Lokförare tvingas jobba mot sin vilja

19679435_10213746387003255_7456208403250859326_oLokförarbristen fortsätter att ställa till mycket stora problem för landets järnvägsföretag. Den här bloggen kan ikväll avslöja att Transdev fattat ett desperat, och för branschen mycket ovanligt beslut: man kommer från och med imorgon att beordra ut övertid. Det innebär att lokförare kommer att tvingas jobba mot sin vilja. Personalläget är så akut inom Öresundstågen att Transdev ser detta som den enda möjliga utvägen för att slippa ställa in tåg. Bara nästa vecka saknas personal till över 70 turer. Enligt ett mejl från fackförbundet Seko till sina medlemmar förklarar Transdev beslutet med hänvisning till banarbeten, förändrade beställningar från trafikhuvudmännen samt bemanningsproblematik i tjänstgöringsturerna som leder till ett ineffektivt nyttjande under arbetspassen. Kollegor som bloggen talat med menar dock att detta bara är bortförklaringar. Företaget har misslyckats på en rad områden. Facken har vid flera tillfällen påpekat att det behövs flera lokförare och man ifrågasatte redan tidigt varför Transdev inte erbjöd sin personal att sälja semesterveckor i större utsträckning än vad som skedde. ”Jag vet inte hur de tänker. Transdev har redan svårt att rekrytera förare och nu tänker de dessutom tvinga oss att jobba under våra lediga dagar. Ingen kommer att ställa upp för företaget i framtiden. Och hur många nya kollegor vill börja köra för oss? Jag tycker hela saken är fruktansvärt dåligt skött. Just nu håller det på att koka över bland lokförarna”, säger en kollega.

Sluta dalta med flyget!

DSC_3467SJ får mycket kritik för hur man hanterar diverse trafikstörningar. Väljer man att tro på det som sägs i fikarum och skrivs i forum och kvällstidningar så kan man lätt få för sej att precis alla problem här i världen är orsakade av SJ. Otrevlig personal, inkompetent ledning, misskötta spår, dåligt underhållna kontaktledningar, försenade godståg, samt minst 50000 anställda som ingen av dem begriper någonting om behovet av information. Med lite god vilja kan man nog härleda även krig, svält, naturkatastrofer, fattigdom samt arbetslöshet till någon klantskalle inom SJ. Statens Järnvägar är skit helt enkelt. Punkt slut. Varför kan inte SJ fungera som SAS? Flyget är ju verkligen ett föredöme, i alla avseenden. Förseningar förekommer ej. Personalen är alltid snygg, trevlig, extremt serviceinriktad och saknar skramlande nyckelknippor. Kaffet är mycket godare i luften än på spåret. Sätena i flygplanen är mjukare än de i tåget.

Nu förstår säkert den här bloggens läsare att jag är något ironisk. Vi som jobbar där ute i den brutalt oinställsamma verkligheten vet att saker och ting fungerar helt annorlunda. Just denna typ av verklighet skiljer sej markant från den teoretiska verklighet som konstruerats genom diverse politiska beslut. Att det blir kaos när en kontaktledning går av råder det inga som helst tvivel om. Men felet är inte SJs, vilket nog de flesta i branschen begriper. Felet är inte heller Trafikverkets, Skånetrafikens, Green Cargos eller Bosses Elektriska AB i Smålandsstenar. Problemet ligger i själva systemet. Järnvägen mår inte bra av att styckas upp i molekyler. Ett så komplext system måste hållas ihop och aktörerna samordnas. Idag går utvecklingen åt rakt motsatt håll. Sällan eller aldrig blir detta system så naket och obarmhärtigt avslöjat som när något oförutsett inträffar. Förbättringar är inte att vänta, trots löften om motsatsen. Kaoset kommer att fortsätta. Konkurrens- och avregleringsleken är nämligen helig och kommer att spelas i många år till. Principen om de fria marknadskrafternas förträfflighet är mångfullt viktigare än ett fungerande järnvägssystem.

DSC_3261Nåväl. Detta var ett litet sidospår. Det jag ville ha sagt är att SJ faktiskt är ganska bra. Att den stora allmänheten ondgör sej över SJs alla oförmågor må väl vara hänt. Folk vill ha snabba och enkla förklaringar. De orkar inte lyssna på lösningar som är längre än tio sekunder. Det som är tråkigt är att många av dem som anses lite mer insatta – som politiker, journalister och ledarskribenter – också snöat in på det här ständiga SJ-gnället. Och visst: det finns saker som SJ hade kunnat göra bättre. Som vid haveriet söder om Stockholm häromveckan. Men det handlar om detaljer. I stort sett skötte SJ sin störningshantering som förväntat. Problemet är att många av dagens beslut inte längre fattas av SJ, utan av helt andra aktörer. Hur många gånger om året får vi exempelvis inte höra och läsa om hur usla SJ är på information? Förutom det faktum att SJ många av dessa gånger inte ens kör tågen som det klagas på, hur ska SJ kunna informera när man själva inte har någon information?

Som lokförare har jag naturligtvis också befunnit mej ombord på försenade tåg. Många gånger dessutom. Så sent som igår åkte jag ett omlett 499 från Göteborg som efter Helsingborg tvingades ta en annan väg till Lund. Jag vet att SJ allt som oftast gör ett bra jobb. Det jag stör mej på är daltandet med flygbolagen. Deras service är inte alltid så hundraprocentig. Vissa störningar sköts extremt illa. Men inte blir det några tittarstormar eller krav på direktörens avgång för det. Jag råkade själv ut för en händelse som inte var så positiv för ett par veckor sedan. Jag skulle flyga med SAS till Östersund med byte på Arlanda. Jag skulle ankomma på kvällen, bo över på hotell och sedan ta första morgontåget till Ånge för att påbörja min tjänstgöring klockan 6.14. 19.30-avgången från Blekinge var dock försenad. Även flygplan kan nämligen bli försenade, tro det eller ej. Vi kom iväg en halvtimme sent. Det var samma väntetid som jag hade på Arlanda innan planet till Östersund skulle avgå. Enligt flygvärdinnan skulle planet vänta, men för säkerhets skull så ombads jag och några andra resenärer att påskynda avstigningen. Så gjorde vi också. Jag sprang. Men inte hjälpte det.

När jag kom till gaten så var den stängd. Inte en människa syntes till. Resten av resenärerna dök upp och svor en ramsa. ”Vad ända in i glödheta Småland…flygvärdinnan sa ju att planet skulle vänta?!” Jag hastade med snabba steg till informationsdisken. Jag var tydligen inbokad på hotell samt ett flyg till Östersund som skulle avgå – drygt tio timmar senare. Jag förklarade att jag måste vara i Ånge klockan 6.15. Jag är inte intresserad av att övernatta på Arlanda, oavsett hur fint hotellet är. ”Du får åka imorgon, det finns inga alternativ”, blev det något snorkiga svaret. Jag sa att jag på rak arm kunde komma på åtminstone två andra, bättre lösningar. 1. Nattåg Arlanda-Ånge, 2. Flyg till Sundsvall, taxi därifrån till Ånge. ”Nej, det blir för dyrt. Du är inbokad på hotell”. Hade jag kunnat resa dagen därpå så hade jag förstås bokat färden så redan från början. Med SAS lösning skulle jag nu inte vara framme i Ånge förrän vid middagstid.

Jag fick veta att det möjligen gick att boka in mej på planet till Sundsvall, men taxi till Östersund hade SAS absolut inte råd med, så den fick jag betala själv. Jag betonade att jag bara skulle till Ånge, det är bara halva vägen. Tjänstemannen suckade högt över den simple lokförarens totala oförmåga att inse att han inte längre var välkommen vid disken. Tjänstemannen gick iväg för att ringa ett samtal för att kontrollera om det, trots allt, gick att ordna en taxi. Efter en stund kom han tillbaka. ”Nej, tyvärr. Det är 22 mil till Östersund.” Då fick jag nästan ett nervöst sammanbrott. ”Ånge, för h-e! Ånge! Lyssna på vad jag säger!” Det utbrottet gjorde nog susen. Visserligen stammade tjänstemannen något om att det ändå skulle bli ganska dyrt, men jag avbröt honom med en motfråga: är hotellet här på Arlanda gratis? Det avgjorde saken. Jag fick en flygbiljett till Sundsvall och taxi till Ånge.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är egentligen bara två saker. SJ är inte så otroligt genomusla som många påstår. Kaos och oordning på järnvägen beror till stor del på politiska beslut. Ska det vara så makalöst svårt att begripa? SAS och flyget är långt ifrån så bra som sitt rykte. Hade jag inte själv tjatat och kommit med förslag på Arlanda för två veckor sedan så hade jag aldrig kommit iväg till Ånge den där kvällen. Servicen var bedrövlig, helt enkelt.

Min månad: juni 2017

Den här månanden blir det extra många bilder att visa upp. Jag har tillbringat arbetstiden i Ånge, med godstågskörningar till framförallt Vännäs, Långsele, Storvik och Gävle. Egentligen finns det ännu fler mobilbilder att välja på, men jag har fått sortera lite. Jag satt och funderade över just detta i samband med en passresa till Sundsvall. Varför kommer motiven till mej så enkelt i Norrland när jag får anstränga mej så hårt i Älmhult? Det måste helt enkelt ha att göra med att jag ser verkligheten med delvis andra, mer öppna ögon, när jag kommer till en ny plats, eller ett ställe där jag inte varit på länge. ”Hemma” i Älmhult är allt bara vardag, grått och tråkigt. Vid närmare eftertanke handlar detta nog om jobbet i stort. Jag lever upp när jag får åka någon annanstans, när jag får se andra vyer, när jag får köra andra lok. Dessutom håller resorna och tjänstgöringen på olika platser i landet liv i diverse kompetenser. I Älmhult handlar verksamheten i princip bara om Td, Volvo och Olofström. En spark i röven då och då har ingen dött av. Inte jag i alla fall. Tvärtom, den livar bara upp.

Green Cargo köper lok från Rumänien

transmontana-page-3Green Cargo planerar att köpa ett antal nya sexaxliga lok. Bolagets styrelse väntas ta det definitiva beslutet på fredag. I ett första skede handlar det om två lok av modellen Transmontana från rumänska Softronic. På sikt kan det bli betydligt flera. Transmontanaloket var på besök i Sverige för två år sedan och provkördes då av såväl Green Cargo som Rush Rail. Affären är upplagd på det sättet att Green Cargo köper loken – men kan lämna tillbaka dem efter två år i drift om de inte är till belåtenhet. Loken kommer troligtvis att rulla i stålpendelns norra omlopp, det vill säga mellan Borlänge och Luleå. Det är på den linjen Green Cargo bedömer att man bäst kan testa lokens maximala prestanda. Transmontanan kan dra upp till 3000 ton, beroende på bana. Det är nästan dubbelt så mycket som Green Cargos vanligaste loktyp, Rc4, som klarar 1600 ton. Behovet av nya, starkare lok har accelererat det senaste halvåret när Green Cargo tappat flera upphandlingar till Hector Rail. Företaget har också börjat titta på så kallade duallok, det vill säga lok som kan gå på både el och diesel. Denna investering ligger dock något längre fram i tiden. Loken, som också är sexaxliga, är betydligt dyrare i inköp men kan å andra sidan ersätta två Rc och en T44.

Sill, potatis och 3498 ton stål

19399594_10213599388408382_2792944367517358249_nAtt jobba varannan vecka har både fördelar och nackdelar. Det är naturligtvis skönt att ledighetsperioderna blir så långa. Det innebär att jag faktiskt hinner vila upp mej ordentligt inför nästa arbetspass. Fullt lika muntert är det inte att så ofta behöva arbeta när andra är lediga, det vill säga under helgerna. Inte bara under storhelgerna, utan även varannan lördag och söndag. Schemat rullar på, oavsett vad som står i almanackan. En julafton kan bli som vilken tisdag som helst. Har jag tur så slipper jag jobba en enda storhelg under hela året, har jag otur infaller påsk, midsommar och jul under just mina arbetsveckor. Så har det blivit i år. Påsken tillbringade jag i Kil, midsommarhelgen i Ånge. Egentligen ska jag också jobba under julen, men då hoppas jag få ledig. Det brukar gå bra, eftersom så många tåg är inställda. För att vara på den säkra sidan har jag dock ansökt om semester. I år är det nämligen min tur att fira jul med ungarna, så då vore det ju högst obra att själv inte vara hemma.

Nu vill jag inte låta gnällig. Jag tycker jag tillhör en prioriterad del av lokförarkåren. Jag har det fantastiskt bra i Green Cargos bemanningspool. Men det gäller att kunna sysselsätta sej på ett meningsfullt sätt när Kära hustrun och vovvarna träffar släkt och vänner och äter sill och dricker nubbe där hemma. Vänner var förresten att ta i. Några sådana finns knappt kvar efter alla år av osocialt lokförarleverne. Men ensam är stark, heter det ju. Om det verkligen stämmer har jag ingen aning om. I år bestämde jag mej dock för att faktiskt fira midsommar, trots att jag hade fullt upp med diverse tågkörning. Jag skulle framföra Real Railtåget 42302 från Ånge till Vännäs. Sedan hade jag en kort rast, för att därefter lösa av föraren på södergående stålämneståg 9107 och köra det hela vägen tillbaka till Ånge. I normala fall hade jag fallit omkull som en knockad boxare och somnat under rasten. Men den här gången hade jag bestämt mej för att göra något annat, även om jag skulle råka vara lite trött i ögat.

Jag hade ringt till Konsum i Vännäs och frågat hur länge de hade öppet. Planen var att hinna in och handla de allra nödvändigaste midsommartillbehören och sedan duka upp en liten buffé i Rc-loket på vägen hem. De små nypotatisarna och ägget hade jag tänkt koka i plåtmuggen. Förutom senapssill och potatis så skulle jag köpa lättöl, gräslök, jordgubbar, knäckebröd och stekt, inlagd sill. Kanske också en liten midsommarstång att pryda bordet på biträdessidan i loket med. Jag oroade mej lite över banans topografi och bestämde mej för att inte duka upp middagen förrän efter Långsele. Ett fullastat stålämneståg på 3500 ton kräver förarens fulla uppmärksamhet från Vännäs, annars är det lätt att bromsa på fel ställe och sedan stå stilla i en uppförsbacke.

 

Nu blev planerna något reviderade. 9107 från Luleå och Boden var nästan en timme försenat, vilket gjorde rasten lite längre. Dessutom träffade jag en poolkollega i Vännäs, så vi bestämde oss för att fira midsommar tillsammans, i Green Cargos personallokaler. Och det var nog lika bra det. När jag tryckte ut tidtabellen för 9107 så upptäckte jag nämligen att tåget inte hade ett enda uppehåll längs hela sträckan Vännäs-Ånge, förutom tre minuter i Långsele. Hur skulle jag hinna koka ägg och potatis? Jag och kollegan gick tillsammans till Konsum och handlade. Han ville ha gräddfil och löksill, så detta åkte också ned i matkorgen. Plus lite vaniljglass till jordgubbarna. Det kunde vi ju kosta på oss, nu när vi hade tillgång till en frysbox. Vi dukade upp i köket och fick en riktigt trevlig stund tillsammans. Hela kalaset gick på knappt 200 spänn. En hundring per man alltså. Det blev den billigaste midsommarfesten på länge. Vi åt och drack och berättade rövarhistorier. Kollegan hade några dagar tidigare köpt en gitarr i Sundsvall. Det var synd att han inte hade den med sej. Då hade det kanske blivit musikunderhållning också.

Tåg 9107 närmade sej Vännäs. Det var dags att ta tag i lokförarlivet. Tåget drogs av tre Rc-lok. Det kunde sannerligen behövas. Vikten på hela midsommarekipaget var nämligen 3498 ton. Det blev det tyngsta tåget som jag någonsin kört. Jag insåg att det nog var tur att jag hann fira midsommar innan jag klättrade upp i loket. Tåget krävde mitt fulla fokus. Förutom tyngden var tåget också försenat och sånt ligger alltid och skaver hos en lokförare. Man vill gärna göra vad man kan för att minska förseningen. Det handlar om yrkesstolthet, antar jag. Nu lyckades jag inte så bra med just den saken, men förseningen ökade åtminstone inte. Vädret var bra. Soligt till och med. Det blev inte alls så dåligt som SMHI förutspått. Det gladde mej, inte bara för att det var midsommar, utan också för att loken behöver bra fäste i spåret. En annan sak som kan vara lurig när man kör stålämnestågen är att strömmen ibland inte räcker till. En trippel-Rc, uppförsbacke och körläge nio sörplar i sej en faslig massa ampere. Är det också andra tåg ute på samma sträcka, så är det lätt hänt att ”proppen går” och kontaktledningen blir spänningslös. Det vill man ju helst slippa i backarna, så därför gäller det att hela tiden hålla ett öga på voltmetern och kanske parera pådraget.

Färden gick kanske inte som en midsommardans, men jag tuffade på söderut. När jag passerade den motriktade försignalen i Kälarne så kunde jag inte låta bli att spana lite extra ned i spåret. På uppvägen med 42302 hade jag och den passåkande kollegan, som skulle kliva av i Långsele, kört på en hund. Det kändes väldigt obehagligt. Kanske för att jag själv älskar hundar och nu har blivit husse på nytt. Alice har fått en lillasyster som heter Mimmi. Jag vill inte tänka på hur jag hade reagerat om någon av dem blivit påkörd av tåget. Direkt efter påkörningen så ringde jag naturligtvis till tågklareraren i Ånge och meddelade vad som hänt. Nu, på hemvägen, ville jag bara försäkra mej om att någon faktiskt varit ute på platsen och tagit hand om hunden. Jag såg ingen hund och inget blod. Det kändes lite bättre. Annars vet man ju aldrig. Det var liksom midsommarafton och kanske inte helt lätt att få ut någon att ta hand om en, i värsta fall, fortfarande levande hund.

I Ånge blev det personalbyte. Eller rättare sagt, strax utanför Ånge. Personalbyten sker egentligen i Långsele och Bollnäs, eftersom stålämnestågen är för tunga för att rulla genom centrala Ånge. Men nu var det midsommarafton och special-special. Jag körde Vännäs-Ånge och en Borlängekollega åkte pass till Ånge och tog över tåget där istället för i Bollnäs. På så sätt så sparade Green Cargo in en förare. Borlängekollegan fick låna en bil och köra ut till Ångebyn för att lösa av mej där. Själv tog jag bilen tillbaka. Just på det här sättet kommer för övrigt alla personalbyten att ske från och med nästa vecka. Då stängs nämligen strömmen av på hela Ånge bangård. Trafikverket ska byta fyra mil (!) kontaktledning, så alla tåg kommer att passera i slingan utanför Ånge.

För min del blev det en lång, lång midsommarafton. Den blev annorlunda, men minnesvärd. Saker och ting blir ju vad man gör dem till, och den här gången stämde det verkligen. Jag hade en trevlig midsommar, men jag har fortfarande svårt att låta bli att tänka på hunden.

Jag åt, rapade och skämdes

Igår publicerade jag en bild på den här bloggens Facebooksida. Bilden är tagen i ett av TGOJs Ma-lok den 20 mars 2010 och föreställer innehållet i en frukostpåse. När jag skrev inlägget kom jag att tänka på en händelse som inträffade i Göteborg för några månader sedan. Vid enstaka turer i Göteborg så brukar vi lokförare bli inkvarterade i SJs gamla överliggningslokal i Sävenäs. När tjänstgöringen drar ut på tiden, så blir det allt som oftast hotell. Enligt avtal är det då i första hand First G på centralstationen som gäller. Det är ett riktigt bra hotell. Tyst, trevlig personal, bra frukost och bästa tänkbara läge. Det kan inte bli bättre. Ska man iväg tidigt på morgonen, innan de hunnit duka fram frukosten, så brukar det gå bra att få en frukostpåse med sej. Den här gången gjorde jag precis som jag alltid gjort. Innan jag kröp till kojs så meddelade jag personalen att jag skulle åka vid kvart i fyra och önskade en frukostpåse. Väckarklockan ringde vid 3.20. Jag duschade och borstade tänderna. Jag förberedde mej för en lagom lång färd söderut, till Halmstad.

När jag kom ned till hotellobbyn så var receptionisten upptagen i telefon. Han pekade på en plastkasse som stod en bit bort på disken. Jag tog kassen och hoppade in i taxin. Jag var hungrig, och av påsens vikt att döma var den välfylld. Perfekt. Jag såg fram emot en kopp kaffe och några nygjorda frallor. När tåget var bromsprovat och klart rullade jag sakta ut från rangerbangården, upp på bron i Olskroken och in i tunneln under Liseberg. Jag hade fönstret neddraget en lång stund. Det var en skön vårnatt. I Mölndal hade jag fått upp farten och det började dra kallt om öronen. Fönstret åkte igen med en smäll. Jag hällde upp vatten i stålmuggen och vred värmereglaget till kokplattan i botten. Rc-loket kämpade på fint förbi Kållered och Lindome.

I ungefär samma ögonblick som vattnet började koka, så gjorde jag den chockerande upptäckten: inuti plastkassen som jag fått på hotellet fanns sex eller sju andra, mindre påsar. Hoppsan, Börje. Detta var ju lagom kul. Jag hade råkat få med mej allas frukostpåsar! Så vad gör jag? Jag skämdes värre än en Mörrumsbo som tagits på bar gärning i ABB-arena i Karlskrona. Efter en stunds grubblande insåg jag att skadan redan var skedd. Det finns ingen återvändo. Jag började äta frallor och äpplen och små chokladbitar och ägg och dricka yoghurt och juice i en sådan takt att jag till slut var tvungen att lossa lite på livremmen och knäppa upp den översta knappen i byxorna. Skulle jag slänga det som blev över? Nej, det kändes onödigt. Är man lokförare så är man. Det var ju goda frallor. Dessutom skulle Tvåväskors-Olsson aldrig förlåta mej om han fick veta att jag ens tänkt en sådan tanke. Jag rapade och tog en halva till.

19250768_145908182633384_4208524553554003010_o

David Bowie var aldrig i Höör

19221914_10213540015044085_8943823030268906379_oDavid Bowie är en favorit. Men så har det inte alltid varit. Visserligen minns jag Bowies spelning på Wembley 1985. Det var Live Aid och världens alla stora artister gjorde enad front för att samla in pengar till behövande. Freddie Mercury och hans Queen stal showen med det som har kallats världens genom tiderna bästa uppträdande. Jag var bara 14 år den sommaren. På Blekinge Kustbana rullade T43 med värmefinka och 60-talsvagnar. Det var ännu långt – synnerligen långt – till elektrifiering, timmestrafik och Öresundståg. SJ var fortfarande ett sammanhållet verk, på ont och på gott. Mest gott förstås, om ni frågar mej. Jag minns inte så mycket av Queens show på Wembley, men jag minns att Bowie framförde ”Heroes” på ett sätt som uppskattades. Låten var inte ny, men den höll då och den håller fortfarande. Men Bowie var som sagt ingen favorit. Jag hade nog ingen favoritgrupp alls på den tiden. Jag lyssnade på bra låtar oavsett grupp. Det kunde vara allt från dansband till punk och synt. Hiphop och rap har jag tack och lov inga som helst minnen av. En låt som jag däremot gillade var Cutting Crews ”I just died in your arms”. Just nu, när jag skrev namnet på låttiteln, var jag tvungen att gå in på Youtube och lyssna. Jag tror nämligen inte att jag har hört den där låten sedan högstadietiden på 80-talet. Det är många minnesbilder som väller fram när jag hör det välbekanta introt. Några tåg ser jag däremot inte i de där bilderna, för en gång skull.

Nåväl. David Bowie. På sommaren 2001 var jag mitt uppe i min lokförarutbildning. Jag och en kvinnlig kollega övningskörde under överinseende av en instruktionsförare som hette Peter. Vi hade ingen grön skylt baktill på tåget. Det behövs inte inom järnvägen. Den här dagen skulle vi köra tre helvarv med Pågatåg Malmö-Höör. Det var en lördag eller söndag. Just den turen var inte så populär. Det var kanske därför som den bara förekom på helgerna. Turen var tio timmar lång, vi körde på samma bana hela dagen och starterna och stoppen var många. För många, kändes det som. Om jag nu minns rätt så stannade vi i Burlöv, Åkarp, Hjärup, Lund, Stångby, Örtofta, Eslöv, Stehag och Höör. Det blir 18 stopp under en resa fram och tillbaka till Höör. Tre sådana resor gör alltså 54 stopp. Lite enformligt blev det, men syftet var ju att träna på att kunna stanna mjukt och fint och på rätt ställe med X11an.

Just den här turen var snudd på omöjlig för personalfördelaren att bli av med, om den råkade bli vakant. Men han hade sina knep. Han hade varit med om en och annan frostnatt och kände sina ”gubbar”. En kollega från Eslöv gillade att jobba extra. Han ställde nästan alltid upp. När han inte ville, så låtsades han inte ha möjlighet, och skyllde på sin fru. ”Det var nåt vi skulle göra, jag måste kolla med frugan”. Sedan väntade kollegan fem minuter och ringde tillbaka och meddelade att tyvärr så kunde han inte ställa upp just den dagen eftersom hans fru bestämt annat. Personalfördelaren hade som sagt rutin. En gång behövde han hjälp med just helgturen med de tre svängarna till Höör. Han slog numret till den normalt så arbetsglade lokföraren och visste vad svaret skulle bli. ”Jag måste kolla med frugan…”. Personalfördelaren låg dock steget före. ”Det har jag redan gjort. Det var okej för henne”.

Nåväl. Igen. Det var ju fortfarande David Bowie som det här inlägget var tänkt att handla om. Jag ber om ursäkt för alla dessa sidospår. Höör var det. Nu var det inte bara så att stoppen var många och linjen tråkig. Varje gång vi ankom till Höör så hade vi ungefär 50 minuters rast innan vi skulle köra tillbaka till Malmö. Det är inte helt lätt att slå ihjäl så mycket tid i Höör en söndag. Framförallt inte om det ösregnar. Men just den här dagen var det marknad på torget i Höör. När vi för tredje gången rullade in på stickspåret och stannade med vårt Pågatåg, så hade instruktören tröttnat på att sitta i hytten och glo. Han beordrade marknadsbesök, trots hällregnet. Vad jag kunde se var vi de enda besökarna på området. Vi stannade till hos en knalle som sålde begagande CD-skivor. Nu kom jag på en annan sak. Hur översätter man CD-skiva till engelska? Compact Disk Disk? Låter lattjo, men så säger man förstås inte. Hursomhelst. Jag höll en bra platta i handen. Det visade sej att även instruktionsföraren var spekulant. Han hävdade bestämt att ”här går vi efter tjänsteåren”. Istället fick jag leta rätt på några andra bra album. Det var lättprutat, tack vare vädret. Fem skivor för en femtiolapp. Det var då David Bowie råkade åka med ned i plastkassen. Ja, CDn alltså. Bowie själv har nog aldrig satt sin fot i Höör.

Skivan är från 1990 och heter ”Changes”. Jag vet inte vilka förändringar David Bowie menar, men själv var jag mitt uppe i ett karriärbyte, så på det sättet var det en passande titel. Plattan innehåller en rad hits. ”Heroes” förstås, som jag berättade om tidigare i det här inlägget. Men också klassikern Space Oddity, som handlar om major Tom som försvinner ut i evigheten. Astronaut var för övrigt ett annat drömyrke, tillsammans med asfalterare, som jag hade som ung. De första ackorden i ”Rebel, rebel” är sköna, liksom hela texten faktiskt. Åtminstone som jag tolkar den. China Girl och Blue Jean är fortfarande låtar som jag lyssnar på med jämna mellanrum, framförallt i bilen. Tiden som lokförarelev kan jag sakna. Även Pågatågen faktiskt. Marknaden i Höör kan jag däremot klara mej utan.