Glad midsommar från Ånge

104438668_695886584302205_5717275346887862036_oAtt fira midsommar hundra mil hemifrån är lagom kul. Förra året var lite bättre. Då var det bara 75 mil hem. Men man får göra det bästa av situationen. Ifjol i Borlänge köpte jag finskjorta och gick till hembygdsparken och dansade med pensionärer. I år i Ånge, i all min ensamhet, dukade jag upp ett litet midsommarbord. Det blev riktigt mysigt om jag får säga det själv. Idag på förmiddagen ankom jag med ett containertåg från Storvik och hjälpte till att koppla på ännu ett lok innan ekipaget skulle fortsätta norrut på den backiga och krokiga stambanan. Jag tänkte passa på att handla innan jag skulle sova, så jag traskade över torget bort mot Konsum. Jordgubbsförsäljaren var på plats, men affären hade ännu inte öppnat. Jag köpte en liter röda bär, trots rena ockerpriset. 80 spänn. Hemma sitter äldste sonen utanför Ica och kränger jordgubbar. Han tar 65 kronor litern. Å andra sidan ser jag rapporter från andra delar av landet. 120 kronor för en liter är inget ovanligt pris en dag som denna.

Men är det midsommar så är det. Igår var jag tre timmar sen till Storvik med ett tomt timmertåg, så övertidsersättningen kommer att rassla in på kontot nästa månad. Det är bara att slå på stort. Jag sov några timmar och gick sedan tillbaka till affären. Jag köpte gräslök, tre sorters sill, knäckebröd, lättöl, potatis, ägg, kaviar, smör, glass samt en blomma med en midsommarstång i. Någon sprit kunde det förstås inte bli tal om, så jag fick nöja mej med Sprite. Jag skalade potatisen och under tiden den kokade så dukade jag fram och gjorde i ordning jordgubbarna. Det pep till i mobiltelefonen. Elfel på sträckan Bräcke-Östersund. Det var ju inte bra. Jag som skulle åka pass till Gävle. Men strax kom lugnande besked från en kollega i Östersund. Banan var synad och klar. Elgubbarna hade inte hittat något fel. Det var en privatperson som tidigare under dagen hade ringt in och felanmält sträckan. Han hade nog inte druckit Sprite, utan den andra varianten.

Jag åt och drack och hade det riktigt trevligt. Det är tur att jag trivs med mej själv. Annars hade jag nog blivit galen. Jag kan snart inte räkna hur många dagar och månader jag tillbringat helt ensam. Men oftast gör det ingenting. Det är kanske ett naturligt drag för alla lokförare. Vi tycker det är okej att vara ensamma. Det är väl egentligen bara en enda gång som jag har tyckt att detta är jobbigt, och den gången har jag berättat om tidigare i bloggen.

Nu satt jag här på Ånge Hotell och tyckte att livet var trivsamt. Igår kastade jag ut mej själv från Hotell Mittlandia. Klockan 8.02 började några hantverkare att borra och hamra i väggarna. Restaurangdelen ska renoveras. Det lät som om de försökte borra sej in i mitt rum. Jag hade kommit tillbaka från Vännäs vid sex-tiden och hade således inte hunnit sova särskilt länge. Jag gick ned till receptionen och frågade vad som försiggick. ”Jag har varit väldigt tydlig i instruktionerna till firman som jobbar här att de under inga omständigheter får börja innan klockan åtta”. Jaha. Jättebra. Framförallt eftersom 90 procent av hotellets gäster måste vara nattjobbande lokförare. Jag sa ett sanningens ord. Strax efter kom ännu en yrvaken – och ilsk – kollega nedstormande i trappan. Vi fick nya rum, på hotell Ånge, som ligger i en helt annan byggnad. Idag hade kollegan redan checkat ut. Det var lite synd. Annars hade han också kunnat få smaka lite sill och potatis.

Nåväl. Nu är det dags att packa ihop mina saker och promenera iväg till arbetsplatsen. Jag måste hinna skriva ut en tågorder innan pasståget rullar in vid 18.21. Glad midsommar på er!

6 tankar på “Glad midsommar från Ånge

  1. Är överläggningen i Ånge stängd? Är ej lokförare, men sov ofta där under 1990-talet. Tågen på bangården hördes ibland, annars tyckte jag det var ok.

  2. Dagöverliggning på hotell, och samtidigt aktiva hantverkare, med bullriga och vibrerande maskiner, det känner man ju igen. En annan gång hade samma hotell brandövning, man körde igång det högljudda brandlarmet, trots att man visste om att folk låg och sov.

    Nu spelar det ju ingen roll längre, men ibland har jag känt sig som ”En man som heter Ove”, när jag slagit näven i receptionsdisken, och sagt ifrån.

    • Det värsta övertrampet jag varit med om var på Högland i Nässjö där städerskan klev rakt in i rummet, trots röd skylt på dörren. ”Nu får du faktiskt se till att komma upp, klockan är elva”. Jag höll på att få ett nervöst sammanbrott. Hade checkat in vid sju-tiden på morgonen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s