Vi väjde för spöktåget

Ibland är jag helt ute och cyklar. Det erkänner jag utan omsvep. Men det är långt mellan gångerna. För ett par år sedan var jag riktigt fel ute. Det var i Långsele av alla ställen. Det var varmt och jag satt i ett överhettat lok och höll på att få värmeslag. Tack och lov hade jag rast i några timmar och kunde låna en cykel och trampa iväg ned mot campingen vid Faxälven. Där blev det ett välbehövligt dopp. Man kunde kanske inbilla sej att vattnet i Norrlandsälven skulle vara kallt, men icke. Temperaturen var säkert 20 grader. Samma sommar fick jag låna en ny så kallad elcykel i Östersund för att transportera mej från lokstallet till hotell Emma. Det var första gången jag använde en elcykel och blev måttligt imponerad. Det kändes inte ett dugg lättare att trampa. Eller hade jag fått så dålig kondition? Nej, så illa var det inte. Men tydligen måste man ladda batteriet ibland.

Häromveckan hände det igen. Nu när jag skriver det, så inser jag att allt mitt cyklade de senaste 20 åren hänger ihop med järnvägen. Den 30 maj var det exakt 50 år sedan det sista persontåget rullade mellan Karlshamn och Vislanda. Så jag och min gode vän Stinsen bestämde oss för att göra om resan längs den gamla banvallen som nu är omgjord till cykelled. Men att trampa nästan åtta mil kändes som en övermäktig uppgift för två cykelovana gossar. Dessutom förutspåddes varmt väder. Men tre mil borde vi väl klara utan problem? Sagt och gjort. Vi fick skjuts av Kära hustrun till Fridafors. Dit rullade godstransporterna även efter 1970, men nu var det ju de sista persontågen vi tagit sikte på. Det var detta som dagen och jubiléet handlade om.

Redan innan vi hade hunnit börja vår färd söderut, så fick vi glada nyheter. Dansken som äger det fallfärdiga stationshuset ska renovera det. Han berättade också att han har 300 bilder från Vislandabanan som han planerar att ställa ut i det gamla magasinet. Vidare fick vi veta att han köpt ett lok och en vagn i Karlshamn som han ska visa upp utanför stationen. Exakt vilket lok och vilken vagn framgick inte. Varken jag eller Stinsen känner till några fordon i Karlshamn som är till salu. Skulle det mot all förmodan stämma så kan det ju rimligtvis knappast handla om några 1067-individer. Dansken ägde även industrilokalen på andra sidan det forna spårområdet. Där hittade vi en rest av en svunnen tid. I en betongplatta i marken löper ett gammalt 1067-spår. Det finns inte så många sådana rester kvar längre.


Vi trampade på ned mot Hovmansbygd. Hade det varit för 50 år sedan så hade vi blivit omkörda av tåg 2151. Vi ville naturligtvis inte vara i vägen för detta spöktåg, så vi satte oss på en bänk och drack kaffe och åt smörgåsar. I Hovmansbygd finns en hel del intressant att titta på. Det är här föreningen KVBJ håller till. Karlshamn Vislanda Bolmens Järnvägssällskap. Vi fick syn på en gammal rälsbuss från Hilding Carlsson som stod under en presenning. Det var före detta HNJ Yd 14, som senare blev SJ Y 547. På 50-talet byggdes vagnen om till tjänstefordon och användes ända in på 70-talet. Då hamnade den i Nora, och under 2018 transporterades den till Hovmansbygd. Rälsbussen är normalspårig och vidare planer okända.


Jag hade smörjt kedjan och pumpat däcken i Kära hustruns cykel, som jag fått låna dagen till ära. Min cykel rullade lite bättre än Stinsens, som fick kämpa hårdare för att ta sej framåt. Nu är det synd att påstå att någon av oss blev direkt slutkörd. Det var nedförsbacke nästan hela vägen. Vi passerade Hemsjö och stannade för att knäppa några bilder. Efter Åkeholm blev det plötsligt halt och avstigning. Jag fick syn på baksidan av en orienteringstavla. Vilken överraskning! Varken jag eller Stinsen hade en aning om dess existens. Det är ytterst få saker som minner om järnvägen. Förutom kilometertavlorna och några gamla elskåp finns nästan ingenting sparat. Det växte buskar och små träd runt tavlan, som dessutom satt på sned. Vi vred den rätt och röjde lite i vegetationen. Stinsen funderade på om han skulle återvända dagen efter för att rengöra den oväntade rariteten.


Vi cyklade vidare. Plötsligt var vi i Svängsta. Samhället bara dök upp i grönskan. Vi satte oss på en soffa precis intill Mörrumsån. Det var dags för kaffepaus nummer två. Det var också tid att möta tåg 2154. Klockan var 12.04. Men tåget dök aldrig upp. Vilket tyvärr har sina logiska förklaringar. När vi hade fikat färdigt kom vi fram till bergsskärningen i Svängsta där det tidigare fanns en tunnel. Vi tog nya bilder. Vi cyklade under en väg där själva betongfundamentet var fullt av klotter. Vi pratade om ditten och datten. Vi diskuterade linjerätningar. Men vänta lite nu… exakt vad stod det egentligen i den där klottrade texten under vägen? Vi vände tillbaka. Och mycket riktigt: 1874-1970-1979. Åren för banans öppnande, persontrafikens nedläggning och godstrafikens avveckling. Den klottraren kan sina saker, det får vi erkänna.


Det blev ett snabbt stopp i Gungvala. Utan att vi visste ordet av var vi framme i Asarum. Stationen gick inte att fotografera, eftersom det var för många träd och buskar i vägen. Vid Karlshamn Västra höll vi vänster, precis som motorvagnsförare Seimar Nilsson i maj 1970. Vi avslutade vår resa på Karlshamn C. Vi köpte glass och pustade ut i Green Cargos personallokaler. Kära hustrun dök åter upp med bilen, så vi slapp cykla den sista biten hem. Det blev en väldigt trevlig lördagsutflykt. Stinsen och jag har redan börjat planera för att cykla igen. Lagom till 100-årsjubileumet hade vi tänkt att ta den återstående etappen.

2 tankar på “Vi väjde för spöktåget

  1. Vill bara tacka för alla trevliga och informativa inlägg du gör! Alltid lika kul och intressant att läsa dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s