Den blåsningen blev rena bingon

96239741_10222781879324916_7799953440406241280_oJag har ett problem och det är mina fötter. Framförallt när det kommer till arbetsskor. Green Cargo kräver att jag använder skor med stålhätta och trampskydd. Tyvärr har jag de senaste tio åren haft otroligt svårt att hitta en modell som passar. Problemet är att mina iläggssulor är så höga att skorna blir för trånga. Jag har beskrivit våndan med detta tidigare. När jag var anställd på TGOJ fanns en modell som satt fint. Nämligen Arbesko 350. Den dojjan försvann dock ur sortimentet för länge sedan. Runt 2013 vill jag minnas. Sedan dess har jag provat otaliga modeller, men utan att bli riktigt nöjd. Arbesko, och andra tillverkare, har lovat och bedyrat de nya skornas förträfflighet. Men de känner inte mej och mina fötter.

2012 började jag på Green Cargo och då gick det ännu att specialbeställa Arbesko 350, via vår uniformsadministratör Moe i Jönköping. Men den möjligheten försvann efter ett tag. Företagets lokförare måste istället välja ur ett förutbestämt sortiment som tillhandahålls av Procurator. Är man i behov av en annan modell måste man skaffa läkarintyg. Det känns onödigt krångligt. Varför inte bara handla de skor man behöver och sedan lämna in kvittot? Nej, så får det inte gå till. Inte egentligen. Tack och lov för min egen del så hade den gamla chefen en viss förståelse och kunde se mellan fingrarna. Jag kunde beställa skor via till exempel Footway och sedan få mina utlägg ersatta. Men sedan försvann skorna som sagt ur Arbeskos sortiment och efter ett tag började de ta slut även hos nätföretagen. Det sista paret som jag kunde köpa på nätet kom från en firma i Holland. Det var för ungefär tre år sedan. Ett drygt år senare försökte jag köpa 350 från England, men skorna dök aldrig upp och jag blev blåst på 500 spänn. Det var något skumt med sidan redan från första början, så jag borde ha anat oråd. Jag skämdes för mycket över min dumhet, så det kvittot vågade jag aldrig visa chefen. Det fick svida.

Hoppet stod nu till andra internetsidor, som Tradera och Blocket. Jag fann ett par i rätt storlek och slog till direkt. Skorna brukar hålla i ungefär ett år, eftersom jag använder dem både sommar och vinter. Det blir en hel del traskande i sten och makadam, så sulorna slits fort. Förra året någon gång var det dags igen. Jag tänkte att jag skulle ge Green Cargos sortiment en ny chans och beställde en sko som jag tyckte såg bra ut. Skorna dök till slut upp på min hemstation och förhoppningarna var stora. Jag packade upp skorna. De var ganska snygga. Jag pillade ned mina sulor och tryckte ned fötterna. Nej, inte heller den här gången var skorna tillräckligt höga. Jag svor en ramsa över hur otroligt krångligt allting ska behöva vara. Det är som sagt inte första gången jag har dessa problem. Jag satte mej framför datorn och googlade. Footway hade modellen kvar, men inte i rätt storlek. Några andra sidor hade också Arbesko 350 kvar, men när jag klickade på länkarna upptäckte jag snabbt att allt var bluff och båg. Jag mejlade till Arbesko och frågade om de möjligtvis hade något litet lager kvar. Nej, det hade de inte. Men de föreslog genast en rad modeller som var ersättare till 350 och ”minst lika bra”. Jo, tack. Den valsen har de dragit några gånger nu. Jag publicerade en efterlysning på den här bloggens Facebooksida, men fick ingen respons.

Så vad göra? Det började bli kris. Jag måste kanske gå till doktorn ändå, och få ett läkarintyg. Men så kom jag på en idé. På blocket.se laddade jag upp en annons där jag skrev att jag önskade köpa Arbesko 350, storlek 43. Nu plingade det plötsligt till från alla håll och kanter i landet. Men när jag granskade de påstådda säljarna i sömmarna, så visade sej även dessa vara bedragare. Jag bad om en bild av skorna. De flesta säljarna svarade inte överhuvudtaget, andra skickade med bilder som de googlat fram, samma bilder som jag själv fått upp i min vilda jakt på skor. Landet är tydligen fullt av skojare.

Men en tjej verkade seriös. Svarade på alla mejl. Förklarade att hennes bror hade haft affär i Filipstad, och att de nu satt på ett litet lager med skor. Hon hade ett par som jag kunde få köpa för en femhundring. Hon bifogade också en bild som jag inte hade sett tidigare. Sagt och gjort. Jag betalade 500 kronor. Men ingenting hände. Det kom inga skor. Ingen svarade heller på mina mejl. Mobiltelefonnumret hade upphört att gälla. Jag skrev nya mejl och hotade med polisanmälan. Inga svar. Lurad. Igen. Att man kan vara så dum.

En innebandykompis är polis, så en söndagskväll när vi skulle spela, så nämnde jag min dåliga affär och frågade om det ens var någon mening att anmäla bedrägeriet. Han svarade ärligt, bara i Blekinge får polisen in hundratals anmälningar i månaden om liknande bedrägerier. De har inte en chans i världen att hinna utreda alla. Ärendena läggs ned, i stort sett direkt. Nu var det inte pengarna i sej som var det viktiga för min del. Det var mera principen. Min kompis lovade att slänga ett öga på mitt fall, om han fick tid. Två veckor senare när vi spelade, så berättade han att det kontonummer som jag betalat in pengarna till inte alls tillhörde en tjej i Filipstad, utan en Patrik i Skövde. Hoppsan. Jag tänkte att nu ska jag ta en rövare. Jag skickade ett nytt mejl till ”Anette” och berättade att jag varit i kontakt med polisen, som i sin tur hade varit i kontakt med en kollega i Skövde. Det stämde ju inte riktigt, men jag chansade lite. Jag skrev att hon skulle få en sista chans att betala tillbaka mina 500, så skulle jag låta udda vara jämnt. Det tog mindre än två minuter så plingade det till i min mobiltelefon. Det var en swishbetalning. 500 spänn. Från en Patrik i – just det, Skövde.

Pengarna åter, alltså. Frid och fröjd. Men historien slutar inte där. Ungefär två månader senare landade en postavi i brevlådan. Jag hade ett paket att hämta ut. Det var lite märkligt eftersom jag inte hade något minne av att jag hade beställt något. Skeptisk frågade jag postkassörskan om det kunde vara något lurt med paketet. Nej, det trodde hon inte. Avsändaren var en kille med ett helt vanligt namn på en helt vanlig adress i Sverige. Paketet skulle inte heller lösas ut. Jag tog mod till mej, lämnade fram körkortet och fick försändelsen i min hand. Paketet hade formen av en skokartong. När jag kom hem tog jag försiktigt bort pappret. Ungarna och Kära hustrun måste ha trott att det var en bomb i paketet, med tanke på hur jag betedde mej.

När jag lyfte på locket fick jag världens surprise, som de säger i chipsreklamen. Framför mej låg ett par sprillans nya skor. Arbesko 350. Storlek 43. Tusen frågor dök upp i skallen. Först och främst undrar man naturligtvis vem som haft vänligheten att skicka skorna? Jag läste en avsändaradress på etiketten. Det visade sej vara ett fejknamn som bodde på en fejkadress. En anonym människa har alltså skickat skor till mej, gratis. Varför det? Jag fick dåligt samvete. Tänk om den där Anette hela tiden varit ärlig, men råkat hamna i Postnords klor med schabbel och bortkomna försändelser som följd? En ärlig människa som jag hotat med polis? Jag kände mej som en usel medborgare. Men sedan funderade jag vidare och kom fram till att så kan det förstås inte ha gått till.

Kära hustrun hade ingen förklaring till det mystiska paketet, men konstaterade lite uppgivet. ”Du är den ende människan jag känner som blivit lurad på nätet och lyckats få både varan OCH pengarna tillbaka”…

4 tankar på “Den blåsningen blev rena bingon

  1. Mycket märklig historia men grattis t skorna och pengarna.

    Men samtidigt kan man inte sluta att förundras över att det finns så jävla många lurendrejare i landet, man undrar ju hur dom orkar. Blocket verkar vara en central för brottslingar tyvärr.

    • Många industrier kräver detta samt skyddshjälm och interna företagsutbildningar. Personligen använder jag lättviktskyddskor. Trampskydd, halkskydd och hätta är bra att ha. Har förstört ett antal vanliga dojjor när man varit ute och växlat. Kan starkt rekommendera jalas 7138. Har aldrig varit kompis med arbesko som jag upplever trånga i tårna och får skoskav i hälen av dom.

  2. Märkligast är att det ska vara så svårt att få tag i ett par bra skor. Många glider ju runt i gympaskor för stålhättedojjorna inte duger. Något för GC att se över.

  3. Det där med stålhättor för lokförare har jag alltid funderat över. Vill minnas att det hänger kvar sedan 90 talet och något övernitiskt skyddsombud som fick igenom kravet på att SJ skulle stå för skor till personalen men det måste vara skyddskor med stålhätta…..Jag kan ju inte förstå vad nytta en lokförare eller växlare har av stålhätta. Skyddar ju knappast mot att klämma foten under ett vagnshjul. Stålhätteskorna är däremot ofta både klumpigare och tyngre och om man som jag oftast föredrar att gå mellan överläggningar, bakgårdar och pasståg blir det en onödig belastning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s