”Det är mycket nu”

Personalen på bangården i Skandiahamnen är speciell. Minst sagt. Jag skulle kunna berätta väldigt mycket om dem. Men vi sparar det tills en annan gång. Det här handlar om en söndag när jag skulle köra 43523 från Göteborg till Helsingborg. Jag var lite tidigt ute. Skulle påbörja min arbetsperiod och ankom Skandiahamnen redan vid 18-tiden. Avgångstiden för tåget jag skulle köra var inte förrän 21.10.

Nu hör det till saken att vagnarna alltid var färdiglastade tidigt på söndagarna. En gång kom jag iväg med tåget redan vid 16-tiden, vill jag minnas. Så precis som alla andra söndagar så ringde jag växlingspersonalen för att fråga om tåget var klart och var det i så fall stod på för spår.

”Nej, nej, nej! Vi har inte hunnit dra ut vagnarna från hamnen än. Vi har fullt upp här.”

Jag tittade ut över bangården. Den låg helt öde. Inte ett tåg eller växlingsrörelse så långt ögat nådde.

”Du vet, folk är sjukskrivna. Och sen har vi några extra tåg att växla. Ja, det är mycket nu. Du får vara glad om du kan komma iväg i rätt tid ikväll.”

OK, jag förstår. Klart att det kan köra ihop sej ibland. Inga problem. Ska precis lägga på luren när jag hör en annan växlare i bakgrunden säga:

”Fråga den där lokföraren om han vill vara med och spela kort…”

Annonser

Vilken upptäckt!

Det är ungefär 30 år sedan nu. Det var då de där helsvarta bakgrundsskärmarna på signaler och vägskyddsanläggningar började bytas ut. De ersattes med liknande, fast med reflexkanter. Anledningen var förstås att de skulle synas bättre. Detta var på tiden före ATC och det berättas om en lokförare som en natt körde förbi en släckt signal och orsakade en olycka.

Under min tid som lokförare har jag aldrig stött på den här typen av helsvarta bakgrundsskärmar. Döm därför av min förvåning när jag under en promenad i Trelleborg stötte på just en sådan järnvägsövergång. Visserligen vid ett industrispår, men ändå. Spåret var inte rostigt, så det måste användas relativt ofta.

Jag forskade lite i detta med reflexkanterna och i Järnvägshistoriskt forum fick jag lite fakta. När det gäller statens spåranläggningar så finns en lag som kräver reflexkanter på signaler och vägskyddsanläggningar. Dessa regler gäller tydligen inte andra spårinnehavare. Det känns ju lite märkligt.

Järnvägsövergångar med bommar och endast en röd blinkande lampa kan man fortfarande se på enstaka ställen. Dessa bakgrundsskärmar saknar reflexkant. Här anses det dock vara OK. Förmodligen eftersom det alltid finns bommar vid dessa övergångar.

Denna typ av vägskyddsanläggning, med bommar och en röd blinkande lampa, fick sättas upp så sent som till utgången av 2010. De anläggningar som nu finns måste vara ersatta av modernare varianter senast 2020.

Kafferast i Sveg

Första året som lokförare på inlandsbanan. Van från SJ att jaga sekunder. Rullar in i Sveg för möte. Ska ha körtillstånd av tågklareraren. Redan tio minuter sen. Ingen stins i sikte. Det var ju märkligt.

Ringer tågex. Inget svar. Småspringer över spåren. Ingen tågklarerare på expeditionen. Var är han? Hör nån som visslar från köket. Kollar. Där står stinsen och brygger kaffe. Jaha, ska vi åka eller? ”Nja, vi får väl ha lite kaffe först?” Men vi är ju redan tio minuter sena, invänder jag. Tkl tittar på sin klocka. ”Jaså, det är så pass…” Sen tillägger han: ”Äsch, det hinns nog med”.

Så vi dricker kaffe. Stinsen har suttit själv hela dagen och behöver nog nån att snacka lite med. Till slut får jag mitt körtillstånd och kan fortsätta mot Östersund. Vad tågklareraren vet men inte jag är att tåget ändå kommer att vara i rätt tid vid sin slutstation. Så goda är nämligen gångtiderna.

Detta var första gången jag stressade på inlandsbanan. Och den sista.

Soppa och kaffe. Sen tar vi sats.

Vejbyslätt, kl 20.20. Kolsvart ute. Den fristående försignalen blinkar ilsket grön. Ännu inget möte i sikte. Magen kurrar. Blev ingen riktig lunch idag. Men det råder vi bot på nu. Fram med gulaschsoppan och på med kokplattan. Får vara försiktig med värmen så att inte soppan bränns i botten. Läge 2 får räcka. Ska nog bli bra om jag rör runt lite då och då.

Mmm…en underbar doft sprider sej i hytten. Blir gott, detta. Sen får vi ha en kopp kaffe på maten. Därefter ska man väl klara resten av kvällen och natten på väg till Göteborg.

Nu kommer elefantröven långt där borta. Dags att logga ut och stänga av datorn. Sen tar vi sats upp över åsen! Höres.

Han rörde inte frallorna

Lokförare gillar inte växlare. Växlare – eller bangårdspersonal, som de kallas numera – gillar inte lokförare. Åtminstone var det så förr.

Den Vimsige berättade om när han var färdig lokförare, i början av 1980-talet. De gamla gubbarna kunde vara för jävliga, på ren svenska. Ibland när det blåste och regnade som värst kunde växlarna kliva in i loket för att värma sig lite. Då spände lokförarna blicken i dem. ”Vad gör ni här inne? Ni har er plats där ute!” Det var bara för växlingspersonalen att gå ut igen och ställa sig på gångbordet på loket.

Så var det då. Jag och Den Vimsige trodde den tiden tillhörde det förgångna. Ända tills vi blev utlånade till en annan station än vår egen. Lokförarnas förhållande till bangårdspersonalen på den här stationen var ansträngt. Milt uttryckt.

En dag köpte jag och Den Vimsige frallor med oss och bjöd på. Lokförarna lät sig väl smaka. Men växlaren som också satt vid bordet rörde inte frallorna. Men han tittade på fatet och såg sugen ut.

”Ta en fralla du också” sa Den Vimsige. Växlaren tittade misstänksamt på honom. ”Men jag är ju bara växlare… du vet det, va?”

Den Vimsige blev lite upprörd. ”Ja, vad spelar det för roll då?! Ta nu en fralla!”

Det gjorde han. Det blev nog två också. Från den dagen fick både jag och Den Vimsige all hjälp vi behövde för att klara oss på den nya bangården.

Jag gör en pudel

Har skrivit en kommentar till ett av mina tidigare inlägg, som jag väljer att lyfta upp här. Det handlar om de två nya Traxx-loken som Cargonet transporterade från Trelleborg till Oslo för några veckor sedan:

Här får jag nog krypa till korset och erkänna att jag var fel ute. Visserligen skulle loken till Norge, men nu ser jag att det är ett annat bolag som kör omkring med åtminstone det ena av de två loken. Vet inte varför jag tog för givet att Cargonet skulle ha loken. Kanske för att det var vi som ombesörjde transporten av loken till Norge, kanske för att det var gråa och gula. Jag vet inte.

Magisk. Eller var det tragisk?

VM i fotboll 2006. Sverige mot Paraguay i Berlin. Vilken höjdarmatch. Tyvärr hade jag fått ett kvällspass den dagen och skulle missa matchen på TV. Hade under ett par veckors tid försökt byta tur den här dagen, men det var förstås kört. Alla kollegor ville ju se matchen. Att få ledigt gick inte heller. Av samma anledning.

Så det var bara att bita ihop. Började arbeta vid 15-tiden. Kände direkt att det var nåt som inte stämde. Kom inte långt förrän jag började svettas och må riktigt illa. Till slut höll det inte längre. Jag blev tvungen att öppna förarfönstret och spy. Det kändes lite bättre. Men bara för stunden. Sen var det dags igen.

Tågmästaren ansåg att jag måste ringa och sjukskriva mig. ”Det går ju inte. Vem kommer att tro att jag är sjuk? Jag har sökt ledigt och det är fotboll på TV, det går bara inte”.

Hon muttrade nånting och gick därifrån. Jag blev bara sämre. Blek om nosen var jag. Frös och svettades, om vartannat. Och spydde.

Till slut kom en kollega och sa åt mig att åka hem. Tågmästarinnan hade ringt och sjukskrivit mig och trafikkontoret hade skickat ut avbytet.

Det var bara att bädda ned sig. Men tro inte att jag fick se matchen för det. Jag sov hela kvällen. Helt slutkörd, som man blir efter en ordentlig magsjuka.

”Vi vann”, rapporterade farsan senare på natten, direkt i telefon från Berlin. Han var en av 50 000 svenskar som fanns på plats på Olympiastadion den där magiska kvällen.

Ja, magisk och magisk, förresten. För mej var kvällen nog mer tragisk…