I drömmarnas värld

När jag var barn ville jag bli astronaut eller asfalterare. Rymden verkade spännande. Asfalten luktade gott. Några år senare började jag drömma om ett liv som lokförare. Till slut blev den drömmen sann – men det innebar inte att drömmarna upphörde. Jag drömmer fortfarande om lokföraryrket, om än på ett helt annat sätt än för 40 år sedan. Just en dröm har återkommit vid flera tillfällen, och jag vet inte hur jag ska tolka den. Den verkar ologisk, som så ofta med drömmar. Jag älskar mitt jobb, och anser inte alls att det är monotont. Ändå kan jag drömma att jag sitter i en X11, närmar mej en Pågatågsstation utanför Lund, tar mikrofonen och ropar ”Nästa Stångby, Stångby”. Jag stannar, kikar i backspegeln och spanar. Ingen av, ingen på. Det är dött på perrongen. Jag fattar på nytt mikrofonen. ”Dörrarna stängs”. Jag accelererar upp tåget till 140. Varje gång i drömmen åker jag in i en skogsdunge och hoppas att jag ska komma någon annanstans än till just Stångby. Men nej. När jag rullar ut ur skogen, så nog fasiken är det Stångby som dyker upp. Om och om igen. Det konstiga är att för 15 år sedan när jag drömde den här drömmen för första gången, så kunde jag vakna kallsvettig. Nuförtiden när jag vaknar så gör jag det med ett skratt.

Nu har det dykt upp en ny dröm. Den är sannerligen ingenting att skratta åt. En lokförares värsta mardröm är att sitta på ett tåg utan broms. Och det är just det som jag drömmer om. Jag har drömt samma dröm flera gånger. Första gången var för några månader sedan, när en kollega på Hector Rail med nöd och näppe fick stopp på ett bromslöst timmertåg i Moradal utanför Ånge. I min dröm är det jag som sitter i Hectorloken. Det går tungt ut från Bensjöbacken och upp mot Kotjärns gamla station. Loken får jobba hårt. Men det är bra fäste och det konstiga är att hastigheten ökar. Strax innan Dysjön börjar den långa nedförsbacken mot Ånge. ATCn piper. 107 kilometer i timmen. Jag tänker att det var bra gjort, Jonas, att lyckas få upp det fullastade tåget i så hög fart, trots uppförsbacken.

Men så passerar jag toppen på krönet, och tar några hack på bromshandtaget. Ingenting händer. Farten ökar istället för att minska. 108. 109. 110. Vad är det som händer?! Min enda möjlighet att bromsa är med elbromsen. Jag ringer till tågklareraren i Ånge för att berätta om den annalkande katastrofen. Ingen svarar! Jag trycker in nödknappen på telefonen, och då kan jag höra tkls röst. ”Hallå! Hallå!” Jag hör henne, men hon hör inte mej. Skulle jag trycka in knappen på telefonen när jag pratar eller inte? Jag har glömt hur man gör ett nödanrop. Hastigheten ökar, elbromsen kan inte hålla emot. Jag minns min kollega Matz som kastade sej ut ur ett tåg i drygt 80 kilometer i timmen och överlevde, så jag tänker att om jag bara kan få ned hastigheten till 80, så kan jag kanske komma undan med några brutna ben.

Plötsligt får jag kontakt med tågklareraren. Jag vet inte hur det går till. Hon bara finns i telefonen. Jag förklarar läget och ber henne fälla en tågväg genom hela Ånge, för att undvika en frontalkrock med annat tåg. Tkl är helt oförstående och säger att vi först måste fylla i en blankett. Vi dividerar fram och tillbaka. Plötsligt försvinner linjespänningen – och därmed min enda förmåga att bromsa. Tågklarererskan förklarar att det är rutin vid risk för olycka. Jag nästan skriker i panik och säger att jag måste få spänningen tillbaka, annars är det godnatt. Men nej. ”Regler är regler” får jag veta. Jag bönar och ber och säger att utan elbroms kommer jag att dö. ”Det där får du ta med min chef”, säger tkl surt – och slänger på luren.

Exakt hur detta slutar vet jag inte. Jag hinner aldrig drömma klart drömmen. Jag vaknar genomsvettig. Den här gången är det definitivt inget skratt jag har på läpparna. Den här drömmen är lättare att tolka, inbillar jag mej, och är också en nyttig tankeställare: fuska aldrig med bromsen. Lär dej för Guds skull att hantera telefonen i loken. Drömmen är dock ologisk på det sättet att tkl är fyrkantig och helt saknar empati. I vaket tillstånd är det precis tvärtom. Ånge och Stockholm har de bästa tågklarerarna.

Det här inlägget skulle kunna sluta där. Men det finns en fortsättning. Hämtad ur verkliga livet dessutom. Härommorgonen skulle jag lösa av ett stålämneståg i Ånge och köra det till Vännäs. Jag slog numret till tkl för att berätta att jag var klar att åka. När tkl svarade blev jag helt stum och fick nästan inte fram ett ord. Jag hörde nämligen samma röst som i drömmen… Behöver jag säga att det gick kalla kårar längs ryggraden?

2 tankar på “I drömmarnas värld

  1. Usch, mardrömmarnas mardröm. Den första däremot låter som filmen Måndag hela veckan, fast i det här fallet skulle den heta ”Stångby hela sträckan” 😄

  2. Osökt funderar jag på vem som var tkl i Ånge (-:
    // Lasse, systemtekniker på tlc Åg
    Ps. det finns en historia om ett gruståg som faktiskt rullade från Mdl ner mot Erikslund bromslöst, men det var i forntiden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s