Jag nästan grät av lycka

Kära hustrun hade suttit i neddragningsförhandlingar hela våren och behövde komma hemifrån lite. Gotland lät bra. Men hur skulle jag kunna få semester i maj med så kort varsel? ”Det förstår du väl, det är omöjligt att komma med en sån ansökan i det här skedet”, klagade personalfördelerskan. Jag sa att jag förstod, men att jag tyckte det var synd eftersom Visby är så vackert den tiden på året.

”Visby? Ska ni till Gotland?” Personalfördelerskan var själv född och uppväxt på ön. Plötsligt gick det kanske att få semester. Det handlade ju trots allt bara om några dagar. Hon bläddrade i papper och slog i datorn. Hrm, ja, jo… det skulle nog gå att ordna. ”Boka du båten och hotellet bara. Det är klart att hustrun måste få komma iväg lite och tänka på nåt annat”.

Sagt och gjort. Vi åkte omkring i bil på ön. En dag kom vi fram till en järnvägsövergång. Det var en överraskning. Jag insåg direkt att vi måste vara i närheten av museijärnvägen i Dalhem. Som lokförare kan man ju nästan lukta sej till en station. Och mycket riktigt: där låg den, stationen.

Trafiken hade ännu inte kommit igång för säsongen. Men museets medlemmar var ändå på plats för diverse förberedelsearbeten. När de fick veta att det var en riktig lokförare från fastlandet som kom på besök så blev de glada. Jag och kära hustrun fick en guidad rundtur på området. Vi fick åka med en sväng på banan i en motordressin. Kära hustrun gjorde bort sej, men det talar vi tyst om. Jag vill inte skämmas mer än jag redan gjort.

När vännerna i museiföreningen fick klart för sej att vi rest från Karlshamn, så berättade de att de hade ett lok som gått på Vislandabanan. Va?!? Jodå, Z4t 320, numera ombyggt till Z4p hade hamnat på Gotland efter nedläggningen av godstransporterna till Ryd och Fridafors 1979.

Jag fick nåt galet i blicken. Drägglade. Tappade all uppfattning om tid och rum. Var är den, var är den?! De öppnade lokstallet. Där stod hon. Kanske var det just denna maskin som gjorde att jag blev lokförare. De startade upp lokomotorn och frågade om vi skulle köra en sväng? Jag nästan grät av lycka. Äntligen, efter alla dessa år!

Det blev en oförglömlig dag på Gotland. Jag fick till och med erbjudande om typutbildning på maskinen, om jag kunde tänka mej att hjälpa till lite då och då på museet. ”Ja visst, inga prob…” Jag kände en armbåge i sidan. Det var kära hustruns. Jag kom till sans igen. Jag tackade så mycket för erbjudandet, men sa att det nog förelåg vissa praktiska hinder.

Annonser

Här föds en dröm

Pappa svängde in med Opeln på möbelvarusets parkering. Jag och min syster gjorde inte vågen precis när det skulle tittas på möbler. Så vi stannade kvar där ute och lekte lite på den gamla järnvägen istället. Den var i princip nedlagd, så det var ofarligt.

Ibland när jag och min kusin hälsade på hos mormor och morfar smet vi iväg. Ned för backen, förbi kyrkogården, över ån och runt de låsta grindarna in på bangården. Där gick det fortfarande ett och annat tåg till glassfabriken. Det gör det för övrigt fortfarande. Men de allra flesta spåren användes inte. De hade en annan spårvidd, så det var inte så konstigt.

Jag har svaga minnen av när bommarna gick ned utanför brandstationen och det lilla tåget passerade förbi, med de konstigt höga vagnarna. Det samma gällde några kilometer längre norrut. Ibland fick vi stanna med bilen när vi var på väg in till den stora staden. Och så kom tåget. Sakta gick det i uppförsbacken. 1979 var det slut med allt detta. Vislandabanans sista trafik, mellan Karlshamn och Ryd, lades ned.

Minnena och upplevelserna kring denna bana bidrog starkt till att jag ville bli lokförare. En gång i Facebook konstaterade jag att det nog var en lokomotor av Z4t-modell som fick mej att vilja bli lokförare. Då svarade en av mina vänner, som kört dessa maskiner på Roslagsbanan: ”…annars var väl Z4t ett sånt lok som gjorde att folk INTE ville bli lokförare”. Det kan han nog ha rätt i. Men jag har aldrig varit som andra.

Länge grämde det mej att jag aldrig fick chansen att åka med i en av lokomotorerna. Den chansen skulle dock komma. Långt senare och på en plats jag aldrig hade kunnat ana. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia. Kanske berättar jag den imorgon, kanske inte.

Dramatik i skogen

Tåg 3833 lämnade Herrljunga i tid. En kilometer senare började det rytmiska dunket av skarvspår. I Ljung vällde folk på. Det var tre personer. Men lika många klev av, så de behövde inte trängas. I Mollaryd och Torpåkra hamnade som vanligt den ena dörren på X14 utanför mjölkpallen i trä. Tågvärden gjorde ett föredömligt utrop på korrekt dialekt och rekommenderade avstigande att kliva av i den främre delen av tåget.

Resan gick som på räls. Det var först i Borgstena som det blev dramatik. En äldre gentleman klev av tåget. Vi började rulla. Tågvärden fick en föraning om vad som var på väg att hända. Hon slängde ett öga i backspegeln och fick se hur mannen stod på öronen på en grässlänt. Stopp i maskin! Pensionären låg orörlig kvar på marken. Vi fick springa ut för att se hur det gick med den stackaren. Jodå, han var vid liv. Och inte värre däran än att vi kunde hjälpa honom upp på benen igen.

Vi blev några minuter försenade från Borgstena, så jag ansåg det vara en god idé att meddela det inträffade till tågklareraren i Fristad. Där skulle vi ju dessutom möta ett annat tåg. Jag ringde. ”Tkl Fristad”. Ja hej, detta är föraren på 3833… ”Hej Jonas”. Jag kom av mej. Hur visste hon vad jag heter? Själv är jag inte bekant med några tågklarerare i den här delen av landet. Några barn på bygden har jag inte heller, vad jag vet. Det var besynnerligt. Jag förklarade mitt ärende. Någon klarhet i namnfrågan fick jag aldrig.

En annan tågklarerare klev på tåget. Hon hade hunden med sej och skulle till Kinna. Nåt kaffe i Borås hanns det inte med denna gång. Det fick vänta till Varberg. Trevlig tjänstgöring, detta. Familjärt på nåt sätt.

Fulhetslistan

Igår sprang jag på en X40. Det var ingen vacker syn. Hade jag haft utbildning på den vagnen så hade den definitivt toppat den här listan: min högst personliga fulhetslista. Istället hamnar nu X31 överst. En elefantröv kan aldrig vara vacker. Ej heller i detta sammanhang. Att Y2 hamnar först på andra plats hänger enbart ihop med att Kustpilarna i övrigt var väldigt trevliga fordon att tjänstgöra på. Utseendemässigt är de ju precis lika fula som Öresundstågen. Om inte ännu fulare.

Nåväl. Man kan ju vända på listan också. Läser man den bakifrån får man fram snygghetslistan. I den änden av skalan är Y7 i en klass för sej. Vilka skönheter! Man blir glad bara man tittar på en gammal rälsbuss. Det är färgerna, formen och personligheten som gör helhetsintrycket. Y7 har allt som X31 saknar. Den har charm istället för grå funktionalitet.

Nog om detta. Nu kör vi! Här har ni listan som alla – nej, ingen – snackar om: fulhetslistan:

X31
Y2
Di 8
T44
Ma
Rc
Y1
X10
El 16
El 19 (Traxx)
Y7

Seg dag och fula tåg

Idag står det verkligen stilla i huvudet. Hela dagen har varit seg. Kom i säng vid ett-tiden i natt efter några härliga pendeltågsvängar till Kungsbacka, vakade vid nio och åt den sedvanliga hotellfrukosten. Sen somnade jag igen, trot eller ej. Masade mej åter ur bingen vid halvtvå för att äta lunch med en kollega.

Några idéer till bloggande hade så långt inte dykt upp i skallen. Kollegan och jag tog en promenad runt centralen och fick syn på en X40-motorvagn. De är verkligen fula! Framifrån ser de kanske inte så illa ut. Men annars… Fönster, dörrar och luckor sitter utslängda lite hur som helst längs vagnsidorna. Taket går upp och ned. Det verkar inte finnas några krav på hur tåg ser ut nuförtiden. Bara de är funktionella så är det bra. Och det är klart, innerst inne så förstår ju jag också att det kanske finns poänger med ett sånt resonemang. Men lite synd är det.

Det var där, på centralen, som jag fick idén: jag ska göra en gammal hederlig lista. De brukar vara populära. Det var dessutom länge sen som jag publicerade en lista här i bloggen. Jag ska rangordna alla järnvägsfordon som jag har utbildning på, efter hur fula de är. Men det får bli imorgon det. Nu är det snart dags att kasta sej ut i verkligheten. Idag och ikväll är det åter ren pendeltågskörning som gäller. Imorgon har jag fått en tur i Borås. Det ska bli trevligt med lite körning på de så kallade tam-sträckorna igen.

En fruktansvärd upplevelse

Att bo i närheten av järnvägen har sin fördelar. Det berättade jag om häromdagen. Åtminstone om man är en tågnörd som jag. Men det är inte alltid så roligt. Idag fick jag veta att Alices kompis Atlas tyvärr inte längre finns bland oss. Atlas sprang rakt ut framför tåget. Han skulle hem till Ebbe, en annan kompis som bor på andra sidan järnvägen. Han blev nog helt paralyserad när tåget kom. Lokföraren hade inte en chans att stanna.

Atlas och Alice var grannar. Alice brukade rymma hem till Atlas och sen gav de två sej iväg på hemliga äventyr. Den gamle gubben och den unga fröken. Ett radarpar. Var de höll hus eller vad de hade för sej vet ingen. Efter en timme brukade de komma tillbaka. Glada, svansviftande och totalt genomskitiga av lera.

Jag har själv kört ihjäl två hundar, och Gudarna ska veta att det är en fruktansvärd upplevelse. När jag nu tänker efter så är det nog bland det värsta jag varit med om som lokförare, rent känslomässigt. Det beror förstås på att jag själv älskar hundar.

Jag tänker inte berätta några detaljer om hur de två olika olyckorna gick till. Jag kan avslöja så mycket att den ena inträffade i Pålsjöskog i Helsingborg, den andra i Karpalund utanför Kristianstad. Båda gångerna blev jag helt gråtfärdig. Jag hade dessutom svårt att sova flera nätter efteråt. Så jag förstår verkligen hur stackars Atlas baneman känner sej.

Jag var först!

För någon vecka sen berättade jag om en förskräcklig kombination av vagnar som jag upptäckte i Göteborg. Den ena av vagnarna var en mörkblå, så kallad Blue X-vagn. Blue X-tågen togs, som sagt, fram som ersättningståg för X2000. Från början stod tågsätten ihopväxlade och klara i såväl Stockholm som i Malmö och Göteborg. Redo att sättas in med kort varsel. Idag fungerar det inte riktigt så. De mörkblå vagnarna och loken går lite varstans, huller om buller.

På tal om Blue X så kan jag berätta att jag och en kvinnlig kollega övningskörde det allra första tåget, år 2001. Från Stockholm till Malmö gick detta blänkande fina ersättningståg. Jag minns att varken jag, kollegan eller instruktionsföraren hade en aning om detta när vi körde X2000 upp till huvudstaden.

Det var på sommaren och synnerligen bra väder. Vi gick och åt på nåt ställe som instruktionsföraren hittat. Det låg ned mot Kungsträdgården. När vi kom tillbaka till centralstationen blev vi förvånade: tåget bara stod där. Blue X? Instruktören fick ringa och kolla om detta stämde. Det gjorde det. Minns jag rätt var det Rc6 1420 som drog tåget.

Resenärerna såg också frågande ut och vågade inte riktigt kliva ombord. Tåget blev förstås sent till Malmö, eftersom tidtabellen var gjord för 200 men vi bara kunde köra i 160. Resenärerna var inte så glada över förseningen, men för oss lokförare var det nya tåget en glad överraskning. Instruktionsföraren var en liten tågnörd, precis som jag. Han körde tåget ned till Södertälje. Sen fick vi elever ta över. På så vis kunde han skryta med att han körde det allra första Blue X-tåget.