Sallad, dressing & handgranat

Som medlem i Green Cargos bemanningspool får man vara beredd att rycka in överallt. Hösten 2015 var det till exempel banjobb på sträckan Malmö-Trelleborg. Trots att sträckan egentligen var stängd, så behövde Green Cargo köra två tåg varje natt fram och tillbaka genom d-skyddet. Det behövdes en tillsyningsman på tågen som kunde ha kontakt med de olika arbetarna i spåret. Jag och Den Vimsige och ytterligare en kollega fick dela på uppdraget. Arbetet pågick i åtta veckor, vill jag minnas. Det blev ständig nattjänstgöring, vilket naturligtvis kan vara påfrestande, framförallt sent på hösten när mörkret blir extra påtagligt. Å andra sidan blev det bara knappt tre veckors arbete per man, så det gick att härda ut.

För att få rulla in i d-skyddet behövdes tillstånd av huvudtillsyningsmannen. Där efter skulle vi ta kontakt med en rad andra personer som arbetade i spåret, för att förvarna om vår ankomst och få veta vilka eventuella restriktioner som gällde för passage. Vägskyddsanläggningarna var ur bruk, så vid varje väg stod en vakt. Vi ringde till vakten vid den första vägen, som sedan ringde till nästa, som i sin tur ringde till den tredje. Och så vidare. Vägvakterna arbetade för en firma i mellan-Sverige, som hade vunnit en upphandling. Till skillnad från mej själv och Den Vimsige, så fanns dessa vägvakter på plats i samtliga åtta veckor. De satt i sina bilar och vaktade samma väg, natt ur och natt in. Fyra gånger per arbetspass klev de ut, stoppade eventuell biltrafik och visade ”klart” för tåget.

Vägvakten närmast Trelleborg hade hamnat utanför en välbevakad gård. Staketen var upplysta och höga med taggtråd upptill. På stolpar satt övervakningskameror. Det var mc-gänget Red Devils klubbstuga. För er som inte känner till Red Devils så rekommenderar jag en googling. Det är ett av landets mest ökända och kriminella gäng. Vi kan kalla vägvakten för Linus, eftersom det är så jag minns att han hette. Linus var inte från Skåne och hade ingen aning om i vilket sällskap han hade hamnat.

Under sin första natt som vägvakt så regnade och blåste det någon fruktansvärt. Som det ofta gör på Söderslätt. Linus hade just fällt sätet och somnat i sin skåpbil. Då väcktes han av att någon bankade på sidofönstret. Yrvaken vevade han ned rutan. Utanför stod två välbyggda män. Den ene stod några meter bakom den andre, avvaktande, med ena handen innanför jackan. ”Vad är du för jävel”? undrade de på bred skånska. Linus svalde. Och stammade fram ett svar. ”Ja, alltså, bommarna fungerar inte så jag måste vakta vägen när tågen kommer”. De två knuttarna såg skeptiska ut och frågade om de fick titta in i bilen. Eller frågade och frågade. Krävde är nog ett bättre ord. Den ene av de två klev in genom dörrarna där bak och rotade bland hindertavlor, kontaktdon och bromsskor. De fann varken gömda poliser eller hemlig övervakningsutrustning.

Det gick ytterligare några nätter. Nu hade det blivit lördag. Det var fest på gång. Massor av lyxiga BMW och Mercedesbilar anlände till gården. Lättklädda och välformade damer dök upp från alla håll. Musiken var så hög att vår vän vägvakten kände dunkandet ända bort i sin bil, hundra meter därifrån. Den taktfasta och något monotona musiken gjorde att Linus vaggades till sömns. Plötsligt vaknade han till och blev stel av skräck. Samma två kroppsbyggare som han samspråkat med några dygn tidigare, var nu åter på väg mot honom, med raska steg. Han som hade haft handen innanför jackan, höll nu något helt annat i händerna. Var det handgranater?! Herregud! Linus såg sitt liv passera revy. Nu var goda råd dyra. Slänga sig på golvet? Meningslöst. Hålla för öronen? Knappast. Köra därifrån? För sent. Be en bön? Ja, det var nog enda alternativet. Linus hann dock inte längre än till ”Gode Gud…” innan någon slet upp dörren, som Linus i hastigheten hade glömt att låsa, och sträckte in två… hamburgare.

3 tankar på “Sallad, dressing & handgranat

  1. Detta får mig att tänka på en lite händelse som inträffade för ett par år sedan på en kanske inte så vältrafikerad bana i vårt avlånga land. Jag var TSM på en Gul maskin som i sakta mak arbetade sig fram i natten. Vi hade en kille i bil som skulle agera vägvakt utefter banan. Vi hade passerat en väg och nästa väg som skulle bevakas var en enslig grusväg ca 3km bort. Så vägvakten meddelar att han skall åka dit och ställa sig redo. Nu skulle det ta någon timme innan vi var vid vägen men han ville stänga av klockor så vi inte skulle väcka eventuella sparvar och älgar i området. Sagt och gjort, han åker. Och vi jobbar på i sakta mak. Efter någon timme kommer vi närmre vägen. Jag ser vaktens bil, men ingen vakt. Vi kör inte snabbare än att jag kan hoppa ur maskinen och gå bort till vägen medans maskinen arbetar. När jag närmar mig ser jag vakten bakom ratten. Långt bort i drömmarnas trädgård. Så jag drar mig försiktigt tillbaka till maskinen. Maskinen låter något förskräckligt. Så jag tänker, låt han vakna av maskinen så slipper han skämmas för att han somnat på post. Men icke. Tio meter kvar till vägen och fem meter kvar till bilen så sover han djupt. Jag tar ett stadigt tag i linan som hänger i främsta hytt och drar ordentligt. Nu finns det inte en sparv eller groda som sover inom någon kilometers omkrets.

    Att det inte blev en buckla i den Caddyns tak är ett mysterium.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s