter sej göras mitt i natten.

Snabbare än ljuset

Tycker ni att bilden här intill är suddig? Ingen fara, ni har varken fel på synen eller glömt att ta på glasögonen. Bilden är suddig eftersom den föreställer världens snabbaste tåg. Nej, det inte Shinkansen. Inte TGV heller. Absolut inte X2000. Det är X11 3211 och 3212. Jo, ni läste rätt. Att jag själv inte fastnat på bilden är inte heller så konstigt. Jag är nämligen världens snabbaste lokförare. I natt utgjorde detta sällskap tåg 3010. Avgångstiden från Kungsbacka var 2.47. Ankomsttiden till Göteborgs Central – 2.12…

Det var i trakten kring Kållered som allt blev suddigt. Jag trodde det berodde på trötthet, men anledningen måste ha varit att vi då sprängde ljusvallen, eller vad det nu kan heta. Farten blev tydligen för mycket för ett av fotstegen, som vägrade fungera i Mölndal. Där tappade vi lite tid. Men vad gjorde det? Inte nog med att tåg 3010 färdades i denna oerhörda hastighet, vi verkar liksom ha vridit tiden tillbaka på nåt sätt. Tänk att ankomma slutstationen 25 minuter innan man ens har avgått…inte illa!

En kriminell familjemedlem

Som jag har tjatat. Men är det någon som har lyssnat? Nej. Jag har misslyckats kapitalt. Jag är en värdelös människa. Oduglig. Kass. Nu ser jag resultatet av mitt fiasko. En av familjens medlemmar har gått ned sej i det kriminella träsket. Hur kunde jag låta det ske? Vad har jag gjort för fel? Häromdagen ställdes allt på sin spets. Hon var nära att få sätta livet till. Hon klarade livhanken, men kommer ändå att få betala ett högt pris: nu blir det ett liv bakom murar, staket och galler.

Det är alltså Alice vi talar om. Denna underbara lilla clown, som ena dagen kan förvandla husse och matte till nervvrak, för att nästa fullständigt charma ihjäl allt och alla i sin omgivning. Idag har varit en sån dag. Alice har briljerat med diverse konster. Suttit fint. Gjort high-five på kommando. Kommit som en raket på inkallning. Hämtat ivägkastade pinnar i havet. Ja, det är paradgrenen. Legat i soffan och myst. Väckt husse på det mest älskvärda sätt. Hon har gjort allt rätt.

För några dagar sedan var det precis tvärtom. Då var hon till salu. Och billigt hade det blivit. Alice rymde. Och inte vart som helst. Utan rakt upp på järnvägsspåret som går förbi där hemma. Det är samma spår där bästa kompisen Atlas fick sätta livet till för några månader sedan. Det spelade ingen roll hur mycket husse och matte ropade. Vi var som luft. Ingenting. Noll. Nada. Zero. Alice skulle hem till Ebbe, grannhunden. Det hade hon bestämt. Punkt slut. Och hon tog den närmaste vägen. Längs spåren. Mellan skenorna. Det blev en otäck kamp mot klockan. När kommer tåget? Tack och lov hann Alice fram innan Öresundståget svischade förbi i 110 knyck.

Jag hoppas Alices två ”bröder” har bättre förstånd. Jag tror att de har tagit mina förmaningar på större allvar än den där svarta flatten. Jag hoppas naturligtvis att jag slipper se henne i spåret flera gånger. Det gör Alices matte också. Hon har ägnat hela dagen åt att stängsla in den sida av tomten som vätter mot järnvägen. Stenmurarna och gallerna är kompletterade med rejäla armeringsjärn och staket. Nu är det slut på friheten för en viss spårspringare.

Drömmen födde en dröm

Drömmen var att bli lokförare. Och det blev jag. Efter några år på spåren växte en annan dröm fram: att någon gång få köra ett Iore- eller Dm 3-lok med ett fullastat malmtåg. Det vore liksom det ultimata lokförarjobbet. Helst en kall vinternatt med snöstormen rytande utanför lokfönstret. Vilken grej det hade varit. Av praktiska skäl (jag har liksom några hundra mil till Kiruna…) har denna dröm stannat vid just en dröm. Det närmaste ett Iorelok jag kommit var när TGOJ skickade mej till Luleå för tjänstgöring. Då fick jag en dag åka med en kollega ut till Sandskär och tömma det 8000 ton tunga tåget på malm. Kollegan berättade om svunna tider. Om den gamla malmhanteringen på Svartön. Om olyckorna och de gamla loken. Han hade varit med om en och annan frostnatt. Det var intressant att lyssna. Dagen efter satte jag mej själv i de två Rc-loken för vidare färd norrut. Längs linjen upp till Kiruna mötte jag flera malmtåg. Bilden här intill knäppte jag den 3 augusti 2010, klockan 18.56. Mobilkameran satt i en K610i. Det kan jag utläsa i bildens informationsfil. Platsen är Polcirkeln (bara en sån sak!) tror jag. Men riktigt säker på just den saken är jag inte. Bildkvaliteten är för dålig för att man ska kunna se signaturen på tavlan under signalen. Jag vet inte hur länge till det dröjer innan jag åter hamnar på malmbanan. Det kanske aldrig mer sker. Men drömmen har jag kvar.

En hyllning till Rc-loket

Rc-loket är något vi svenskar kan vara stolta över. Modellen är 45 år gammal och rullar fortfarande land och rike kring, i både godståg och persontåg. Själv är det ett tag sedan som jag körde Rc. Det var knappt två år sedan. Det var min sista arbetsvecka på TGOJ. Jag körde ett tåg från Borlänge till Västerås. Jag minns inte så mycket av den resan. Inte mer än att det var svinkallt ute och väldigt mycket snö i Dalarna.

Min Rc-loksutbildning fick jag på SJ i januari 2005. Det var en kurs på tre veckor. Då ingick en tvådagarsutbildning på den groteskt fula manövervagnen AF7X. På intyget står att jag har behörighet att framföra Rc 2-6. 2005 fanns varken Rc2 eller Rc4 hos SJ. Men jag fick ändå den utbildningen. ”Det är lika bra, en vacker dag sitter du på ett godståg hos Green Cargo”, sa instruktionsföraren.

Nåväl, det relativt okända proggbandet Baron Bult gjorde 1979 en hyllningslåt till Rc-loket: ”75 ton stål”. Singelns B-sida bestod av låten ”Gamla hjältar”. Kanske var det en hyllning till Ma-loket? Några år senare släppte Baron Bult en ny platta. Vad som sedan hände med det här bandet har jag ingen aning om. Några fler skivor blev det inte. Men deras musik lever vidare. Här kommer låten ”75 ton stål”. Den Vimsige påstår att han hörde den redan på SJ-skolan i Mjölby i början av 80-talet. Nu får ni också njuta.