Er kärlek höll mej kvar

Den 22 juli är en lite speciell dag för mej. Idag är det nämligen exakt fem år sedan jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid sedan jag satt där på hotellet i Jönköping, i väntan på att avlösa ett Cargonettåg, och skrev på mina första blogginlägg. Då handlade det om ett rent tidsfördriv, idag skriver jag av delvis andra anledningar. Jag vill naturligtvis kunna berätta nyheter. Det är något som ligger djupt rotat i en gammal murvel. Men jag skriver också för att kunna påverka, och driva vissa viktiga frågor i en viss riktning. Jag blir väldigt glad när jag ser att det faktiskt går att rubba ett system. Jag har till exempel drivit frågan om Pågatågen i Blekinge en längre tid. Det känns helt fel att Landstinget är med och bekostar tåg som ingen åker, när man samtidigt håller på att stänga ett sjukhus. Jag vet att flera politiker och länstrafiktjänstemän läser min blogg, så därför misstänker jag att de tagit ett visst intryck. I våras fattades nämligen ett välkommet beslut: antalet avgångar med Pågatåg minskas från tidtabellsskiftet i december. Ett annat inlägg som blev uppskattat och omdebatterat var det jag skrev i höstas om lokförarnas utsatthet när det kommer till den periodiska läkarundersökningen. I våras fanns denna punkt med i Sekos avtalsyrkanden. Om det nu verkligen blir någon försäkring för ”Loss of license’’ återstår att se, men frågan ligger åtminstone på bordet.

Året som gått har annars präglats av både stort och smått. Det inlägg som fått mest spridning är det jag skrev för bara några veckor sedan, om en minister som sitter med armarna i kors och låter den svenska godstrafiken på järnväg dö. Den texten har till exempel delats nästan 2000 gånger på Facebook. Jag tycker det är helt fel att banavgifterna höjs och lastbilarna tillåts bli längre och tyngre samtidigt som makthavarna säger att de vill satsa på tågen. Tyvärr verkar inga sakliga argument bita i den här debatten. Det handlar om politik, EU, den fria rörligheten och en besatthet av att konkurrensutsätta minsta beståndsdel i ett system som mår bäst av att hållas ihop, inte slås sönder. Det handlar inte om hur den svenska järnvägen ska fungera på bästa sätt. Politiska principer har blivit viktigare än en fungerande transportpolitik. Jag tänker naturligtvis fortsätta kampen för en förändring, men det känns lite som om slaget redan är förlorat. Allt för få har vaknat, och dessutom gjort det allt för sent.

Själv har jag tillbringat den största delen av det här året som utlånad till Karlshamn. Det har inte blivit så många långresor, även om jag just nu befinner mej i Östersund. Man kan nog säga att kommenderingen till min egen hemstad kom i grevens tid. Jag var fruktansvärt trött i vintras, och kände att jag var på väg in i en smärre depression. Jag var trött på jobbet, på mej själv, på vädret, på huset och trädgården, på bloggen. Jag var trött på allt, helt enkelt. Trött på tröttheten. Kanske till och med lite trött på hela livet. Jag skrev ett inlägg i bloggen om denna bedövande trötthet. Det blev väldigt personligt, men jag kände att jag ville dela med mej av mina känslor. Detta är nämligen också en del av det lokföraryrke jag så gärna vill beskriva och berätta om. Jag vet många kollegor som känner precis samma trötthet och uppgivenhet. Jag vet inte om min chef läst av min situation i februari, eller om det bara var en slump att jag hamnade i Karlshamn. Hursomhelst kändes livet genast lite enklare. Jag fick mer tid i hemmet. Mer tid för familjen. Mer tid för bloggandet. Dessutom var det inte bara tiden som kom åter. Utan även lusten, humöret och styrkan. Jag ville, jag orkade och jag gjorde det med ett skratt. Man kan nog säga att jag nu är tillbaka i mitt gamla jag. Jag är redo för nya utmaningar. Jag kastar mej gärna iväg till Ånge igen.

Men nu till det riktigt trevliga, och som gjorde mej både överraskad och väldigt glad. Efter mitt inlägg om tröttheten, så fullständigt drunknade jag i mejl och kommentarer och tips och råd och samtal och uppmuntrade ord. Till och med läkare och höga fackpampar, som läser bloggen, hörde av sej. Jag kan helt ärligt säga att jag blev totalt överrumplad. Er kärlek och omtanke väckte många tankar. Jag insåg att bloggen inte bara handlar om mej, utan lika mycket om er. Vi gör den här bloggen tillsammans. Utan er läsare hade bloggen inte varit någonting, och inte jag heller. Jag vet inte vilka ni är. Ni är en anonym massa. Men ni är så oerhört betydelsefulla. Det har jag insett nu. Ni hjälpte mej tillbaka upp på spåret. Jag hoppas ni vill fortsätta följa mej även i fortsättningen. Jag kan inte lova att jag kommer att fortsätta skriva i ytterligare fem år. Men vi gör väl ett försök, ni och jag?