En ofattbar framgång

En del kanske har fått uppfattningen att detta enbart är en
blogg om järnvägslivet. Men alls icke så. Hade tänkt sticka emellan med lite
annat också. Hockey, till exempel. Man kan väl säga att det finns två lag i
mitt hjärta. Tack och lov i helt skilda ändar av seriesystemet. AIK, som jag
blev så förälskad i under slutet av 1980- och början av 1990-talet när jag
pluggade till journalist i Stockholm. Och så Mörrum då förstås, Det är ju trots
allt här man är uppväxt. Vet inte hur många timmar – det måste nog handla om
dagar eller veckor – som jag tillbringat på Jössarinken. En gång har mina båda
lag mött varandra. Det var på våren 2005. Mörrum kvalade för att hänga kvar i
hockeyallsvenskan, AIK för att gå upp. Utgången var ganska given då. Mörrum
hade gett upp säsongen redan i oktober och börjat prata om att ”division 1 nog
var rätt nivå” för deras del. AIK hade nååågot större ambitioner och tog steget
upp det året. Sedan dess har det varit tragiskt att se förfallet av ”Goiset”,
som vi kallar Mörrum här omkring

Men det fanns en tid när laget verkligen imponerade. När laget från detta lilla samhälle vann (ja, ni läste rätt) den södra hockeyallsvenskan och kvalade till elitserien. Men mer om detta gäng senare i bloggen.

6 mars 2003.  Mörrum vinner (!) den södra hockeyallsvenskan. Här möter man  Björklöven i kvalet  till elitserien. Idag känns det ofattbart att detta inträffat.               Foto: Jan Hofverberg

Då skämdes vi

Apropå rälsbussarna jag berättade om igår, så kom jag att tänka på en rolig händelse. När jag fick min utbildning på dessa vagnar, så höll jag och en instruktionsförare med fin älgskinnsmössa på med diverse träning. Klargöringar och felsökningar och sånt som brukar ingå. Men plötsligt uppenbarade sig ett fel som inte riktigt ingick i instruktörens planer. Hur vi än bar oss åt så gick vagnen inte att starta. Vi letade i skåp, slog i handhavandeböcker och till slut nästan slet våra hår. En halvtimme gick utan att nåt hände.

Då kommer föreningens allt i allo förbi. Ingen förare. Ingen gammal växlare. Ingen med någon som helst järnvägsbakgrund egentligen. Men ändå en oändlig tillgång i föreningen. En glad pensionär som kan skrapa rost i tio timmar i ett iskallt lokstall utan att klaga. En som alltid ställer upp, vid alla arrangemang. Som gör skitjobbet utan gnäll. Ja, ni känner till typen. Han frågar vad vi håller på med. ”Ja, vi håller på med utbildning på vagnen här, men nåt har gått galet” förklarar instruktionsföraren. ”Vagnen går inte att starta. Både jag och Jonas har gjort allt vi kan för att få igång maskinen, men inget händer”. Då öppnar vår hjälte ett skåp. Oklart vad han gör i skåpet. Trycker på en knapp, skruvar i en propp. Ingen aning. Men motorn startar direkt. Sedan går han därifrån och skakar på huvudet. På väg ut hör vi honom muttra för sig själv:

”Lokförare…”

Balsam för själen

Så var det äntligen dags. Rälsbusskörning. Två timmar före
avgång var det tid att skrämma liv i de gamla skönheterna. Men man måste vara
försiktig. Först måste värmepannan slås på i en halvtimme eller så för att
få upp värmen i motorn. Sedan gör man säkrast i att skruva bort ventilkåporna och
köra lite försiktigt med startmotorn så man ser att allt rör sig som det ska.
Först då vågar man spänna upp stoppdonet och dra igång Scania-åttan. Den
startade på första försöket. Och gick sedan som en klocka hela dagen.

Efter klargöringen var det dags att klara av den kamerala med
fjärrtågklareraren. Begära spärrfärd till Åhus och åter och få starttillstånd. Men först fick vi växla oss ut på spår 4. Då fick jag syn på min gamle elev Lennie på perrongen. Han skulle till Karlskrona med en elefantröv och såg förvånad ut.

Nåväl, vi kom ut med spärrfärden lite tidigare än beräknat, så vi hade gott om tid för att först hämta ut K16-nyckel (som inte behövdes denna dag) och sedan ta en promenad runt Kristianstads Södra, där museet håller till. Här kom också de första
resenärerna på tåget. Bland andra min älskade hustru (sen några månader) och vår lilla busiga valp Alice. Plus världens två mest underbara killar, förstås.

Det var en vacker syn när de två motorvagnarna, en Y6 och en Y7,
rullade iväg med en liten ”ostkupa” mellan sig. Totalt blev det två vändor
Kristianstad-Åhus-Kristianstad under dagen. Under den första svängen strömmade
folk till tåget, men sedan kom regnet och skrämde bort de flesta. Det var synd.
Men för mig gjorde det ingenting. Jag var glad som ett barn på julafton över
att äntligen få köra lite rälsbuss igen. Så Lennie hade nog rätt, trots allt. Jag måste vara lite vrickad.

Alltid redo – för rälsbusskörning

Y6, Y7 och Y8. En för många obegriplig kombination av tecken. Men de  flesta av oss järnvägare vet vad det handlar om. Nämligen olika varianter av den klassiska svenska rälsbussen. Denna rundnosade skönhet som gjorde tapper tjänst i statens namn i så många år. Redan på 50-talet kom de första. Först i slutet av 1980-talet hade de sista vagnarna gjort sitt, på linjen Ulricehamn-Sjötofta.

Själv började jag på SJ för sent för att hinna få köra de gulorangea rälsbussarna som betytt så mycket för det här landet. Ja, faktum är att rälsbussens intåg räddade många svenska järnvägslinjer undan nedläggning, när den personalkrävande ångloksdriften upphörde.

Jag är uppväxt med de här rälsbussarna, precis som så många andra. Överallt rullade de fram, från norr till söder. Det var då drömmen om lokföraryrket föddes. Jag har alltid velat köra de här motorvagnarna. Och en dag fick jag chansen. Genom museiföreningen i Kristianstad fick jag typutbildning på Y6, Y7 och Y8.

De senaste åren har jag inte hunnit köra så mycket. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Men imorgon får jag åter chansen. Det handlar om att transportera scouter från Kristianstad till det stora lägret i Rinkaby. En viktig uppgift. Och en ännu viktigare inkomst för museiföreningen. Så jädra kul det ska bli att ratta Y7 igen!

What a wonderful world

Man tittar i backspegeln. Man ser inget slut på tåget. Man tittar i föraruppgiften. 1580 ton. Signalen slår om. Man lossar direktbromsen. Man slår på ventilatorerna. Man lägger ut körriktningen. Man drar upp körreglaget i V2. Man känner att loket börjar dra. Man lägger på några ampere till. Genom det öppna fönstret strömmar den friska luften. Man hör det underbara ljudet av El 16 som varvar upp. 20…30…40…50…60. Dags att dra igen fönstret. Solen är på väg upp i horisonten. Doften av nybryggt kaffe sprider sig i hytten. En räv springer över en åker. Ett rådjur stannar upp och tittar nyfiket. Några kossor lyfter trött på sina huvuden men somnar snabbt igen. På radion snurrar ”What a wonderful world” med Louis Armstrong. Ja, vad säger man? Man kan bara hålla med gamle Louis.

Första klass

Efter gårdagens depparjepp får vi muntra upp stämningen lite här i bloggen:

Sjuåriga Vilma ska börja i skolan. Besviket tittar hon sig omkring i klassrummet. Sedan utbrister hon:

”Träbänkar… och detta ska vara första klass!”

Mammas död räddade mitt liv

Hon hann bara bli 49 år, lilla mamsen. Hon kämpade så gott hon kunde mot cancern men förlorade den ojämna kampen. Det var tragiskt på många sätt. Hon hann träffa sitt första barnbarn och hon gladdes så mycket åt att bli farmor. En gång hann hon hjälpa till med barnpassning. Mer än så blev det aldrig. Under den tidiga våren 2004 somnade hon in, stilla och lugnt.

Den 10 september 2004 skulle mamma ha fyllt 50 år. Jag och min syster hade bestämt att vi skulle gå på hennes grav och sätta blommor och tända ljus. Därför kunde jag inte ställa upp och jobba den dagen, som personalfördelaren ville, eftersom en kollega blivit sjuk. I 99 fall av 100 hade jag tagit det här extrapasset. Det var en bra tur. Men den här dagen gick det inte.

Klockan var strax efter nio. Själv låg jag och sussade. Min sambo förstod inte riktigt varför en god vän på Banverket, som det ju då hette, ringde och frågade om jag var hemma. När hon svarade ja, så sa han bara att det var bra det. ”Ska jag väcka honom eller?”. Nej, det behövdes inte. En liten stund senare klarnade bilden.

Tåg 357, en Kustpil, hade kraschat rakt in i en lastbil utanför Kristianstad. Chauffören hade parkerat på spåret. Han ville inte köra igenom bommarna. Han pratade i mobiltelefon och var rädd om lacken på bilen. Lite nonchalant gick han ut och försökte lyfta bommen.

Palle hade aldrig någon chans. Han såg lastbilen för sent. Han nödade och hann skrika att ”nu smäller det!” Det räddade livet på tågmästaren som hann ta några kliv bakåt i tåget. Håkan hade inte samma tur. Han hade haft en överliggning i Malmö och var nu på väg hem. Han satt på sin vanliga plats i förstaklassavdelningen och läste en bok. Två nära kollegor omkom på några sekunder. Hoppas ni har det bra där uppe, kamrater.

Palle, som egentligen tillhörde en annan åkstation, blev den som fick ta turen som jag tackat nej till. Hade inte mamma gått bort hade jag suttit på Palles plats den där morgonen. Mammas död räddade mitt liv.

Moderna män gråter och visar känslor, jag vet. Jag är ingen modern man, jag är bara en fjunig spoling som älskar att köra tåg. Jag håller igen på tårarna. Men den här dagen grät jag. I sorg över två fina kollegor. I chock över hur ödet kan påverka våra liv. Det är snart sju år sedan. Jag kan helt ärligt säga att det sedan dess inte gått en vecka mellan gångerna jag grubblat och funderar över det som hände.

Jag har fortfarande inte funnit några svar.

Svettigt värre

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Minns en gång när vi hade utbildning på X11 i Malmö. Det var på den tiden när lokföraren var ensam ombord. Tågvärdarna hade ännu inte kommit till vår undsättning. Nåväl, närmade oss Gunnesbo och såg att en person i permobil ville med. ”Vad bra, sa instruktionsföraren, då får du träna lite på att lägga ut rampen”.

Jo, det hade han sannerligen rätt i. Lägga ut rampen var nåt alla behövde träna på. Detta djävulens påfund. Inte dra ut för långt, inte för kort. Inte för snett. Inte trycka in den för långt, för då fick inte näste man ut skite… förlåt, rampen. Och glöm för allt smör i Småland inte låsa fast den, annars kan den åka ut i farten. Och så sidoskydden, så rullstolen inte åker av. Ja, ni hör själva, det var mycket att tänka på här.

Inte gjorde det saken bättre att solen gassade på något alldeles brutalt. Dessutom utspelade sig detta på den tiden när det fortfarande var enkelspår förbi Gunnesbo. Man stod alltså duktigt i vägen på denna plats.

Rampen krånglade förstås. Intruktionsföraren stod i den för en gångs skull svala hytten och flinade. Mannen i permobilen tittade på klockan och såg sig omkring. Till slut fick jag in hela ekipaget och efter ungefär en evighet var också rampen fastlåst som den skulle.

När jag skulle gå fram och köra iväg igen kom jag på att jag måste veta var den nypåstigne skulle av nånstans, för att kunna hjälpa honom igen. Så jag frågade och fick svaret: ”Landskrona.”

Godnatt. Jag skulle över Teckomatorp…

Och vinnaren är…Stockholm!

När vi ändå är inne på ämnet listor så kommer här den ytterst inofficiella rankingen av de olika driftledningscentralerna. Efter att ha kuskat land och rike kring i några år så har man fått lite att jämföra med. Och eftersom jag dessutom är god vän med flera fjärrtågklarerare så har man ju även fått viss inside-information… 😉

1. Stockholm

2. Malmö

3. Ånge

4. Boden

5. Hallsberg

6. Göteborg

7. Norrköping

8. Gävle

The complete guide to the Kinamat

Vi har kamperat länge ihop nu, jag och Den Vimsige. Först på SJ, sen på TGOJ. Efter det tårfyllda farvälet till det gamla malmfraktarbolaget blev det DSB First. Och  nu sitter vi båda och kämpar i Cargonets lok.

Själv har jag alltid älskat kinamat. Den Vimsige var skeptisk i början. Ville bara ha ”sås och pärer”. Men efter att ha provat en gång var även han fast. Sedan dess har vi besökt ett ofantligt stort antal kinarestauranger. En del bra, andra bedrövliga.

Vi kan ge våra allra bästa rekommendationer till kinahaken i: Umeå (Eastern Palace)och Göteborg (vid kanalen).

I dessa städerna hittar du ställen som funkar: Karlshamn (på hörnet), Karlskrona, Eskilstuna (Bamboo City), Eskilstuna (hos världens mest energiske kines), Göteborg (Femman-huset), Piteå, Malmö, Storuman, Helsingborg (bredvid hotell Kärnan), Gävle, Kalmar, Växjö, Östersund (vid torget).

Undvik dessa platser, såvida det inte krisar: Örnsköldsvik (på andra våningen), Kristianstad, Östersund ((i gränden), Karlshamn (0454-13660).

Gå aldrig hit! Östersund (tvärgatan vid torget) om du inte vill sköta tillagningen av maten själv. Buffé? My ass!