Ett olagligt tåg satte punkt – igen

När jag för två veckor sedan berättade den 50 år gamla storyn om motorvagnsförare Seimar Nilssons galna hemresa med ett tjänstetåg från Vislanda, så insåg jag att jag själv varit med om en liknande resa. Då, den 30 maj 1970, hade Seimar hytten full av resenärer och slog hastighetsrekord på 1067-spåret till Karlshamn. Det var mot alla regler. Resande får inte medfölja ett tjänstetåg. Precis samma sak hände just idag för 15 år sedan. Farten höll sej visserligen någorlunda inom regelverket, men det var nog också det enda som sköttes helt korrekt denna oförglömliga natt på Blekinge Kustbana. Det var då, på kvällen den 11 juni, som den sista Kustpilen lämnade BKB. En 13 år lång epok var över. Banan stängdes och bussarna tog över. Det skulle dröja två år innan det åter gick tåg mellan Kristianstad och Karlskrona. Det mesta blev förstås bättre, men mycket av charmen med gamla BKB försvann i samband med elektrifieringsarbetena.

Anledningen till att jag minns denna lördag så väl, är att jag själv fick äran att köra det sista persontåget på Kustbanan innan den stängdes av. Det var tåg 378 från Kristianstad med avgångstid 20.45. Tåget bestod av två Y2or, dagen till ära. 1384 och 1379. Herulen och Folke Filbyter. Tågmästare Frostensson och Hagelbäck mötte upp i Kristianstad. Frostensson och jag hade klätt upp oss i Kustpilens egen originaluniform, som användes under de nya tågens första år. Uniformsmössan var vinröd, byxorna hade revärer och slipsen föreställde en Kustpil. Det var ovanligt många resenärer som tog plats i tåget, även om den värsta anstormningen uteblev. I Bromölla mötte vi det sista södergående tåget. Det var ett ödesmättat utrop som hördes i högtalarna. ”Den sista Kustpilen någonsin mot Karlskrona avgår strax från spår 1”. När vi rullade över länsgränsen i Valje var vi helt ensamma på Blekinge Kustbana. Vi hade inga tåg framför oss och inga bakom oss.

Färden gick genom det vackra sommarlandskapet. Riktigt mörkt blev det aldrig. När jag bromsade in i sista kurvan in mot Karlskrona C så kände jag en liten klump i magen. Detta var alltså slutet. Jag oroade mej för min egen framtid och för om resenärerna skulle hitta tillbaka till tågen efter den långa avstängningen. Med facit i hand hade jag inte behövt göra det. Allting skulle bli bra, för min del och deras. Men det visste jag inte då. När jag närmade mej perrongkanten så exploderade någonting under tåget. Vad var det? Vad hände? Sedan small det igen. Och igen. Precis som när Seimar Nilsson körde hem från Vislanda 1970. Det var kollegorna som lagt ut knalldosor på spåret. Precis som motorvagnsförare Nilsson för 50 år sedan, som blev försenad till Vislanda, blev jag försenad till Karlskrona. 14 minuter närmare bestämt.

Resten av gänget i Karlskrona hade ordnat en avslutningsfest. Massor av finklädda kollegor från Malmö och Helsingborg dök upp. Det grillades spett och dracks gravöl. Y2 1379 och 1384 som jag ankom med skulle gå tillbaka till Malmö som ett tjänstetåg under natten. De två Kustpilarna skulle kopplas ihop med ytterligare en vagn, 1378, som ankommit till Karlskrona två timmar tidigare. Det blev en trippel Y2 alltså. Det var kanske första gången en sådan rullade på BKB? Redan dagen därpå skulle de två vattenkylda vagnarna, 1384 och 1379, vidare till Linköping, för ett fortsatt liv på Stångådalsbanan. 1378 hade sålts till DSB och skulle tillbaka till Danmark.

De flesta av festdeltagarna, inklusive jag själv, liftade med tjänstetåget tillbaka mot Karlshamn, Kristianstad och Malmö. Några trevliga kollegor hade lagt undan grillspett åt mej och de båda tågmästarna. Det blev som sagt en resa att minnas. Det var en instruktionsförare som skulle köra tjänstetåg 29961. När han skulle koppla ihop de tre vagnarna så fick datasystemet fnatt. Alla dörrarna for igen med en smäll. Klämskydden inaktiverades också, vilket fick till följd att en stackars tågmästare fastnade i den ena dörren och skrek som en stucken gris. Han var lite överförfriskad, vilket kanske inte var en nackdel i sammanhanget. Även Den Vimsige hade ”luktat lite på konjaken”. Han stod precis utanför den krånglande dörren och råkade bli närmaste vittne till händelsen. Tågmästaren, i sitt förvirrade tillstånd, trodde att Den Vimsige var skyldig och har nog fortfarande inte förlåtit honom. Instruktionsföraren hade sin nya fru med sej. Det höll på att bli äktenskapliga förvecklingar. En söt tågmästare ville kramas. Det uppskattades inte och dörren till förarhytten åkte igen med en duns.

Idag minns den sympatiske och kunnige instruktionsföraren hela Y2-tjänsten med värme. Han var med redan från början, när vagnarna skulle levereras från Danmark och provköras, i bland annat Norrland. Han minns hur hans kollegor i Malmö plötsligt blev friska från sin dieselallergi när det skickades ut intresseanmälan om utbildning. Ett medicinskt mirakel som läkarvetenskapen ännu inte kunnat förklara. ”Det är den bästa tjänsten vi haft, den var lugnt och behagligt. Personalen längs banan var trevlig och vagnarna var de finaste. Resenärerna var väldigt nöjda och tacksamma. Folk tog till och med av sej skorna i förstaklassen och gick omkring i strumporna när de skulle hämta kaffe”.

Klockan var strax efter 23 på kvällen när tjänstetåget rullade ut från Karlskrona. Det var fullt av folk ombord. Många av dem hade jag aldrig sett tidigare. De kanske inte ens arbetade vid järnvägen. Det var tågklarerare, lokförare, nya och gamla tågmästare, pensionärer. Någons kompis. En annans bror. Förarens fru. Folk klev av överallt längs banan. Vid järnvägsövergångar och stigar i skogen. ”Jag vet inte hur många gånger jag stannade, det knackade på dörren hela tiden och folk ville kiva av”, minns instruktionsföraren. När tåget rullade in i Mörrum hade natten blivit tidig morgon. Solen var på väg upp. Fåglarna kvittrade. Jag, Konduktören och en kompis på fjärren klev av. Vi stod kvar en stund på perrongen och såg de tre Kustpilarna försvinna söderut. Det kändes lite vemodigt.

1 tanke på “Ett olagligt tåg satte punkt – igen

  1. Apropå Dieselallergi har ju detta funnits på ett flertal lokstationer.
    I Hagalund under sent 1970 tal och framåt fanns många förare som av en händelse var allergiska mot T21 körning, däremot kunde man tänka sig att köra de då nyare T44-orna. När detta blivit en alltför vanlig ”sjukdom” satte den egna SJ läkaren stopp för det hela.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s