Nämen, är det inte..?

1991 hade jag fått mitt första, fasta journalistjobb. Det var på en lokaltidning i Blekinge. Jag fick höra talas om en kille som hade en gigantisk modelljärnväg i sitt hus. Den var så stor att den löpte genom väggarna, från rum till rum. Det lät som ett intressant uppslag. Framförallt eftersom jag själv, redan på den tiden, älskade tåg, stora som små. Jag ringde upp järnvägens innehavare och frågade om jag fick komma och göra en intervju och knäppa lite bilder. Jodå, det gick fint. Några dagar senare knackade jag på hemma hos Nils-Eric Sääf i Bräkne-Hoby, två mil öster om Karlshamn. För oss som ibland läser i Svenska Järnvägsklubbens forum Postvagnen känns namnet igen. Signatuen Sääf har blivit lite av en legend – framförallt hans agg mot alla de BUSSAR som titt som tätt ersätter tågen på Stångådalsbanan.

Jag hade tänkt att skriva detta inlägg redan för några år sedan, då jag var i Trelleborg och upptäckte att någon hade klottrat ”Sääf!” på en godsvagn. Hur gör man för att uppnå en sådan kultstatus? Tyvärr hann jag aldrig få upp mobilen den natten för att föreviga händelsen. Häromdagen däremot, när jag kröp längst in i garderoben i jakt på några gamla Legokartonger, upptäckte jag det gamla reportaget, som publicerades för nästan exakt 30 år sedan.

Artikeln, som löpte över ett helt uppslag, börjar så här: ”Minns ni den gamla Y6an? Den beige-oranga rälsbussen som trafikerade varenda järnväg under 60-talet? Än har den inte slutat gå. Fortfarande kilar den fram mellan trädtoppar och små röda stugor på landet. Men bara hemma hos Nils-Eric Sääf i Bräkne-Hoby. På hans modelljärnväg slutar nämligen tågen aldrig att gå. Inte ens en gammal trotjänare som Y6.”

I reportaget berättar Nils-Eric att han alltid varit intresserad av tåg, eftersom hans pappa var stins. Modelljärnvägen, som löpte genom tre rum och bestod av över en kilometer räls, hade han byggt på bara tre år. Allting började när han köpte en nybörjarsats till sin son Christian. Modelljärnvägen byggdes ut i en sådan fart att den till slut inte fick plats i rummet. Trots att den blivit tre våningar hög. ”Bygget blev för högt. Spårade ett tåg ur i mitten kom jag inte åt det”, berättar Nils-Eric. Lösningen blev att fortsätta in i nästa rum – och nästa. ”Nu återstår att bygga genom taket, upp till Christians rum”.

Jag vet inte hur länge Nils-Eric och hans familj bodde kvar i Blekinge, eller vad som hände med modelljärnvägen när de flyttade. Jag tänker alltid på den fina banan när jag ser hur signaturen Sääf ondgör sej över Östgötatrafiken och dess ledning, den så kallade BUSS-maffian. Sääf har genom åren retat gallfeber på mer än en person i Postvagnen, med sitt minst sagt tydliga språk och sin totala oförmåga att linda in saker i fina ord. Men jag kan avslöja en sak: Sääf är ingen arg och grinig gubbe, det är en riktigt trevlig man som bara råkar ha en väldigt stor och stark passion för tåg och järnvägar. Jag mötte aldrig Lassie, men jag mötte Sääf.

2 tankar på “Nämen, är det inte..?

  1. Trevligt reportage! Och jag har alltid gillat SÄÄF och andra som vågar säga ett sanningens ord. Hade folk i allmänhet följt detta och inte varit så rädda för att våga säga sina åsikter hade vi haft ett mycket bättre samhälle på alla plan och politikerna hade inte vågat hitta på så mycket dumheter

    • Själv dyrkar jag både Henke och förstås Sääf. Båda får ofta sina fiskar varma av alla förståsigpåare och bezzervissrar som förstås vet precis hur tågtrafik ska drivas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s