När jag började köra Pågatåg i Skåne 2001 så fanns det inga tågvärdar ombord. Det var lokföraren själv som fick kavla upp ärmarna när det behövdes. Den svettigaste uppgiften brukade vara att manövrera handikapprampen, vilket jag har berättat om i ett tidigare inlägg. Biljettviseringen sköttes av en kontrollgrupp som dök upp med jämna mellanrum. Några X61 fanns ännu inte vid denna tidpunkt. Pågatågen kördes helt och hållet med X11-motorvagnar. De var lättkörda och överhuvudtaget var hela Pågatågstrafiken trevlig. SJ hade gjort speciella X11-grupper för oss nyutbildade. Grupperna blev dock så populära att även en del av de äldre förarna sökte en plats. Grupperna innehöll minimalt med kvartstid och bara enstaka överliggningar. Sträckorna som då trafikerades var Malmö-Höör, Malmö-Ängelholm via Landskrona, Malmö-Helsingborg via Teckomatorp, Malmö-Ystad samt Helsingborg-Åstorp. BK Tåg körde ännu tågen Ystad-Simrishamn med Y1. Med jämna mellanrum hände det att X11 sattes in istället för Y2 på Helsingborg-Hässleholm.
I Malmö fanns vid denna tidpunkt några riktigt färgstarka original bland lokförarna. Bland annat en kollega, som vi kan kalla Palle Borr. Även han har förekommit tidigare i den här bloggen. Det var en skön snubbe. Kanske inte chefens favorit, men ändå. En annan kollega, som vi kan kalla Fornminnet, var inte lika skön. En gång satt han i andra tankar och körde rakt in i Skånetrafikens rabatt vid gamla spår 11, innan han fick stopp på motorvagnen. Han plöjde bort jord och blommor och Gud vet allt. När han ställdes till svar för förödelsen så slog han upp Säo och läste: ”Tågvägs slutpunkt. Utgörs av S-tavla, stoppbock, signal i stopp, stationsgränsen… här står ingenting om någon rabatt”.
Nåväl. En dag, långt innan jag började på SJ, berättas det om hur Skånetrafiken skulle arrangera någon form av kulturdag. Tanken var att det i varje X11 skulle finnas en kulturaktivitet. Kanske en konstnär som satt och målade tavlor. Eller en författare som läste högt ur en av sina böcker. SJ och Skånetrafiken hade slagit på stora trumman för att marknadsföra detta arrangemang. Det satt reklamtavlor överallt i Skåne. Lokförarna hade fått ut information om hur det hela skulle gå till. Så vad kunde gå fel? En del, skulle det visa sej.
Fornminnet var inte den som självmant sökte information. Nej, det var nog tvärtom egentligen. Han tyckte att det delades ut alldeles för många lappar i postfacken. Anslagen på ordertavlan satt onödigt tätt. Detta var på den tiden då e-mail ännu inte var uppfunnet. Idag hade han nog haft synpunkter även på detta. Just den typ av lokförare som Fornminnet representerade har inte försvunnit. Vissa kollegor verkar fortfarande helt immuna mot all slags information. Hur de kan klara jobbet är en gåta. Det spelar ingen roll hur mycket järnvägsföretagen försöker pränta in diverse regler och föreskrifter. Det sker via mejl, anslag, fortbildningar, samtal, uppföljningar och på alla tänkbara vis. Ändå finns det alltid någon som ”inte hade en aning”. Nu tillhör dessa kollegor visserligen undantagen, men ibland vet jag inte om jag ska förfasas eller imponeras över hur dessa personer kan koppla bort arbetet så totalt att de varken ser eller hör.
Forminnet satte högsta fart mot Höör. Han stannade i Burlöv, Åkarp och Hjärup innan han ens hunnit fram till Lund. I Höör rullade han in på ett stickspår. Slutstation. Rast och vila. Fornminnet tänkte att han först gör klart tåget för avgång tillbaka mot Malmö, sedan går han och äter. Som vanligt tog han vägen på insidan genom vagnen för att kunna kontrollera att ingen hade somnat och satt kvar, eller att någon råkat lägga en spya på olämpligt ställe. När Fornminnet kom till vestibulen längst bak upptäckte han en poet som satt upp ett litet bord och hängt upp små affischer. Forminnet häpnade. ”Vad är detta för spektakel?” Herr Poet förklarade att han blivit ombedd av Skånetrafiken att läsa dikter för resenärerna. ”Har du biljett?” undrade Fornminnet. Nej, det hade poeten inte och försökte förklara läget. ”Det är Kulturens Dag idag och…” Inga argument bet på den nitiske statstjänstemannen. Poeten åkte ur X11an med huvudet före. Fornminnet var nöjd. ”Poet? Jo, tjena. Den var ny. Jäkla tjuvåkare”.
I huvudet på en lokförare 